Magsjukan har härjat i familjen för andra gången den här hösten. Att det är jobbigt och besvärligt är bara förnamnet. Den här gången drabbades bara jag och den minsta femåringen. Min äldre sjuåriga son fick för sig att han skulle bjuda mig på en macka när jag börjat friskna till lite såhär på kvällskivsten. På ett ganska så skojfriskt sätt, som jag tror bara sjuåringar kan, så tyckte han att det var en bra ide att lägga ketchup på mackan. Jag avböjde erbjudandet och kort därefter så blev den pillemariska lilla sjuåringen sugen på att testa en macka med ketchup. Jag sa att det fick han inte. Där och då blev det ingen större grej förutom att han frågade varför han inte fick och jag svarade med att det är äckligt. Kvällen förlöpte som den brukar en fredagskväll och sen när båda grabbarna somnat så börjar min sedvanliga kvällsrutin med att försöka städa upp lite. Då hittar jag mackan och fick den självklara frågan i mitt huvud:

Varför tillät jag inte min underbara sjuåring att testa en macka med ketchup?

Det är så vansinnigt dumt att jag blir förbannad på mig själv. Jag vet inte vad vad han tycker om.  Dessutom så är det väsentligt att fråga vad jag egentligen vet om smaken av en ketchupmacka? Jag kan tala om för dig att jag vet ingenting om det och ändå så sa jag att det är äckligt.
Att slarvigt och oreflekterat inte tillåta min son att smaka på en ketchupmacka må vara ett litet problem i det stora hela. Det som nu har slagit mig att liknande  beteende löper igenom oss människor just nu på ett påtagligt sätt som skrämmer mig. Det handlar om hur vi beter oss i relationerna till varandra och hur lite respekt vi har för realitet att vi vet väldigt lite om hur andra människor har det och att vi tenderar till att döma och moralisera över de flesta som inte är ”som oss” och vi låter oss också skrämmas på ett sätt som enligt min mening är irrationellt.

Faktum är jag inte vet hur det är att vara kvinna, HBTQ-människa eller ha utländskt påbrå för jag är vit hetronormativ man. Jag vet inte hur det är att bli rånad på sin värdighet av okända människor för att jag är kvinna, har utländskt utseende eller älskar en annan människa på ett sätt som bryter mot hetronormen. Jag vet ingenting om det och jag är övertygad om att jag inte är ensam om det utan det finns många som sitter och gnuggar händerna och jublar när Stefan Löfven stänger de svenska gränserna som inte heller vet hur det är att vara någon annan, att byta skinn och ta emot ett bemötande och omdömen om en som person utifrån hur man ser ut. Det går av naturliga skäl inte men ändå så har vi starka åsikter om deras sätt att vara och vissa har också tankar om dess existensberättigande och rätt till hjälp.

Det är för mig ganska så självklart att vi är dåliga på att låta människor vara som de är. Vi måste liksom dra in eller förskjuta de som står utanför ”det normala” och jag tror orsaken är i grunden exakt den samma som mitt automatiska svar till min äventyrliga sjuåring som vill veta hur en ketchupmacka smakar. Det är en oreflekterad reaktion där man vill behålla det normala utan att egentligen veta varför det är viktigt. Det är en absurd tanke att det skulle vara fel att äta en ketchupmacka. Det finns inget som är fel med att äta en ketchupmacka, vissa kanske t.om. tycker att det är gott ändå smäller jag till, dödar,  min sjuåriga sons försök till att vidga vyerna och jag vet inte anledningen annat än att det bara kom en spontan tanke att man inte äter en macka med ketchup på. Jag tänker att samma tanke och handling kommer när det gäller den aktuella frågan om flyktingmottagandet eller inte. Varför går det inte att se saker och ting på annat sätt?

Jag tänker att det här kommer ann på hur vi är mot andra människor och hur vår acceptans gentemot andra egentligen är. Det finns någon slags inneboende rädslan över vad som händer med mig och ”min grupp” när andra (som t.ex. kvinnor, HBTQ-människor eller invandrare) kommer in och ”stör” eller kanske ”tar över”. Vilket framkallar ett oreflekterat beteende för att vidhålla ordningen på det som människan tror är viktigt för en och det görs ofta med makt. Det råder ingen tvivel om att jag nyttjade min föräldramakt att stoppa min son och jag tänker att vi människor nyttjar liknade maktförfarande nästan reflexmässigt utan att tänka på det gentemot andra människor som inte tillhör ”vår grupp” och beter sig ”avvikande”.  Norbert Elias skrev delvis om det här 1965 i boken Etablerade och outsiders. Jag har som vit hetronormativ man massor av fördelar som jag knappt är medveten om. Jag stor högt upp i grupperingen av människor. Kvinnor står lägre, människor med utländskt påbrå står lägre och även människor som bryter mot hetronormen står lägre än mig. Vi bemöts inte lika och därav är vi inte jämlika. Jag vill att vi ska vara jämlika men vi är det inte och jag  gör inte mycket för att kliva ur min mansgrupp, hetrogrupp eller svenskgrupp. Ni som säger att ni är för jämlikhet bör också fundera på vad ni gör för att leva upp till det. Frågan är så otroligt mycket svårare än att bara prata och gilla på facebook. Jag säger inte emot när grabbgänget pratar illa om kvinnor och jag är försiktig med att säga min mening i frågor rörande invandring för det är så många som är emot invandring och jag har skrattat, blivit vädligt orolig och skämtat när folk trott att jag varit homosexuell och sen har jag verkligen ansträngt mig för att visa att jag är hetro. Norbert Elias lägger i sin bok fram en teoretisk modell för att begripa konflikter och hävdar bland annat att demoralisering av outsiders är väsentlig för den etablerade gruppens makt. Om jag tolkat Elias rätt så har han stort fokus på banden mellan människor dvs hur ser t.ex. min relation till kvinnor, män, vita svenskar och invandrare ut och vad får det för betydelse för mig som individ. Elias menar också att de i princip går hand i hand och jag kan inte annat än att hålla med. Vi är eller kanske tror att vi inte är något utan våra relationer till andra människor. Elias lägger upp en modell där jag tolkar det som att strama ekonomiska tider kan knyta ihop vissa etablerade grupper som ett exempel skulle kunna vara hur man t.ex. pratar om invandrare idag eller sättet man ser på ekonomiskt skuldsatta osv. Ju närmare de etablerade och outsidergrupperna kommer varandra desto starkare blir de etablerades moraliska nedvärderingarna av outsiderna och de fyller en viktig funktion för de etablerade, det svetsar samman gruppen. Samtidigt så är tyvärr enda sättet för outsider att komma in i gruppen nämligen att bli som de etablerade för någon annan inträdesbiljett finns inte.

Det här skrämmer mig. Jag får inte ur det här ur mitt system så därför skriver jag om det. Jag börjar allt mer tänka att människans behov av att tillhöra en viss grupp och dess rädsla att hamna utanför det ”normala” skapar reflexmässiga, omedvetna beteenden som gör oss till bakåtsträvande människor som inte gärna vill att andra kliver utanför den egna framåtriktade bubblan för det hotar att gör en själv till den som står utanför. Människan vill att alla ska hålla sig inom ett visst moraliskt tänk och uppföra sig därefter. Jag upplever att föraktet, som ibland gränsar till hat, faktiskt grundar sig i en rädsla, ett makt-/ grupptillörighetsbehov som bibehålls genom att människorna som står utanför blir stigmatiserade och faktisk också uppvisar beteenden som är förkastliga och det som de etablerade noggrant påpekar. Det är viktigt att komma ihåg beteendet har sin uppkomst i just utanförskapet, förtrycket och underordnade samhällsstrukturerna. Vi har allt det här i Sverige idag.  Jag tänker att människor som blir sårade och kränkta förr eller senare sårar och kränker. Grejen är att vi människor står mycket närmare varandra än vi egentligen vill tro och därför borde vi också acceptera varandra som vi egentligen är, inte som vi vill att någon ska vara utan acceptera var och en för vad de egentligen är.  Det finns inget gott med utanförskap vilket inte innebär att du behöver bli vän med alla men du behöver låta andra få vara som de är och du behöver ta ansvar för din rädsla och dina reflexmässiga tankar.

Jag är fullt medveten om att hela frågan är otroligt komplex men den måste lyftas upp särskilt i tider där iaf jag känner att världens människor håller på och sabbar för sig själva och framtida generationer. Enligt mig råder det någon slags politisk depression. Ibland tänker jag att vi är en förlorad generation och att den bästa gåvan vi kan ge nästa generationen är att låta dem få vara som de egentligen är. Så imorgon ska jag fråga om min sjuårige son vill testa att ha ketchup på mackan. Vill han ska han få det och kanske kommer jag smaka på det jag också. För vem vet, det kanske är gott.

I oktober 2014 sände Daniel Velasco på P1 en mycket bra och skakande dokumentär om läkare som missköter sitt jobb och det visar sig att vissa har blivit dömda för grova brott och får ändå behålla sin legitimation. Dokumentärserien heter Patienten och tystnaden och är i tre delar och levererar löjligt många exempel på hur dåligt bemötta patienter blir av läkare och grovt  kriminella läkare i Sverige som inte blir av med sin legitimation trots att dessa människor, i min värld, är uppenbart olämpliga som läkare. En läkare är precis som vilken annan människa berikad med fel och brister men jag tycker att vi ska kräva lite mer av dem. Det är bekymmersamt att det finns många berättelser från patienter i en extremt utsatt situation som blir bemötta och behandlade av läkare på ett vidrigt sätt så att det borde klassas som tjänstefel och ändå får behålla legitimation.  Patientsäkerhetslagen säger också att grova brott ska leda till en anmälan till IVO som i sin tur kan gå vidare till HSAN. Det är vårdgivarens yttersta ansvar och tydligen även allmänna domstolens ansvar att det sker en anmälan till IVO så att frågan kan utredas. Det är oroväckande att allt kring utredningar av en läkares lämplighet verkar ta otroligt lång tid om det ens kommer till en utredning är inte okej. Håller läkare på och hotar människor, utnyttjar patienter, tar droger, misshandlar sin fru eller upprepade gånger kör rattfull  så tycker inte jag att de ska få behålla sin legitimation. Så när jag återigen läser och lyssnar om en läkare som får behålla sin legitimation trots vidrigt beteende emot, i det här fallet, kvinnliga patienter blir jag förbannad och orolig. Hur går det egentligen för allmänna domstolar, vårdgivarna, IVO och HSAN? Gör de sitt jobb? Följer de lagen?

Frågan behöver hållas levande. Senaste rapporten från HSAN 2013 ger mig egentligen ingenting. Jag vill veta hur det gått 2014. Har allmänna domstolen blivit bättre på att anmäla det de har skyldighet att göra och följer vårdgivarna patientsäkerhetslagens 3 kap 7 paragraf?

Om du inte förstår vad frågan handlar om rekommenderar jag starkt att lyssna på första delen av Patienten och tystnaden i minst ca 30 min. Daniel Velasco tar bara upp ärende där det läkaren blivit dömd och således kan mörkertalet vara större. Patiensäkerhet är i mina ögon viktigt för jag vill veta att jag träffar en läkare med en humanistisk människosyn och framförallt så vill jag att det är en människa med empatiska förmågor som kan hjälpa mig på bästa möjliga sätt och att den är duktig på det den jobbar med. ”Legitimationen är ju en sorts garantibevis på ett en yrkesutövare är lämplig att utöva sitt yrke”, säger Nils Erik Solberg, chefsjurist på Läkarförbundet enligt Läkartidningen och jag kan inte annat än att hålla med. I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att det är en bråkdel av hela läkarkåren i Sverige som missköter sig. Hela läkarkåren i sig är inte att beskylla för detta utan det är enskilda individer som jobbar som läkare som grovt missköter sig och jag vill veta vad man försöker göra för att patientsäkerhetslagen följs. Läkare har idag hög arbetsbelastning och träffar många patienter och är man direkt olämplig som läkare och ändå träffar patienter så kan det bli väldigt många patienter som far illa.

Frågan är också hur många chanser en läkare ska kunna få innan denne blir av med sin legitimation? Ska en läkare kunna ha drogproblem och fortsätta få ha sin legitimation? Hur många gånger ska man köra rattfull för att bli av med sin legitimation? Är det okej att få fortsätta jobba som läkare på ortopeden om man sexuellt utnyttjat en minderårig? Jag har inga vettiga svar på frågorna men när läkare använder sin ”makt” och ”kunskap” för att utnyttja och kränka patienter så är det i mina ögon inte okej. Sånt får inte ske och vi måste ha en högre nivå på vår sjukvård än så och jag vill tro att vi lever i ett informationssamhälle där detta borde vara en enkel sak att samordna. Dömd brottsling leder till domstol kollar upp yrke på den dömde. Är personen ifråga legitimerad inom vård och omsorg ska ärendet till IVO och sen eventuellt vidare till HSAN. Hur svårt ska det vara?

Har du någon mer fakta om detta så uppskattas all information.