Författare: Mathias (Sida 15 av 17)

Jag måste bekänna!
Jag skulle vilja vara mer som Stefan Sundström. Han är en av de få som på något sätt klarar av att vara vulgär och på samma gång poetiskt och det har mig veteligen aldrig varit tal om att han ska lynchas av Feministmobben. Ta bara det här exemplet:

”[…] jag tror alla dom där sugscenerna som män vill titta på handlar jävligt mycket om en längtan efter att bli ammad, att få vara sådär flödande som en ammand kvinna. Det är ju liksom vårt sätt att ge liv. Jag tycker det är ett slags kärlekshandling att låta det gå i ansiktet på en tjej och en kärlekshandling av tjejen att ta emot det.”
(Stefan sundström, Om mjölkens symbolvärde – och andra betraktelser sid 59 ETC förlag)

Allvarligt!? Men han skriver ju sen också:

”Men sex handlar väl jävligt mycket om egentligen om att åka in i ursprunget så att säga, att lösa upp sitt avskilda jag i urvätskor, skvalpa omkring i nåt kosmiskt som är större än en själv liksom? ”
(Stefan Sundström samma bok samma sida)

Det här det här jag gillar med honom. Han kan vara ärlig, vulgär och inte på något sätt försöker han skriva rätt eller på rätt sätt. Han verkar stå för den han är med allt det innebär, du vet ångest och mod. De spelningar jag har sett med honom så tycker jag att han är jävligt avslappnad och alltid villig att ge lite av sig själv. Han rockar faktiskt otroligt mycket med sin nylonsträngade gitarr, sin whiskyröst och sitt munspel. Jag vill inte utge mig för att veta så speciellt mycket om honom men det jag läser om han så verkar det mesta handla om att göra musik, försöka passa in som alla andra med dotterns basketmatcher och trädgård, kärleksproblem, svåra tider med för mycket tv och tvspel och om att jobba, tjäna pengar osv. Han gör det han vill göra och det är väl kanske det som jag är mest avundsjuk på. Han åker fortfarande på turne och lirar ibland ruggit bra ibland inte alls bra men han får åka omkring. Han har inte det här åtta till fem strulet och han verkar vara jävligt fri på många sätt. Fri i sinnet fri att göra vad han vill trots alla måsten och borden.

Jag säger inte att han sina problem det tror jag alla har, problem alltså, men han verkar ändå ha en del av det där som jag skulle vilja ha mer av. Mod att göra det jag själv vill, mod att stå för det man gör, mod att skriva det som faller en in och att göra det som på något sätt känns rätt.
Jag vet, jag vet, jag skapar en fantasifigur men jag vill för fan göra det så låt mig göra det.
STEFAN SUNDSTRÖM är min IDOL ….

åh fy fan nu trycker  jag på sendknappen…..
puh

Söndagar är ”njutångest” för mig. Ni vet när man tycker att saker och ting är skönt och trevligt samtidigt som man får traktorångest. Mina söndagar brukar ofta vara väldigt långsamma och det händer sällan något speciellt spännande. Jag tycker det är jätte skönt men ibland så sköljer ångesten över mig då jag kommer på att jag har fem dagars jobb framför mig. Det är på söndagar jag börjar gå igenom i mitt huvud vad som skall göras och när det skall göras och på vilket sätt. Det innebär alltid lite svett i pannan och en vilja att krypa under täcket och aldrig visa mig igen. Det är njutånger! Jag njuter samtidigt som jag har lätt ångest.

Jag bara älskar söndagar!

20 minär exakt så länge efter att filmen Bourne Ultimatum har slutat som jag hela tiden tror jag att jag kan klättra på väggar. Jag menar det han, huvudrollsinhavaren Matt Damon  överlever, hoppar och springer är väl ingen match, eller? När jag gör mitt första försök att springa på väggen och samtidigt låtsas slå någon i ansiktet ramlar jag omkull och min stolthet faller lika hårt som min  späda kropp  faller i den blöta  asfalten. Det är konstigt vad en film kan få en till att tro att man kan göra.

När de hetsiga 20 minuterna var över så gick jag och en vän och tog en öl. Vi prata om det är tur/ödet när man blir kär. Jag hävdade att det inte handlar om tur eller ödet utan att vi alla gör väl avvägda val, chanstagningar och tar oss mod vid rätt tillfälle vilket leder oss dit vi vill. Det kanske på sin höjd är tur att man lyckas se varandra men sen är det helt och en fråga om ansvar och handlande för att komma dit man vill.  Det var min bestämda uppfattning. Vi  kom inte fram till något definitivt svar förrän tre andra människor tyckte de skulle få sitta vid vårat bord, vilket de fick.  En av tjejerna som satte sig visade sig vara 10 år yngre än mig. Att sitta på puben och dricka öl och träffa en person som är 10 år yngre än mig fick mig att inse att jag är ganska gammal. Det är varken speciellt roligt eller tråkigt det fick mig bara att inse att jag faktiskt inte är 22 längre.

Okej! Hela tanken med att driva känslan har väl kanske inte fallit så väl ut.  Den fungerar inte att vara allvarlig hela tiden och flåshurtigt komma med etik och moralfunderingar hit och dit. Jag har funderat på vart det hela ska ta vägen och det är det här jag har bestämt mig för.

Känslan.se:

• kommer att finnas kvar och jag tänker i fortsättningen inte alltid  försöka skriva något dödligt allvarligt varje gång jag skriver
• Kommer att få ett forum. Det tar lite tid att fixa ett sådant och jag tänker inte gå in på detaljer men det är svårt
• Kommer att uppdateras oftare
• Tar gärna emot  andra villiga skribenter hör av dig till mig i så fall.

Sådär!

Vad skönt. Nu får vi se vart det hela leder. 🙂