Om du ger lite kärlek så kommer du få tillbaka lite kärlek.


Dela med dig och ge av dig själv med hela ditt hjärta som insats och se till att du är den du älskar att vara och tar dig för det du älskar att göra så kommer jag alltid vara solen och månen för dig.

Det du ger av dig själv är det universum behåller av dig så se till att vara noggrann och frikostig med det du ger.

Jag kommer tillbaka till det flera gånger i mitt liv och det är insikten om att det krävs exceptionellt mod att göra saker trots insiktsfull förtvivlan. Vilket också gör det till det viktigaste modet vi måste uppbringa för att kunna leva våra liv på ett helhjärtat sätt. Mod är så många fler saker än att våga hoppa fallskärm.

För att kunna ge av dig själv krävs det mod och lyckas du kommer du få tillbaka dig själv.

Photo by Nikola Jovanovic on Unsplash

En ny holmgång med livet

Livet som vi människor har, lever och befinner oss i har ett besynnerligt skimmer över sig. Det är så himla märkligt, svårt och underbart på samma gång och samtidigt så har vi människor extrema utmaningar att tag i och det driver mig till eftertanke, sorg, uppgivenhet och stundtals energilöshet. I dessa pandemitider påverkas och förändras vi människor på gott och ont jag är definitivt inget undantag. Så när jag nu försöker se denna utveckling i vitögat så gör det ont lite varstans i själen.

Analysen är kristallklar, jag är inte riktigt den jag skulle vilja vara, jag är inte mitt allra bästa jag. Att som jag vara övertygad om att det är bra att försöka att ducka min historia för att inte låta den definiera mig och samtidigt misslyckas med det åtagande påverkar på ett negativt sätt. Frustrationen är påtaglig men det händer något inom mig. Min kropp och hjärna protesterar och känslan är, den här gången, att jag vill äga min berättelse, min kamp. Det finns något vackert i min insikt att även denna holmgång med livet måste tas för att kunna fortsätta sträva friheten att vara den jag är. Kampen handlar mycket om att sluta gömma mig, sluta låtsas vara någon jag inte är och befria mig själv från denna ständiga känsla att inte vara en del av något och därmed också se mig själv som en sämre individ. Som en bonus kommer också svårigheten i att vara förälder med allt vad det innebär och kanske framförallt att vara uppfostrare. Att vilja ge sina barn så mycket och samtidigt inte besitta allt som behöver ges är en smärtsam men lärorik kunskap som även den måste hanteras efter bästa förmåga. Kampen handlar också mycket om att ta hand om mig själv och i den här gången vill jag inte vara förövaren, offret eller räddaren jag vill vara författaren. Jag vill skriva allt själv inklusive mitt eget avslut.

Jag tänker att ibland är motgiften till alla cyniska, kritiska och panikskapande människor där ute att vara modig nog att kasta sig ut i det okända redo att falla fritt utan att riktigt veta hur en ska kunna resa på sig igen. Det enda jag egentligen vet är att jag har kunna ta mig upp ur säkerhetslösa fall tidigare, jag har överlevt. Det finns en övertygelse hos mig att det återigen är viktigt inställa sig efter att ha stirrat sanningen i vitögat och fallit. Lika säker är jag att det finns en kraft i det som få ens kan ana vidden av. Jag kan skapa kärlek av trasiga relationer, empati av skam, glädje av besvikelse och mod av misslyckanden. Jag kan. För vilket människa som helst kan detta vara riktigt svårt och ibland rent av omöjligt och då är det tillräckligt att bara dyka upp, att vara mitt i det där som kallas livet och bara finnas där.

Att infinna mig är min styrka, att finnas mitt i livet trots såriga knän och sargat hjärta är tillräckligt. Min berättelse är min väg hem. Sanningen är min sång och dans. Jag tänker vara sårbar och ständigt påminna mig om att ett helhjärtat liv består av mod, öppenhet, egna gränser och misslyckanden på samma gång. Denna holmgång med livet är en del av min berättelse, mitt liv, min kamp.

Photo by Aziz Acharki on Unsplash

Krossat hjärta

Vi har alla fått vårt hjärta krossat någon gång. Vi har alla någon gång stått och längtat efter ett stort paraply som skyddar oss emot det eviga regnet som vägrar sluta falla ner på oss efter att vi blivit lämnade. Vi vet hur det är att hata den man älskat och hur det är att önska att selektiv amnesi faktiskt var en grej som fungerade så att vi kunde glömma namn och allt som den där älskade hatade personen skapat i oss.

Egentligen borde vi bilda en klubb. En klubb för de ensamma, övergivna och bortglömda där vi inte behöver känna oss så vettlösa. Vi ensamma kan få ensamma att känna sig lite mindre ensamma, en fantastisk lösning eller?
Problemet är att misär älskar sällskap, vi kommer att hata det, vi kommer hata att var för oss själva, övergivna, bortglömda och lägga energi på att tycka illa om de älskade som lämnat oss. Många av oss kommer tror att livet är bättre och enklare så länge vi är med i klubben men vi kommer att känna oss ensamma hur vi än gör. Ändå tror vi att det är ett bättre alternativ än till att ge sig hän till kärlekens mysterium som vägrar låta sig lösas.
Så länge vi är med i klubben kommer vi aldrig förstå att det inte är kärleken som gör ont utan det är hur vi ser på oss själva när vi är i relationen som gör ont. Alla skavanker vi har skapades inte när vi klev in i relationen, de fanns redan där. Ett krossat hjärta är en smärtsam upplevelse. Något förtvivlat och svårt men det är inte kärleken som skapat det. Det är något annat där du är inkluderad.

Curlande föräldraskapets vara eller icke vara – det svåra med att vara förälder

Redan 2004 gjorde Aftonbladet egna tester där man kunde få reda på om man befann sig i  ”den nya föräldrafällan” att vara en Curlingförälder.  Jag tror inte jag överdriver när jag sätter likahetstecken mellan curlingförälder och dåligt föräldraskap. Svenska dagbladets artikelserie beskriver ganska väl hur hela fenomenet uppstod. Det verkade som att det hela startade med att barnpsykologen Bent Hougaard stötte på en pojke som, såhär i efterhand,  antagligen inte riktigt utvecklat alla förmågor till socialt samspel och samtidigt hade hög integritet. Pojken blev arg på Bent för att han inte gillar att bli tillrättavisad av främmlingar och när Bent tog pojkens spade och hink tyckte pojken antagligen ganska så illa om Bents beteende och betedde sig därefter med all kraft en 5-åring kan. Det verkar iaf som att Bent blev ganska så förbannad och drog några hastiga slutsatser om att barn blir respektlösa om föräldrarna ”curlar” sina barn. Rätt och slätt så blev curlingföräldaskap likställt med dåligt föräldraskap och resultatet skulle generera odrägliga barn. Visst skulle man hjälpa barn men det var viktigt att sätta ner foten att vara tydlig och att barnen visst mår bra av ett nej och struktur och att barn behöver motstånd och inte bara få som de vill.

Det intressanta är nu att redan då fanns det väldigt lite belägg för att detta antagande skulle stämma men det spred sig som en löpeld och antagligen fanns det redan innan en ganska vid uppfattning att barn ska lära sig visa respekt och vara hövlig. En insändare i Geflebladet beskriver sina önskemål om vad insändaren tycker att föräldrar ska lära sina barn är bara ett exempel men stämmer ganska bra in på bilden att barn ska lära sig lyda och vara artiga. Insändaren skrevs 2016.  Inte för att jag har så stort belägg för det men jag upplever att det råder en viss allmän åsikt att barnen måste lära sig respektera vuxna och att man tycker att barn tenderar till att vara ganska dåliga på det nuförtiden. Det verkar också enligt min uppfattning finnas en åsikt om att barn behöver hårda tag för att sköta sig bättre. Jag håller inte med om det jag upplever att många människor tycker. Jag tycker inte att barnen behöver hårdare tag jag tycker de behöver föräldrar som hjälper och ställer rimliga krav på sina barn.

Bo Heiljskov skriver på sin hemsida: Om curlingföräldraskapets resultat och konsekvenser och där kommer det fram väldigt intressanta saker från en dansk studie som visar att barn till curlingföräldrar klarar sig bra trots att de blivit ”curlade”. Bo slår fast i sitt inlägg att ”att curlingföräldrar är de som fattat vad som är bra för deras barn.” Det är alltså inte alls farligt att se till att sitt barn har det bra och ge dem mycket hjälp. Det hela blir mycket intressant.

Det är svårt att vara förälder/ vårdnadshavare. Det finns alltid något mer vi kan göra för våra barn eller på bete oss på ett annat sätt, det tar liksom aldrig slut. Tillsammans med den starka önskan att se sina barn må bra och att lyckas så infinner sig en ganska så stark oro och osäkerhet. Detta gör att vi lyssnar på alla råd och rön som finns kring hur vi ska uppfostra våra barn. Vill lyssnar på såkallade experter. Vi vill göra rätt och vi vill att det ska gå bra och om curlingföräldraskap utmålas som dåligt kommer vi att försöka att inte curla, det faller sig naturligt. Problemet är att det går trender i barnuppfostran. Jag inbillar mig inget annat än att det som är populärt nu kommer att vara ute om något decennium eller två, allra minst förändrat och förfinat. Det går inte heller att bortse från människors behov att bland annat sälja saker i vetenskapens namn, och att tjäna pengar på sin sak.  Det är något som vi föräldrar alltid kommer att behöva ta ställning till och vara kritiska emot. Det är svårt att vara övertygad om någonting överhuvudtaget i dagens snabba informationssamhälle. De flesta sanningar kan alltid ifrågasättas och förvanskas eller nedvärderas.

Det jag dock är fast övertygad om är att det är bra att hjälpa barn när det behövs och att ställa rimliga krav i förhållande till situationen är otroligt viktigt för att barn ska lyckas i livet. Jag står fast vid min åsikt om att det viktigaste vi vuxna kan göra för barn som står oss nära är att leda och följa barnen på deras resa till att bli självständiga individer, inte till individer som vi vill att de ska bli utan till individer som de egentligen är. Sen kommer fråga om hur mycket hjälp barn ska få  och när osv. Det går knappt att svara på. Är du en närvarande förälder så kommer du att veta. Vissa barn behöver mycket hjälp för att hitta rätt riktning andra inte men enligt min tolkning av den danska studien som Bo Heijskov refererar till så kan vi inte bry oss för mycket om barnen, vi kan inte heller vara för snälla. En förälder som bryr sig, ser när barnet är påväg åt rätt håll kan sluta curla barnet och med tillförsikt titta på när barnet kommer gå rätt in i boet och bli sig själva. Det enda felet vi som vuxna kan göra är att bry oss för lite och hjälpa för lite.

Så curlingföräldraskapet behöver omdefinieras för det är inte farligt utan tvärtom bra för barn att bli curlade på rätt sätt. Det tycker jag är bra. Det gör mig hoppfull.

Att se det positiva och meningen med livet

I mind.se rapport om Unga mår allt sämre – Eller?  får jag mig ytterligare en tankeställare och bekräftat det jag länge tänkt och känt.  Bästa är nog att helt enkelt citera det: ”Meningen med livet är något som människor i alla tider har sökt efter och det finns många skildringar på det temat, inte minst inom litteratur och film. Att det är avgörande för människors välbefinnande att hitta mening och finna sin plats på jorden är alltså inget som de lärde tvistar om. Men har det blivit svårare för människor som lever idag att hitta mening?  Det finns vissa tecken på att det kanske är så och en av samhällsutmaningarna framöver är att få människor att känna
hopp och att livet har en mening.  Seligman i främsta ledet menar att vi oavsett omständigheter har ett val att acceptera livets skeenden och se de möjligheter som faktiskt finns, under rådande omständigheter (Adler & Seligman 2016). För att kunna rikta våra tankar åt det positiva hållet behövs träning eftersom vi är inställda på att leta efter faror, oroa oss och se det negativa först. Att träna på att tänka positivt och  bli en mer tacksam och givmild person behöver därför göras tidigt och det är viktigt att barn och unga får möjlighet att utvecklas och blomstra utifrån sina förutsättningar. Det måste därför, enligt Seligman med flera, vara mer fokus på personlig utveckling och ansvar för det gemensamma, än på individuell prestation.

Tar man den här slutsatsen på allvar så behöver vi börja agera nu. Vi behöver se över skolsystemet, vi behöver se över våra arbetstider, eller allra minst ta oss en funderare på varför vi, som har ett jobb, jobbar så mycket och var vi hittar positiv energi ifrån så att vi kan ge det till våra barn.
I samma rapport citerade de Harvadforskaren Tal Ben-Shahar som menar att det finns fyra saker som gör att vi kommer över traumatiska händelser och det är: ”att uttrycka känslor, fysisk aktivitet, att hjälpa andra, och att hitta det positiva i vardagen”. Låt mig bara påpeka det som står först: ”Att uttrycka känslor”. Det är det Känslan alltid haft som mål även om det mest blivit jag som uttryckt dem.

Känslan lever vidare. Känslan.se kommer inte att försvinna även om det inte händer något här just nu så kan det mycket väl börja göra det. Jag kan inte göra allt det här själv. Jag kommer behöver hjälp. Vi kan alla ta ansvar för det vi har gemensamt och för det krävs det att vi pratar och verkligen lyssnar på varandra. Känner du att du vill göra något för att fortsätta sprida tanken om att våra känslor behöver luftas mer så tveka att inte att höra av dig. Det räcker faktiskt att bara prata om just sina känslor. Jag är ganska övertygad om att det  krävs mod för att kunna prata om känslor, mod trots insiktsfull förtvivlan och att det är något som vi ska göra tillsammans inte ensamma.

Det finns nu iaf en facebooksida för känslan.

Kanske är det fel väg att gå men vi prövar iaf.
https://www.facebook.com/kanslan.se/

//Mathias
kanslan@gmail.com

Photo by George Kourounis on Unsplash

 

Citat – Haim Ginott – Att prata med barn

Ett barn har rätt till sunda budskap från vuxna. Det sätt som föräldrar och lärare talar på med barn hjälper dem att förstå hur de borde uppleva sig själva. Vad vuxna säger påverkar barnens självaktning och värde i deras egna ögon. I stor utsträckning avgör den vuxnas språk barnens öde. Föräldrar och lärare måste göra sig av med det vansinne som så lömskt finns dolt i deras vardagsspråk. Budskap som säger åt barnet att misstro vad det uppfattar, förneka sina känslor och tvivla på sitt eget värde. Det förhärskande så kalla ”normala” pratat gör barnen galna. Att klandra och få barn att skämmas, att predika och moralisera, att beordra och hunsa, att förmana och anklaga, att förlöjliga och förringa, att hota och muta, att ställa diagnoser och göra förutsägelser – de teknikerna gör barnen brutala, vulgära och avhumaniserade. Mental friskhet kommer först när vi litar på vår egen inre verklighet, och en sådan tillit lär man sig bara genom verklig kommunikation.

Haim Ginott
Från Leo Buscaglias bok
Leva Älska lära

Se det fantastiska

Kanske är du en av dem som blev vald sist i lekarna på rasten, som blev ignorerad sådär fint så att det knappt går att ta på men lika gärna kunde ha varit en kniv i ditt hjärta. Kanske är du en av de där som aldrig berättade om blåmärkena på roliga timmen för du höll tyst. Kanske fick du bara inte tillhöra för att du är ”annorlunda”. Kanske fick du varje dag springa för ditt liv så att du fick blodsmak i munnen bara för att inte få de där blåmärkena. Kanske har du råkat ut för allt det där och lite till. Inget av det spelar någon roll du måste tro, känna och landa i att de har fel. De måste ha fel för rätten att få vara som man är kvarstår obevekligt, okuvat som som det enda greppbara fasta ting i en tornado av elakheter, falskhet, osäkerhet, nervösa beteende , rädsla och alla andra felaktigheter som inte borde finnas men som finns.

De har fel!

Om du inte kan se något vackert och fantastiskt hos dig själv, skaffa en bättre spegel. Titta lite närmare, stirra lite längre och bytt glasögon om du fortfarande inte ser det. För det finns något inom dig som kan trotsa alla förbannade tråkmånsar som säger att du ska sluta vara du. Du kan bygga en mur runt ditt hjärta och skriva ett avtal med dig själv som lyder: ”De har fel”.
Att vi föds, att just du finns är fantastiskt. Se det. Se det fantastiska och lita på mig när jag säger; det blir bättre. Det nattsvarta kommer bytas ut till ljus av valmöjligheter av rätten att få vara som man är. Den rätten lever och frodas i all dess enkelhet och kraft, det handlar mycket om att se den rätten oavsett vad alla idioter säger och att ha modet att fortsätta vara som man är.
Det enda medicinen mot denna otroliga dumhet är att vara snälla mot varandra. Att lyssna på varandras olikheter och kanske blir vi t.om. lite friare som människa om vi lyssnar och blir lyssnade på. Jag tror att det bara är de som är fria som kan växa och bli vad de egentligen är.

Det fantastiska är att vi har rätt att vara som vi är.
Du har rätt att vara som du är och alla som säger emot har fel.

 

 

Förlåtelse – Det svåra med att förlåta sig själv

Jag är en ängslig person. Bra på att se svårigheterna och eventuella hinder som finns på den livsväg jag har eller tänker färdas på. Jag är också otroligt duktig på att fördöma mig själv och min egen person för de korkade saker jag gjort och alla dessa ödesdigra beslut jag tagit.  Jag bär på alla dessa förbannade valen i livet som sabbat så otroligt mycket och som jag skäms och känner skuld över vilket i allra högsta grad formar min självbild varje dag.  Många av alla val jag gjorde under en 3 års period för snart 10 år sedan känns  som oövervinnerliga misstag. Det har blivit sår som vägrar låta sig läkas som alltid kommer finnas där och vid minsta lilla anblick återställa mig till denna perfekta eländiga varelsen jag tillåtit mig att bli. Jag har länge haft känslan av att jag förlorat allt, tappat mitt idealistiska och stundtals fantastiska jag.  Allt i min värld gick sönder och jag byggdes upp av trasiga bitar som aldrig passat ihop och det som blev kvar är min gigantiska hög av skit.

Enda sättet att komma ur denna skithög är att förlåta mig själv säger en klok människa men jag står och håller hjärnan och hjärtat i var sin hand och väger dem varsamt. Svårt att förstå vad förnuftet säger och vad de starka känslorna står för.  Självförakt är en kraftfull motor som driver mig ner i en bottenlös avgrund. Ofta känns det som att det inte spelar någon roll i vilken positiv hög jag gräver i, jag kommer tillbaka till mitt eget imperium av självförakt, självförebråelse, skuld och skam.

Intellektuellt kan jag hålla med om att jag inte är mina misstag i livet men när jag 10 år senare fortfarande får bära och ta konsekvenserna för misstagen så kommer jag hela tiden tillbaka till att jag är en hopplös sopa. Jag ska inte sticka under stolen med att det i de allra mest svåraste stunderna dykt upp  tankar om att det skulle vara otroligt skönt att få checka ut, ta den lätta vägen ifrån allt. Det kommer inte att hända för jag vet hur det känns att bli lämnad på det sättet.

Så det som finns kvar är att jag får lov att duga trots mina misstag. Det finns inget annat alternativ jag behöver visa för mina söner att jag är okej trots mina misstag. Jag behöver lyssna ordentligt på min allra viktigaste stöttepelare i livet (som jag är otroligt tacksam över att ha träffat) som talar om för mig att jag är viktig och som ser bortom mina idiotiska misstag och som ser något mer i mig när jag stundtals förvillar mig och får förvanskad och oproportionerligt dålig bild av mig själv. Det pågår oftast inte så länge, det går över. Allt är inte nattsvart utan det finns stunder jag trots, sorgen och smärtan över att jag på många plan inte alls blev den jag tänkte att jag skulle kunna bli, faktiskt kan se att jag är okej.

Chocken över att börja leva en förkastad dröm

Grejen är att jag lite chockartat hamnat i en verklighet som tidigare bara varit en dröm jag förkastat av ren självbevarelsedrift för att hindren känts alldeles för stora. Det är ett privilegium att få följa med på en resa tillsammans med denna underbara person, min kärlek, min stöttepelare. Det är fantastiskt och jag är otroligt tacksam över det. Problemet är att mina historiska beslut inte bara påverkar mig utan även min omgivning och det gör att jag nu faller tillbaka i invanda mönster och beteenden som jag inte behöver falla tillbaka till. Jag faller tillbaka för det uppstår hela tiden en ängslig känsla att jag inte är värd att älskas för att jag ställt till det och det påverkar människor i min omgivning och i det uppstår också tvivel om det är någon mening med att släppa taget om det här oket jag bär på? Frågor jag brottas med dagligen är om det är någon mening att be om förlåtelse till sig själv och om jag kan, vågar förlåta mig själv och i så fall hur gör jag? Kan jag, bara sådär utan några säkerhetslinor, släppa taget om mitt spöke och sluta se denna vidsträckta livlösa skithög? Jag är så förbannat hård emot mig själv och ängsligt lägger jag stor vikt i mitt förflutna och dess inverkan på livet jag lever idag. Jag vill kunna be om förlåtelse och genuint förlåta, kliva bort ifrån denna uppgivna hopplöshet och bekämpa mitt slentrianmässiga beteende att jag ingenting duger till för jag kan ibland se att jag är en alldeles fantastisk älskvärd människa. Jag vill verkligen men det verkar som att det ändå finns hinder på vägen.

Trygghetsbehovet utgör ett hinder

Ett av hinderna är trygghet. Jag börjar så sakteligen förstå begreppen kring att det finns en omedveten kraft, en trygghet, att bibehålla min person som den är och det skapar stora problem som leder till hinder i min utveckling. Det är tryggt att veta vem jag är baserat på min historia. Att inte släppa taget om den historien, som jag relativt omedvetet tilllåtit definiera min identitet verkar vara en trygghet för mig. Att vara något av ett misslyckande verkar trots allt ha en och en annan fördel, något annat sätt att se på det hittar jag inte. Att bryta de invanda tankemönstrena innebär att kastas in i något okänt något som återigen kan innebära ett nytt misslyckande och det verkar vara värre än att stanna kvar i det jag befinner mig i idag. Den snevridna matematiken blir att det är bättre att behålla sig själv som man är än att förändras. Denna känslomatematik är naturligtvis felaktig men den kontrollerar mig. Jag är dock fast övertygad om att jag börjar hitta en väg ut. Förlåtelse är en del av det. Det svåra verkar för mig vara att förlåta det dåliga jag gjort och att göra ett nytt försök, att våga hoppa och bli den jag egentligen vill vara och inte vara rädd för att misslyckas igen.

Jag kan blicka tillbaka och se den där naiva mannen för 10 år sedan med ganska så dålig självbild som bara ville få leva sin dröm, som var galet kär, som kände sig privilegierad att få vara med en vacker människa,  som var lyckligast i världen över att få bli pappa, som glömde bort sig själv och sitt eget värde. Det fanns verkligen inget ont i den mannen. Det fanns inga manipulativa motiv eller oförmåga till att ta vettiga beslut men däremot fanns en blåögdhet, naivitet, en stor bristande förmåga till att sätta ner foten och att tänka pragmatiskt och rationellt. Framför allt var kraften och viljan att behålla något som var trasigt  megastort och priset jag var redo att betala saknade tydligen gränser. I år fick jag det berättat för mig det jag hela tiden vetat; att jag blev lurad, att jag blev utnyttjad och manipulerad. Jag kan vara arg på det men det var fortfarande jag som inte satte stop för det. Alla beslut jag tog ligger helt och hållet på mig. Jag är inte dessa idiotiska beslut, som jag aldrig kommer att göra om, utan jag är så otroligt mycket mer. Jag har lärt mig något av det som hände och det har format mig som person. Jag kan välja att bära detta och samtidigt hålla huvudet högt, att tillåta mig att falla tillbaka ibland och vara ledsen över allt jag ställt till med, stanna där en stund och sen gå vidare. Det är okej så länge jag håller mig själv på rätt sida. Jag är okej.

Inget kommer av sig själv

Jag inser att förlåtelse inte kommer av sig själv och jag har sannerligen inte lätt att förlåta mig själv.
Jag är inte mina historiska dåliga beslut utan jag är den jag är idag. Varje gång jag påminns om mina tillkortakommanden så behöver jag inte omfamna dem utan jag kan stilla konstatera att det är historia och att det är smärtsamt att inte kunna bli av med gamla misstag. En viktig sak är att detta gäller inte bara mig. Jag är inte ensam om min situation, du kan vara jag och vise versa, man är aldrig ensam om att vara ensam. Så det här gäller även dig.

Mitt 10-åriga historiska jag säger förlåt och just idag känner jag att jag kan ge förlåtelse. Det är okej. Jag ska vara snällare emot mig själv. Jag har lärt mig något. Jag är den jag är tack vare allt det här och jag är okej. Jag är påväg emot den jag faktiskt är och jag har stöttning att bli det, framför allt av mig själv.
– Se så, fortsätt åt rätt håll nu.

https://unsplash.com/@davideragusa

« Äldre inlägg

© 2022 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: