Citat – Haim Ginott – Att prata med barn

Ett barn har rätt till sunda budskap från vuxna. Det sätt som föräldrar och lärare talar på med barn hjälper dem att förstå hur de borde uppleva sig själva. Vad vuxna säger påverkar barnens självaktning och värde i deras egna ögon. I stor utsträckning avgör den vuxnas språk barnens öde. Föräldrar och lärare måste göra sig av med det vansinne som så lömskt finns dolt i deras vardagsspråk. Budskap som säger åt barnet att misstro vad det uppfattar, förneka sina känslor och tvivla på sitt eget värde. Det förhärskande så kalla ”normala” pratat gör barnen galna. Att klandra och få barn att skämmas, att predika och moralisera, att beordra och hunsa, att förmana och anklaga, att förlöjliga och förringa, att hota och muta, att ställa diagnoser och göra förutsägelser – de teknikerna gör barnen brutala, vulgära och avhumaniserade. Mental friskhet kommer först när vi litar på vår egen inre verklighet, och en sådan tillit lär man sig bara genom verkligen kommunikation.

Haim Ginott
Från Leo Buscaglias bok
Leva Älska lära

Se det fantastiska

Kanske är du en av dem som blev vald sist i lekarna på rasten, som blev ignorerad sådär fint så att det knappt går att ta på men lika gärna kunde ha varit en kniv i ditt hjärta. Kanske är du en av de där som aldrig berättade om blåmärkena på roliga timmen för du höll tyst. Kanske fick du bara inte tillhöra för att du är ”annorlunda”. Kanske fick du varje dag springa för ditt liv så att du fick blodsmak i munnen bara för att inte få de där blåmärkena. Kanske har du råkat ut för allt det där och lite till. Inget av det spelar någon roll du måste tro, känna och landa i att de har fel. De måste ha fel för rätten att få vara som man är kvarstår obevekligt, okuvat som som det enda greppbara fasta ting i en tornado av elakheter, falskhet, osäkerhet, nervösa beteende , rädsla och alla andra felaktigheter som inte borde finnas men som finns.

De har fel!

Om du inte kan se något vackert och fantastiskt hos dig själv, skaffa en bättre spegel. Titta lite närmare, stirra lite längre och bytt glasögon om du fortfarande inte ser det. För det finns något inom dig som kan trotsa alla förbannade tråkmånsar som säger att du ska sluta vara du. Du kan bygga en mur runt ditt hjärta och skriva ett avtal med dig själv som lyder: ”De har fel”.
Att vi föds, att just du finns är fantastiskt. Se det. Se det fantastiska och lita på mig när jag säger; det blir bättre. Det nattsvarta kommer bytas ut till ljus av valmöjligheter av rätten att få vara som man är. Den rätten lever och frodas i all dess enkelhet och kraft, det handlar mycket om att se den rätten oavsett vad alla idioter säger och att ha modet att fortsätta vara som man är.
Det enda medicinen mot denna otroliga dumhet är att vara snälla mot varandra. Att lyssna på varandras olikheter och kanske blir vi t.om. lite friare som människa om vi lyssnar och blir lyssnade på. Jag tror att det bara är de som är fria som kan växa och bli vad de egentligen är.

Det fantastiska är att vi har rätt att vara som vi är.
Du har rätt att vara som du är och alla som säger emot har fel.

 

 

Förlåtelse – Det svåra med att förlåta sig själv

Jag är en ängslig person. Bra på att se svårigheterna och eventuella hinder som finns på den livsväg jag har eller tänker färdas på. Jag är också otroligt duktig på att fördöma mig själv och min egen person för de korkade saker jag gjort och alla dessa ödesdigra beslut jag tagit.  Jag bär på alla dessa förbannade valen i livet som sabbat så otroligt mycket och som jag skäms och känner skuld över vilket i allra högsta grad formar min självbild varje dag.  Många av alla val jag gjorde under en 3 års period för snart 10 år sedan känns  som oövervinnerliga misstag. Det har blivit sår som vägrar låta sig läkas som alltid kommer finnas där och vid minsta lilla anblick återställa mig till denna perfekta eländiga varelsen jag tillåtit mig att bli. Jag har länge haft känslan av att jag förlorat allt, tappat mitt idealistiska och stundtals fantastiska jag.  Allt i min värld gick sönder och jag byggdes upp av trasiga bitar som aldrig passat ihop och det som blev kvar är min gigantiska hög av skit.

Enda sättet att komma ur denna skithög är att förlåta mig själv säger en klok människa men jag står och håller hjärnan och hjärtat i var sin hand och väger dem varsamt. Svårt att förstå vad förnuftet säger och vad de starka känslorna står för.  Självförakt är en kraftfull motor som driver mig ner i en bottenlös avgrund. Ofta känns det som att det inte spelar någon roll i vilken positiv hög jag gräver i, jag kommer tillbaka till mitt eget imperium av självförakt, självförebråelse, skuld och skam.

Intellektuellt kan jag hålla med om att jag inte är mina misstag i livet men när jag 10 år senare fortfarande får bära och ta konsekvenserna för misstagen så kommer jag hela tiden tillbaka till att jag är en hopplös sopa. Jag ska inte sticka under stolen med att det i de allra mest svåraste stunderna dykt upp  tankar om att det skulle vara otroligt skönt att få checka ut, ta den lätta vägen ifrån allt. Det kommer inte att hända för jag vet hur det känns att bli lämnad på det sättet.

Så det som finns kvar är att jag får lov att duga trots mina misstag. Det finns inget annat alternativ jag behöver visa för mina söner att jag är okej trots mina misstag. Jag behöver lyssna ordentligt på min allra viktigaste stöttepelare i livet (som jag är otroligt tacksam över att ha träffat) som talar om för mig att jag är viktig och som ser bortom mina idiotiska misstag och som ser något mer i mig när jag stundtals förvillar mig och får förvanskad och oproportionerligt dålig bild av mig själv. Det pågår oftast inte så länge, det går över. Allt är inte nattsvart utan det finns stunder jag trots, sorgen och smärtan över att jag på många plan inte alls blev den jag tänkte att jag skulle kunna bli, faktiskt kan se att jag är okej.

Chocken över att börja leva en förkastad dröm

Grejen är att jag lite chockartat hamnat i en verklighet som tidigare bara varit en dröm jag förkastat av ren självbevarelsedrift för att hindren känts alldeles för stora. Det är ett privilegium att få följa med på en resa tillsammans med denna underbara person, min kärlek, min stöttepelare. Det är fantastiskt och jag är otroligt tacksam över det. Problemet är att mina historiska beslut inte bara påverkar mig utan även min omgivning och det gör att jag nu faller tillbaka i invanda mönster och beteenden som jag inte behöver falla tillbaka till. Jag faller tillbaka för det uppstår hela tiden en ängslig känsla att jag inte är värd att älskas för att jag ställt till det och det påverkar människor i min omgivning och i det uppstår också tvivel om det är någon mening med att släppa taget om det här oket jag bär på? Frågor jag brottas med dagligen är om det är någon mening att be om förlåtelse till sig själv och om jag kan, vågar förlåta mig själv och i så fall hur gör jag? Kan jag, bara sådär utan några säkerhetslinor, släppa taget om mitt spöke och sluta se denna vidsträckta livlösa skithög? Jag är så förbannat hård emot mig själv och ängsligt lägger jag stor vikt i mitt förflutna och dess inverkan på livet jag lever idag. Jag vill kunna be om förlåtelse och genuint förlåta, kliva bort ifrån denna uppgivna hopplöshet och bekämpa mitt slentrianmässiga beteende att jag ingenting duger till för jag kan ibland se att jag är en alldeles fantastisk älskvärd människa. Jag vill verkligen men det verkar som att det ändå finns hinder på vägen.

Trygghetsbehovet utgör ett hinder

Ett av hinderna är trygghet. Jag börjar så sakteligen förstå begreppen kring att det finns en omedveten kraft, en trygghet, att bibehålla min person som den är och det skapar stora problem som leder till hinder i min utveckling. Det är tryggt att veta vem jag är baserat på min historia. Att inte släppa taget om den historien, som jag relativt omedvetet tilllåtit definiera min identitet verkar vara en trygghet för mig. Att vara något av ett misslyckande verkar trots allt ha en och en annan fördel, något annat sätt att se på det hittar jag inte. Att bryta de invanda tankemönstrena innebär att kastas in i något okänt något som återigen kan innebära ett nytt misslyckande och det verkar vara värre än att stanna kvar i det jag befinner mig i idag. Den snevridna matematiken blir att det är bättre att behålla sig själv som man är än att förändras. Denna känslomatematik är naturligtvis felaktig men den kontrollerar mig. Jag är dock fast övertygad om att jag börjar hitta en väg ut. Förlåtelse en en del av det. Det svåra verkar för mig vara att förlåta det dåliga jag gjort och att göra ett nytt försök, att våga hoppa och bli den jag egentligen vill vara och inte vara rädd för att misslyckad igen.

Jag kan blicka tillbaka och se den där naiva mannen för 10 år sedan med ganska så dålig självbild som bara ville få leva sin dröm, som var galet kär, som kände sig privilegierad att få vara med en vacker människa,  som var lyckligast i världen över att få bli pappa, som glömde bort sig själv och sitt eget värde. Det fanns verkligen inget ont i den mannen. Det fanns inga manipulativa motiv eller oförmåga till att ta vettiga beslut men däremot fanns en blåögdhet, naivitet, en stor bristande förmåga till att sätta ner foten och att tänka pragmatiskt och rationellt. Framför allt var kraften och viljan att behålla något som var trasigt  megastort och priset jag var redo att betala saknade tydligen gränser. I år fick jag det berättat för mig det jag hela tiden vetat; att jag blev lurad, att jag blev utnyttjad och manipulerad. Jag kan vara arg på det men det var fortfarande jag som inte satte stop för det. Alla beslut jag tog ligger helt och hållet på mig. Jag är inte dessa idiotiska beslut, som jag aldrig kommer att göra om, utan jag är så otroligt mycket mer. Jag har lärt mig något av det som hände och det har format mig som person. Jag kan välja att bära detta och samtidigt hålla huvudet högt, att tillåta mig att falla tillbaka ibland och vara ledsen över allt jag ställt till med, stanna där en stund och sen gå vidare. Det är okej sålänge jag håller mig själv på rätt sida. Jag är okej.

Inget kommer av sig själv

Jag inser att förlåtelse inte kommer av sig själv och jag har sannerligen inte lätt att förlåta mig själv.
Jag är inte mina historiska dåliga beslut utan jag är den jag är idag. Varje gång jag påminns om mina tillkortakommanden så behöver jag inte omfamna dem utan jag kan stilla konstatera att det är historia och att det är smärtsamt att inte kunna bli av med gamla misstag.

Mitt 10-åriga historiska jag säger förlåt och just idag känner jag att jag kan ge förlåtelse. Det är okej. Jag ska vara snällare emot mig själv. Jag har lärt mig något. Jag är den jag är tack vare allt det här och jag är okej. Jag är påväg emot den jag faktiskt är och jag har stöttning att bli det, framför allt av mig själv.
– Se så, fortsätt åt rätt håll nu.

 

https://unsplash.com/@davideragusa

Att vara borta – En liten text om utmattningssyndrom

Här på Känslan har det inte hänt något på väldigt länge.
Lite synd faktiskt men jag tänker så sakteligen försöka skriva mer här från och med nu. Som vanligt så är du välkommen att skriva här om du vill. Bara att kontakta mig om du känner för det på kanslan@gmail.com. Jag vill att du ska veta att det är okej att skriva om allt som har med livet att göra. Jag tror att det alltid finns någon slags koppling till våra känslor i allt vi gör tycker och tänker. Det Känslan handlar om är att ha modet att uttrycka just känslor och genom det modet låta andra få chansen att kanske lära sig något eller iaf tänka något vilket i sin tur kan skapa någon slags förståelse. Jag är tämligen övertygad om att vi alla vill känna oss förståda och det kan vi bara göra om vi är ärliga med oss själva och att det bara är när vi lyssnar ordentligt på varandra som vi kan förstå varandra. Jag tror starkt att förståelse är kärlekens andranamn. För att göra den här sidan mer aktiv så behöver jag dig, så snälla tveka inte.

Jag har varit borta länge från känslan och det är inte det enda jag varit borta ifrån jag har också varit borta från mig själv.  Ett tag kunde jag inte  läsa en rad och än mindre få ur mig någon slags text. Faktum är att det var svårt för mig att ta mig upp ur sängen och att klä på mig och komma ihåg minsta lilla grej. Jag jobbade sönder mig och blev sjukskriven i mitten av november 2016. När det var som värst så lyckades jag ta mig upp för att lämna barnen på skolan och sen låg jag i sängen tills barnen skulle hämtas och så mäktade jag med att rodda allt tills de somnade och så gick jag och la mig igen. Ibland kunde jag inte sova så då satt jag uppe oförmögen till att göra något vettig. Allt jag glömde göra under denna period var helt otroligt. Jag kunde glömma att jag lagade mat om telefonen ringde när jag höll på med maten jag var också konstant stressad och nervös över allt och kunde bli bottenlöst ledsen utan att egentligen kunna sätta ord på vad det var jag var ledsen över. Det var en otroligt hemsk period i mitt liv och jag kan inte säga att jag är fri från den än men jag mår mycket bättre nu.

Långt innan var jag redan förlorad, borttappad i en slukande sörja som jag krampaktigt kämpade med att hålla mig flytande i. Till slut gick det inte längre och jag trodde faktiskt att jag skulle dö. Med två starka panikångestattacker och andra svåra utmattningssymtom som yrsel, dålig syn, otroligt dåligt minne och  ingen sömn så tog livet tvärstopp. Jag har blivit tvungen att ta mig upp ur min sörja, lära mig att inte hoppa i den slukande sörjan igen och samtidigt hitta ny mark att stå på. Jag har gått igenom faser och symtom som en person med utmattningssyndrom verkligen har.  Det har slagit mig att det är otäckt många som drabbas och att det är alla slags människor. Läsa gärna Niklas upplevelser, tankar och funderingar. Det är naturligtvis olika för alla individer men många saker har jag märkt att vi har gemensamt och jag har funderat på om det ens är värt att dela med mig av min historia. Det är viktigt att poängtera att jag är man, och det är väldigt många kvinnor som står för ökningen av antalet sjukskrivna med utmattningssyndrom. Jag kom fram till att det minsta jag kan göra är att dela med sig av min historia så här kommer  min historia.

Jag hävdar att jag drog på mig mina bekymmer och att jag tappade bort mig själv långt innan jag blev sjukskriven. Stress och egenkomponerad press med alldeles för lite möjligheter till återhämtning där ett verksamhetschefsjobb erbjöd jour dygnet runt i månader i sträck, jag trodde jag var tvungen för att det skulle fungera. Naturligtvis en otroligt naiv och högfärdig tanke men det resulterade tillslut i att ringde inte jobbet så ringde jag jobbet på helgerna för att kolla läget mest för att försöka få någon slags koll på min tillvaro och det fanns någon slags tanke att jag kanske kunde få sinnesfrid om jag ringde och ”låg steget före”. Det fanns starka varningssignaler och min omgivning såg tydligt alla dessa. T.ex. på semestern satt jag i jobbtelefonen mer än vad jag hade semester. Lägg till en hel del egen nedvärdering av mig själv som person tillsammans med tajt ekonomisk situation och du har hittat anledning till att jag hamnade där jag hamnade. När jag tittar tillbaka så är det fantastiskt hur mycket jag prioriterade bort för att orka med att jobba för att orka svara i telefonen på kvällar och nätter osv. Den välvilliga höga ambitionen som nybliven verksamhetschef, de fantastiska klienterna vi skulle jobba med som som behövde så mycket och min egen vilja att göra rätt och förhoppningsvis bra saker fick gå före alla slags rimliga gränser för vad som var en lagom arbetsbörda.  Jag tänkte att det var precis så det skulle vara att vara verksamhetschef. Det var ju såklart fel.

Långt innan den där novembernatten då jag vaknade med bröstsmärtor som jag trodde var hjärtinfarkt som jag skulle dö av sov jag otroligt dåligt och dagligen begick jag våld på mig själv och ignorerade mina behov. Jag kan nu se hur jag långt innan var frånvarande, borta från allt t.om från mig själv, från mina söner och allt som krävde någon slags närvaro i nuet. Jobbet gick ju inte alls så bra men all min kraft gick åt att orka med jobbet och vardagsrutinerna vilket knappt sköttes på en rimlig nivå.

Många som skrivit om utmattningssyndrom och dess inverkan på deras liv beskriver skam. Skam för att de drabbas, skam för att de inte orka vara med barnen och skam för den ständiga tröttheten som slår till i tid och otid vilket gör en oberäknelig som människa. För mig var och är det otroligt jobbigt att inte orka vara mig själv att inte känna igen mig själv och den här känslan av att vara långsam och trög. Allt det där är påfrestande men det värsta är ändå skammen. Den skam jag känner över att jag inte klarade av att ge mina söner det de behövde att de fick vänja sig vid att jag somnade på soffan eller var tvungen att gå och lägga mig efter maten eller egentligen när som helst är så otroligt jobbigt att hantera. Att mina söner, som är det viktigaste i mitt liv, fick vänja sig vid att jag behövde vila massor, att jag ibland ställde in det vi planerade och att jag inte riktigt hade koll på när saker och ting skulle hända och inte. Jag var där men ändå borta. Den skammen och den smärtan är fortfarande svår att hantera för trots att jag mår mycket  bättre nu så finns många symtom kvar om än i mindre dignitet så är min livssituation fyllt med massor av  skam för saker jag ”borde” klara av men inte mäktar med.

Jag har lärt mig att skam inte är något bra för mig och ändå verkar jag ha väldigt nära till att känna skam och skuld för allt jag tycker att jag misslyckats med. Skam och skuld är dåliga pådrivare för mig så jag jobbar hårt på att hålla dessa på behörigt avstånd. Men det är nu när jag tittar tillbaka som jag förstår hur dåligt jag mått under väldigt många år. Egentligen räcker det med att titta på känslans sporadiska inlägg. Det är en hel del desperation, sorg och frustration i många texter. Någon gång kanske jag ska försöka sammanfatta det. Jag vet inte. Oavsett så kan jag i backspegeln se att jag länge befunnit mig i någon slags vanmakt och frustration över att sitta fast samtidigt som jag försökt jobba hårt och göra det bästa för alla men jag var under långa stunder själv med mina barn tillsammans med heltidsarbete vilket kräver mycket kraft och återhämtning för att kunna orkas med. Jag hade inget av det och därför tog livet en dramatisk vändning.

Den största orsaken till att det har vänt, att det blivit bättre för mig är att jag hade turen som kunde kliva av mitt gamla jobb som jag var sjukskriven ifrån och att jag fick chansen att jobba med något helt annat i ett tempo som jag klarade av. Hade jag inte fått den chansen hade jag nog varit sjukskriven än idag. Jag har också haft otroligt bra stöttning av såväl professionella som vänner men framför allt har jag mycket att tacka mina närmaste och kära.  Jag är inte på något sätt helt återställd. Jag blir ibland galet yrslig och jag är fortfarande extremt lättstressad, har svårt att koncentrera mig och blir ofta väldigt snabbt och oväntat trött och ibland kommer sömnproblemen tillbaka. Symtom som antagligen är något jag kommer att bli tvungen att handskas med under lång tid och kanske för resten av mitt liv.

Jag tror också att jag haft tur för jag har fått tillbaka massor av drömmar mycket tack vare min uthålliga och modiga nya livspartner. Det allra finaste med henne är att jag verkligen känner hur hon hjälper mig tillbaka till mig själv och för det är jag extremt tacksam. Vi träffades innan jag brakade ihop och jag är tacksam att hon stannat kvar när jag mådde som sämst och att hon fanns där och stöttade precis lagom mycket utan att ta över.  Det är inte bara hennes förtjänst att det går så bra just nu utan jag vill ge mig själv creed för mitt arbete med att titta på mig själv och hur jag hittat vägar som jag behövt gå för att börja må bättre men det hade inte varit möjligt om jag inte träffat denna fascinerande fantastiska människa, hon har gett mig hopp på sätt jag aldrig trodde var möjligt. Det fina är att jag på något sätt känner att vi kompletterar varandra och jag känner att vi har något väldigt fint tillsammans.

För första gången på väldigt länge är jag mer närvarande än frånvarande och långt där borta i livstunneln börjar det så sakteliga finnas ett ljus jag aldrig trodde jag skulle se igen. Det är så himla märkligt och fantastiskt på samma gång. Jag lever, älskar och lär mig hela tiden men de sista 10 åren har varit ett rent helvete på väldigt många plan. Det där helvetet har jag väl inte gått igenom på ett särskilt konstruktivt sätt utan det har mer liknat kräftgång men nu så börjar jag känna att jag kommer någonstans. Jag är inte längre borta. Jag är här och det är helt fantastiskt och otäckt på samma gång för den där tröttheten kommer smygande på mig ibland och jag har förändrats så mycket att knappt vet vem jag är mer. Jag lever genom att försöka förstå, älska och lära.

Jag är inte längre borta.

Citat – Jacques Ranciere

Det är bara människor som kan vara jämlika, inte den sociala strukturen som sådan

Jacques Rancière

 

Citat – R.D. Laing

Vi tänker mindre än vi vet. Vi vet mycket mindre än vad vi älskar. Vi älskar mycket mindre än vad som finns. Och i lika hög grad är vi mycket mindre än vad vi är.

R.D Laing
Upplevelse – Beteende

Det är fortfarande inte obligatoriskt att leva

Har varit och besökt min väns grav i helgen. Han tog livet av sig för 12 år sedan. Det enda jag egentligen lärde mig av det var att det inte är obligatoriskt att leva och att frågorna som min vän lämnade efter sig slukades av ett svart hål som bara växte och blev större för varje fråga jag ställde. Tillslut höll jag själv på att slukas av det stora svarta olösbara mysteriet så jag slutade ställa frågor, det går inte att få svar från någon som är död. Det är märkliga saker att lära sig leva med att en bra vän, du försökt hjälpa, tagit livet av sig och kanske är detta anledningen till att det i helgen bara är andra gången jag besöker min vän på 12 år. Det är helt enkelt för plågsamt att återigen börja fundera på om jag hade kunnat rädda honom genom att plinga på hans dörr samma morgon som han valde att hoppa från åttonde våningen. Jag stod ju faktiskt utanför hans dörr men tänkte att jag nog kommer väcka honom och jag var faktiskt sen till min lektion på socionomprogrammet, så jag lät bli. Sen funderar jag på om det var hans röst som jag hörde, var det han som skrek efter mig från sitt fönster när jag kom ur porten? Han hade ju ingen balkong och jag vet inte riktigt för jag hade hörlurar på mig, jag lyssnade på musik redan när jag kom ut och jag var verkligen sen. Jag tror att jag hörde  något som lät som skrik efter mitt namn, jag stannade iaf upp och kort senare hörde jag en kraftig dov smäll runt hörnet som fick mig att fundera vad i helsike det var för något men jag bestämde mig för att inte reagera på, det var säkert inget viktigt, jag hade ju bråttom till universitetet.
framkalla-17

Problemet med minnen är att de tenderar att förvanskas med tiden. Jag vet egentligen inte vad som är konstruerat i efterhand men det är likförbannat smärtsamt.

Det här med att det inte är obligatoriskt att leva är en svår sak. Det finns människor som enligt min åsikt faktisk kan vara berättigad till aktiv dödshjälp. Det finns människor som är så pass ledsna och förtvivlade att de inte ser någon mening med att leva och det är till den kategorin min min vän tillhörde. När jag var med honom till läkare för att han var så pass ledsen och förtvivlad att jag ansåg att han behövde mer hjälp än vad jag kunde ge honom så tog läkaren även in mig till samtalet med min vän och frågade mig om jag trodde att han var suicidal. Jag svarade att jag omöjligt kan veta det.  Jag fortsatte och sa att jag hoppas att han säger till mig om han mår så dåligt och tillåter mig hjälpa honom i så fall och sen slängde jag ur mig något som var ett tafatt försök att peppa upp honom genom att säga att vi båda hade ju så mycket roligt att se fram emot så jag såg det som en omöjlighet att han skulle vilja ta livet av sig.  Jag kommer ihåg att han log mot mig och såg ganska road och stolt ut och han skrattade lite så jag skrattade också och gav jag honom en kram där och då framför läkaren som skrev ut någon slags medicin till honom sen gick vi hem igen. Vi bodde på samman våning och han han lovade att inte skulle ta livet av sig, det som någon vecka senare hände kändes just då som en omöjlighet, jag litade på honom och kraften i vår vänskap. Kanske borde jag ha sagt något annat. Kanske borde jag sett vad som var felet; det där otäckt jävla monstret som grodde i honom som vägrade släppa in något som helst ljus och hopp inpå hans varma och godhjärtade inre. Alla dessa meningar som jag börjat med ”Tänk om jag…” förbannar jag än idag. Det är ett gift jag har svårt att få ur min kropp.

Det är rent krasst inte obligatoriskt att leva. Vi äger oss själva så pass mycket att vi bör kunna få välja vad vi vill göra med våra liv. Jag måste dock vara extremt tydlig, jag tycker inte det ska ske livsavgörande beslut av en människa som har ett okontrollerat inferno av känslor inom sig där förtvivlan går före hopp, där alla egenkomponerande nedvärderingar om sig själv går före vänners och familjens syn på verkligheten. Jag ser på självmord som en akut känsloinfarkt och bör likställas med en hjärtinfarkt. Det borde finnas en välfungerande psykiatriakut som har samma prioritet, samma resurser och forskningsanslag som en hjärtinfarkt. Vi är långtifrån där idag. Mind.se gör ett ideellt arbete och försöker finnas för människor med ett inre i okontrollerad brand. Mind släcker bränder och hjälper till att hitta små ljusglimtar, de inger hopp och lyssnar på människor som för tillfället inte kan se, känna eller acceptera att även deras liv är viktigt och värdefullt. Jag tänker att det är en bra sak att Mind finns, rentav fantastiskt men jag tänker också att det är något som ska ligga på samhällets ansvar inte en ideell organisation.

Människors psykiska dåliga mående ökar i samhället, vi jobbar mer och distanserar oss mer från varandra samtidigt som vi har någon slags imaginär tro om att vi kommit fler människor nära genom sociala medier vilket till viss del är sant. Sociala medier erbjuder och skapar grupper för alla slags människor att känna samhörighet i och det är en fantastisk sak. Min invändning är att när vi bara  känner att vi kan vara oss själva bland en grupp människor som vi aldrig eller väldigt sällan träffar i verkliga livet så har vi problem. Det är inte bara framför en skärm, elektroniskt sammankopplat med andra över världens alla hörn, som vi ska kunna få vara oss själva det är också i mötet med andra människor där vi är så när varandra att vi kan få en kram av vederbörande inom loppet av en sekund. Vi behöver alla känna oss bekräftade och sedda och ha modet att blotta våra innersta väsen med allt gott och ont som det innebär och fortfarande känna att vi är okej. Jag hävdar innerligt att detta är något som vi måste fortsätta värna om i framtiden.

I en värld där det bevisligen inte är obligatoriskt att leva och svaret på vad det egentligen innebär att leva och varför man ska leva är svårt att svara på så har vi enorma utmaningar framför oss. En människa med känsloinfarkt behöver alltid hjälp, snabbt och effektiv och då menar jag inte bara på ett medicinskt plan utan och även på, eller framför allt, ett psykologiskt plan. En avliden person efter en känsloinfarkt lämnar människor efter sig som genomgår en resa som är individuell och jag tror inte jag är allt för djärv när jag antar att den resan innehåller en hel del lidande och stor sorg. Jag blev tvungen att lära mig att det inte är obligatorisk att leva även om jag med hela mitt hjärta fortfarande önskar att det fanns något slags tvångsincitament gentemot min vän för jag vill fortfarande se honom, prata med honom och krama honom. Det sista minnet jag nu har av honom är när jag rör vid hans iskalla livlösa ansikte på bårhuset.

Det här är till er alla som drabbats och drabbas.
Du är aldrig ensam om att vara ensam.
Kärlek är det som uppstår när vi följer ömsom leder den andre tillbaka till sig själv. Inte till den vi vill att den ska vara utan till den människa den egentligen är.
Ta hand om dig.

Varför utnyttjas barn?

Jag ska strax hämta mina grabbar från skolan men just nu funderar jag på hur det är möjligt att handel med barn är så himla lukrativt. Enligt Unicef så är människohandel världens tredje största organiserade brottslighet och anledning till att just barn används ska enligt Unicef vara att barn ”…. är lättare att exploatera än vuxna. I grunden handlar det också om att det finns människor som betraktar barn, och särskilt flickor, som objekt utan några som helst rättigheter. Efterfrågan när det gäller sexuella tjänster, främst bland män, är ett annat skäl till att barn köps och säljs för att utnyttjas i prostitution.” Unicef skriver också att människohandel är en verksamhet som drar in ungefär 7 miljarder dollar.

Det är framför allt män som utnyttjar barn och kvinnor. Män som ser barn och kvinnor som ägodelar. Män som enligt Jonatan Alfven betalar pengar för att få utnyttja och tortera barn. Enligt Unicef finns det 1,2 miljoner barn som utnyttjas av män varje år. Många tydligen i Indien enligt Jonatan men det finns också i Sverige. Barnen är alltid en extrem beroendeställning och deras utsatthet går nog inte att ens att fantisera om. Jag blir så grymt bekymrad och när jag inte begriper så blir jag frustrerad. Var fan kommer viljan att göra illa ett barn ifrån och varför är det bara män?

Unicef försöker förklara orsaken: ”De främsta orsakerna till att handel med barn existerar är utbredd fattigdom och maktlöshet. Barnen kommer ofta från fattiga förhållanden och svåra sociala livsvillkor. De har många gånger levt i omgivningar med våld, missbruk och förtryck och kanske inte gått i skola. Många kidnappas och tvingas in i handeln, andra lockas av löften om jobb och ett bättre liv i något annat land eller område. Andra anar oråd, men är tillräckligt desperata för att vara beredda att pröva i princip vad som helst i hopp om att det ska bli bättre för familjen.”

1,2 miljoner barn är en handelsvara vars värdighet har tagits ifrån dem och förövarna är män. Orsaken är i mångt och mycket fattigdom och den förbannade maktlösheten och desperation den tar med sig. Det är också den här grejen om att män ser kvinnor och barn som ägodelar som en cykel, en mobil eller lite godis som man kan äta upp.

Nu ska jag hämta mina barn från förskola och skola och kanske äta en glass för att det är fredag.

https://unicef.se/fakta/handel-med-barn
http://www.aftonbladet.se/debatt/article23516245.ab

 

Citat – Brené Brown – Definition av kärlek

Vi odlar kärlek när vi låter någon se ända in i vårt starkaste och mest sårbara jag, och när vi vårdar den andliga förbindelse som växer fram med tillit, respekt, godhet och ömhet.

Kärlek är inte något som vi ger eller får; den är något som vi vårdar och odlar, en kontakt som bara kan växa fram mellan två människor när den finns hos båda två – vi kan bara älska andra lika mycket som vi älskar oss själva.

Skam, klander, bristande respekt, svek och tillbakahållna känslor skadar de rötter som kärleken växer ur. Kärleken kan överleva sådana skador, men bara om de tas på allvar, om de får läka och om de inte uppstår för ofta.

Brené Brown
Modet att vara sårbar

Förruttnelse

Det finns en önskan om att stilla försvinna som ett löv fallet från vilket träd som helst och bli ett med jorden. Året som gått ska summeras, faktureras, förseglas, försvinna och bli historia. Jag längtar efter ljusare tider, något varmt . Längtan efter något annat finns där hela tiden. Det gnager envist på harhjärtat som slår allt fortare och skapar onödiga nervösa utfall både högt, lågt och bort. Det är inte med flit. Jag önskar att det vore med flit för då hade jag haft lite mer kontroll över händelseförloppet. Nu verkar förlåtelse vara det enda alternativet.  Vad hände egentligen med tanken om att bara vi pratade med varandra om allt så skulle vi komma varandra närmare? En felaktig naiv tanke bara eller? Sorg och smärta  verkar inte vara förenligt med livet i den här världen där allt vi visar upp är vår fasad och ingenting om det som finns bakom den stängda dörren. Depressionens ansikte skjuter människor ifrån sig och ändå så drabbas vi alla av den på ett eller annat sätt.  Var och en av oss har vet hur det är att bära omkring på ett inferno av känslor som vägra låta sig tämjas. Varken jag eller någon annan kommer undan. Vissa drabbas mer än andra. Borde vi inte prata mer om alla sidor av livet? Frågorna är fler än svaren.

Jag står inte riktigt ut med allt elände som finns i världen just nu.  Hur kan den största delen av massan helt plötsligt inte vill hjälpa människor längre och bara tänka på sig själva hela tiden? Det går bara inte ihop för mig varför så många väljer att sätta sig själv först och samtidigt uppvisar en rädsla av sällan skådad art. Varför kan vi inte bara hjälpa varandra och därmed hjälpa oss själva? Varför ska konsumtionen snurra runt oss i denna allt intensivare evighetskarusell? Är det inte någon som blir åksjuk och vill kliva av? Det är klart det är men det långt fler som verkar njuta och jag förstår det inte. Än mindre förstår jag hur svårt det är att kliva av alla påverkanskanaler som finns på den förbannade skärmen som skriker öronbedövande och övertygande om hur vi ska agera, leva och vara som människor.
Det är en illusion uppbyggt på fasad och all den jämförelse vi gör med varandra har ingenting med fundamentet som byggt upp oss till det vi egentligen är. Fasaden är, enligt min mening, vansinnigt bräcklig och petas lätt sönder och samman men ingen vill ju visa vad som finns där bakom så ingen petar och bråkar. Allt går på som vanligt vi visar upp vår vackraste fasad och ler och njuter offentligt medan vi gråter och våndas över livet i vår ensamhet. Det perfekta, glada och ibland arg över något orättvist eller att ett djur far illa är det normala och det andra ska vi inte visa och prata om.

Förr eller senare kommer förruttnelse drabba oss alla och det är när jag går i den frostbeklädda lövhögen som jag ser att det inte är så stor skillnad på bladen längre. Vi kommer alla tillhöra kvävets och kolets kretslopp i naturen. Trädet, som löven beklädde gav näring och tillät växa, bryr sig inte längre för trädet vet att den kommer skapa nya blad nästa vår. Löven kommer stå sig som bäst under sommar övergår sen till sprakande höstlöv för att vidare stilla falla ner och påbörja sin förruttnelseprocess.  Jag vill gärna tro att jag är del av något viktigt men varken du eller jag är mer än ett blad som gör oss redo att falla till marken. Förruttnelse är det som kommer att drabba oss alla och till slut binda ihop oss till en smörja av kemi som sen kommer bidra till något nytt. Har du tur får du på någon allsmäktig snubbes rygg rida och bli ett med någon gudomligheten. Kanske, vad vet jag? Jag tror på förruttnelse. Inte särskilt vackert utan snarare tvärtom något fult, kladdigt och jobbigt och den talar inte till oss, ger ingen hint om varför eller vad meningen skulle vara samtidigt som den berättar allt. Det hela blir obegripligt, en makalös mystisk gåta som vägrar låta sig lösas. Så jag väljer att sätta mig ner och invänta nästa års återfödsel av blad och hoppas innerligt; att den här gången kommer något annat att hända.

Det är när jag ska avsluta och borra ner mig i den kalla spröda lövhögen som jag inser; ingen av oss behöver bli ett löv igen och att det är inte säkert att vi nästa år blir ett blad på ett träd. För på något sätt tror jag mig faktiskt kunna se att vi har en möjlighet att välja varifrån vi ska växa och blomma ut. Vi kan välja och besitter en kraft som skiljer oss från löven som gör att vi har privilegiet att försöka igen på ett annat sätt. Vissa förutsättningar kommer alltid bestå men vi väljer hur vi blommar ut och vad vi vill bli. Jag har just nu fallit som en löv och acceptera att livet inte är mycket mer än såhär. Snart är det vår och då får jag en ny chans. Jag hoppas innerligt att jag hittar en annan väg.

« Äldre inlägg

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: