Drömmen om allt jag inte kan få plågar mig
Drömmen om allt jag inte kan få driver mig
Drömmen om allt jag inte kan få hoppas jag på
Drömmen om allt jag har existerar inte
så drömmen om att jag, här och nu, är lycklig,
fortsätter
Författare: Mathias
-
Drömmen
-
Skrivet –
Att resa sig upp!
Att börja våga stå rak i ryggen
Att säga:
Det här är jag
Varken mer eller mindre
Det här är jag
Ta mig som jag är
Tyvärr är det inte samma sak som att bli accepterad
det är dock en god bit på vägen mot ett självständigare
jag.//Mathias
-
Citat – Ingrid Sjöstrand
Friheten finns inte
Men frihet finns
frihet att inse
det nödvändiga
frihet att förhålla sig
till det nödvändiga
frihet att undgå
det onödiga
Dröm inte om Friheten
Använd
din frihetIngrid Sjöstrand från boken “Kärlek och uppror – 210 dikter för unga människor” sid 273
-
Citat – Eeva Kilpi
Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.Alla ni som lider av världens elände
försvara dem!Eeva Kilpi från boken “Kärlek och uppror – 210 dikter för unga människor” sid 272
-
Citat – Tillstånd 9
Att börja leva är att börja dö.
Döden lever i allt som växer.
attleva med den är en förutsättning.Claes Andersson från boken ”Kärlek och uppror – 210 dikter för unga människor” sid 217
-
Citat – Ulf Lundell
om jag inte arbetade
vad i helvete skulle jag
göra då?
Knarka kanske
Men det är ju också ett jobb
Ett jävla flängande med
inbrott och själva köpandet av
skiten och sen om igen
så det utesluter vi
Jag kunde leva på andra
men risken finns ju
att också det är ett rätt så hårt
arbete
Jag kunde lägga in mig på
sjukhus och bara ligga där
blickstilla
men jag kan ge mig fan på
att det också med tiden skulle kännas som ett
arbete
Så jag arbetar väl på
Jag har inget val
men nånting säger mig
att gud från Början
inte alls menade att vi skulle
syssla med nåt satans
arbeteUlf Lundell från boken ”Kärlek och uppror – 210 dikter för unga människor” Sid 165
-
Såhär kan det vara!
Jag vet inte. Det är väl såhär det är! Man är tidvis väldigt trött och jävligt less på det där som kallas livet och allt där emellan. Jag är inte alltid så smart inte heller är jag alltid så vansinnigt nyanserad alla gånger. Livet ställer till stora svårigheter, i alla fall för mig och jag tittar avundsjukt på alla som verkar har det så förbannat bra och är så förbannat lyckliga. Det är alla möjliga människor det är de där fys- flås- hurtiga renlevnadsmänniskorna med de rätt prylarna och den rätt inställningen till livet. Det är de där människorna som har pengar och lever jetset livet som verkar ha det så otroligt roligt. Det är bohemerna som bara gör som de vill och som tänker på miljön och vill rädda regnskogen och så vidare. Sen finns människorna som brinner infernalisk för något och som har en stark tro på sin övertygelse och aldrig slutar förrän de är framme och då hittar de något nytt att brinna för. Gemensamt för dem alla, enligt mig i tider då jag är jävligt trött och less, är att de vekar inte ha några vardagliga bekymret, ni vet; disk, dammråttor, vad man ska äta till middag, finnar på ryggen, generande hårväxt, toapappret som är slut och varför tiden inte räcker till. Det där vardagliga livet verkar inte bekomma dem. Det stör mig. Det gör mig frustrerad, irriterad och avundsjuk. Samtidigt vet jag att botemedlet på det hela är att skita i alla andra och lägga all fokus på mig själv och hitta det som gör mig lycklig. Det är på papper inte svårare än så men jag kommer inte ifrån att jag sneglar emot de andra och innerst inne så vet jag att jag inte ser vad de gör på kvällarna, hur det somnar på kvällarna och hur de mår jag ser bara det jag vill se. Varför vill jag se att alla andra är så lyckligare än mig?
-
Vad är det som formar våra barn?
Jag gjorde en observation för någon dag sedan. Jag satt och åt på en restaurang och en bit bort satt en familj bestående av vad jag tror var mamma, pappa och deras barn på 4-5 år. Barnet hade fått pannkaka och mamma åt pommes frites med kött. Det lilla barnet fick naturligtvis smaka pommes frites och tyckte det var gott. Till sin pannkaka hade barnet fått glass, grädde och sylt. Barnet åt pommes frites och och verkade gilla det men tyckte efter ett tag att det behövde kryddas med lite glass och grädde. Tydligen var det gott för hon doppade ännu mer tills modern upptäckte det hela. Mamman blev arg och sa att man inte kunde doppa pommes frites i glass och grädde och att barnet skulle sluta göra det. Påstående från modern blev aldrig ifrågasatt av barnet inte heller av pappan som var fullt upptagen med sin plankstek.
Själv blev jag förundrad över själva företeelsen att smaka på glass och pommes frites för det har jag aldrig gjort. Undra om det är gott? Sen funderade jag mycket på varför modern ville stoppa hennes egna barn för att göra något som hon tyckte var gott. Barn upptäcker och är nyfikna, de är spontana och befriade från fördomar.
Det som formar våra barn är bl.a. det om vi som vuxna ger dem. Vi ger dem allt vi bär på och jag är övertygad om att vi bara kan ge dem det vi har. Har vi bara kärlek och fördomar om saker och ting så är det vad som levereras till barnet, inget annat. Det jag funderar på, så här på efterhand, är om modern egentligen hindrar barnet från något? Att inte äta pommes frites med glass och grädde är det lika med att vara vuxen, en civiliserad persoen? Varför skall barnet, eller någon annan vuxen för den delen, inte få äta en sån underlig blandning? Jag försöker finna något svar men jag har inte hitta något. Den här mamman är inte på något sätt unik för alla föräldrar gör såhär. Vi förmanar och sätter regler allt i fullständig välmening. Vi vill bara det bästa för våra barn, vi vill att de ska smälta in, bli bra vuxna människor men kan det vara så att vi har lite fel?
Leo Buscaglia skrev i sin bok Buss 9 till paradiset. ”Det mänskliga förståendet är ett underverk. När det väl har accepterat en ny tanke eller införlivat nya fakta så sträcker det sig ständigt vidare och går inte tillbaka till sina forna begränsningar. Den mänskliga tanken äger inga gränser. Ingen kan ens ana dess möjligheter. Ändå ägnar sig så många livet igenom åt att staka ut gränser och ställa upp regler. Små barn svävar ännu i lycklig okunnighet om sina begränsningar och sträcker sig instinktivt och fyllda av glädje efter nya kunskaper, och det borde vi alla göra. ”
Barnet har ingen chans att välja bort allt vi bär på, alla måsten, borden och regler som format oss kommer att avspegla sig i hur barnet kommer att bli, allt det där kan barnet inte välja bort hur mycket det än försöker. Jag tror att barnet och vi vuxna skulle må bra av att släppa taget en aning och låta barnet själv bestämma om det är okej att äta pommes frites med glass och grädde. Det är inget livsavgörande beslut för barnet men det kan bli det om vi som vuxna stoppar dem från att tänka fritt. För vad ska barnen komma på om de inte får tänka som de vill? Vi behöver inte lära våra barn deras begränsningar det kommer de bli varse om ändå. -
En notis om dagens nyhetsbehov!
Läser lite om allt möjligt på nätet och hamnar på SvD för att läsa en ganska intressant lite artikel om fyra män som möts för att prata om vad manlighet är för något. När jag läser den så blir jag uppmärksammad på vilken artikel som ligger som ”Mest lästa just nu”. Det är en artikel om att Spice girl skall berätta något för världen på torsdag. Troligen ska de återförenas.
Jag vet inte men det är för mig lite konstigt att det är just den här nyheten som de flesta vill läsa. Kanske har det att göra med tiden på dygnet ca 23:00 och att det är mest ungdomar som kanske sitter och surfar nu, jag vet inte men det är iaf konstigt. Men framför allt tycker jag att det är roligt. För om det är detta som är lockar nätläsarna så förstår jag också lite mer varför bloggar om ingenting slår så bra och även varför vi människor kommer att bli dummar och dummare.Bild för att visa att jag inte ljuger. Jag ringade in det som fick mig att häpna med rött
resten är taget från SvD.seDet intressanta kommer senare när jag tar mig en ordentlig titt på framsida för att kolla vad SvD lockar med. Bilden nedan visar just framsidan dryga timmen efter att jag gjort min lilla upptäckt och jag måste säga det är inte lätt att hitta den lilla notisen om spices girls, gör du (klicka på bilden och kolla)? Det är klart att det finns en visst nyhetsintresse i att spicegirls återförenas. Men att det intresserar så många att det ligger på första plats? Är det här början på en fördumning ala Amerika där folk inte ens vet vilken världsdel Irak ligger i trots att de är i ”krig” med dem men däremot kan rabbla upp de tre sista vinnarna i IDOL? Jag vet inte och jag vill definitivt inte låta som gnällig gammal gubbe men jag antar att det är försent för det. Så det är väl bara för mig att gå hela vägen. Jag är orolig för vart vi är på väg.
-
Priset på ett liv
Den här dagen är full av sorg. På ett sätt så tycker jag det är lite larvigt och konstigt.Min sambos katt som egentligen blivit vår katt, Findus, håller på att gå bort. Sällan har jag varit så ledsen och förtvivlad och jag är uppriktigt förvånad över detta. Lillebror sa att det har att göra med att de är så hjälplösa, det är bara vi som bestämmer över hans öde. Antagligen så har det med massor av saker att göra.
Sambon är borta på jobb och är otroligt förtvivlad över att inte kunna vara hemma. Jag tror att det är lika bra att hon inte är här för just i detta ögonblick så är Findus inte den katt som hela tiden vill ha uppmärksamhet, han är inte det svartvita lilla undret som ger ifrån sig mjauskrik som låter som ett litet barnskrik bara för att han inte får gå ut. Han är inte den där katten som springer runt ditt huvud och stirrar i dina ögon och distinkt mjauar på morgonen för att få dig att vakna, det är inte han. Just nu ligger han på sängen och jag kan se att färgen i hans ögon är borta, livsgnistan är borta. Det är narkosen som slagit ut honom. Just nu vet jag inte ens om han kommer att vakna upp ur dvalan. Vissa gamla katter klarar inte narkos. Det spelar egentligen ingen roll då röntgen visade att han har cancer i skelettet. Det kommer att döda honom. Som 16 årig katt så är det inte läge att kapa ett ben eller börja rota i hans inre för att försöka driva ut pöbeln. 16 år är en lång tid, det räcker gott och väl för en katt. Jag fick de sista 3 månaderna och jag måste säga att det inte bara ha varit en dans på rosor men på något sätt så har han krupit in i och tagit mitt hjärta i beslag. Med tanke på hur mycket jag gråtit de sista timmarna så tror jag nästan han har mitt hjärta i ett skruvstäd och hela tiden skruvar åt så att smärtan aldrig går bort. Antagligen är det inte hela sanningen för det finns så mycket annat när det gäller döden och hjälplöshet som gör att jag gråter. Döden är tragisk, den är inge rolig, den är smärtsam rakt in i själen. Jag vet inte vad en katt känner men jag vill inte att den ska vara ensam när den dör. Det vill jag inte någon ska vara. Så medan jag tittar på honom och ibland försöker ställa honom upp och ser honom hjälplöst falla ihop så brister mitt hjärta, det går fullkomligt sönder.
Du kanske säger: ”det är bara en katt” och faktum är att jag själv har sagt det till andra men min känsla har att göra med min historia och hur smärtsam jag tycker döden är och någon slags empati. Findus är naturligtvis också en själ som håller på att gå bort, en själ som jag har en relation till någon som berört mig. Jag har blivit glad när jag mött honom jag har blivit arg när han vill ut fast han inte får osv. Det finns fler anledningar till att jag gråter t.ex. att det har varit grymt jobbigt år och detta är ett tillfälle att gråta men det viktigaste är nog att det enda jag har att relatera till är en människas död och när katten dör så tänker jag utifrån en människa plus mig själv och det är nog främsta anledningen till att jag gråter. Det är jag som skall beordra dödsspruta, det är jag som bestämmer att inte hjälpa katten hela vägen ut. Det är jag och den främsta anledningen är att jag inte har pengar. Pengar att hålla liv i Findus. Någonstans så tycker jag att det kanske är humant för vi förstår ju inte Findus och hans tankegångar så därför blir det svårt att behandla honom. Det kan orsaka lidande kanske t.om. onödigt lidande. Vi människor kan välja om vi vill leva eller dö en katt kan inte välja och kanske vill han egentligen inte leva längre, vad vet jag.
Priset på att ta ett kattliv är 475 kronor och då får man begrava katten själv. För nästan 1000 kronor får man den avlivad och kremerad. Jag har inte råd att rädda honom så jag avrättar honom istället. – 1000 spänn tack! – Som stöd och räddning har jag barmhärtighet men vad fan vet jag om vad som är barmhärtigt för en katt, för Findus. Barmhärtighet kanske är att göra allt jag kan, sälja tvn, datorn och bilen och till varje pris rädda honom. Hade det varit min sambo så hade jag gjort det. Jag hade inte gett upp. Fast den tanken baseras på att det skulle hända idag. Att vara 16 år som katt skall enligt någon konstig tabell motsvara ca 80 människoår. Jag menar 80 bast! Herregud jag tycker ibland att han vekar lite åt dementa hållet. Men hade min sambo varit 80 år och full av skelletcancer hade jag kanske inte velat att hon ska leva vidare. Det är svårt, förlåt, det är omöjligt att säga.Findus är inte död än. Beslutet ligger kvar. Det finns inget som kan rädda honom, han har trots allt åldern emot sig och dessutom cancer. Så är det tyvärr. Jag tror att jag måste avliva honom så fort som möjligt. Det verkar ha blivit värre med tassen för han kan inte stödja på den alls längre. Han är piggare och inte lika ”hög” längre. Det är skönt. När avlivningen skall ske bestämmer min sambo. 16 år är en lång tid. Det finns inget pris för det och jag hoppas att Findus är nöjd.
2007-06-22
Findus har haft ett bra liv. Det finns ingen katt som jag sett som har hoppat så högt efter en leksaksmus vid 16 års ålder. Aldrig har jag sett en sån lekfull katt vid 16 års ålder. Findus hade det bra hos oss och har haft det bra på de ställen han varit. Det är jag övertygad om. Det blev en fin stund när Findus gick bort. En spruta och han blev medvetslös och sen 30-40 min senare en spruta till och han gick snabbt bort. Mot vad vet jag inte men jag vet att dom som brydde sig om honom tänkte på honom och han var inte ensam.