Jag är en ängslig person. Bra på att se svårigheterna och eventuella hinder som finns på den livsväg jag har eller tänker färdas på. Jag är också otroligt duktig på att fördöma mig själv och min egen person för de korkade saker jag gjort och alla dessa ödesdigra beslut jag tagit.  Jag bär på alla dessa förbannade valen i livet som sabbat så otroligt mycket och som jag skäms och känner skuld över vilket i allra högsta grad formar min självbild varje dag.  Många av alla val jag gjorde under en 3 års period för snart 10 år sedan känns  som oövervinnerliga misstag. Det har blivit sår som vägrar låta sig läkas som alltid kommer finnas där och vid minsta lilla anblick återställa mig till denna perfekta eländiga varelsen jag tillåtit mig att bli. Jag har länge haft känslan av att jag förlorat allt, tappat mitt idealistiska och stundtals fantastiska jag.  Allt i min värld gick sönder och jag byggdes upp av trasiga bitar som aldrig passat ihop och det som blev kvar är min gigantiska hög av skit.

Enda sättet att komma ur denna skithög är att förlåta mig själv säger en klok människa men jag står och håller hjärnan och hjärtat i var sin hand och väger dem varsamt. Svårt att förstå vad förnuftet säger och vad de starka känslorna står för.  Självförakt är en kraftfull motor som driver mig ner i en bottenlös avgrund. Ofta känns det som att det inte spelar någon roll i vilken positiv hög jag gräver i, jag kommer tillbaka till mitt eget imperium av självförakt, självförebråelse, skuld och skam.

Intellektuellt kan jag hålla med om att jag inte är mina misstag i livet men när jag 10 år senare fortfarande får bära och ta konsekvenserna för misstagen så kommer jag hela tiden tillbaka till att jag är en hopplös sopa. Jag ska inte sticka under stolen med att det i de allra mest svåraste stunderna dykt upp  tankar om att det skulle vara otroligt skönt att få checka ut, ta den lätta vägen ifrån allt. Det kommer inte att hända för jag vet hur det känns att bli lämnad på det sättet.

Så det som finns kvar är att jag får lov att duga trots mina misstag. Det finns inget annat alternativ jag behöver visa för mina söner att jag är okej trots mina misstag. Jag behöver lyssna ordentligt på min allra viktigaste stöttepelare i livet (som jag är otroligt tacksam över att ha träffat) som talar om för mig att jag är viktig och som ser bortom mina idiotiska misstag och som ser något mer i mig när jag stundtals förvillar mig och får förvanskad och oproportionerligt dålig bild av mig själv. Det pågår oftast inte så länge, det går över. Allt är inte nattsvart utan det finns stunder jag trots, sorgen och smärtan över att jag på många plan inte alls blev den jag tänkte att jag skulle kunna bli, faktiskt kan se att jag är okej.

Chocken över att börja leva en förkastad dröm

Grejen är att jag lite chockartat hamnat i en verklighet som tidigare bara varit en dröm jag förkastat av ren självbevarelsedrift för att hindren känts alldeles för stora. Det är ett privilegium att få följa med på en resa tillsammans med denna underbara person, min kärlek, min stöttepelare. Det är fantastiskt och jag är otroligt tacksam över det. Problemet är att mina historiska beslut inte bara påverkar mig utan även min omgivning och det gör att jag nu faller tillbaka i invanda mönster och beteenden som jag inte behöver falla tillbaka till. Jag faller tillbaka för det uppstår hela tiden en ängslig känsla att jag inte är värd att älskas för att jag ställt till det och det påverkar människor i min omgivning och i det uppstår också tvivel om det är någon mening med att släppa taget om det här oket jag bär på? Frågor jag brottas med dagligen är om det är någon mening att be om förlåtelse till sig själv och om jag kan, vågar förlåta mig själv och i så fall hur gör jag? Kan jag, bara sådär utan några säkerhetslinor, släppa taget om mitt spöke och sluta se denna vidsträckta livlösa skithög? Jag är så förbannat hård emot mig själv och ängsligt lägger jag stor vikt i mitt förflutna och dess inverkan på livet jag lever idag. Jag vill kunna be om förlåtelse och genuint förlåta, kliva bort ifrån denna uppgivna hopplöshet och bekämpa mitt slentrianmässiga beteende att jag ingenting duger till för jag kan ibland se att jag är en alldeles fantastisk älskvärd människa. Jag vill verkligen men det verkar som att det ändå finns hinder på vägen.

Trygghetsbehovet utgör ett hinder

Ett av hinderna är trygghet. Jag börjar så sakteligen förstå begreppen kring att det finns en omedveten kraft, en trygghet, att bibehålla min person som den är och det skapar stora problem som leder till hinder i min utveckling. Det är tryggt att veta vem jag är baserat på min historia. Att inte släppa taget om den historien, som jag relativt omedvetet tilllåtit definiera min identitet verkar vara en trygghet för mig. Att vara något av ett misslyckande verkar trots allt ha en och en annan fördel, något annat sätt att se på det hittar jag inte. Att bryta de invanda tankemönstrena innebär att kastas in i något okänt något som återigen kan innebära ett nytt misslyckande och det verkar vara värre än att stanna kvar i det jag befinner mig i idag. Den snevridna matematiken blir att det är bättre att behålla sig själv som man är än att förändras. Denna känslomatematik är naturligtvis felaktig men den kontrollerar mig. Jag är dock fast övertygad om att jag börjar hitta en väg ut. Förlåtelse är en del av det. Det svåra verkar för mig vara att förlåta det dåliga jag gjort och att göra ett nytt försök, att våga hoppa och bli den jag egentligen vill vara och inte vara rädd för att misslyckad igen.

Jag kan blicka tillbaka och se den där naiva mannen för 10 år sedan med ganska så dålig självbild som bara ville få leva sin dröm, som var galet kär, som kände sig privilegierad att få vara med en vacker människa,  som var lyckligast i världen över att få bli pappa, som glömde bort sig själv och sitt eget värde. Det fanns verkligen inget ont i den mannen. Det fanns inga manipulativa motiv eller oförmåga till att ta vettiga beslut men däremot fanns en blåögdhet, naivitet, en stor bristande förmåga till att sätta ner foten och att tänka pragmatiskt och rationellt. Framför allt var kraften och viljan att behålla något som var trasigt  megastort och priset jag var redo att betala saknade tydligen gränser. I år fick jag det berättat för mig det jag hela tiden vetat; att jag blev lurad, att jag blev utnyttjad och manipulerad. Jag kan vara arg på det men det var fortfarande jag som inte satte stop för det. Alla beslut jag tog ligger helt och hållet på mig. Jag är inte dessa idiotiska beslut, som jag aldrig kommer att göra om, utan jag är så otroligt mycket mer. Jag har lärt mig något av det som hände och det har format mig som person. Jag kan välja att bära detta och samtidigt hålla huvudet högt, att tillåta mig att falla tillbaka ibland och vara ledsen över allt jag ställt till med, stanna där en stund och sen gå vidare. Det är okej sålänge jag håller mig själv på rätt sida. Jag är okej.

Inget kommer av sig själv

Jag inser att förlåtelse inte kommer av sig själv och jag har sannerligen inte lätt att förlåta mig själv.
Jag är inte mina historiska dåliga beslut utan jag är den jag är idag. Varje gång jag påminns om mina tillkortakommanden så behöver jag inte omfamna dem utan jag kan stilla konstatera att det är historia och att det är smärtsamt att inte kunna bli av med gamla misstag. En viktig sak är att detta gäller inte bara mig. Jag är inte ensam om min situation, du kan vara jag och vise versa man är aldrig ensam om att vara ensam. Så det här gäller även dig.

Mitt 10-åriga historiska jag säger förlåt och just idag känner jag att jag kan ge förlåtelse. Det är okej. Jag ska vara snällare emot mig själv. Jag har lärt mig något. Jag är den jag är tack vare allt det här och jag är okej. Jag är påväg emot den jag faktiskt är och jag har stöttning att bli det, framför allt av mig själv.
– Se så, fortsätt åt rätt håll nu.

 

https://unsplash.com/@davideragusa