Det är bara hjärtat som verkligen förstår vad det kostar att vara ärlig.
Ärlighet är en konstform – mycket svårare än den kan verka vid första anblicken. Just därför är den också förrädisk i sin skenbara enkelhet. Jag tror att det är där ett av våra stora problem ligger.
Den sanna ärligheten uppstår ur respekt – för sig själv, för den andre, och ur den välgrundade insikten att man aldrig är fel bara för att man gör fel. Men kanske är den mest befriande formen av ärlighet just den som vågar säga: “Jag vet inte.”
Att erkänna gränserna för sin förståelse är ingen svaghet – det är ett tecken på styrka och mognad och fungerar som en katalysator för en välfungerande ärlig kommunikation.
Att stå fast vid sina egna upplevelser och känslor, och samtidigt ge utrymme för den andres, är svårt. Vi vill så gärna ha rätt – bevara vår identitet, vårt egenvärde. Men ärlighet handlar också om att släppa taget om behovet att ha alla svar, om att våga stå i osäkerhetens öppna landskap.
Att beskriva hur man själv upplever något är inte så svårt i sig. Det svåra med ärlighet är att förstå att det alltid finns en annan verklighet – precis framför oss. Sann ärlighet kräver att vi erkänner vår ofullständighet – att vi inte har koll, att vi inte förstår allt. Vi rör oss genom livet med ofullständiga kartor över ett oändligt territorium.
Och just i den sårbarheten – i erkännandet av våra egna begränsningar – finns paradoxalt nog en djupare kraft. För när vi släpper taget om illusionen att vi vet allt, öppnar vi oss för möjligheten att lära mer, att växa, att mötas på riktigt. Den som redan vet allt kan inte lära sig något nytt.
Så kanske är den mest radikala ärligheten inte den som ropar med tvärsäkerhet – utan den som viskar: “Detta är vad jag ser just nu, men jag är öppen för att det finns mer.”
Människan, denna enastående varelse vars ursprung är sprunget ur stjärnstoft, står inför exceptionella utmaningar utan historisk motsvarighet. Våra demokratiska institutioner, vår avancerade teknologi och våra kognitiva verktyg är inte längre tillräckliga, och allt tyder på att vissa system kommer kollapsa. Det vore naivt att tänka att vi skulle klara oss undan förändring, och vi behöver vara ärliga med att en kollaps egentligen bara är en omformning av ett system, inte en kollaps i ordets rätta bemärkelse. Inte ens Romarriket kollapsade över en stjärnklar natt – det förändrades över lång tid.
Detta är varken ett löfte om framgång eller en dom om oundvikligt misslyckande. Det hela är vad det är, och vi har misslyckats med mycket och har nu svårt att dra tillbaka det vi orsakat och fortsätter orsaka. Att hitta något hopp är inte helt enkelt. Men även om vi skulle misslyckas med att lösa våra största utmaningar, även om vår civilisation skulle förändras dramatiskt eller krympa i omfattning – så finns det värde i att göra det rätta, i att försöka, i att agera med omsorg, respekt och insikt. Som Albert Camus uttryckte det när han konfronterade tillvarons absurditet: ”En måste föreställa sig Sisyfos som lycklig.” Kampen själv kan vara meningsfull, även när framgång inte är garanterad. Allt vi vet idag är att livet är ändligt och att det finns ett värde i det. Ett värde värt att kämpa för, även om allt kommer ta slut.
Vad det är Det är vansinne säger Förnuftet Det är vad det är säger Kärleken Det är otur säger Beräkningen Det är inget annat än smärta säger Vreden Det är helt utsiktslöst säger Insikten Det är vad det är säger Kärleken Det är skrattretande säger Stoltheten Det är lättsinne säger Förutseendet Det är omöjligt säger Erfarenheten Det är vad det är säger Kärleken
Du kom in i mitt liv som en tornado och vände upp och ner på allt. Jag trodde jag såg det som jag behövde se men det visade sig att jag inte sett något alls. Det jag redan vet är förnuftigt, klokt och väsentligt men det betyder ingenting när det bara är en tankeprodukt. Du puttade på mig som bara du kan putta på folk vilket gjorde att jag gladeligen började fundera på vad jag missat och vad jag fortfarande inte hanterat. Insikten lät inte vänta på sig. Innanför mina ögonlock, för att aldrig någonsin glömma igen, mejslar jag fast att: Livet är en kär lek. Det krävs faktiskt inte särskilt mycket för att göra den djupaste delen av oss själva otroligt lyckliga. Att vara i kontakt med vårt hjärta och härvarande i nuet och njuta av att vara här. Det är egentligen allt.
Jag har levt i mitt huvud så himla länge och det blir så extremt komplicerat där uppe. Jag har länge vetat att det inte är viktigt att visa hur uppfinningsrik, fantasifull och fantastisk jag är men jag har inte levt det. Min jobbiga hjärna har gjort något annat av det. Jag har levt motsatsen och förkroppsligat min känslan att jag duger bara att vara till för andra. Jag inser nu vad som krävs för att uppnå ett mänskligt liv. Det fodrar stor uppmärksamhet på det vi redan är en del av och att verkligen uppskatta det och att dela med sig av det. Att medans jag letar efter mig själv och tar hand om mig själv bryr mig om dem som finns i min närhet.
Jag känner igen den här platsen men jag har gjort det svårt för mig själv att nå dit, livet har varit så svårt men det blir inte lättare för att jag slutar vara härvarande, leka och njuta av det som finns med hela mitt hjärta som insats. Jag förstår det här nu och vill aldrig mer glömma bort det och vill nästan göra detta till någon slags dygd.
Kanske är det jag, kanske är det någon annan. Jag förstår. Kärleken infinner sig och avlägsnar sig precis när den ska. Om du går så lämna dörren öppen efter dig. Tack för mötet.
“Your conflicts, all the difficult things, the problematic situations in your life are not chance or haphazard. They are actually yours. They are specifically yours, designed specifically for you by a part of you that loves you more than anything else. The part of you that loves you more than anything else has created roadblocks to lead you to yourself. You are not going in the right direction unless there is something pricking you in the side, telling you, “Look here! This way!” That part of you loves you so much that it doesn’t want you to lose the chance. It will go to extreme measures to wake you up, it will make you suffer greatly if you don’t listen. What else can it do? That is its purpose.”
Om du ger lite kärlek så kommer du få tillbaka lite kärlek.
Dela med dig och ge av dig själv med hela ditt hjärta som insats och se till att du är den du älskar att vara och tar dig för det du älskar att göra så kommer jag alltid vara solen och månen för dig.
Det du ger av dig själv är det universum behåller av dig så se till att vara noggrann och frikostig med det du ger.
Jag kommer tillbaka till det flera gånger i mitt liv och det är insikten om att det krävs exceptionellt mod att göra saker trots insiktsfull förtvivlan. Vilket också gör det till det viktigaste modet vi måste uppbringa för att kunna leva våra liv på ett helhjärtat sätt. Mod är så många fler saker än att våga hoppa fallskärm.
För att kunna ge av dig själv krävs det mod och lyckas du kommer du få tillbaka dig själv.
Livet som vi människor har, lever och befinner oss i har ett besynnerligt skimmer över sig. Det är så himla märkligt, svårt och underbart på samma gång och samtidigt så har vi människor extrema utmaningar att tag i och det driver mig till eftertanke, sorg, uppgivenhet och stundtals energilöshet. I dessa pandemitider påverkas och förändras vi människor på gott och ont jag är definitivt inget undantag. Så när jag nu försöker se denna utveckling i vitögat så gör det ont lite varstans i själen.
Analysen är kristallklar, jag är inte riktigt den jag skulle vilja vara, jag är inte mitt allra bästa jag. Att som jag vara övertygad om att det är bra att försöka att ducka min historia för att inte låta den definiera mig och samtidigt misslyckas med det åtagande påverkar på ett negativt sätt. Frustrationen är påtaglig men det händer något inom mig. Min kropp och hjärna protesterar och känslan är, den här gången, att jag vill äga min berättelse, min kamp. Det finns något vackert i min insikt att även denna holmgång med livet måste tas för att kunna fortsätta sträva friheten att vara den jag är. Kampen handlar mycket om att sluta gömma mig, sluta låtsas vara någon jag inte är och befria mig själv från denna ständiga känsla att inte vara en del av något och därmed också se mig själv som en sämre individ. Som en bonus kommer också svårigheten i att vara förälder med allt vad det innebär och kanske framförallt att vara uppfostrare. Att vilja ge sina barn så mycket och samtidigt inte besitta allt som behöver ges är en smärtsam men lärorik kunskap som även den måste hanteras efter bästa förmåga. Kampen handlar också mycket om att ta hand om mig själv och i den här gången vill jag inte vara förövaren, offret eller räddaren jag vill vara författaren. Jag vill skriva allt själv inklusive mitt eget avslut.
Jag tänker att ibland är motgiften till alla cyniska, kritiska och panikskapande människor där ute att vara modig nog att kasta sig ut i det okända redo att falla fritt utan att riktigt veta hur en ska kunna resa på sig igen. Det enda jag egentligen vet är att jag har kunna ta mig upp ur säkerhetslösa fall tidigare, jag har överlevt. Det finns en övertygelse hos mig att det återigen är viktigt inställa sig efter att ha stirrat sanningen i vitögat och fallit. Lika säker är jag att det finns en kraft i det som få ens kan ana vidden av. Jag kan skapa kärlek av trasiga relationer, empati av skam, glädje av besvikelse och mod av misslyckanden. Jag kan. För vilket människa som helst kan detta vara riktigt svårt och ibland rent av omöjligt och då är det tillräckligt att bara dyka upp, att vara mitt i det där som kallas livet och bara finnas där.
Att infinna mig är min styrka, att finnas mitt i livet trots såriga knän och sargat hjärta är tillräckligt. Min berättelse är min väg hem. Sanningen är min sång och dans. Jag tänker vara sårbar och ständigt påminna mig om att ett helhjärtat liv består av mod, öppenhet, egna gränser och misslyckanden på samma gång. Denna holmgång med livet är en del av min berättelse, mitt liv, min kamp.
Vi har alla fått vårt hjärta krossat någon gång. Vi har alla någon gång stått och längtat efter ett stort paraply som skyddar oss emot det eviga regnet som vägrar sluta falla ner på oss efter att vi blivit lämnade. Vi vet hur det är att hata den man älskat och hur det är att önska att selektiv amnesi faktiskt var en grej som fungerade så att vi kunde glömma namn och allt som den där älskade hatade personen skapat i oss.
Egentligen borde vi bilda en klubb. En klubb för de ensamma, övergivna och bortglömda där vi inte behöver känna oss så vettlösa. Vi ensamma kan få ensamma att känna sig lite mindre ensamma, en fantastisk lösning eller? Problemet är att misär älskar sällskap, vi kommer att hata det, vi kommer hata att var för oss själva, övergivna, bortglömda och lägga energi på att tycka illa om de älskade som lämnat oss. Många av oss kommer tror att livet är bättre och enklare så länge vi är med i klubben men vi kommer att känna oss ensamma hur vi än gör. Ändå tror vi att det är ett bättre alternativ än till att ge sig hän till kärlekens mysterium som vägrar låta sig lösas. Så länge vi är med i klubben kommer vi aldrig förstå att det inte är kärleken som gör ont utan det är hur vi ser på oss själva när vi är i relationen som gör ont. Alla skavanker vi har skapades inte när vi klev in i relationen, de fanns redan där. Ett krossat hjärta är en smärtsam upplevelse. Något förtvivlat och svårt men det är inte kärleken som skapat det. Det är något annat där du är inkluderad.
