Känslan

Blogg

  • Citat – Marcus Birro

    Författaren Marcus Birro vill inte att världens alla förbannade tråkmånsar ska ha rätt. Det måste gå att leva i ett parförhållande OCH brinna samtidigt. Artiklen är skriven på aftonbladet 2004-08-03. Jag sparade länge den artikeln för att jag tyckte den var otroligt bra. Den finns att läsa på nätet också.

    Vi är många, både män och kvinnor, som inte vet vad vi ska göra med all kärlek inom oss. Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt handlar om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss igenom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje.

    Världens alla förbannade tråkmånsar får bara inte ha rätt. Jag vill verkligen att alla låtar man hört, att alla böcker och dikter man läst, alla samtal man haft; att allt det där inte ska ha varit förgäves utan visa sig vara sant alltihop.
    Den romantiska drömmen är ingalunda bara en dröm, den finns på riktigt.

    Sådana som vi äger makten att visa för världens alla förbannade tråkmånsar att tvåsamhet inte nödvändigtvis behöver betyda nedbrytande vardag, slentrianmässig ömhet eller iskalla krig. Sådana som vi vet också vad det vill säga att tappa varandra på styrka och färg. Vi har öppnat varandras kranar och bara gått därifrån. Det stod inte ens en hink under. Vi har slagit sönder allt det som varit hållbart hos varandra. Utan att till en början varit medvetna om det har vi hjälps åt att plocka ner det som varit liv, ljus och kärlek hos varandra, som när man plockar ner skyltarna efter en rea man hoppats mycket på, men som ingen haft råd att gå på.
    Vi är många, både män och kvinnor, som lärt oss leva i skuggan som kärleken genererar, som börjat inreda våra allra mörkaste rum och gjort oss hemmastadda där. Vi är många som inte vet vad vi ska göra med all kärlek, med allt ljus inom oss. Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt handlar om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss genom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje. Livet har kapats i bägge ändarna och inte mycket finns kvar. Allt som inte är välling spottar vi ut. Själlösheten har blivit upphöjd till dygd. Det är hårda tider för hopplösa romantiker. Vi måste slå oss ur förlamningen som drabbat oss, slå upp fönstren på vid gavel, inse att för att bli drabbad av något måste det göra ont ibland. Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare än så. Alla människor är romantiker. Det är min fasta övertygelse. Går det att leva sitt liv på ett annat sätt? Ingen kan vara likgiltig inför ett mysterium.

    Jag har suttit fast i mitt mörker tillräckligt länge. Jag har ägnat år av mitt liv åt att smeka och hålla mig väl med min inre bödel. Jag har suttit uppe på nätterna, lyssnat på The Cure och läst gamla brev som för länge sedan tappat all betydelse. Jag har inte valt utanförskapet, det har drabbat mig. Runt omkring har andra, riktigare människor, gift sig, skaffat barn och börjat tala om sina kakelugnar som om de vore människor. De har inte haft med mig att göra. Jag har suttit på min kammare och skrivit böcker. Jag har varit över-tygad om att ett riktigt liv inte är förenligt med konstnärskap. Jag har haft fel. Jag tror att man bör skriva (och läsa) böcker som sårar och genomborrar, som kan vara en hacka till den frusna sjön inom oss. Att våga vara lycklig, att våga vara en tokig och naiv romantisk idiot utgör på inget sätt något hinder för det.
    Vi lever i en starkt polemisk tid, mycket av det som sägs och skrivs om män och kvinnor har för avsikt att splittra och söndra. Risken är att vi målar in oss i var sitt hörn och står där och blänger, som små barn som glömt varför de började bråka med varandra. Allt riktigt liv härstammar ur både sorg och glädje. Mörkret inom dig kan aldrig dö. Men man kan lära sig leva med det, man kan hålla det på en armlängds avstånd. Man kan bli förtrolig och polare med allt det svarta. Jag vill tro på kvinnan som ett mysterium, som en vän och like i en svårtydd värld. Jag vet att sångerna, böckerna och dikterna alltid har rätt. Tråkmånsarna har fel, det går att leva sitt liv utan att ha färdiga svar på alla sina frågor. Vi är alla skapade ofullständiga. Det är inte vårt fel att vi ständigt ber om nya chanser. Vi är värda de där chanserna, hur många som helst, särskilt i kärlek. Det finns aldrig bara en chans till. Det finns hur många som helst. Vi är värda all den kärlek som drabbar oss. Det finns mysterium som inte vill bli lösta. Det är gott nog.

    Kärleken är i själva verket ett serum mot all den nya tidens förbannade ytlighet, en bro i den hätska könskampen, en länk mellan det förflutna och framtiden, en hastigt indragen klo mitt i striden, en hastig topp och en vråldjup dal i ett plant liv, och en eftertanke mitt i det meningslösa bruset. När snart allt annat blivit förklarat för oss, fått namn och blivit begripligt, är det fantastiskt skönt att ha en formel som vägrar låta sig lösas. Den svarta stenen i våra hjärtan är lika tung hos oss allihop. Och du är aldrig ensam om att vara ensam.

    Marcus Birro
    Poet och författare. Som då var aktuell med romanen ”Landet utanför” som också handlar en del om kärlek men också om alkoholism. Boken är läsvärd!

  • Citat – Hjalmar Söderberg

    Man vill bli älskad
    i brist därpå beundrad,
    i brist därpå fruktad
    i brist därpå avskydd och föraktad.
    Man vill ingiva människor någon slags känsla.
    Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

    Hjalmar Söderberg (ur boken Dr. Glas)

  • känsla inte bara erotik

    På något sätt känns det förbannat skönt att ha registrerat kanslan.se. Butiken http://www.mendrix.se/kaenslan/ säljer sina grejer som består av badprodukter, sexhjälpmedel och tarotkort m.m. Butiken heter känslan. Jag vill bara göra det så tydligt det bara går; känslor är inte något som du kan köpa det är något du äger och har rätt att ha. Du kan inte förtära känslor du kan bara känna och vi behöver banne mig börja prata om våra känslor inte köpa mera produkter eller tro att känslor är samma sak som sex. Imorgon skall jag försöka registrera känslan.se också.

    Pröva förresten och gör en sökning på google på ordet känslan. Det är inte mycket som handlar om faktiska känslor på de första 10 träffarna. Det är intressant och något jag tror jag ska skriva om någon dag framöver.

    Tilläggsinformation 2007-05-25.
    Ovan nämnda företag har tagit känslan.se. Själv tyckte jag inte att jag hade råd att köpa domänen för två år sedan. Jag antar att den lilla kampen jag försöker vinna är relativt ojämn men jag måste säga att jag känner att det kanske inte blir mer angeläget att fortsätta värna om vår rätt att ha känslor och att det inte förvandlas till en köpvara som allt det andra. Egentligen är det redan sålt men vi kan värna om och tillslut ta tillbaka vårt förnuft och börja se på känslor som något som är värt något igen. Jag är fortfarande övertygad om att det handlar om hur man använder orden. Känslan är inte en produkt för erotik och tarot det är så otroligt mycket mer det är så kosmiskt stort som dileva kanske skulle ha sagt och det tillhör oss alla ihop. All försäljning/reklam baseras på våra känslor och det är egentligen självklart att det är ett bra försäljningsknepp så vi måste passa oss. Ställ dig frågan varför du konsumerar och varför det är så viktigt för dig. Varför det är så viktigt att handla de där produkterna som skall göra dig till en bättre njutningsmänniska som tar hand om dig själv osv. Fråga dig själv varför det är så viktigt. Käsnlan.se köptes 2006-10-24 Jag köpte min 2004-07-24. Tänk, snart firar riktiga känslan.se 3 år jag ska skriva till Mendrix.se och fråga om de inte vill ge bort sin adress i present.

     

  • acceptabelt att inte göra någonting?

    De senaste dagara har jag svara på frågan: ”Vad gör du?” med – ”nää jag gör ingenting egentligen”

    Det har aldrig slagit mig att det skulle vara något konstigt med att inte göra någonting men jag fick mig en tankeställare när jag pratade med en kompis och han frågade just vad jag gjorde. Han skratta och sa att det var skönt att jag kunde erkänna att jag inte gjorde någonting. Han menade att det är lite tabu att inte göra någonting alls. Jag vet inte men kanske har han rätt. Det är lätt hänt att folk skaffar sig någon slags förutfattad mening om människor som säger att de inte gjorde någonting alls under en hel helg.

    Förutfattade meningar är av ondo. Det finns inget bra med förutfattade meningar och än värre är det faktiskt att skaffa sig det baserat på att en människa säger att hon har sovit hela helgen för hon behövde det eller bara säger att han/hon inte gör något.

    Det intressanta i det hela att drar man hela påstående att inte göra någonting till sin spets så kan man säga att det inte finns ett sådant tillstånd där man inte göra någonting. T.ex. om jag sover bort en hel helg så har jag vilat upp mig, rekreerat mig själv och således tagit hand om mig själv, alltså; jag gör något. Om jag bara sitter rakt upp och ner så filosoferar jag eller vilar hjärnan, alltså; jag gör något och det kan aldrig vara fel.

    Kanske är det så att det är betraktare som avgör om en annan person gör något eller inte.Att anklaga någon för att inte göra något är kanske rent av helt felaktigt för man gör faktiskt något men det är i betraktarens ögon något som antas vara fel för betraktaren ser inte att det händer något och tänker kanske att den där har inget liv.

    Själv tycker jag det är skönt att inte göra någonting. Det finns något fridfullt med det och jag tror också att det faktiskt är en konst. Min sambo har problem med att inte göra någonting. Det är alltid något. Är det inte disk, så är det städning, tvätt, plugg, ta ut katten, kollar på tv, ringa kompisen, svara i telefon, gå på fest, plugga, jobba, städa, duscha, träna och så började det liksom om igen. Hon tycker naturligtvis att jag inte gör någonting och är slö och lat och faktum är att hon har nog rätt. Jag kan inte direkt säga att jag aktivt vilar min hjärna eller har rekreationsdag idag för då har jag det nästan jämnt. Fast jag är inte alltid lat jag prioriterar saker jag vill göra och ibland försvinner det timtal med diverse dataproblem av olika slag. Jag spelar sällan massa spel på datorn, det händer men inte ofta utan jag programmerar och skriver och fixar och lär mig nya saker. Det är verkligen inte att vara inaktiv och passiv men det kan uppfattas så. Det jag försöker säga är att synen på att inte göra någonting har sin grund i samhällsuppfattningar och kanske t.om. uppfostran om vad som är en duglig sysselsättning. Det grundar sig i att det finns en allmän uppfattning att vi ska jobba, ha kul, stimulera oss både fysiskt, intellektuellt och inte att förglömma så måste vi stimulera våra sinnen också. Det grundar sig i uppfattningen om att vi inte ska sticka ut vi ska vara duktiga och plikttrogna ideal och annat trams som marknadsförarna trycker ner i våra själar varje dag.

    För att på något sätt komma till en poäng med allt det här så tänker jag försöka förtydliga det hela lite

    • attsyssla med ingentingkommer alltid vara okej det är t.om. bra för dig
    • fördommar emot folk som inte gör något sitter i dig själv. Självklart finns det folk som inte gör det de ska t.ex. inte jobbar som de ska men det finns en anledning. Kanske är det helt enkelt inte en arbetsuppgift som han/hon gillar.
    • Det ligger i allas intresse att vara mer tydlig med vad man gör och vad man tycker. Att stå upp för sin egen rätt att jag behöver inte göra något alls är viktigt.
    • Vad som är acceptabelt beteende kommer från ideal som vi ofta inte själv skapar utan får intryckta i oss på olika sätt via tv, internet och via tidningar.

    När jag just nu sitter och skriverså hör jag vår katt snarka. När jag tänker på det så är katten en expert på att inte göra någonting. Han kan göra det för han har ingen press på sig att han måste göra något han gör bara det han vill göra. Jag tror att idag så ville han inte göra något annat än att ligga på min röda fotpall och äta, skita i kattsandlådan och en gång kräva att få gå ut en minut för att inse att det inte var så intressant och genast kräva att få gå in igen. Den som öppna och släppte in, tömde kattlådan, gav han mat och försiktigt tog bort sina fötter från fotpallen för att inte vara i vägen; var jag.

    Kom inte och säg att jag inte har gjort något idag. 😉

  • Nattsudd

    Har sett reprisen på Uppdrag granskning och Janne Josefsson. Han väcker på något sätt en känsla hos mig som jag har svårt att beskriva. Vad vill han uppnå egentligen? Är han bara för självgod eller är han den hjälpande handen som vi människor behöver? Jag blir inte klok på han. Reportagen känns viktiga och angelägna men jag vet inte, fortfarande känns det som om något är knas.

    Kom just på en grej.

    Vi vet alla att det behöver göras något. Vi vet alla att det på något sätt är någon som måste starta drevet för att få igång förändringen. Vi vet alla att den personen måste vara stark. Vi vet alla att det inte alltid är lätt med förändringar.Vi vet alla att det är svårt att förändras. Vi hoppas alla innerligt på att inget skall hända utanför vår port och än mindre att det skall hända oss själva något. Vi är alla ansvariga för vad vi gör med våra liv och vad vi har är det vi kan ge. Problemet är att vi kan knappt ge bort all vetskap som vi har, på sin höjd kan vi dela med oss av det men vi kan inte ge bort det för ingen vet hur man ska ta emot den. Det är våra handlingar utifrån vetskap och känsla som vi kan ge bort.

    och vad det hade med en Janne Josefsson att göra har jag ingen aning och nu måste jag sova!

  • Tillbakatagandet av orden

    Jag vill ha tillbaka alla vackra meningar och ord. Alla de där meningarna och orden som idag har slutat ha någon betydelse, ord och meningar som vi idag kallar patetiska och pretentiösa eller klyschor, jag vill ha tillbaka dem! Jag vill ha tillbaka dess underbara mening framför allt vill jag ha tillbaka alla dessa underbara kärleksbudskap som har uttryckts.
    Jag undrar vad som kom först? Att vi slutade tro på orden, eller att vi slutade tro på oss själva? På något sätt tror jag att de hör ihop och jag vill börja med att ta tillbaka och fylla alla patetiska och pretentiösa klyschor med liv igen. Vi använder vårt språk för att kommunicera med andra människor och det som egentligen har någon betydelse är saker vi säger, saker som vi egentligen menar.
    Ända sättet att göra det på är att använda budskapet igen och igen och varje gång, med hela mitt liv som insats, mena vartenda ord jag säger. Jag började med att säga: "jag älskar dig" med hela livet som insats och att verkligen ta det på allvar att jag säger det. Jag sa det till min mamma, pappa och syskon. Det var svårare än jag kunde ana!

  • Bloggare

    Jag vet inte! Men kanske är jag lite ute, på sidan av eller något men jag fattar inte det här med proffsbloggare. Vadå proffsbloggare, vad är det? Intresset väcktes när jag läste på aftonbladet webbsida om Internethatet och när jag läser om expertens råd om hur man ska förhålla sig till dom som gillar att skicka ut sitt hat på andra bloggare. Det finns en bild på Alex Schulman som jag tror skall föreställa en proffsblogare. Jag klickar mig vidare och kommer till rubriken ”Att vara Alex Schulman” och tydligen har han 45000 läsare (enligt han själv). 45 000 läsare per dag! Jag är helt uppenbart en av dem men jag måste berätta att jag häpnar när jag läser det han skriver.

    ”Jag ska äta lunch med min kollega Jonatan imorgon på restaurang Sturehof. Tiden är satt till klockan ett, men det passar dåligt. Kan ni sms:a honom och istället föreslå att jag träffar honom klockan 12.30? Om någon eller några (helst alla) av de 45 000 läsare jag har om dagen på den här dagboken kunde göra det, så blir jag väldigt glad. SMS:a honom på 0736 36 13 96
    Tack!    ”

    Läser man det så kan man ju tycka att det är ganska så taskigt emot kompisen, om det nu ens finns någon substans i det, men smaka sen på det faktum att han har 45 000 läsare. Jag blir mest orolig över vad folk gör med sin fritid. SR gjorde ett reportage under 2006 om en professionell bloggare Eleonore Nygård och tydligen har utvecklingen gått framåt för http://www.bloggerjobs.biz/ är full av jobberbjudande på engelska för bloggare.

    Jag blir nyfiken på detta. För mig så är en professionell person på sin höjd två saker. En betydelse är att; en professionell är den som utför ett jobb på ett fackmässigt godtagbart sätt. Den andra betydelsen skulle väl kanske vara att man utför en uppgift, som kan utföras amatörmässigt, på ett skickligt och yrkesmannamässigt sätt. Jag är medveten om att det är en ganska tun linje dem emellan men det lyfter fram frågan en aning. Det handlar om att se på frågan utifrån vad det är som skall uppnås. I de flesta fallen så tror jag att bloggvärldens professionellas uppgift är att locka läsare vilket inte alls är samma sak som hålla hög kvalité. Alex Schulman verkar vara en bra kille på att locka folk men det han skriver saknar, enligt min mening, någon som helst relevans och substans. Temat är det samma som reality-/ dokusåpor och syftet är att tjäna pengar. Inte så konstigt men det som är oroväckande är att det finns så många läsare som vill läsa om sånt och kommentera det. Man vill läsa om bloggare som klankar ner på andra bloggare och det blir på något sätt en slags skvallerpress över det hela där sanningshalten kanske inte alltid är så stor. Pressetiska regler verkar inte gälla bloggarna så vad som blir kvar är någon slags kommersiell smörja vars enda syfte är att tjäna pengar på reklam. Reglerna verkar vara enkla:

    • håll inläggen korta och kärnfulla
    • visa gärna vimmelbilder
    • klanka ner på andra bloggare och vad de säger
    • framhäv din egen förträfflighet
    • stava rätt

    Det finns säkert flera saker som är viktiga men min poäng är att det är svårt under dessa förutsättningar att skapa någon slags substans och relevans i viktiga ämnen. Det går inte och jag funderar verkligen på vad det är som gör att vi inte tar oss tid att läsa hela texten på nätet. Jag vet ju att det har väldigt mycket själva "titta på skärm"- mediet i sig och att det är jobbigt att läsa på skärmen. Men det har också att göra med vår tid och vad vi prioriterar.

    Själv tycker jag att alla dessa bloggsajter med massa reklam runt om och googles adsense gör sidorna förvirrande och jobbiga att titta på. Men som sagt så är jag kanske lite ute, lite på sidan av alltihopa men jag tycker verkligen att vi människor borde fundera på vad det som underhåller oss och på vilket sätt. Vem är det som driver upp tempot och varför skall allt gå så fort? Vad gör all denna reklam med oss? Fundera på det och fundera sedan på om det är ett problem.

  • Det tröga arbete börjar bli spännande

    Måste säga att det är ganska så spännande att försöka få ordning på allt. Jag började göra mitt första försök med den här sidan i början på 2005. Då var tanken att jag skulle bygga allt från början. Allt skulle vara gjort av mig. Med trevande steg lärde jag mig html, php och mysql. Jag knackade kod som aldrig förr och lärde mig massor. Den 12 juli 2005 lyckade jag göra mitt första inlägg i mitt egenkomponerade forum. Jag blev aldrig riktigt klar. För mycket frågor kring säkerhet och hur själva funktionerna i databaser och annat trams gjorde att jag inte blev klar. Det var verkligen svårt och tidskrävande.

    Så här två år senare så kan jag nog tycka att jag missade målet. Målet var att skriva om något som då var viktig för mig. Jag tyckte att jag hade något att säga något att berätta, något vettigt att komma med. Istället för att få ut något av det som jag från början brann för så satt jag nu och hittade på nya funktioner till min websida. Det var korkat och något jag verkligen ångra. Det hade varit så mycket bättre att ge ut något istället för att sitta och "datanörda" en massa phpkod. Som tur är så har jag tagit mitt förnuft till fånga och nu börjar arbetet att få ner allt på ett vettigt sätt. Tankarna jag hade för två år sedan har egentligen inte förändats och de har inte heller blivit inaktuella kanske snarare tvärtom.

    Vi får se. Förhoppningsvis så kommer det inte dröja två år till innan dessa tankar kommer ut på för allmän beskådning. För mig finns det ett visst motstånd att ge ut saker på nätet. I viss mån är det som att be om en käftsmäll. Särskilt på internet där alla människor tenderar till bli mer frispråkiga än vanligt och det verkar som om man gärna slänger ur sig både det ena och det andra som man aldrig skulle drömma om att säga till någon ansikte mot ansikte. Hur som helst så är jag nog redo att vara boxningsäck om det är någon som vill använda mina åsikter för det då jag helt enkelthar förmågan att säga nej till det jag inte vill ha och ja det jag vill ha.

    Det jag har att säga är viktigt och jag är fullt medveten om att åsikter kan gå isär men jag lyssnar på dina åsikter och jag hoppas att du lyssnar på mina.

  • Drömmare

    Det står att läsa i Nordstedts Svenska ordbok att en drömmare är en ”verklighetsfrämmande person som lätt förlorar sig i fantasier” Är det bara jag eller är det någon som kan hålla med om att det låter ganska trist? Är vi inte alla mer eller mindre passionerade drömmare? Är det någon skillnad på att drömma om framtiden och att vara en drömmare? Var går gränsen? Går gränsen vid den orealistiska drömmen att jag ska kunna springa 100 meter på 10 blankt vid 50 års ålder eller går den vid drömmen om ett hus och en person som jag älskar över allt annat vid min sida? Första alternativet är ganska verklighetsfrämmande men det andra alternativet är det en dröm av verklighetsfrämmande karaktär eller är jag inte en drömmare då? Om jag inte är en drömmare om jag drömmer om ett hus och en person som jag älskar vid min sida vad är jag då; realist eller kanske idealist? Jag tror inte det är något av dem. Vi vet inget om framtiden. Vi vet inte vad som händer imorgon eller vart vi kommer att gå imorgon.
    Vi kanske inte kommer att leva imorgon, vi kanske dör på vägen till jobbet. Morgondagen är något som vi drömmer om att få uppleva trots att inget är säkert. Tänk så mycket vi drömmer varje dag. Hur många gånger har vi inte tänkt: imorgon ska jag köpa blommor till min älskling. Imorgon ska jag berätta för mina barn att jag älskar dem, imorgon ska jag ringa min gode vän, imorgon ska jag ta på mig min favorit tröja och sätta på mig favoritparfymen. För mig är det drömmar. Drömmar som gör oss till drömmare och ”verklighetsfrämmande människor som lätt förlorar sig i fantasier”. Vi får aldrig vänta med något som känns viktigt för oss. Döden berättar för oss att inte slösa bort tid på att drömma om saker du kan göra idag för det är en ”verklighetsfrämmande” handling. Verkligheten, som är här och nu, innehåller ingen morgondag.