Magsjukan har härjat i familjen för andra gången den här hösten. Att det är jobbigt och besvärligt är bara förnamnet. Den här gången drabbades bara jag och den minsta femåringen. Min äldre sjuåriga son fick för sig att han skulle bjuda mig på en macka när jag börjat friskna till lite såhär på kvällskivsten. På ett ganska så skojfriskt sätt, som jag tror bara sjuåringar kan, så tyckte han att det var en bra ide att lägga ketchup på mackan. Jag avböjde erbjudandet och kort därefter så blev den pillemariska lilla sjuåringen sugen på att testa en macka med ketchup. Jag sa att det fick han inte. Där och då blev det ingen större grej förutom att han frågade varför han inte fick och jag svarade med att det är äckligt. Kvällen förlöpte som den brukar en fredagskväll och sen när båda grabbarna somnat så börjar min sedvanliga kvällsrutin med att försöka städa upp lite. Då hittar jag mackan och fick den självklara frågan i mitt huvud:

Varför tillät jag inte min underbara sjuåring att testa en macka med ketchup?

Det är så vansinnigt dumt att jag blir förbannad på mig själv. Jag vet inte vad vad han tycker om.  Dessutom så är det väsentligt att fråga vad jag egentligen vet om smaken av en ketchupmacka? Jag kan tala om för dig att jag vet ingenting om det och ändå så sa jag att det är äckligt.
Att slarvigt och oreflekterat inte tillåta min son att smaka på en ketchupmacka må vara ett litet problem i det stora hela. Det som nu har slagit mig att liknande  beteende löper igenom oss människor just nu på ett påtagligt sätt som skrämmer mig. Det handlar om hur vi beter oss i relationerna till varandra och hur lite respekt vi har för realitet att vi vet väldigt lite om hur andra människor har det och att vi tenderar till att döma och moralisera över de flesta som inte är ”som oss” och vi låter oss också skrämmas på ett sätt som enligt min mening är irrationellt.

Faktum är jag inte vet hur det är att vara kvinna, HBTQ-människa eller ha utländskt påbrå för jag är vit hetronormativ man. Jag vet inte hur det är att bli rånad på sin värdighet av okända människor för att jag är kvinna, har utländskt utseende eller älskar en annan människa på ett sätt som bryter mot hetronormen. Jag vet ingenting om det och jag är övertygad om att jag inte är ensam om det utan det finns många som sitter och gnuggar händerna och jublar när Stefan Löfven stänger de svenska gränserna som inte heller vet hur det är att vara någon annan, att byta skinn och ta emot ett bemötande och omdömen om en som person utifrån hur man ser ut. Det går av naturliga skäl inte men ändå så har vi starka åsikter om deras sätt att vara och vissa har också tankar om dess existensberättigande och rätt till hjälp.

Det är för mig ganska så självklart att vi är dåliga på att låta människor vara som de är. Vi måste liksom dra in eller förskjuta de som står utanför ”det normala” och jag tror orsaken är i grunden exakt den samma som mitt automatiska svar till min äventyrliga sjuåring som vill veta hur en ketchupmacka smakar. Det är en oreflekterad reaktion där man vill behålla det normala utan att egentligen veta varför det är viktigt. Det är en absurd tanke att det skulle vara fel att äta en ketchupmacka. Det finns inget som är fel med att äta en ketchupmacka, vissa kanske t.om. tycker att det är gott ändå smäller jag till, dödar,  min sjuåriga sons försök till att vidga vyerna och jag vet inte anledningen annat än att det bara kom en spontan tanke att man inte äter en macka med ketchup på. Jag tänker att samma tanke och handling kommer när det gäller den aktuella frågan om flyktingmottagandet eller inte. Varför går det inte att se saker och ting på annat sätt?

Jag tänker att det här kommer ann på hur vi är mot andra människor och hur vår acceptans gentemot andra egentligen är. Det finns någon slags inneboende rädslan över vad som händer med mig och ”min grupp” när andra (som t.ex. kvinnor, HBTQ-människor eller invandrare) kommer in och ”stör” eller kanske ”tar över”. Vilket framkallar ett oreflekterat beteende för att vidhålla ordningen på det som människan tror är viktigt för en och det görs ofta med makt. Det råder ingen tvivel om att jag nyttjade min föräldramakt att stoppa min son och jag tänker att vi människor nyttjar liknade maktförfarande nästan reflexmässigt utan att tänka på det gentemot andra människor som inte tillhör ”vår grupp” och beter sig ”avvikande”.  Norbert Elias skrev delvis om det här 1965 i boken Etablerade och outsiders. Jag har som vit hetronormativ man massor av fördelar som jag knappt är medveten om. Jag stor högt upp i grupperingen av människor. Kvinnor står lägre, människor med utländskt påbrå står lägre och även människor som bryter mot hetronormen står lägre än mig. Vi bemöts inte lika och därav är vi inte jämlika. Jag vill att vi ska vara jämlika men vi är det inte och jag  gör inte mycket för att kliva ur min mansgrupp, hetrogrupp eller svenskgrupp. Ni som säger att ni är för jämlikhet bör också fundera på vad ni gör för att leva upp till det. Frågan är så otroligt mycket svårare än att bara prata och gilla på facebook. Jag säger inte emot när grabbgänget pratar illa om kvinnor och jag är försiktig med att säga min mening i frågor rörande invandring för det är så många som är emot invandring och jag har skrattat, blivit vädligt orolig och skämtat när folk trott att jag varit homosexuell och sen har jag verkligen ansträngt mig för att visa att jag är hetro. Norbert Elias lägger i sin bok fram en teoretisk modell för att begripa konflikter och hävdar bland annat att demoralisering av outsiders är väsentlig för den etablerade gruppens makt. Om jag tolkat Elias rätt så har han stort fokus på banden mellan människor dvs hur ser t.ex. min relation till kvinnor, män, vita svenskar och invandrare ut och vad får det för betydelse för mig som individ. Elias menar också att de i princip går hand i hand och jag kan inte annat än att hålla med. Vi är eller kanske tror att vi inte är något utan våra relationer till andra människor. Elias lägger upp en modell där jag tolkar det som att strama ekonomiska tider kan knyta ihop vissa etablerade grupper som ett exempel skulle kunna vara hur man t.ex. pratar om invandrare idag eller sättet man ser på ekonomiskt skuldsatta osv. Ju närmare de etablerade och outsidergrupperna kommer varandra desto starkare blir de etablerades moraliska nedvärderingarna av outsiderna och de fyller en viktig funktion för de etablerade, det svetsar samman gruppen. Samtidigt så är tyvärr enda sättet för outsider att komma in i gruppen nämligen att bli som de etablerade för någon annan inträdesbiljett finns inte.

Det här skrämmer mig. Jag får inte ur det här ur mitt system så därför skriver jag om det. Jag börjar allt mer tänka att människans behov av att tillhöra en viss grupp och dess rädsla att hamna utanför det ”normala” skapar reflexmässiga, omedvetna beteenden som gör oss till bakåtsträvande människor som inte gärna vill att andra kliver utanför den egna framåtriktade bubblan för det hotar att gör en själv till den som står utanför. Människan vill att alla ska hålla sig inom ett visst moraliskt tänk och uppföra sig därefter. Jag upplever att föraktet, som ibland gränsar till hat, faktiskt grundar sig i en rädsla, ett makt-/ grupptillörighetsbehov som bibehålls genom att människorna som står utanför blir stigmatiserade och faktisk också uppvisar beteenden som är förkastliga och det som de etablerade noggrant påpekar. Det är viktigt att komma ihåg beteendet har sin uppkomst i just utanförskapet, förtrycket och underordnade samhällsstrukturerna. Vi har allt det här i Sverige idag.  Jag tänker att människor som blir sårade och kränkta förr eller senare sårar och kränker. Grejen är att vi människor står mycket närmare varandra än vi egentligen vill tro och därför borde vi också acceptera varandra som vi egentligen är, inte som vi vill att någon ska vara utan acceptera var och en för vad de egentligen är.  Det finns inget gott med utanförskap vilket inte innebär att du behöver bli vän med alla men du behöver låta andra få vara som de är och du behöver ta ansvar för din rädsla och dina reflexmässiga tankar.

Jag är fullt medveten om att hela frågan är otroligt komplex men den måste lyftas upp särskilt i tider där iaf jag känner att världens människor håller på och sabbar för sig själva och framtida generationer. Enligt mig råder det någon slags politisk depression. Ibland tänker jag att vi är en förlorad generation och att den bästa gåvan vi kan ge nästa generationen är att låta dem få vara som de egentligen är. Så imorgon ska jag fråga om min sjuårige son vill testa att ha ketchup på mackan. Vill han ska han få det och kanske kommer jag smaka på det jag också. För vem vet, det kanske är gott.