Kategori: Alla artiklar (sida 1 av 16)

Citat – T. Tranströmer

”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån, och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

– T. Tranströmer

Curlande föräldraskapets vara eller icke vara – det svåra med att vara förälder

Redan 2004 gjorde Aftonbladet egna tester där man kunde få reda på om man befann sig i  ”den nya föräldrafällan” att vara en Curlingförälder.  Jag tror inte jag överdriver när jag sätter likahetstecken mellan curlingförälder och dåligt föräldraskap. Svenska dagbladets artikelserie beskriver ganska väl hur hela fenomenet uppstod. Det verkade som att det hela startade med att barnpsykologen Bent Hougaard stötte på en pojke som, såhär i efterhand,  antagligen inte riktigt utvecklat alla förmågor till socialt samspel och samtidigt hade hög integritet. Pojken blev arg på Bent för att han inte gillar att bli tillrättavisad av främmlingar och när Bent tog pojkens spade och hink tyckte pojken antagligen ganska så illa om Bents beteende och betedde sig därefter med all kraft en 5-åring kan. Det verkar iaf som att Bent blev ganska så förbannad och drog några hastiga slutsatser om att barn blir respektlösa om föräldrarna ”curlar” sina barn. Rätt och slätt så blev curlingföräldaskap likställt med dåligt föräldraskap och resultatet skulle generera odrägliga barn. Visst skulle man hjälpa barn men det var viktigt att sätta ner foten att vara tydlig och att barnen visst mår bra av ett nej och struktur och att barn behöver motstånd och inte bara få som de vill.

Det intressanta är nu att redan då fanns det väldigt lite belägg för att detta antagande skulle stämma men det spred sig som en löpeld och antagligen fanns det redan innan en ganska vid uppfattning att barn ska lära sig visa respekt och vara hövlig. En insändare i Geflebladet beskriver sina önskemål om vad insändaren tycker att föräldrar ska lära sina barn är bara ett exempel men stämmer ganska bra in på bilden att barn ska lära sig lyda och vara artiga. Insändaren skrevs 2016.  Inte för att jag har så stort belägg för det men jag upplever att det råder en viss allmän åsikt att barnen måste lära sig respektera vuxna och att man tycker att barn tenderar till att vara ganska dåliga på det nuförtiden. Det verkar också enligt min uppfattning finnas en åsikt om att barn behöver hårda tag för att sköta sig bättre. Jag håller inte med om det jag upplever att många människor tycker. Jag tycker inte att barnen behöver hårdare tag jag tycker de behöver föräldrar som hjälper och ställer rimliga krav på sina barn.

Bo Heiljskov skriver på sin hemsida: Om curlingföräldraskapets resultat och konsekvenser och där kommer det fram väldigt intressanta saker från en dansk studie som visar att barn till curlingföräldrar klarar sig bra trots att de blivit ”curlade”. Bo slår fast i sitt inlägg att ”att curlingföräldrar är de som fattat vad som är bra för deras barn.” Det är alltså inte alls farligt att se till att sitt barn har det bra och ge dem mycket hjälp. Det hela blir mycket intressant.

Det är svårt att vara förälder/ vårdnadshavare. Det finns alltid något mer vi kan göra för våra barn eller på bete oss på ett annat sätt, det tar liksom aldrig slut. Tillsammans med den starka önskan att se sina barn må bra och att lyckas så infinner sig en ganska så stark oro och osäkerhet. Detta gör att vi lyssnar på alla råd och rön som finns kring hur vi ska uppfostra våra barn. Vill lyssnar på såkallade experter. Vi vill göra rätt och vi vill att det ska gå bra och om curlingföräldraskap utmålas som dåligt kommer vi att försöka att inte curla, det faller sig naturligt. Problemet är att det går trender i barnuppfostran. Jag inbillar mig inget annat än att det som är populärt nu kommer att vara ute om något decennium eller två, allra minst förändrat och förfinat. Det går inte heller att bortse från människors behov att bland annat sälja saker i vetenskapens namn, och att tjäna pengar på sin sak.  Det är något som vi föräldrar alltid kommer att behöva ta ställning till och vara kritiska emot. Det är svårt att vara övertygad om någonting överhuvudtaget i dagens snabba informationssamhälle. De flesta sanningar kan alltid ifrågasättas och förvanskas eller nedvärderas.

Det jag dock är fast övertygad om är att det är bra att hjälpa barn när det behövs och att ställa rimliga krav i förhållande till situationen är otroligt viktigt för att barn ska lyckas i livet. Jag står fast vid min åsikt om att det viktigaste vi vuxna kan göra för barn som står oss nära är att leda och följa barnen på deras resa till att bli självständiga individer, inte till individer som vi vill att de ska bli utan till individer som de egentligen är. Sen kommer fråga om hur mycket hjälp barn ska få  och när osv. Det går knappt att svara på. Är du en närvarande förälder så kommer du att veta. Vissa barn behöver mycket hjälp för att hitta rätt riktning andra inte men enligt min tolkning av den danska studien som Bo Heijskov refererar till så kan vi inte bry oss för mycket om barnen, vi kan inte heller vara för snälla. En förälder som bryr sig, ser när barnet är påväg åt rätt håll kan sluta curla barnet och med tillförsikt titta på när barnet kommer gå rätt in i boet och bli sig själva. Det enda felet vi som vuxna kan göra är att bry oss för lite och hjälpa för lite.

Så curlingföräldraskapet behöver omdefinieras för det är inte farligt utan tvärtom bra för barn att bli curlade på rätt sätt. Det tycker jag är bra. Det gör mig hoppfull.

Att se det positiva och meningen med livet

I mind.se rapport om Unga mår allt sämre – Eller?  får jag mig ytterligare en tankeställare och bekräftat det jag länge tänkt och känt.  Bästa är nog att helt enkelt citera det: ”Meningen med livet är något som människor i alla tider har sökt efter och det finns många skildringar på det temat, inte minst inom litteratur och film. Att det är avgörande för människors välbefinnande att hitta mening och finna sin plats på jorden är alltså inget som de lärde tvistar om. Men har det blivit svårare för människor som lever idag att hitta mening?  Det finns vissa tecken på att det kanske är så och en av samhällsutmaningarna framöver är att få människor att känna
hopp och att livet har en mening.  Seligman i främsta ledet menar att vi oavsett omständigheter har ett val att acceptera livets skeenden och se de möjligheter som faktiskt finns, under rådande omständigheter (Adler & Seligman 2016). För att kunna rikta våra tankar åt det positiva hållet behövs träning eftersom vi är inställda på att leta efter faror, oroa oss och se det negativa först. Att träna på att tänka positivt och  bli en mer tacksam och givmild person behöver därför göras tidigt och det är viktigt att barn och unga får möjlighet att utvecklas och blomstra utifrån sina förutsättningar. Det måste därför, enligt Seligman med flera, vara mer fokus på personlig utveckling och ansvar för det gemensamma, än på individuell prestation.

Tar man den här slutsatsen på allvar så behöver vi börja agera nu. Vi behöver se över skolsystemet, vi behöver se över våra arbetstider, eller allra minst ta oss en funderare på varför vi, som har ett jobb, jobbar så mycket och var vi hittar positiv energi ifrån så att vi kan ge det till våra barn.
I samma rapport citerade de Harvadforskaren Tal Ben-Shahar som menar att det finns fyra saker som gör att vi kommer över traumatiska händelser och det är: ”att uttrycka känslor, fysisk aktivitet, att hjälpa andra, och att hitta det positiva i vardagen”. Låt mig bara påpeka det som står först: ”Att uttrycka känslor”. Det är det Känslan alltid haft som mål även om det mest blivit jag som uttryckt dem.

Känslan lever vidare. Känslan.se kommer inte att försvinna även om det inte händer något här just nu så kan det mycket väl börja göra det. Jag kan inte göra allt det här själv. Jag kommer behöver hjälp. Vi kan alla ta ansvar för det vi har gemensamt och för det krävs det att vi pratar och verkligen lyssnar på varandra. Känner du att du vill göra något för att fortsätta sprida tanken om att våra känslor behöver luftas mer så tveka att inte att höra av dig. Det räcker faktiskt att bara prata om just sina känslor. Jag är ganska övertygad om att det  krävs mod för att kunna prata om känslor, mod trots insiktsfull förtvivlan och att det är något som vi ska göra tillsammans inte ensamma.

Det finns nu iaf en facebooksida för känslan.

Kanske är det fel väg att gå men vi prövar iaf.
https://www.facebook.com/kanslan.se/

//Mathias
kanslan@gmail.com

Photo by George Kourounis on Unsplash

 

Citat – Haim Ginott – Att prata med barn

Ett barn har rätt till sunda budskap från vuxna. Det sätt som föräldrar och lärare talar på med barn hjälper dem att förstå hur de borde uppleva sig själva. Vad vuxna säger påverkar barnens självaktning och värde i deras egna ögon. I stor utsträckning avgör den vuxnas språk barnens öde. Föräldrar och lärare måste göra sig av med det vansinne som så lömskt finns dolt i deras vardagsspråk. Budskap som säger åt barnet att misstro vad det uppfattar, förneka sina känslor och tvivla på sitt eget värde. Det förhärskande så kalla ”normala” pratat gör barnen galna. Att klandra och få barn att skämmas, att predika och moralisera, att beordra och hunsa, att förmana och anklaga, att förlöjliga och förringa, att hota och muta, att ställa diagnoser och göra förutsägelser – de teknikerna gör barnen brutala, vulgära och avhumaniserade. Mental friskhet kommer först när vi litar på vår egen inre verklighet, och en sådan tillit lär man sig bara genom verkligen kommunikation.

Haim Ginott
Från Leo Buscaglias bok
Leva Älska lära

Se det fantastiska

Kanske är du en av dem som blev vald sist i lekarna på rasten, som blev ignorerad sådär fint så att det knappt går att ta på men lika gärna kunde ha varit en kniv i ditt hjärta. Kanske är du en av de där som aldrig berättade om blåmärkena på roliga timmen för du höll tyst. Kanske fick du bara inte tillhöra för att du är ”annorlunda”. Kanske fick du varje dag springa för ditt liv så att du fick blodsmak i munnen bara för att inte få de där blåmärkena. Kanske har du råkat ut för allt det där och lite till. Inget av det spelar någon roll du måste tro, känna och landa i att de har fel. De måste ha fel för rätten att få vara som man är kvarstår obevekligt, okuvat som som det enda greppbara fasta ting i en tornado av elakheter, falskhet, osäkerhet, nervösa beteende , rädsla och alla andra felaktigheter som inte borde finnas men som finns.

De har fel!

Om du inte kan se något vackert och fantastiskt hos dig själv, skaffa en bättre spegel. Titta lite närmare, stirra lite längre och bytt glasögon om du fortfarande inte ser det. För det finns något inom dig som kan trotsa alla förbannade tråkmånsar som säger att du ska sluta vara du. Du kan bygga en mur runt ditt hjärta och skriva ett avtal med dig själv som lyder: ”De har fel”.
Att vi föds, att just du finns är fantastiskt. Se det. Se det fantastiska och lita på mig när jag säger; det blir bättre. Det nattsvarta kommer bytas ut till ljus av valmöjligheter av rätten att få vara som man är. Den rätten lever och frodas i all dess enkelhet och kraft, det handlar mycket om att se den rätten oavsett vad alla idioter säger och att ha modet att fortsätta vara som man är.
Det enda medicinen mot denna otroliga dumhet är att vara snälla mot varandra. Att lyssna på varandras olikheter och kanske blir vi t.om. lite friare som människa om vi lyssnar och blir lyssnade på. Jag tror att det bara är de som är fria som kan växa och bli vad de egentligen är.

Det fantastiska är att vi har rätt att vara som vi är.
Du har rätt att vara som du är och alla som säger emot har fel.

 

 

Förlåtelse – Det svåra med att förlåta sig själv

Jag är en ängslig person. Bra på att se svårigheterna och eventuella hinder som finns på den livsväg jag har eller tänker färdas på. Jag är också otroligt duktig på att fördöma mig själv och min egen person för de korkade saker jag gjort och alla dessa ödesdigra beslut jag tagit.  Jag bär på alla dessa förbannade valen i livet som sabbat så otroligt mycket och som jag skäms och känner skuld över vilket i allra högsta grad formar min självbild varje dag.  Många av alla val jag gjorde under en 3 års period för snart 10 år sedan känns  som oövervinnerliga misstag. Det har blivit sår som vägrar låta sig läkas som alltid kommer finnas där och vid minsta lilla anblick återställa mig till denna perfekta eländiga varelsen jag tillåtit mig att bli. Jag har länge haft känslan av att jag förlorat allt, tappat mitt idealistiska och stundtals fantastiska jag.  Allt i min värld gick sönder och jag byggdes upp av trasiga bitar som aldrig passat ihop och det som blev kvar är min gigantiska hög av skit.

Enda sättet att komma ur denna skithög är att förlåta mig själv säger en klok människa men jag står och håller hjärnan och hjärtat i var sin hand och väger dem varsamt. Svårt att förstå vad förnuftet säger och vad de starka känslorna står för.  Självförakt är en kraftfull motor som driver mig ner i en bottenlös avgrund. Ofta känns det som att det inte spelar någon roll i vilken positiv hög jag gräver i, jag kommer tillbaka till mitt eget imperium av självförakt, självförebråelse, skuld och skam.

Intellektuellt kan jag hålla med om att jag inte är mina misstag i livet men när jag 10 år senare fortfarande får bära och ta konsekvenserna för misstagen så kommer jag hela tiden tillbaka till att jag är en hopplös sopa. Jag ska inte sticka under stolen med att det i de allra mest svåraste stunderna dykt upp  tankar om att det skulle vara otroligt skönt att få checka ut, ta den lätta vägen ifrån allt. Det kommer inte att hända för jag vet hur det känns att bli lämnad på det sättet.

Så det som finns kvar är att jag får lov att duga trots mina misstag. Det finns inget annat alternativ jag behöver visa för mina söner att jag är okej trots mina misstag. Jag behöver lyssna ordentligt på min allra viktigaste stöttepelare i livet (som jag är otroligt tacksam över att ha träffat) som talar om för mig att jag är viktig och som ser bortom mina idiotiska misstag och som ser något mer i mig när jag stundtals förvillar mig och får förvanskad och oproportionerligt dålig bild av mig själv. Det pågår oftast inte så länge, det går över. Allt är inte nattsvart utan det finns stunder jag trots, sorgen och smärtan över att jag på många plan inte alls blev den jag tänkte att jag skulle kunna bli, faktiskt kan se att jag är okej.

Chocken över att börja leva en förkastad dröm

Grejen är att jag lite chockartat hamnat i en verklighet som tidigare bara varit en dröm jag förkastat av ren självbevarelsedrift för att hindren känts alldeles för stora. Det är ett privilegium att få följa med på en resa tillsammans med denna underbara person, min kärlek, min stöttepelare. Det är fantastiskt och jag är otroligt tacksam över det. Problemet är att mina historiska beslut inte bara påverkar mig utan även min omgivning och det gör att jag nu faller tillbaka i invanda mönster och beteenden som jag inte behöver falla tillbaka till. Jag faller tillbaka för det uppstår hela tiden en ängslig känsla att jag inte är värd att älskas för att jag ställt till det och det påverkar människor i min omgivning och i det uppstår också tvivel om det är någon mening med att släppa taget om det här oket jag bär på? Frågor jag brottas med dagligen är om det är någon mening att be om förlåtelse till sig själv och om jag kan, vågar förlåta mig själv och i så fall hur gör jag? Kan jag, bara sådär utan några säkerhetslinor, släppa taget om mitt spöke och sluta se denna vidsträckta livlösa skithög? Jag är så förbannat hård emot mig själv och ängsligt lägger jag stor vikt i mitt förflutna och dess inverkan på livet jag lever idag. Jag vill kunna be om förlåtelse och genuint förlåta, kliva bort ifrån denna uppgivna hopplöshet och bekämpa mitt slentrianmässiga beteende att jag ingenting duger till för jag kan ibland se att jag är en alldeles fantastisk älskvärd människa. Jag vill verkligen men det verkar som att det ändå finns hinder på vägen.

Trygghetsbehovet utgör ett hinder

Ett av hinderna är trygghet. Jag börjar så sakteligen förstå begreppen kring att det finns en omedveten kraft, en trygghet, att bibehålla min person som den är och det skapar stora problem som leder till hinder i min utveckling. Det är tryggt att veta vem jag är baserat på min historia. Att inte släppa taget om den historien, som jag relativt omedvetet tilllåtit definiera min identitet verkar vara en trygghet för mig. Att vara något av ett misslyckande verkar trots allt ha en och en annan fördel, något annat sätt att se på det hittar jag inte. Att bryta de invanda tankemönstrena innebär att kastas in i något okänt något som återigen kan innebära ett nytt misslyckande och det verkar vara värre än att stanna kvar i det jag befinner mig i idag. Den snevridna matematiken blir att det är bättre att behålla sig själv som man är än att förändras. Denna känslomatematik är naturligtvis felaktig men den kontrollerar mig. Jag är dock fast övertygad om att jag börjar hitta en väg ut. Förlåtelse är en del av det. Det svåra verkar för mig vara att förlåta det dåliga jag gjort och att göra ett nytt försök, att våga hoppa och bli den jag egentligen vill vara och inte vara rädd för att misslyckad igen.

Jag kan blicka tillbaka och se den där naiva mannen för 10 år sedan med ganska så dålig självbild som bara ville få leva sin dröm, som var galet kär, som kände sig privilegierad att få vara med en vacker människa,  som var lyckligast i världen över att få bli pappa, som glömde bort sig själv och sitt eget värde. Det fanns verkligen inget ont i den mannen. Det fanns inga manipulativa motiv eller oförmåga till att ta vettiga beslut men däremot fanns en blåögdhet, naivitet, en stor bristande förmåga till att sätta ner foten och att tänka pragmatiskt och rationellt. Framför allt var kraften och viljan att behålla något som var trasigt  megastort och priset jag var redo att betala saknade tydligen gränser. I år fick jag det berättat för mig det jag hela tiden vetat; att jag blev lurad, att jag blev utnyttjad och manipulerad. Jag kan vara arg på det men det var fortfarande jag som inte satte stop för det. Alla beslut jag tog ligger helt och hållet på mig. Jag är inte dessa idiotiska beslut, som jag aldrig kommer att göra om, utan jag är så otroligt mycket mer. Jag har lärt mig något av det som hände och det har format mig som person. Jag kan välja att bära detta och samtidigt hålla huvudet högt, att tillåta mig att falla tillbaka ibland och vara ledsen över allt jag ställt till med, stanna där en stund och sen gå vidare. Det är okej sålänge jag håller mig själv på rätt sida. Jag är okej.

Inget kommer av sig själv

Jag inser att förlåtelse inte kommer av sig själv och jag har sannerligen inte lätt att förlåta mig själv.
Jag är inte mina historiska dåliga beslut utan jag är den jag är idag. Varje gång jag påminns om mina tillkortakommanden så behöver jag inte omfamna dem utan jag kan stilla konstatera att det är historia och att det är smärtsamt att inte kunna bli av med gamla misstag. En viktig sak är att detta gäller inte bara mig. Jag är inte ensam om min situation, du kan vara jag och vise versa man är aldrig ensam om att vara ensam. Så det här gäller även dig.

Mitt 10-åriga historiska jag säger förlåt och just idag känner jag att jag kan ge förlåtelse. Det är okej. Jag ska vara snällare emot mig själv. Jag har lärt mig något. Jag är den jag är tack vare allt det här och jag är okej. Jag är påväg emot den jag faktiskt är och jag har stöttning att bli det, framför allt av mig själv.
– Se så, fortsätt åt rätt håll nu.

 

https://unsplash.com/@davideragusa

Att vara borta – En liten text om utmattningssyndrom

Här på Känslan har det inte hänt något på väldigt länge.
Lite synd faktiskt men jag tänker så sakteligen försöka skriva mer här från och med nu. Som vanligt så är du välkommen att skriva här om du vill. Bara att kontakta mig om du känner för det på kanslan@gmail.com. Jag vill att du ska veta att det är okej att skriva om allt som har med livet att göra. Jag tror att det alltid finns någon slags koppling till våra känslor i allt vi gör tycker och tänker. Det Känslan handlar om är att ha modet att uttrycka just känslor och genom det modet låta andra få chansen att kanske lära sig något eller iaf tänka något vilket i sin tur kan skapa någon slags förståelse. Jag är tämligen övertygad om att vi alla vill känna oss förståda och det kan vi bara göra om vi är ärliga med oss själva och att det bara är när vi lyssnar ordentligt på varandra som vi kan förstå varandra. Jag tror starkt att förståelse är kärlekens andranamn. För att göra den här sidan mer aktiv så behöver jag dig, så snälla tveka inte.

Jag har varit borta länge från känslan och det är inte det enda jag varit borta ifrån jag har också varit borta från mig själv.  Ett tag kunde jag inte  läsa en rad och än mindre få ur mig någon slags text. Faktum är att det var svårt för mig att ta mig upp ur sängen och att klä på mig och komma ihåg minsta lilla grej. Jag jobbade sönder mig och blev sjukskriven i mitten av november 2016. När det var som värst så lyckades jag ta mig upp för att lämna barnen på skolan och sen låg jag i sängen tills barnen skulle hämtas och så mäktade jag med att rodda allt tills de somnade och så gick jag och la mig igen. Ibland kunde jag inte sova så då satt jag uppe oförmögen till att göra något vettig. Allt jag glömde göra under denna period var helt otroligt. Jag kunde glömma att jag lagade mat om telefonen ringde när jag höll på med maten jag var också konstant stressad och nervös över allt och kunde bli bottenlöst ledsen utan att egentligen kunna sätta ord på vad det var jag var ledsen över. Det var en otroligt hemsk period i mitt liv och jag kan inte säga att jag är fri från den än men jag mår mycket bättre nu.

Långt innan var jag redan förlorad, borttappad i en slukande sörja som jag krampaktigt kämpade med att hålla mig flytande i. Till slut gick det inte längre och jag trodde faktiskt att jag skulle dö. Med två starka panikångestattacker och andra svåra utmattningssymtom som yrsel, dålig syn, otroligt dåligt minne och  ingen sömn så tog livet tvärstopp. Jag har blivit tvungen att ta mig upp ur min sörja, lära mig att inte hoppa i den slukande sörjan igen och samtidigt hitta ny mark att stå på. Jag har gått igenom faser och symtom som en person med utmattningssyndrom verkligen har.  Det har slagit mig att det är otäckt många som drabbas och att det är alla slags människor. Läsa gärna Niklas upplevelser, tankar och funderingar. Det är naturligtvis olika för alla individer men många saker har jag märkt att vi har gemensamt och jag har funderat på om det ens är värt att dela med mig av min historia. Det är viktigt att poängtera att jag är man, och det är väldigt många kvinnor som står för ökningen av antalet sjukskrivna med utmattningssyndrom. Jag kom fram till att det minsta jag kan göra är att dela med sig av min historia så här kommer  min historia.

Jag hävdar att jag drog på mig mina bekymmer och att jag tappade bort mig själv långt innan jag blev sjukskriven. Stress och egenkomponerad press med alldeles för lite möjligheter till återhämtning där ett verksamhetschefsjobb erbjöd jour dygnet runt i månader i sträck, jag trodde jag var tvungen för att det skulle fungera. Naturligtvis en otroligt naiv och högfärdig tanke men det resulterade tillslut i att ringde inte jobbet så ringde jag jobbet på helgerna för att kolla läget mest för att försöka få någon slags koll på min tillvaro och det fanns någon slags tanke att jag kanske kunde få sinnesfrid om jag ringde och ”låg steget före”. Det fanns starka varningssignaler och min omgivning såg tydligt alla dessa. T.ex. på semestern satt jag i jobbtelefonen mer än vad jag hade semester. Lägg till en hel del egen nedvärdering av mig själv som person tillsammans med tajt ekonomisk situation och du har hittat anledning till att jag hamnade där jag hamnade. När jag tittar tillbaka så är det fantastiskt hur mycket jag prioriterade bort för att orka med att jobba för att orka svara i telefonen på kvällar och nätter osv. Den välvilliga höga ambitionen som nybliven verksamhetschef, de fantastiska klienterna vi skulle jobba med som som behövde så mycket och min egen vilja att göra rätt och förhoppningsvis bra saker fick gå före alla slags rimliga gränser för vad som var en lagom arbetsbörda.  Jag tänkte att det var precis så det skulle vara att vara verksamhetschef. Det var ju såklart fel.

Långt innan den där novembernatten då jag vaknade med bröstsmärtor som jag trodde var hjärtinfarkt som jag skulle dö av sov jag otroligt dåligt och dagligen begick jag våld på mig själv och ignorerade mina behov. Jag kan nu se hur jag långt innan var frånvarande, borta från allt t.om från mig själv, från mina söner och allt som krävde någon slags närvaro i nuet. Jobbet gick ju inte alls så bra men all min kraft gick åt att orka med jobbet och vardagsrutinerna vilket knappt sköttes på en rimlig nivå.

Många som skrivit om utmattningssyndrom och dess inverkan på deras liv beskriver skam. Skam för att de drabbas, skam för att de inte orka vara med barnen och skam för den ständiga tröttheten som slår till i tid och otid vilket gör en oberäknelig som människa. För mig var och är det otroligt jobbigt att inte orka vara mig själv att inte känna igen mig själv och den här känslan av att vara långsam och trög. Allt det där är påfrestande men det värsta är ändå skammen. Den skam jag känner över att jag inte klarade av att ge mina söner det de behövde att de fick vänja sig vid att jag somnade på soffan eller var tvungen att gå och lägga mig efter maten eller egentligen när som helst är så otroligt jobbigt att hantera. Att mina söner, som är det viktigaste i mitt liv, fick vänja sig vid att jag behövde vila massor, att jag ibland ställde in det vi planerade och att jag inte riktigt hade koll på när saker och ting skulle hända och inte. Jag var där men ändå borta. Den skammen och den smärtan är fortfarande svår att hantera för trots att jag mår mycket  bättre nu så finns många symtom kvar om än i mindre dignitet så är min livssituation fyllt med massor av  skam för saker jag ”borde” klara av men inte mäktar med.

Jag har lärt mig att skam inte är något bra för mig och ändå verkar jag ha väldigt nära till att känna skam och skuld för allt jag tycker att jag misslyckats med. Skam och skuld är dåliga pådrivare för mig så jag jobbar hårt på att hålla dessa på behörigt avstånd. Men det är nu när jag tittar tillbaka som jag förstår hur dåligt jag mått under väldigt många år. Egentligen räcker det med att titta på känslans sporadiska inlägg. Det är en hel del desperation, sorg och frustration i många texter. Någon gång kanske jag ska försöka sammanfatta det. Jag vet inte. Oavsett så kan jag i backspegeln se att jag länge befunnit mig i någon slags vanmakt och frustration över att sitta fast samtidigt som jag försökt jobba hårt och göra det bästa för alla men jag var under långa stunder själv med mina barn tillsammans med heltidsarbete vilket kräver mycket kraft och återhämtning för att kunna orkas med. Jag hade inget av det och därför tog livet en dramatisk vändning.

Den största orsaken till att det har vänt, att det blivit bättre för mig är att jag hade turen som kunde kliva av mitt gamla jobb som jag var sjukskriven ifrån och att jag fick chansen att jobba med något helt annat i ett tempo som jag klarade av. Hade jag inte fått den chansen hade jag nog varit sjukskriven än idag. Jag har också haft otroligt bra stöttning av såväl professionella som vänner men framför allt har jag mycket att tacka mina närmaste och kära.  Jag är inte på något sätt helt återställd. Jag blir ibland galet yrslig och jag är fortfarande extremt lättstressad, har svårt att koncentrera mig och blir ofta väldigt snabbt och oväntat trött och ibland kommer sömnproblemen tillbaka. Symtom som antagligen är något jag kommer att bli tvungen att handskas med under lång tid och kanske för resten av mitt liv.

Jag tror också att jag haft tur för jag har fått tillbaka massor av drömmar mycket tack vare min uthålliga och modiga nya livspartner. Det allra finaste med henne är att jag verkligen känner hur hon hjälper mig tillbaka till mig själv och för det är jag extremt tacksam. Vi träffades innan jag brakade ihop och jag är tacksam att hon stannat kvar när jag mådde som sämst och att hon fanns där och stöttade precis lagom mycket utan att ta över.  Det är inte bara hennes förtjänst att det går så bra just nu utan jag vill ge mig själv creed för mitt arbete med att titta på mig själv och hur jag hittat vägar som jag behövt gå för att börja må bättre men det hade inte varit möjligt om jag inte träffat denna fascinerande fantastiska människa, hon har gett mig hopp på sätt jag aldrig trodde var möjligt. Det fina är att jag på något sätt känner att vi kompletterar varandra och jag känner att vi har något väldigt fint tillsammans.

För första gången på väldigt länge är jag mer närvarande än frånvarande och långt där borta i livstunneln börjar det så sakteliga finnas ett ljus jag aldrig trodde jag skulle se igen. Det är så himla märkligt och fantastiskt på samma gång. Jag lever, älskar och lär mig hela tiden men de sista 10 åren har varit ett rent helvete på väldigt många plan. Det där helvetet har jag väl inte gått igenom på ett särskilt konstruktivt sätt utan det har mer liknat kräftgång men nu så börjar jag känna att jag kommer någonstans. Jag är inte längre borta. Jag är här och det är helt fantastiskt och otäckt på samma gång för den där tröttheten kommer smygande på mig ibland och jag har förändrats så mycket att knappt vet vem jag är mer. Jag lever genom att försöka förstå, älska och lära.

Jag är inte längre borta.

Citat – Jacques Ranciere

Det är bara människor som kan vara jämlika, inte den sociala strukturen som sådan

Jacques Rancière

 

Citat – R.D. Laing

Vi tänker mindre än vi vet. Vi vet mycket mindre än vad vi älskar. Vi älskar mycket mindre än vad som finns. Och i lika hög grad är vi mycket mindre än vad vi är.

R.D Laing
Upplevelse – Beteende

Det är fortfarande inte obligatoriskt att leva

Har varit och besökt min väns grav i helgen. Han tog livet av sig för 12 år sedan. Det enda jag egentligen lärde mig av det var att det inte är obligatoriskt att leva och att frågorna som min vän lämnade efter sig slukades av ett svart hål som bara växte och blev större för varje fråga jag ställde. Tillslut höll jag själv på att slukas av det stora svarta olösbara mysteriet så jag slutade ställa frågor, det går inte att få svar från någon som är död. Det är märkliga saker att lära sig leva med att en bra vän, du försökt hjälpa, tagit livet av sig och kanske är detta anledningen till att det i helgen bara är andra gången jag besöker min vän på 12 år. Det är helt enkelt för plågsamt att återigen börja fundera på om jag hade kunnat rädda honom genom att plinga på hans dörr samma morgon som han valde att hoppa från åttonde våningen. Jag stod ju faktiskt utanför hans dörr men tänkte att jag nog kommer väcka honom och jag var faktiskt sen till min lektion på socionomprogrammet, så jag lät bli. Sen funderar jag på om det var hans röst som jag hörde, var det han som skrek efter mig från sitt fönster när jag kom ur porten? Han hade ju ingen balkong och jag vet inte riktigt för jag hade hörlurar på mig, jag lyssnade på musik redan när jag kom ut och jag var verkligen sen. Jag tror att jag hörde  något som lät som skrik efter mitt namn, jag stannade iaf upp och kort senare hörde jag en kraftig dov smäll runt hörnet som fick mig att fundera vad i helsike det var för något men jag bestämde mig för att inte reagera på, det var säkert inget viktigt, jag hade ju bråttom till universitetet.
framkalla-17

Problemet med minnen är att de tenderar att förvanskas med tiden. Jag vet egentligen inte vad som är konstruerat i efterhand men det är likförbannat smärtsamt.

Det här med att det inte är obligatoriskt att leva är en svår sak. Det finns människor som enligt min åsikt faktisk kan vara berättigad till aktiv dödshjälp. Det finns människor som är så pass ledsna och förtvivlade att de inte ser någon mening med att leva och det är till den kategorin min min vän tillhörde. När jag var med honom till läkare för att han var så pass ledsen och förtvivlad att jag ansåg att han behövde mer hjälp än vad jag kunde ge honom så tog läkaren även in mig till samtalet med min vän och frågade mig om jag trodde att han var suicidal. Jag svarade att jag omöjligt kan veta det.  Jag fortsatte och sa att jag hoppas att han säger till mig om han mår så dåligt och tillåter mig hjälpa honom i så fall och sen slängde jag ur mig något som var ett tafatt försök att peppa upp honom genom att säga att vi båda hade ju så mycket roligt att se fram emot så jag såg det som en omöjlighet att han skulle vilja ta livet av sig.  Jag kommer ihåg att han log mot mig och såg ganska road och stolt ut och han skrattade lite så jag skrattade också och gav jag honom en kram där och då framför läkaren som skrev ut någon slags medicin till honom sen gick vi hem igen. Vi bodde på samman våning och han han lovade att inte skulle ta livet av sig, det som någon vecka senare hände kändes just då som en omöjlighet, jag litade på honom och kraften i vår vänskap. Kanske borde jag ha sagt något annat. Kanske borde jag sett vad som var felet; det där otäckt jävla monstret som grodde i honom som vägrade släppa in något som helst ljus och hopp inpå hans varma och godhjärtade inre. Alla dessa meningar som jag börjat med ”Tänk om jag…” förbannar jag än idag. Det är ett gift jag har svårt att få ur min kropp.

Det är rent krasst inte obligatoriskt att leva. Vi äger oss själva så pass mycket att vi bör kunna få välja vad vi vill göra med våra liv. Jag måste dock vara extremt tydlig, jag tycker inte det ska ske livsavgörande beslut av en människa som har ett okontrollerat inferno av känslor inom sig där förtvivlan går före hopp, där alla egenkomponerande nedvärderingar om sig själv går före vänners och familjens syn på verkligheten. Jag ser på självmord som en akut känsloinfarkt och bör likställas med en hjärtinfarkt. Det borde finnas en välfungerande psykiatriakut som har samma prioritet, samma resurser och forskningsanslag som en hjärtinfarkt. Vi är långtifrån där idag. Mind.se gör ett ideellt arbete och försöker finnas för människor med ett inre i okontrollerad brand. Mind släcker bränder och hjälper till att hitta små ljusglimtar, de inger hopp och lyssnar på människor som för tillfället inte kan se, känna eller acceptera att även deras liv är viktigt och värdefullt. Jag tänker att det är en bra sak att Mind finns, rentav fantastiskt men jag tänker också att det är något som ska ligga på samhällets ansvar inte en ideell organisation.

Människors psykiska dåliga mående ökar i samhället, vi jobbar mer och distanserar oss mer från varandra samtidigt som vi har någon slags imaginär tro om att vi kommit fler människor nära genom sociala medier vilket till viss del är sant. Sociala medier erbjuder och skapar grupper för alla slags människor att känna samhörighet i och det är en fantastisk sak. Min invändning är att när vi bara  känner att vi kan vara oss själva bland en grupp människor som vi aldrig eller väldigt sällan träffar i verkliga livet så har vi problem. Det är inte bara framför en skärm, elektroniskt sammankopplat med andra över världens alla hörn, som vi ska kunna få vara oss själva det är också i mötet med andra människor där vi är så när varandra att vi kan få en kram av vederbörande inom loppet av en sekund. Vi behöver alla känna oss bekräftade och sedda och ha modet att blotta våra innersta väsen med allt gott och ont som det innebär och fortfarande känna att vi är okej. Jag hävdar innerligt att detta är något som vi måste fortsätta värna om i framtiden.

I en värld där det bevisligen inte är obligatoriskt att leva och svaret på vad det egentligen innebär att leva och varför man ska leva är svårt att svara på så har vi enorma utmaningar framför oss. En människa med känsloinfarkt behöver alltid hjälp, snabbt och effektiv och då menar jag inte bara på ett medicinskt plan utan och även på, eller framför allt, ett psykologiskt plan. En avliden person efter en känsloinfarkt lämnar människor efter sig som genomgår en resa som är individuell och jag tror inte jag är allt för djärv när jag antar att den resan innehåller en hel del lidande och stor sorg. Jag blev tvungen att lära mig att det inte är obligatorisk att leva även om jag med hela mitt hjärta fortfarande önskar att det fanns något slags tvångsincitament gentemot min vän för jag vill fortfarande se honom, prata med honom och krama honom. Det sista minnet jag nu har av honom är när jag rör vid hans iskalla livlösa ansikte på bårhuset.

Det här är till er alla som drabbats och drabbas.
Du är aldrig ensam om att vara ensam.
Kärlek är det som uppstår när vi följer ömsom leder den andre tillbaka till sig själv. Inte till den vi vill att den ska vara utan till den människa den egentligen är.
Ta hand om dig.

Äldre inlägg

© 2018 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: