Vad det är Det är vansinne säger Förnuftet Det är vad det är säger Kärleken Det är otur säger Beräkningen Det är inget annat än smärta säger Vreden Det är helt utsiktslöst säger Insikten Det är vad det är säger Kärleken Det är skrattretande säger Stoltheten Det är lättsinne säger Förutseendet Det är omöjligt säger Erfarenheten Det är vad det är säger Kärleken
Du kom in i mitt liv som en tornado och vände upp och ner på allt. Jag trodde jag såg det som jag behövde se men det visade sig att jag inte sett något alls. Det jag redan vet är förnuftigt, klokt och väsentligt men det betyder ingenting när det bara är en tankeprodukt. Du puttade på mig som bara du kan putta på folk vilket gjorde att jag gladeligen började fundera på vad jag missat och vad jag fortfarande inte hanterat. Insikten lät inte vänta på sig. Innanför mina ögonlock, för att aldrig någonsin glömma igen, mejslar jag fast att: Livet är en kär lek. Det krävs faktiskt inte särskilt mycket för att göra den djupaste delen av oss själva otroligt lyckliga. Att vara i kontakt med vårt hjärta och härvarande i nuet och njuta av att vara här. Det är egentligen allt.
Jag har levt i mitt huvud så himla länge och det blir så extremt komplicerat där uppe. Jag har länge vetat att det inte är viktigt att visa hur uppfinningsrik, fantasifull och fantastisk jag är men jag har inte levt det. Min jobbiga hjärna har gjort något annat av det. Jag har levt motsatsen och förkroppsligat min känslan att jag duger bara att vara till för andra. Jag inser nu vad som krävs för att uppnå ett mänskligt liv. Det fodrar stor uppmärksamhet på det vi redan är en del av och att verkligen uppskatta det och att dela med sig av det. Att medans jag letar efter mig själv och tar hand om mig själv bryr mig om dem som finns i min närhet.
Jag känner igen den här platsen men jag har gjort det svårt för mig själv att nå dit, livet har varit så svårt men det blir inte lättare för att jag slutar vara härvarande, leka och njuta av det som finns med hela mitt hjärta som insats. Jag förstår det här nu och vill aldrig mer glömma bort det och vill nästan göra detta till någon slags dygd.
Kanske är det jag, kanske är det någon annan. Jag förstår. Kärleken infinner sig och avlägsnar sig precis när den ska. Om du går så lämna dörren öppen efter dig. Tack för mötet.
“Your conflicts, all the difficult things, the problematic situations in your life are not chance or haphazard. They are actually yours. They are specifically yours, designed specifically for you by a part of you that loves you more than anything else. The part of you that loves you more than anything else has created roadblocks to lead you to yourself. You are not going in the right direction unless there is something pricking you in the side, telling you, “Look here! This way!” That part of you loves you so much that it doesn’t want you to lose the chance. It will go to extreme measures to wake you up, it will make you suffer greatly if you don’t listen. What else can it do? That is its purpose.”
Om du ger lite kärlek så kommer du få tillbaka lite kärlek.
Dela med dig och ge av dig själv med hela ditt hjärta som insats och se till att du är den du älskar att vara och tar dig för det du älskar att göra så kommer jag alltid vara solen och månen för dig.
Det du ger av dig själv är det universum behåller av dig så se till att vara noggrann och frikostig med det du ger.
Jag kommer tillbaka till det flera gånger i mitt liv och det är insikten om att det krävs exceptionellt mod att göra saker trots insiktsfull förtvivlan. Vilket också gör det till det viktigaste modet vi måste uppbringa för att kunna leva våra liv på ett helhjärtat sätt. Mod är så många fler saker än att våga hoppa fallskärm.
För att kunna ge av dig själv krävs det mod och lyckas du kommer du få tillbaka dig själv.
Livet som vi människor har, lever och befinner oss i har ett besynnerligt skimmer över sig. Det är så himla märkligt, svårt och underbart på samma gång och samtidigt så har vi människor extrema utmaningar att tag i och det driver mig till eftertanke, sorg, uppgivenhet och stundtals energilöshet. I dessa pandemitider påverkas och förändras vi människor på gott och ont jag är definitivt inget undantag. Så när jag nu försöker se denna utveckling i vitögat så gör det ont lite varstans i själen.
Analysen är kristallklar, jag är inte riktigt den jag skulle vilja vara, jag är inte mitt allra bästa jag. Att som jag vara övertygad om att det är bra att försöka att ducka min historia för att inte låta den definiera mig och samtidigt misslyckas med det åtagande påverkar på ett negativt sätt. Frustrationen är påtaglig men det händer något inom mig. Min kropp och hjärna protesterar och känslan är, den här gången, att jag vill äga min berättelse, min kamp. Det finns något vackert i min insikt att även denna holmgång med livet måste tas för att kunna fortsätta sträva friheten att vara den jag är. Kampen handlar mycket om att sluta gömma mig, sluta låtsas vara någon jag inte är och befria mig själv från denna ständiga känsla att inte vara en del av något och därmed också se mig själv som en sämre individ. Som en bonus kommer också svårigheten i att vara förälder med allt vad det innebär och kanske framförallt att vara uppfostrare. Att vilja ge sina barn så mycket och samtidigt inte besitta allt som behöver ges är en smärtsam men lärorik kunskap som även den måste hanteras efter bästa förmåga. Kampen handlar också mycket om att ta hand om mig själv och i den här gången vill jag inte vara förövaren, offret eller räddaren jag vill vara författaren. Jag vill skriva allt själv inklusive mitt eget avslut.
Jag tänker att ibland är motgiften till alla cyniska, kritiska och panikskapande människor där ute att vara modig nog att kasta sig ut i det okända redo att falla fritt utan att riktigt veta hur en ska kunna resa på sig igen. Det enda jag egentligen vet är att jag har kunna ta mig upp ur säkerhetslösa fall tidigare, jag har överlevt. Det finns en övertygelse hos mig att det återigen är viktigt inställa sig efter att ha stirrat sanningen i vitögat och fallit. Lika säker är jag att det finns en kraft i det som få ens kan ana vidden av. Jag kan skapa kärlek av trasiga relationer, empati av skam, glädje av besvikelse och mod av misslyckanden. Jag kan. För vilket människa som helst kan detta vara riktigt svårt och ibland rent av omöjligt och då är det tillräckligt att bara dyka upp, att vara mitt i det där som kallas livet och bara finnas där.
Att infinna mig är min styrka, att finnas mitt i livet trots såriga knän och sargat hjärta är tillräckligt. Min berättelse är min väg hem. Sanningen är min sång och dans. Jag tänker vara sårbar och ständigt påminna mig om att ett helhjärtat liv består av mod, öppenhet, egna gränser och misslyckanden på samma gång. Denna holmgång med livet är en del av min berättelse, mitt liv, min kamp.
Vi har alla fått vårt hjärta krossat någon gång. Vi har alla någon gång stått och längtat efter ett stort paraply som skyddar oss emot det eviga regnet som vägrar sluta falla ner på oss efter att vi blivit lämnade. Vi vet hur det är att hata den man älskat och hur det är att önska att selektiv amnesi faktiskt var en grej som fungerade så att vi kunde glömma namn och allt som den där älskade hatade personen skapat i oss.
Egentligen borde vi bilda en klubb. En klubb för de ensamma, övergivna och bortglömda där vi inte behöver känna oss så vettlösa. Vi ensamma kan få ensamma att känna sig lite mindre ensamma, en fantastisk lösning eller? Problemet är att misär älskar sällskap, vi kommer att hata det, vi kommer hata att var för oss själva, övergivna, bortglömda och lägga energi på att tycka illa om de älskade som lämnat oss. Många av oss kommer tror att livet är bättre och enklare så länge vi är med i klubben men vi kommer att känna oss ensamma hur vi än gör. Ändå tror vi att det är ett bättre alternativ än till att ge sig hän till kärlekens mysterium som vägrar låta sig lösas. Så länge vi är med i klubben kommer vi aldrig förstå att det inte är kärleken som gör ont utan det är hur vi ser på oss själva när vi är i relationen som gör ont. Alla skavanker vi har skapades inte när vi klev in i relationen, de fanns redan där. Ett krossat hjärta är en smärtsam upplevelse. Något förtvivlat och svårt men det är inte kärleken som skapat det. Det är något annat där du är inkluderad.
Redan 2004 gjorde Aftonbladet egna tester där man kunde få reda på om man befann sig i ”den nya föräldrafällan” att vara en Curlingförälder. Jag tror inte jag överdriver när jag sätter likahetstecken mellan curlingförälder och dåligt föräldraskap. Svenska dagbladets artikelserie beskriver ganska väl hur hela fenomenet uppstod. Det verkade som att det hela startade med att barnpsykologen Bent Hougaard stötte på en pojke som, såhär i efterhand, antagligen inte riktigt utvecklat alla förmågor till socialt samspel och samtidigt hade hög integritet. Pojken blev arg på Bent för att han inte gillar att bli tillrättavisad av främmlingar och när Bent tog pojkens spade och hink tyckte pojken antagligen ganska så illa om Bents beteende och betedde sig därefter med all kraft en 5-åring kan. Det verkar iaf som att Bent blev ganska så förbannad och drog några hastiga slutsatser om att barn blir respektlösa om föräldrarna ”curlar” sina barn. Rätt och slätt så blev curlingföräldaskap likställt med dåligt föräldraskap och resultatet skulle generera odrägliga barn. Visst skulle man hjälpa barn men det var viktigt att sätta ner foten att vara tydlig och att barnen visst mår bra av ett nej och struktur och att barn behöver motstånd och inte bara få som de vill.
Det intressanta är nu att redan då fanns det väldigt lite belägg för att detta antagande skulle stämma men det spred sig som en löpeld och antagligen fanns det redan innan en ganska vid uppfattning att barn ska lära sig visa respekt och vara hövlig. En insändare i Geflebladet beskriver sina önskemål om vad insändaren tycker att föräldrar ska lära sina barn är bara ett exempel men stämmer ganska bra in på bilden att barn ska lära sig lyda och vara artiga. Insändaren skrevs 2016. Inte för att jag har så stort belägg för det men jag upplever att det råder en viss allmän åsikt att barnen måste lära sig respektera vuxna och att man tycker att barn tenderar till att vara ganska dåliga på det nuförtiden. Det verkar också enligt min uppfattning finnas en åsikt om att barn behöver hårda tag för att sköta sig bättre. Jag håller inte med om det jag upplever att många människor tycker. Jag tycker inte att barnen behöver hårdare tag jag tycker de behöver föräldrar som hjälper och ställer rimliga krav på sina barn.
Bo Heiljskov skriver på sin hemsida: Om curlingföräldraskapets resultat och konsekvenser och där kommer det fram väldigt intressanta saker från en dansk studie som visar att barn till curlingföräldrar klarar sig bra trots att de blivit ”curlade”. Bo slår fast i sitt inlägg att ”att curlingföräldrar är de som fattat vad som är bra för deras barn.” Det är alltså inte alls farligt att se till att sitt barn har det bra och ge dem mycket hjälp. Det hela blir mycket intressant.
Det är svårt att vara förälder/ vårdnadshavare. Det finns alltid något mer vi kan göra för våra barn eller på bete oss på ett annat sätt, det tar liksom aldrig slut. Tillsammans med den starka önskan att se sina barn må bra och att lyckas så infinner sig en ganska så stark oro och osäkerhet. Detta gör att vi lyssnar på alla råd och rön som finns kring hur vi ska uppfostra våra barn. Vill lyssnar på såkallade experter. Vi vill göra rätt och vi vill att det ska gå bra och om curlingföräldraskap utmålas som dåligt kommer vi att försöka att inte curla, det faller sig naturligt. Problemet är att det går trender i barnuppfostran. Jag inbillar mig inget annat än att det som är populärt nu kommer att vara ute om något decennium eller två, allra minst förändrat och förfinat. Det går inte heller att bortse från människors behov att bland annat sälja saker i vetenskapens namn, och att tjäna pengar på sin sak. Det är något som vi föräldrar alltid kommer att behöva ta ställning till och vara kritiska emot. Det är svårt att vara övertygad om någonting överhuvudtaget i dagens snabba informationssamhälle. De flesta sanningar kan alltid ifrågasättas och förvanskas eller nedvärderas.
Det jag dock är fast övertygad om är att det är bra att hjälpa barn när det behövs och att ställa rimliga krav i förhållande till situationen är otroligt viktigt för att barn ska lyckas i livet. Jag står fast vid min åsikt om att det viktigaste vi vuxna kan göra för barn som står oss nära är att leda och följa barnen på deras resa till att bli självständiga individer, inte till individer som vi vill att de ska bli utan till individer som de egentligen är. Sen kommer fråga om hur mycket hjälp barn ska få och när osv. Det går knappt att svara på. Är du en närvarande förälder så kommer du att veta. Vissa barn behöver mycket hjälp för att hitta rätt riktning andra inte men enligt min tolkning av den danska studien som Bo Heijskov refererar till så kan vi inte bry oss för mycket om barnen, vi kan inte heller vara för snälla. En förälder som bryr sig, ser när barnet är påväg åt rätt håll kan sluta curla barnet och med tillförsikt titta på när barnet kommer gå rätt in i boet och bli sig själva. Det enda felet vi som vuxna kan göra är att bry oss för lite och hjälpa för lite.
Så curlingföräldraskapet behöver omdefinieras för det är inte farligt utan tvärtom bra för barn att bli curlade på rätt sätt. Det tycker jag är bra. Det gör mig hoppfull.
I mind.se rapport om Unga mår allt sämre – Eller? får jag mig ytterligare en tankeställare och bekräftat det jag länge tänkt och känt. Bästa är nog att helt enkelt citera det: ”Meningen med livet är något som människor i alla tider har sökt efter och det finns många skildringar på det temat, inte minst inom litteratur och film. Att det är avgörande för människors välbefinnande att hitta mening och finna sin plats på jorden är alltså inget som de lärde tvistar om. Men har det blivit svårare för människor som lever idag att hitta mening? Det finns vissa tecken på att det kanske är så och en av samhällsutmaningarna framöver är att få människor att känna hopp och att livet har en mening. Seligman i främsta ledet menar att vi oavsett omständigheter har ett val att acceptera livets skeenden och se de möjligheter som faktiskt finns, under rådande omständigheter (Adler & Seligman 2016). För att kunna rikta våra tankar åt det positiva hållet behövs träning eftersom vi är inställda på att leta efter faror, oroa oss och se det negativa först. Att träna på att tänka positivt och bli en mer tacksam och givmild person behöver därför göras tidigt och det är viktigt att barn och unga får möjlighet att utvecklas och blomstra utifrån sina förutsättningar. Det måste därför, enligt Seligman med flera, vara mer fokus på personlig utveckling och ansvar för det gemensamma, än på individuell prestation.”
Tar man den här slutsatsen på allvar så behöver vi börja agera nu. Vi behöver se över skolsystemet, vi behöver se över våra arbetstider, eller allra minst ta oss en funderare på varför vi, som har ett jobb, jobbar så mycket och var vi hittar positiv energi ifrån så att vi kan ge det till våra barn.
I samma rapport citerade de Harvadforskaren Tal Ben-Shahar som menar att det finns fyra saker som gör att vi kommer över traumatiska händelser och det är: ”att uttrycka känslor, fysisk aktivitet, att hjälpa andra, och att hitta det positiva i vardagen”. Låt mig bara påpeka det som står först: ”Att uttrycka känslor”. Det är det Känslan alltid haft som mål även om det mest blivit jag som uttryckt dem.
Känslan lever vidare. Känslan.se kommer inte att försvinna även om det inte händer något här just nu så kan det mycket väl börja göra det. Jag kan inte göra allt det här själv. Jag kommer behöver hjälp. Vi kan alla ta ansvar för det vi har gemensamt och för det krävs det att vi pratar och verkligen lyssnar på varandra. Känner du att du vill göra något för att fortsätta sprida tanken om att våra känslor behöver luftas mer så tveka att inte att höra av dig. Det räcker faktiskt att bara prata om just sina känslor. Jag är ganska övertygad om att det krävs mod för att kunna prata om känslor, mod trots insiktsfull förtvivlan och att det är något som vi ska göra tillsammans inte ensamma.
