Vi tänker mindre än vi vet. Vi vet mycket mindre än vad vi älskar. Vi älskar mycket mindre än vad som finns. Och i lika hög grad är vi mycket mindre än vad vi är.
R.D Laing
Upplevelse – Beteende
Sida 2 av 18
Har varit och besökt min väns grav i helgen. Han tog livet av sig för 12 år sedan. Det enda jag egentligen lärde mig av det var att det inte är obligatoriskt att leva och att frågorna som min vän lämnade efter sig slukades av ett svart hål som bara växte och blev större för varje fråga jag ställde. Tillslut höll jag själv på att slukas av det stora svarta olösbara mysteriet så jag slutade ställa frågor, det går inte att få svar från någon som är död. Det är märkliga saker att lära sig leva med att en bra vän, du försökt hjälpa, tagit livet av sig och kanske är detta anledningen till att det i helgen bara är andra gången jag besöker min vän på 12 år. Det är helt enkelt för plågsamt att återigen börja fundera på om jag hade kunnat rädda honom genom att plinga på hans dörr samma morgon som han valde att hoppa från åttonde våningen. Jag stod ju faktiskt utanför hans dörr men tänkte att jag nog kommer väcka honom och jag var faktiskt sen till min lektion på socionomprogrammet, så jag lät bli. Sen funderar jag på om det var hans röst som jag hörde, var det han som skrek efter mig från sitt fönster när jag kom ur porten? Han hade ju ingen balkong och jag vet inte riktigt för jag hade hörlurar på mig, jag lyssnade på musik redan när jag kom ut och jag var verkligen sen. Jag tror att jag hörde något som lät som skrik efter mitt namn, jag stannade iaf upp och kort senare hörde jag en kraftig dov smäll runt hörnet som fick mig att fundera vad i helsike det var för något men jag bestämde mig för att inte reagera på, det var säkert inget viktigt, jag hade ju bråttom till universitetet.
Problemet med minnen är att de tenderar att förvanskas med tiden. Jag vet egentligen inte vad som är konstruerat i efterhand men det är likförbannat smärtsamt.
Det här med att det inte är obligatoriskt att leva är en svår sak. Det finns människor som enligt min åsikt faktisk kan vara berättigad till aktiv dödshjälp. Det finns människor som är så pass ledsna och förtvivlade att de inte ser någon mening med att leva och det är till den kategorin min min vän tillhörde. När jag var med honom till läkare för att han var så pass ledsen och förtvivlad att jag ansåg att han behövde mer hjälp än vad jag kunde ge honom så tog läkaren även in mig till samtalet med min vän och frågade mig om jag trodde att han var suicidal. Jag svarade att jag omöjligt kan veta det. Jag fortsatte och sa att jag hoppas att han säger till mig om han mår så dåligt och tillåter mig hjälpa honom i så fall och sen slängde jag ur mig något som var ett tafatt försök att peppa upp honom genom att säga att vi båda hade ju så mycket roligt att se fram emot så jag såg det som en omöjlighet att han skulle vilja ta livet av sig. Jag kommer ihåg att han log mot mig och såg ganska road och stolt ut och han skrattade lite så jag skrattade också och gav jag honom en kram där och då framför läkaren som skrev ut någon slags medicin till honom sen gick vi hem igen. Vi bodde på samman våning och han han lovade att inte skulle ta livet av sig, det som någon vecka senare hände kändes just då som en omöjlighet, jag litade på honom och kraften i vår vänskap. Kanske borde jag ha sagt något annat. Kanske borde jag sett vad som var felet; det där otäckt jävla monstret som grodde i honom som vägrade släppa in något som helst ljus och hopp inpå hans varma och godhjärtade inre. Alla dessa meningar som jag börjat med ”Tänk om jag…” förbannar jag än idag. Det är ett gift jag har svårt att få ur min kropp.
Det är rent krasst inte obligatoriskt att leva. Vi äger oss själva så pass mycket att vi bör kunna få välja vad vi vill göra med våra liv. Jag måste dock vara extremt tydlig, jag tycker inte det ska ske livsavgörande beslut av en människa som har ett okontrollerat inferno av känslor inom sig där förtvivlan går före hopp, där alla egenkomponerande nedvärderingar om sig själv går före vänners och familjens syn på verkligheten. Jag ser på självmord som en akut känsloinfarkt och bör likställas med en hjärtinfarkt. Det borde finnas en välfungerande psykiatriakut som har samma prioritet, samma resurser och forskningsanslag som en hjärtinfarkt. Vi är långtifrån där idag. Mind.se gör ett ideellt arbete och försöker finnas för människor med ett inre i okontrollerad brand. Mind släcker bränder och hjälper till att hitta små ljusglimtar, de inger hopp och lyssnar på människor som för tillfället inte kan se, känna eller acceptera att även deras liv är viktigt och värdefullt. Jag tänker att det är en bra sak att Mind finns, rentav fantastiskt men jag tänker också att det är något som ska ligga på samhällets ansvar inte en ideell organisation.
Människors psykiska dåliga mående ökar i samhället, vi jobbar mer och distanserar oss mer från varandra samtidigt som vi har någon slags imaginär tro om att vi kommit fler människor nära genom sociala medier vilket till viss del är sant. Sociala medier erbjuder och skapar grupper för alla slags människor att känna samhörighet i och det är en fantastisk sak. Min invändning är att när vi bara känner att vi kan vara oss själva bland en grupp människor som vi aldrig eller väldigt sällan träffar i verkliga livet så har vi problem. Det är inte bara framför en skärm, elektroniskt sammankopplat med andra över världens alla hörn, som vi ska kunna få vara oss själva det är också i mötet med andra människor där vi är så när varandra att vi kan få en kram av vederbörande inom loppet av en sekund. Vi behöver alla känna oss bekräftade och sedda och ha modet att blotta våra innersta väsen med allt gott och ont som det innebär och fortfarande känna att vi är okej. Jag hävdar innerligt att detta är något som vi måste fortsätta värna om i framtiden.
I en värld där det bevisligen inte är obligatoriskt att leva och svaret på vad det egentligen innebär att leva och varför man ska leva är svårt att svara på så har vi enorma utmaningar framför oss. En människa med känsloinfarkt behöver alltid hjälp, snabbt och effektiv och då menar jag inte bara på ett medicinskt plan utan och även på, eller framför allt, ett psykologiskt plan. En avliden person efter en känsloinfarkt lämnar människor efter sig som genomgår en resa som är individuell och jag tror inte jag är allt för djärv när jag antar att den resan innehåller en hel del lidande och stor sorg. Jag blev tvungen att lära mig att det inte är obligatorisk att leva även om jag med hela mitt hjärta fortfarande önskar att det fanns något slags tvångsincitament gentemot min vän för jag vill fortfarande se honom, prata med honom och krama honom. Det sista minnet jag nu har av honom är när jag rör vid hans iskalla livlösa ansikte på bårhuset.
Det här är till er alla som drabbats och drabbas.
Du är aldrig ensam om att vara ensam.
Kärlek är det som uppstår när vi följer ömsom leder den andre tillbaka till sig själv. Inte till den vi vill att den ska vara utan till den människa den egentligen är.
Ta hand om dig.
Jag ska strax hämta mina grabbar från skolan men just nu funderar jag på hur det är möjligt att handel med barn är så himla lukrativt. Enligt Unicef så är människohandel världens tredje största organiserade brottslighet och anledning till att just barn används ska enligt Unicef vara att barn ”…. är lättare att exploatera än vuxna. I grunden handlar det också om att det finns människor som betraktar barn, och särskilt flickor, som objekt utan några som helst rättigheter. Efterfrågan när det gäller sexuella tjänster, främst bland män, är ett annat skäl till att barn köps och säljs för att utnyttjas i prostitution.” Unicef skriver också att människohandel är en verksamhet som drar in ungefär 7 miljarder dollar.
Det är framför allt män som utnyttjar barn och kvinnor. Män som ser barn och kvinnor som ägodelar. Män som enligt Jonatan Alfven betalar pengar för att få utnyttja och tortera barn. Enligt Unicef finns det 1,2 miljoner barn som utnyttjas av män varje år. Många tydligen i Indien enligt Jonatan men det finns också i Sverige. Barnen är alltid en extrem beroendeställning och deras utsatthet går nog inte att ens att fantisera om. Jag blir så grymt bekymrad och när jag inte begriper så blir jag frustrerad. Var fan kommer viljan att göra illa ett barn ifrån och varför är det bara män?
Unicef försöker förklara orsaken: ”De främsta orsakerna till att handel med barn existerar är utbredd fattigdom och maktlöshet. Barnen kommer ofta från fattiga förhållanden och svåra sociala livsvillkor. De har många gånger levt i omgivningar med våld, missbruk och förtryck och kanske inte gått i skola. Många kidnappas och tvingas in i handeln, andra lockas av löften om jobb och ett bättre liv i något annat land eller område. Andra anar oråd, men är tillräckligt desperata för att vara beredda att pröva i princip vad som helst i hopp om att det ska bli bättre för familjen.”
1,2 miljoner barn är en handelsvara vars värdighet har tagits ifrån dem och förövarna är män. Orsaken är i mångt och mycket fattigdom och den förbannade maktlösheten och desperation den tar med sig. Det är också den här grejen om att män ser kvinnor och barn som ägodelar som en cykel, en mobil eller lite godis som man kan äta upp.
Nu ska jag hämta mina barn från förskola och skola och kanske äta en glass för att det är fredag.
https://unicef.se/fakta/handel-med-barn
http://www.aftonbladet.se/debatt/article23516245.ab
Vi odlar kärlek när vi låter någon se ända in i vårt starkaste och mest sårbara jag, och när vi vårdar den andliga förbindelse som växer fram med tillit, respekt, godhet och ömhet.
Kärlek är inte något som vi ger eller får; den är något som vi vårdar och odlar, en kontakt som bara kan växa fram mellan två människor när den finns hos båda två – vi kan bara älska andra lika mycket som vi älskar oss själva.
Skam, klander, bristande respekt, svek och tillbakahållna känslor skadar de rötter som kärleken växer ur. Kärleken kan överleva sådana skador, men bara om de tas på allvar, om de får läka och om de inte uppstår för ofta.
Brené Brown
Modet att vara sårbar
Det finns en önskan om att stilla försvinna som ett löv fallet från vilket träd som helst och bli ett med jorden. Året som gått ska summeras, faktureras, förseglas, försvinna och bli historia. Jag längtar efter ljusare tider, något varmt . Längtan efter något annat finns där hela tiden. Det gnager envist på harhjärtat som slår allt fortare och skapar onödiga nervösa utfall både högt, lågt och bort. Det är inte med flit. Jag önskar att det vore med flit för då hade jag haft lite mer kontroll över händelseförloppet. Nu verkar förlåtelse vara det enda alternativet. Vad hände egentligen med tanken om att bara vi pratade med varandra om allt så skulle vi komma varandra närmare? En felaktig naiv tanke bara eller? Sorg och smärta verkar inte vara förenligt med livet i den här världen där allt vi visar upp är vår fasad och ingenting om det som finns bakom den stängda dörren. Depressionens ansikte skjuter människor ifrån sig och ändå så drabbas vi alla av den på ett eller annat sätt. Var och en av oss har vet hur det är att bära omkring på ett inferno av känslor som vägra låta sig tämjas. Varken jag eller någon annan kommer undan. Vissa drabbas mer än andra. Borde vi inte prata mer om alla sidor av livet? Frågorna är fler än svaren.
Jag står inte riktigt ut med allt elände som finns i världen just nu. Hur kan den största delen av massan helt plötsligt inte vill hjälpa människor längre och bara tänka på sig själva hela tiden? Det går bara inte ihop för mig varför så många väljer att sätta sig själv först och samtidigt uppvisar en rädsla av sällan skådad art. Varför kan vi inte bara hjälpa varandra och därmed hjälpa oss själva? Varför ska konsumtionen snurra runt oss i denna allt intensivare evighetskarusell? Är det inte någon som blir åksjuk och vill kliva av? Det är klart det är men det långt fler som verkar njuta och jag förstår det inte. Än mindre förstår jag hur svårt det är att kliva av alla påverkanskanaler som finns på den förbannade skärmen som skriker öronbedövande och övertygande om hur vi ska agera, leva och vara som människor.
Det är en illusion uppbyggt på fasad och all den jämförelse vi gör med varandra har ingenting med fundamentet som byggt upp oss till det vi egentligen är. Fasaden är, enligt min mening, vansinnigt bräcklig och petas lätt sönder och samman men ingen vill ju visa vad som finns där bakom så ingen petar och bråkar. Allt går på som vanligt vi visar upp vår vackraste fasad och ler och njuter offentligt medan vi gråter och våndas över livet i vår ensamhet. Det perfekta, glada och ibland arg över något orättvist eller att ett djur far illa är det normala och det andra ska vi inte visa och prata om.
Förr eller senare kommer förruttnelse drabba oss alla och det är när jag går i den frostbeklädda lövhögen som jag ser att det inte är så stor skillnad på bladen längre. Vi kommer alla tillhöra kvävets och kolets kretslopp i naturen. Trädet, som löven beklädde gav näring och tillät växa, bryr sig inte längre för trädet vet att den kommer skapa nya blad nästa vår. Löven kommer stå sig som bäst under sommar övergår sen till sprakande höstlöv för att vidare stilla falla ner och påbörja sin förruttnelseprocess. Jag vill gärna tro att jag är del av något viktigt men varken du eller jag är mer än ett blad som gör oss redo att falla till marken. Förruttnelse är det som kommer att drabba oss alla och till slut binda ihop oss till en smörja av kemi som sen kommer bidra till något nytt. Har du tur får du på någon allsmäktig snubbes rygg rida och bli ett med någon gudomligheten. Kanske, vad vet jag? Jag tror på förruttnelse. Inte särskilt vackert utan snarare tvärtom något fult, kladdigt och jobbigt och den talar inte till oss, ger ingen hint om varför eller vad meningen skulle vara samtidigt som den berättar allt. Det hela blir obegripligt, en makalös mystisk gåta som vägrar låta sig lösas. Så jag väljer att sätta mig ner och invänta nästa års återfödsel av blad och hoppas innerligt; att den här gången kommer något annat att hända.
Det är när jag ska avsluta och borra ner mig i den kalla spröda lövhögen som jag inser; ingen av oss behöver bli ett löv igen och att det är inte säkert att vi nästa år blir ett blad på ett träd. För på något sätt tror jag mig faktiskt kunna se att vi har en möjlighet att välja varifrån vi ska växa och blomma ut. Vi kan välja och besitter en kraft som skiljer oss från löven som gör att vi har privilegiet att försöka igen på ett annat sätt. Vissa förutsättningar kommer alltid bestå men vi väljer hur vi blommar ut och vad vi vill bli. Jag har just nu fallit som en löv och acceptera att livet inte är mycket mer än såhär. Snart är det vår och då får jag en ny chans. Jag hoppas innerligt att jag hittar en annan väg.
Magsjukan har härjat i familjen för andra gången den här hösten. Att det är jobbigt och besvärligt är bara förnamnet. Den här gången drabbades bara jag och den minsta femåringen. Min äldre sjuåriga son fick för sig att han skulle bjuda mig på en macka när jag börjat friskna till lite såhär på kvällskivsten. På ett ganska så skojfriskt sätt, som jag tror bara sjuåringar kan, så tyckte han att det var en bra ide att lägga ketchup på mackan. Jag avböjde erbjudandet och kort därefter så blev den pillemariska lilla sjuåringen sugen på att testa en macka med ketchup. Jag sa att det fick han inte. Där och då blev det ingen större grej förutom att han frågade varför han inte fick och jag svarade med att det är äckligt. Kvällen förlöpte som den brukar en fredagskväll och sen när båda grabbarna somnat så börjar min sedvanliga kvällsrutin med att försöka städa upp lite. Då hittar jag mackan och fick den självklara frågan i mitt huvud:
Varför tillät jag inte min underbara sjuåring att testa en macka med ketchup?
Det är så vansinnigt dumt att jag blir förbannad på mig själv. Jag vet inte vad vad han tycker om. Dessutom så är det väsentligt att fråga vad jag egentligen vet om smaken av en ketchupmacka? Jag kan tala om för dig att jag vet ingenting om det och ändå så sa jag att det är äckligt.
Att slarvigt och oreflekterat inte tillåta min son att smaka på en ketchupmacka må vara ett litet problem i det stora hela. Det som nu har slagit mig att liknande beteende löper igenom oss människor just nu på ett påtagligt sätt som skrämmer mig. Det handlar om hur vi beter oss i relationerna till varandra och hur lite respekt vi har för realitet att vi vet väldigt lite om hur andra människor har det och att vi tenderar till att döma och moralisera över de flesta som inte är ”som oss” och vi låter oss också skrämmas på ett sätt som enligt min mening är irrationellt.
Faktum är jag inte vet hur det är att vara kvinna, HBTQ-människa eller ha utländskt påbrå för jag är vit hetronormativ man. Jag vet inte hur det är att bli rånad på sin värdighet av okända människor för att jag är kvinna, har utländskt utseende eller älskar en annan människa på ett sätt som bryter mot hetronormen. Jag vet ingenting om det och jag är övertygad om att jag inte är ensam om det utan det finns många som sitter och gnuggar händerna och jublar när Stefan Löfven stänger de svenska gränserna som inte heller vet hur det är att vara någon annan, att byta skinn och ta emot ett bemötande och omdömen om en som person utifrån hur man ser ut. Det går av naturliga skäl inte men ändå så har vi starka åsikter om deras sätt att vara och vissa har också tankar om dess existensberättigande och rätt till hjälp.
Det är för mig ganska så självklart att vi är dåliga på att låta människor vara som de är. Vi måste liksom dra in eller förskjuta de som står utanför ”det normala” och jag tror orsaken är i grunden exakt den samma som mitt automatiska svar till min äventyrliga sjuåring som vill veta hur en ketchupmacka smakar. Det är en oreflekterad reaktion där man vill behålla det normala utan att egentligen veta varför det är viktigt. Det är en absurd tanke att det skulle vara fel att äta en ketchupmacka. Det finns inget som är fel med att äta en ketchupmacka, vissa kanske t.om. tycker att det är gott ändå smäller jag till, dödar, min sjuåriga sons försök till att vidga vyerna och jag vet inte anledningen annat än att det bara kom en spontan tanke att man inte äter en macka med ketchup på. Jag tänker att samma tanke och handling kommer när det gäller den aktuella frågan om flyktingmottagandet eller inte. Varför går det inte att se saker och ting på annat sätt?
Jag tänker att det här kommer ann på hur vi är mot andra människor och hur vår acceptans gentemot andra egentligen är. Det finns någon slags inneboende rädslan över vad som händer med mig och ”min grupp” när andra (som t.ex. kvinnor, HBTQ-människor eller invandrare) kommer in och ”stör” eller kanske ”tar över”. Vilket framkallar ett oreflekterat beteende för att vidhålla ordningen på det som människan tror är viktigt för en och det görs ofta med makt. Det råder ingen tvivel om att jag nyttjade min föräldramakt att stoppa min son och jag tänker att vi människor nyttjar liknade maktförfarande nästan reflexmässigt utan att tänka på det gentemot andra människor som inte tillhör ”vår grupp” och beter sig ”avvikande”. Norbert Elias skrev delvis om det här 1965 i boken Etablerade och outsiders. Jag har som vit hetronormativ man massor av fördelar som jag knappt är medveten om. Jag stor högt upp i grupperingen av människor. Kvinnor står lägre, människor med utländskt påbrå står lägre och även människor som bryter mot hetronormen står lägre än mig. Vi bemöts inte lika och därav är vi inte jämlika. Jag vill att vi ska vara jämlika men vi är det inte och jag gör inte mycket för att kliva ur min mansgrupp, hetrogrupp eller svenskgrupp. Ni som säger att ni är för jämlikhet bör också fundera på vad ni gör för att leva upp till det. Frågan är så otroligt mycket svårare än att bara prata och gilla på facebook. Jag säger inte emot när grabbgänget pratar illa om kvinnor och jag är försiktig med att säga min mening i frågor rörande invandring för det är så många som är emot invandring och jag har skrattat, blivit vädligt orolig och skämtat när folk trott att jag varit homosexuell och sen har jag verkligen ansträngt mig för att visa att jag är hetro. Norbert Elias lägger i sin bok fram en teoretisk modell för att begripa konflikter och hävdar bland annat att demoralisering av outsiders är väsentlig för den etablerade gruppens makt. Om jag tolkat Elias rätt så har han stort fokus på banden mellan människor dvs hur ser t.ex. min relation till kvinnor, män, vita svenskar och invandrare ut och vad får det för betydelse för mig som individ. Elias menar också att de i princip går hand i hand och jag kan inte annat än att hålla med. Vi är eller kanske tror att vi inte är något utan våra relationer till andra människor. Elias lägger upp en modell där jag tolkar det som att strama ekonomiska tider kan knyta ihop vissa etablerade grupper som ett exempel skulle kunna vara hur man t.ex. pratar om invandrare idag eller sättet man ser på ekonomiskt skuldsatta osv. Ju närmare de etablerade och outsidergrupperna kommer varandra desto starkare blir de etablerades moraliska nedvärderingarna av outsiderna och de fyller en viktig funktion för de etablerade, det svetsar samman gruppen. Samtidigt så är tyvärr enda sättet för outsider att komma in i gruppen nämligen att bli som de etablerade för någon annan inträdesbiljett finns inte.
Det här skrämmer mig. Jag får inte ur det här ur mitt system så därför skriver jag om det. Jag börjar allt mer tänka att människans behov av att tillhöra en viss grupp och dess rädsla att hamna utanför det ”normala” skapar reflexmässiga, omedvetna beteenden som gör oss till bakåtsträvande människor som inte gärna vill att andra kliver utanför den egna framåtriktade bubblan för det hotar att gör en själv till den som står utanför. Människan vill att alla ska hålla sig inom ett visst moraliskt tänk och uppföra sig därefter. Jag upplever att föraktet, som ibland gränsar till hat, faktiskt grundar sig i en rädsla, ett makt-/ grupptillörighetsbehov som bibehålls genom att människorna som står utanför blir stigmatiserade och faktisk också uppvisar beteenden som är förkastliga och det som de etablerade noggrant påpekar. Det är viktigt att komma ihåg beteendet har sin uppkomst i just utanförskapet, förtrycket och underordnade samhällsstrukturerna. Vi har allt det här i Sverige idag. Jag tänker att människor som blir sårade och kränkta förr eller senare sårar och kränker. Grejen är att vi människor står mycket närmare varandra än vi egentligen vill tro och därför borde vi också acceptera varandra som vi egentligen är, inte som vi vill att någon ska vara utan acceptera var och en för vad de egentligen är. Det finns inget gott med utanförskap vilket inte innebär att du behöver bli vän med alla men du behöver låta andra få vara som de är och du behöver ta ansvar för din rädsla och dina reflexmässiga tankar.
Jag är fullt medveten om att hela frågan är otroligt komplex men den måste lyftas upp särskilt i tider där iaf jag känner att världens människor håller på och sabbar för sig själva och framtida generationer. Enligt mig råder det någon slags politisk depression. Ibland tänker jag att vi är en förlorad generation och att den bästa gåvan vi kan ge nästa generationen är att låta dem få vara som de egentligen är. Så imorgon ska jag fråga om min sjuårige son vill testa att ha ketchup på mackan. Vill han ska han få det och kanske kommer jag smaka på det jag också. För vem vet, det kanske är gott.
Security is mostly a superstition. It does not exist in nature, nor do the children of men as a whole experience it. Avoiding danger is no safer in the long run than outright exposure. Life is either a daring adventure, or nothing.
Hellen Keller
Detta är från radioprogrammet Tankar för dagen. Jag har inte hittat någon text om detta och jag ville gärna dela mig av det.
Det hela upplevs bäst genom att lyssna på Bob Hansson själv. Texten nedan är alltså en ganska så exakt transkribering (jag har gjort så gott jag kunnat) av det som Bob Hansson sagt i Tankar för dagen den 6 februari 2015.
Det jag ska säga nu, jag vet inte vem det kan angå, kanske inte många. På sin höjd dem som är ihop med någon eller har varit det någon gång eller kanske bara mig själv. Som stått där med smärta och tanken: ”Näe min partner borde göra på något annat vis”. För som ett mörkrets BB är denna tanke. För precis den tanken föder; kommande separation, det utslätande eller inställda sexlivet, föder den där semestern där alla var irriterade fast semestern var jättedyr, föder fram spända muskler, föder fram skrikande promenaden hem från parmiddagen; ”Hur kunde du och varför gjorde du alltid” osv, föder fram känslan av att man inte längre har kontroll över sitt liv och det ända man kan göra för att återfå den, är att bli ensam igen.
Kan relationer gör en olycklig? Kan kärlek innebära olycka? Två frågor som jag så lätt blandar ihop för de har ju sällan med varandra att göra. Relationer gör människor olyckliga, ja, men kärlek, nej. Det är inte kärleken som gör ont det ett är missförstånd. Ett problem med kärleken är att det är som periodiska systemet kolatom. En atom som lätt och villigt parar sig med allt möjligt och därför kommit att blivit den viktigaste beståndsdelen i allt levande. Även kärleken är en slampa, parar genast ihop sig med trygghetsbehov, bekräftelsebehov. sexuella behov med behovet av att leva upp till sociala normer, om rädslor för att bli övergiven, ensam, orättvist behandlad, rädslan att förlora. Så nu kommer en kort manual och den är till mig själv så nu, nu får du lyssna Bob.
För det är aldrig den andres som skapat hålet, hålet hade jag ju redan när jag skickade det där första smset. Det har inte alls med den andre att göra, det bara känns så. Och Bob, varje gång du tror att du behöver att den andre ska ändra sig så överger du dig själv, du förvandlar dig till subjekt, till en kägla i en annan människas bowlingmatch. Du tror att relationen ska få dig att känna dig respekterad. Nä, det ska den inte och kan bara i längden bara få mig att känna mig så respekterade som jag gjorde innan relationen börjande. Om du vill bli bättre på det så är det bara att gratulera men tro inte att det har med andre människan att göra. Du behöver inget från din partner. Tillåt mig upprepa. Du behöver inget från din partner. Att älska är inte det att låta vara. Jag finns där för dig som du den är, inte som den du borde vara. Det var dig jag valde inte en kommande version av dig. Det var din medmänniska inte din motmänniska jag önskade bli, inte din regissör. Det var ju inte en pjäs vi skulle spela utan ett liv vi skulle försöka leva. Liv som innebär smärta, irritation redan innan vi träffades och såklart även du, det är ju inte ditt fel. Hålen i mig är så mycket äldre än oss. Förlåt för alla de gånger jag trott att smärtan var ditt fel när det i själva verket bara är livet. Livet. Vår uppgift är väl att älska, låta vara. Älska är inte synonymt med happy happy. Snarare med: ”ojdå nu blev lite konstigt igen”. Låt oss titta på detta konstiga tillsammans va?
Livet skiner ljusare än solen nu när ni är här. Jag håller fortfarande på att anpassa mig till livets styrka som omger oss när vi är tillsammans.
Ni är alltjämt för unga för att se men jag ser den stora kärleken som tickar i era små hjärtan, må ni alltid behålla denna godhet i er.
Kanske vet ni redan mer än jag själv anar men ni ska veta att jag älskar er.
Ni kommer alltid vara älskade.
För varje andetag ska jag ge er allt jag har och för alla hjärtslag jag har kvar ska jag försvar er rätt att få vara den ni är. Jag kommer alltid hålla er nära och jag kommer att följa er på er personliga resa till det ni båda är men oroa er inte, jag kommer att lära mig att släppa taget.
Som ni kommer att lära er så är det oundvikligt att misstag begås. Blir det fel så lovar jag att göra bättre och när ni gör fel så lovar jag att stå jämte er och stillsamt viska att ni är okej.
Må ni för alltid komma ihåg dessa ord.
För vare hjärtslag jag har kvar ska jag finnas vid er sida.
Det är unikt och vackert att vi finns.
Ni är älskade.
Ni är perfekta som ni är.
Jag lovar er.
Ni är okej.
Ni är älskade.
Mitt löfte är att jag kommer spendera alla mina dagar jag har kvar att bevisa det för er.
_____________________________
Pappa – Mathias
Mina känslor är ömma, mörbultade och stela. Så fort någon närmar sig mina känslor gör det ont. Så därför ryggar jag tillbaka in i mig själv, bort ifrån dig och alla andra som inte slutat försöka komma nära. Närheten som gör ont är inte någons fel förutom möjligtvis mitt eget. Jag kommer snart tillbaka. Jag behöver mjuka upp mig själv, inte vara så stel och framför allt inte så öm. Du förstår jag är precis som du en människa, fast just nu, känslobruten. Allt gör ont. Min hemlighet är att jag vill att du ska stå ut med min klagosång när det gör ont och att du lyssnar tillräckligt noga så att du hör de stillsamma uppgivna viskningarna att jag behöver dig.
Stanna, lyssna och följ mig tillbaka till mig själv.
Jag är bara känslobruten.
Senaste kommentarer