Det är fortfarande inte obligatoriskt att leva

Har varit och besökt min väns grav i helgen. Han tog livet av sig för 12 år sedan. Det enda jag egentligen lärde mig av det var att det inte är obligatoriskt att leva och att frågorna som min vän lämnade efter sig slukades av ett svart hål som bara växte och blev större för varje fråga jag ställde. Tillslut höll jag själv på att slukas av det stora svarta olösbara mysteriet så jag slutade ställa frågor, det går inte att få svar från någon som är död. Det är märkliga saker att lära sig leva med att en bra vän, du försökt hjälpa, tagit livet av sig och kanske är detta anledningen till att det i helgen bara är andra gången jag besöker min vän på 12 år. Det är helt enkelt för plågsamt att återigen börja fundera på om jag hade kunnat rädda honom genom att plinga på hans dörr samma morgon som han valde att hoppa från åttonde våningen. Jag stod ju faktiskt utanför hans dörr men tänkte att jag nog kommer väcka honom och jag var faktiskt sen till min lektion på socionomprogrammet, så jag lät bli. Sen funderar jag på om det var hans röst som jag hörde, var det han som skrek efter mig från sitt fönster när jag kom ur porten? Han hade ju ingen balkong och jag vet inte riktigt för jag hade hörlurar på mig, jag lyssnade på musik redan när jag kom ut och jag var verkligen sen. Jag tror att jag hörde  något som lät som skrik efter mitt namn, jag stannade iaf upp och kort senare hörde jag en kraftig dov smäll runt hörnet som fick mig att fundera vad i helsike det var för något men jag bestämde mig för att inte reagera på, det var säkert inget viktigt, jag hade ju bråttom till universitetet.
framkalla-17

Problemet med minnen är att de tenderar att förvanskas med tiden. Jag vet egentligen inte vad som är konstruerat i efterhand men det är likförbannat smärtsamt.

Det här med att det inte är obligatoriskt att leva är en svår sak. Det finns människor som enligt min åsikt faktisk kan vara berättigad till aktiv dödshjälp. Det finns människor som är så pass ledsna och förtvivlade att de inte ser någon mening med att leva och det är till den kategorin min min vän tillhörde. När jag var med honom till läkare för att han var så pass ledsen och förtvivlad att jag ansåg att han behövde mer hjälp än vad jag kunde ge honom så tog läkaren även in mig till samtalet med min vän och frågade mig om jag trodde att han var suicidal. Jag svarade att jag omöjligt kan veta det.  Jag fortsatte och sa att jag hoppas att han säger till mig om han mår så dåligt och tillåter mig hjälpa honom i så fall och sen slängde jag ur mig något som var ett tafatt försök att peppa upp honom genom att säga att vi båda hade ju så mycket roligt att se fram emot så jag såg det som en omöjlighet att han skulle vilja ta livet av sig.  Jag kommer ihåg att han log mot mig och såg ganska road och stolt ut och han skrattade lite så jag skrattade också och gav jag honom en kram där och då framför läkaren som skrev ut någon slags medicin till honom sen gick vi hem igen. Vi bodde på samman våning och han han lovade att inte skulle ta livet av sig, det som någon vecka senare hände kändes just då som en omöjlighet, jag litade på honom och kraften i vår vänskap. Kanske borde jag ha sagt något annat. Kanske borde jag sett vad som var felet; det där otäckt jävla monstret som grodde i honom som vägrade släppa in något som helst ljus och hopp inpå hans varma och godhjärtade inre. Alla dessa meningar som jag börjat med ”Tänk om jag…” förbannar jag än idag. Det är ett gift jag har svårt att få ur min kropp.

Det är rent krasst inte obligatoriskt att leva. Vi äger oss själva så pass mycket att vi bör kunna få välja vad vi vill göra med våra liv. Jag måste dock vara extremt tydlig, jag tycker inte det ska ske livsavgörande beslut av en människa som har ett okontrollerat inferno av känslor inom sig där förtvivlan går före hopp, där alla egenkomponerande nedvärderingar om sig själv går före vänners och familjens syn på verkligheten. Jag ser på självmord som en akut känsloinfarkt och bör likställas med en hjärtinfarkt. Det borde finnas en välfungerande psykiatriakut som har samma prioritet, samma resurser och forskningsanslag som en hjärtinfarkt. Vi är långtifrån där idag. Mind.se gör ett ideellt arbete och försöker finnas för människor med ett inre i okontrollerad brand. Mind släcker bränder och hjälper till att hitta små ljusglimtar, de inger hopp och lyssnar på människor som för tillfället inte kan se, känna eller acceptera att även deras liv är viktigt och värdefullt. Jag tänker att det är en bra sak att Mind finns, rentav fantastiskt men jag tänker också att det är något som ska ligga på samhällets ansvar inte en ideell organisation.

Människors psykiska dåliga mående ökar i samhället, vi jobbar mer och distanserar oss mer från varandra samtidigt som vi har någon slags imaginär tro om att vi kommit fler människor nära genom sociala medier vilket till viss del är sant. Sociala medier erbjuder och skapar grupper för alla slags människor att känna samhörighet i och det är en fantastisk sak. Min invändning är att när vi bara  känner att vi kan vara oss själva bland en grupp människor som vi aldrig eller väldigt sällan träffar i verkliga livet så har vi problem. Det är inte bara framför en skärm, elektroniskt sammankopplat med andra över världens alla hörn, som vi ska kunna få vara oss själva det är också i mötet med andra människor där vi är så när varandra att vi kan få en kram av vederbörande inom loppet av en sekund. Vi behöver alla känna oss bekräftade och sedda och ha modet att blotta våra innersta väsen med allt gott och ont som det innebär och fortfarande känna att vi är okej. Jag hävdar innerligt att detta är något som vi måste fortsätta värna om i framtiden.

I en värld där det bevisligen inte är obligatoriskt att leva och svaret på vad det egentligen innebär att leva och varför man ska leva är svårt att svara på så har vi enorma utmaningar framför oss. En människa med känsloinfarkt behöver alltid hjälp, snabbt och effektiv och då menar jag inte bara på ett medicinskt plan utan och även på, eller framför allt, ett psykologiskt plan. En avliden person efter en känsloinfarkt lämnar människor efter sig som genomgår en resa som är individuell och jag tror inte jag är allt för djärv när jag antar att den resan innehåller en hel del lidande och stor sorg. Jag blev tvungen att lära mig att det inte är obligatorisk att leva även om jag med hela mitt hjärta fortfarande önskar att det fanns något slags tvångsincitament gentemot min vän för jag vill fortfarande se honom, prata med honom och krama honom. Det sista minnet jag nu har av honom är när jag rör vid hans iskalla livlösa ansikte på bårhuset.

Det här är till er alla som drabbats och drabbas.
Du är aldrig ensam om att vara ensam.
Kärlek är det som uppstår när vi följer ömsom leder den andre tillbaka till sig själv. Inte till den vi vill att den ska vara utan till den människa den egentligen är.
Ta hand om dig.

4 kommentarer

  1. Marianne Faster

    november 7, 2016 at 11:14

    Hej fina Mathias. Jag beklagar verkligen sorgen över din väns beslut att inte fortsätta leva. Jag läste det här i går kväll, men kunde inte få mig själv att skriva något just då. Men jag har tänkt på din berättelse här under natten och morgonen. Det som jag vill säga dig är att det inte hade gjort någon skillnad vad du än hade gjort i stunden. Visst, han kunde varit tvångsomhändertagen, men vem vet om han ändå hade tagit sitt liv sekunden efter han blev utskriven. Att vilja dö är en otroligt stark älskarinna. Det är inte en känsla som kommer och går, utan den ligger molande där, och den visar sig så snart det är svårt igen. Och den som har en psykisk sjukdom blir oftast sjuk igen, och igen, och igen.
    Du visade din vän all kärlek och respekt, bara det att du följde med till läkare, ja det är verkligen ovanligt att en vän gör det.
    Du skriver om sociala medier och hur det kan vara tomma vänskaper, tomma kontakter. För mig är det tvärtemot det du skriver, jag känner att det är en väg att informera och våga finnas till och ta plats i mina vänner och anhörigas liv. För mig var sanningen att jag under många år isolerade mig totalt i mina känslor, min sjukdom, men nu är jag helt öppen, som en igelkott utan taggar. Jag behöver inte alltid den fysiska närheten, faktiskt ganska sällan, men OM jag behöver den, kan jag nu för tiden säga det i min facebookgrupp där du också ingår eftersom jag tycker att du är en otroligt smart och medkännande medmänniska. Men, min kontaktpersonsvän, Marsha, har inte facebook, twitter, instagram eller något sådant. Hon har valt ett liv utanför den sociala medians sfär och det funkar också för mig. Det är henne jag avtalat saker och ting med, det är hon som kommer inom ett par timmar om jag ringer och behöver henne. Jag är så lyckligt lottad. Jag har allt nu för tiden, från att ha ingenting. För att jag bett om hjälp själv. Jag vet nu att folk inte är tankeläsare. Jag måste själv ta det första steget, och då är social media en highway till förståelse.
    Däremot kan jag känna att de grupper jag tillhör med främmande personer, till exempel bipolär-grupper som jag tillhör är av en helt annan kategori, där många desperata människor söker hjälp och trygghet, men eftersom det är främmande människor kan man aldrig få den där personliga och verkliga kontakten och hjälpen man behöver när man är i djup depp eller mani. Svårt för många.
    Mind.se är en fantastisk ideell förening, men som du säger borde det finnas andra sådana som inte är privata. Vården för psykiskt sjuka är under all kritik, om du frågar mig. Det är högst galet när alla, eller många iallafall, som är bra och faktiskt intresserade söker sig till privata kliniker.
    Igen, jag är så ledsen för din skull, men du måste nog tänka dig att det var hans beslut, och du kunde aldrig ta det beslutet ifrån honom.

    Stora kramar och tankar
    Marianne

    • Mathias

      november 7, 2016 at 22:45

      Tack Marianne!
      Jag är egentligen inte helt färdigtänkt gällande det där med social medier. Tycker du reflekterar klokt kring frågan.
      Jag har kommit till den punkten att jag är övertygad om att vi alla, inklusive jag, gjorde så gott vi kunde. Det hjälper liksom inte att tänka något överhuvudtaget när man sitter med facit i hand. Ett facit är ju till för att man ska lära sig något och göra rätt nästa gång eller kanske direkt. När någon är död så är den död och det finns inget att göra rätt på till nästa gång. Det kommer ingen nästa gång Vi gjorde vårt bästa efter förmåga. Mer kan och ska ingen begära.

  2. Fint skriver Mathias. Jag tänker på det ibland med sorg i hjärtat. När vi var och tog farväl av honom där han låg blek och livlös. Min första tanke var att han ju borde ha sina glasögon på sig. Konstigt hur man tänker. Jag undrar såklart om det var något någon kunde ha gjort som hade ändrat det som hände. Jag vet hur mycket du gjorde och med den vetskapen så tror jag inte det. Jag hoppas han fann frid där han är. Kram.

    • Mathias

      november 7, 2016 at 23:02

      Tack Oscar!
      Jag var inne på det när jag svarade på Mariannes kommentar.
      Alla som var inblandade gjorde sitt bästa efter förmåga och mer kan och ska ingen kräva. Det är bedrägligt, jag hävdar också farligt att sitta på facit och veta vad man skulle kunna ha gjort. Det är lätt att inbilla sig att man borde ha kunnat gjort något annorlunda för att ändra den tragiska historian. Vi gjorde alla det vi kunde efter förmåga och vad vi såg. Det är gott nog.

      Sen är det precis som du säger märkligt hur man tänker när man står där framför en död människa. Jag stod och väntade på att han skulle röra lite på sig. Vad som helst men det hände ju inte. Kan faktiskt le lite åt alla märkliga tankar som flög genom huvudet när vi var där.

      Ta hand om dig.

Kommentera

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: