Kategori: Livet (sida 2 av 4)

15 sätt att förbli olycklig

1. Förvänta dig att andra ska göra dig lycklig.

2. Skyll din olycka på andra.

3. Använd ”om bara” så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.

4. Jämför det du har med andra.

5. Var alltid allvarlig.

6. Försök alltid att göra alla till lags.

7. Säg aldrig nej.

8. Hjälp andra, men låt ingen hjälpa dig.

9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.

10. Om någon ger dig en komplimang, avfärda den genast.

11. Om någon kritiserar dig, förstora det.

12. Behåll alla känslor på insidan.

13. Förändras aldrig.

14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.

15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.

*kram* <3

Lycka

Lycka är kanske vår mest grundläggande inre drift men definitionen och vårt sätt att sträva efter det varierar kraftigt. Det som gör lycka så svårfångad är kanske inte bara att vi inte vet hur vi ska uppnå den, utan att vi har så svårt att hålla kvar den. Jag tror att vi, dvs. många av oss, har lätt för att nedslås av motgångar även i de allra lyckligaste stunderna i livet.
Varför?
Det finns inga enkla svar på den frågan men jag börjar så sakteligen tro att lyckan kommer om livet är fyllt av handling, mening och strid. Att jag i detta varande i livet hela tiden söker en seger utan krig genom att söka lycka, enbart för min egen skull.
Jag själv är en sådan person som behöver få vara ledsen ibland. Folk talar faktiskt om för mig att jag borde vara mindre pessimistisk men jag ser det som att jag bara försöker vara realistiskt. Den verkliga världen jag ser är inte rättvis och för det kan jag bli ledsen men inte på något sätt uppgiven eller hopplöst förvirrad i sorg och bitterhet. När livet är svårt för mig så är jag ledsen för det men inte på något sätt nedslagen, jag är bara ledsen. Det innebär alltså att jag är nästa dag kan vara fylld av kämpaglöd och iver att komma vidare i livet. Jag kan också gråta av lycka över en fantastiskt god äppelpaj och vara extremt lycklig när jag får leka med mina barn eller få lyssna när en fantastisk person och vän väljer att sjunga för mig över en knastrig mobiltelefon. Jag behöver dessa kontraster för att känna att jag lever, det tillhör mitt liv. Det jag är dålig på är att prata om den lyckliga känslan jag faktiskt också har. Det är för att den inte behöver bearbetas på samma sätt som min ledsamhet behöver.
Jag tänkte ändå att jag behöver ändra på det. För det finns en misstänksamhet mot lycka och ett konstigt antagande att förmår man fånga lycka så kommer det inte att vara, typ att man alltid får betala ett pris. Det kan inte vara sant. Mår man bra så förtjänar man att må bra och inge jantelag i världen kan ta bort den rätten.

Utgångspunkten måste vara att vi finner glädje i oss själva och den inre lyckan vi då känner blir en källa att ösa ur när vi kommer i kontakt med andra människor. Därför ska jag i fortsättningen även skriva och prata om saker när jag är lycklig.

Familjedrömmar

Jag har en stark dröm om att kunna vara lycklig en vanlig knegardag. Ni vet där man lämnar ungarna på dagis åker till jobbet och får allt att fungera där och avslutar med att hämta barnen och eventuellt handla sen laga mat tillsammans med den man älskar och känna den där korta men intensiva känslan av lycka som kommer från ingenstans. Jag drömmer alltså om att få känna att det inte är någon speciell dag men att jag är lycklig. Jag drömmer om att känna lugn och harmoni och vara med någon person som jag älskar och som älskar mig, där det råder en acceptans och en respekt för varandras varande i livet.
Min dröm innehåller inte en harmonisk familj utan den innehåller kaos, irritation, misslyckande och tårar för det är en del av livet. I min dröm är vi en familj som lever med allt detta och ändå kan ta tillvara på alla lyckliga stunder som livet erbjuder en vanlig knegardag. Jag drömmer om att det finns ork till kärlekshandlingar under hela tiden vi ses och när vi går till sängs. Jag drömmer om att det finns något i familjerelationen som ger alla energi och mod att vara dom vi egentligen är och där det är tillåtet att blomma ut till de fantastiska varelser vi egentligen är.
Det jag drömmer kallas kanske i andra sammanhang för kärlek. Jag vet inte. Jag vet dock att jag har börjat misstro att min familjedröm verkligen går att uppnå.

Finns min familjedröm på riktigt? Finns det någon som verkligen kan känna lycka en vanlig tråkig knegardag?

Undra hur svårt det kan vara.

Att hålla reda på sig själv

Ingen kan frånta mig ansvaret att ta hand om mig själv, inte heller kan jag ge bort ansvaret till någon annan för det är inget en annan person kan bära. För mig är det en befrielse att veta att den som kan släppa mig fri från mitt mentala fängelse är jag själv. Visst kan jag behöva ha hjälp av människor som säger att jag är okej, att jag är älskvärd när jag som mest tvivlar på det men det är inte alls samma sak som att någon tar över mitt ansvar för mig själv, utan det är att följa mig i min utveckling.
Även om jag inte skulle ha några vid min sida så är jag ansvarig för mig själv. Ingen kan lida mer av mitt icke-varande som jag själv. Jag är herre över mina egna nederlag, misstag och felsteg. Jag kan när som helst bestämma mig för att göra en omstart och om jag misslyckas kan jag inte skylla på er, livet eller någon slags övermäktig gud eller öde.
Att vara ansvarig för sig själv är att våga skapa nya vägar för sig själv och på riktigt älska sig själv. Är du ensam, olycklig eller fast i en situation så förändra scenen. Skaffa nya skådespelare, statister, måla om kulissen och skriv om pjäsen. Blir det inget bra pjäs så skriv en till men ge aldrig, aldrig upp. Det finns lika många pjäser som det finns fantasier i världens människor.

Herbert Otto ska ha sagt något i still med: ”Förändring och utveckling äger rum när en människa tar risker och vågar börja experimentera med sitt liv”. Jag vet att det är fantastiskt att experimentera med sitt liv det ger lycka och oväntade små mirakel samtidigt som det är en extremt påfrestande resa. Det här experimenterandet är viktigt för oss men något som jag tror att vi människor i allt högre grad slutat med för att det helt enkelt är en för riskabel resa att göra. Vad som är riskabelt är jag osäker på men jag tror det har att göra med att vi är rädda för att bli ensamma när vi kliver ur vår egen självuppfattning. Jag tror alltså att rädslan att bli ensam är större än driften att utvecklas mot något man inte vet vad det är,  därför stannar vi kvar i det vi har och känner oss trygga med det. Av någon anledning så hamnar vi förr eller senare i ett tillstånd där vi börjar tvivla och en olycklig känsla börjar gro inom en. Oftast tror jag det handlar om att man stagnerat, att det trygga blivit tråkigt och förutsägbart och då börjar man ofta må dåligt och livet ifrågasätts. Det är egentligen ingen skillnad på dom som inte har någon det är samma typ av lidande.

Jag tror att alla kan förändra sitt öde, alla kan ta sig ur sitt icke-varande och upptäcka att det finns något inom sig som vill ut.  Alla kan fatta beslut om att på riktigt förändras och aktiv arbeta på att få bort allt omotiverat motstånd mot förändring. Alla kan nå dit genom att handla konkret, aggera istället för att göra tankekullerbyttor på sin föreställning om handlingar man själv gör och andra människors åsikter om dem. Alla kan aktivt arbeta på att lära sig mer om hur man själv tänker med hjälp av ett utforskande beteende över vad som verkligen tillfredsställer ens behov.

Här kommer ett konkret tips:
Öva på att känna som du aldrig har känt förut. Använd dina sinnen som du aldrig tidigare har använt dom. Pröva att se, höra och röra på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Skapa något utan att kräva perfektion och fundera på vilket sätt du beter dig självdestruktivt genom att lyssna på vad du säger till dig själv och till andra i din omgivning, se dom i ögonen, lyssna till orden och respektera processen som uppstår när människor drabbas samman genom att vara övertygad att det för dig framåt.

Ingen förändring kommer att äga rum utan hårt arbete och smutsiga händer. Det finns inga snabba fix, bloggar, böcker, piller eller saker att lära sig utantill.
Jag vet inte mycket i livet men jag är övertygad om detta:
Vi finns till, vi är, vi är här, vi blir, vi skapar vårt liv och ingen skapar det åt oss.
Livet är en gåva och det är upp till oss vad vi gör med den gåvan.

 

Med kärlek som vapen

När världen känns hård och kall

och tycks stå utanför all kontroll

när hat på en sekund kan förinta så mycket gott

och beröva människan på all sin kraft

när trösten inte finns

 

det är då vi måste älska mer

och se dem som finns kvar

vi måste låta dem som går ensamma genom livet

få vandra med oss

vi ska aldrig glömma

men alltid blicka framåt

 

vi måste ta ett ett andetag i taget

och inte låta hat föda hat

för kärlek är vårt starkaste vapen

/Dikt av Joy

Att våga starta på nytt

Ett steg i livet som är kopplat till det svåra ”släppa taget” är just fortsättningen – ”att starta på nytt”. Detta kan gälla allt från förhållanden till arbete eller en längre flytt etc. Det är inte det lättaste att ta steg ut i en okänd framtid och inte allt för sällan behöver man en liten klapp på axeln – eller till och med en spark i ändan! För om vi aldrig vågar göra några förändringar i våra liv, hur ska vi då kunna vara öppna för möjligheten att nästan förändring kanske gör vårt liv lite bättre. Om vi inte vågar kasta oss ut med risken att vi trillar lite då missar vi kanske det bästa av allt. Vem vet, kanske snubblar du över nåt som ska visa sig vara något du länge önskat? Jag vill uppmuntra alla att lyssna inåt – att känna efter om det är så att man gör val i livet som mest är baserade på vad andra tycker. Vem är du och för vems skull är du den du är?

Tvivlar du? Tvekar du? Vågar du inte? Är du rädd för vad andra ska tycka och tänka? Lyssnar du på dem med positiva saker att säga eller bryr du dig bara om dem som vill trycka ner dig och stå i vägen för dig?

Då vill jag bara säga:

Låt ingen säga att du inte kan göra det du vill.

Låt ingen ta din lust ifrån dig.

Du kan vara precis den du vill vara.

VAD som helst är möjligt, det enda som krävs är beslutsamhet.

Tro på dig själv, tro på att allt som finns i livet finns tillgängligt för dig.

Men glöm inte att vara en god vän – en förstående, lyssnande och ödmjuk människa. Du kan vara allt det och samtidigt nå dit du vill. Vad du än strävar efter så glöm inte de människor du har i ditt liv. Det du uppnår är tusen gånger underbarare att uppnå om du har människor runt dig som du älskar som du kan dela det med.

Varje sekund är en ny chans att börja på nytt, ta den. ”The past is now another land”

Att slitas mellan dåtid och nutid

Ibland kan det förflutna göra sig påmint. Det kan dyka på en helt plötsligt genom en doft, en röst eller en dröm. Minnen som slumrat under lång tid blir plötsligt klarare än någonsin. Förmodligen har alla några minnen av avgörande ögonblick i ens liv då det kändes som om man förändrades för gott. Man tror aldrig att man ska bli densamma igen. Och det blir man förmodligen inte – både på gott och ont. Men kanske behöver en dålig erfarenhet inte bara medföra dåliga saker? Det är ju en del av livet att falla, resa sig på nytt och fortsätta gå. Men ibland kan det vara bra tungt. Då får man ta pyttesteg istället. Och så plötsligt inser man att man gått rätt så långt och finner sig plötsligt lite lättare om hjärtat. Och så ibland känns det som att ingen tid har passerat, att såret blöder mer än någonsin och du förstår inte varför tiden inte läker? Jag har inga svar på varför. Jag förstår inte riktigt eller vill inte förstå varför livet och människor ibland fungerar som de/det gör. Men jag vet en sak och det är att hur mycket jag än ser tillbaka så kan jag inte gå tillbaka i tiden. Och om jag verkligen kunde det, skulle jag ändå göra det?

Livet tar o livet ger. Vi kan minnas igår, vi kan sakna tills vi går sönder men det farligaste med att ständigt leva i bleka minnen – hur fantastiska de än är, det är att vi fråntar oss själva möjligheten att skapa nya.

Joy

3 värdefulla ord för ett rikt liv

Medvetenhet

Att bli medveten är häftigt. Det handlar om att se sig själv från olika håll, att se livet och skeenden från olika utgångspunkter. Du är medveten om dina handlingar och dina tankar och därför har du också möjligheten att påverka dem och förändra dem i en positiv riktning. Många människor lever sina liv omedvetna om varför de gör saker och varför de beter sig som de gör, de ifrågasätter sällan sig själva men är väldigt snabba att påpeka fel hos andra. Detta gör de nog vanligtvis inte av elakhet – det är bara mycket bekvämare så. För så fort man blir medveten om att man kan se saker ur olika perspektiv – ja då märker man snabbt att det inte alltid finns en sanning eller ett rätt sätt att göra saker på. Det kan ibland kännas tungt att vara medveten, man kan nästla in sig i tankar och funderingar som gör att man varken vet ut eller in – för man analyserar både sig själv och andra. Jag tror på en balans – jag tror att det är en gåva att vara medveten och att ibland ifrågasätta sig själv och livet – för den som söker kommer då och då fram till insikter som kan ändra ens tillvaro på många sätt.

Insikt

Att komma till insikt om saker är så nyttigt och bra. Att få aha-upplevelser som är ett tecken på att man ständigt utvecklas och att man trots att man har sin grundpersonlighet alltid har en chans att förvalta nya insikter och göra små förändringar i sina tankemönster – som i sin tur ofta mynnar ut i ett bättre bemötande mot andra. Att komma till insikt kan också vara skrämmande; man kanske inser att man under väldigt lång tid betett sig eller handlat på ett sätt som inte är positivt för varken sig själv eller andra. Men istället för att klandra sig och älta detta som varit bör man (anser jag) tacka för denna insikt och denna chans till förändring – det finns ingen anledning att upprepa negativa mönster bara för att ”jag är som jag är” eller ”det har alltid varit mitt problem”. Ditt förflutna må utgöra en liten del av den du är idag, men det finns ingen anledning att låta det avgöra vem du är imorgon.

Perspektiv

Att se saker ur olika perspektiv är bland annat nyttigt i bemötandet av åsikter som skiljer sig från ens egna. Innan man ifrågasätter någons ställningstagande kan det vara relevant att känna till vem den personen är och vad den har för tidigare erfarenheter – vi har ju alla formats av den uppväxt och de människor vi omgetts med och ibland till och med fått åsikter ”med på köpet” från tex föräldrar. Att se en sak från någon annans perspektiv är otroligt nyttigt – inte för att det nödvändigtvis får oss att ändra åsikt, utan för att det får oss att förstå den andras utgångspunkt till varför den tycker som den gör. Man behöver ju verkligen inte tycka lika (och som jag är väldigt noga att påpeka här – mina uttalanden och åsikter sägs från mitt perspektiv och bara för att jag uttrycker dem som ”min sanning” så menar jag inte att de behöver vara sanning för alla.)

Sen har vi mitt favorit-forum för perspektiv och det är de stunder då man inser hur lyckligt lottad man är. Och med ”bra” menar jag dels det enkla som många  tar för givet i ett såpass väl ställt land som Sverige -att vi bland annat har rent vatten och en dörr att stänga om oss (vilket tyvärr inte gäller alla då vi – skäms Sverige (!) har folk som tvingas leva som hemlösa) – och den enkla saken som tyvärr inte alla får känna – att man är frisk. Det är oftast inte förrän en större katastrof drabbar oss -som att någon blir sjuk eller dör,som vi inser hur skört livet är. Först då tänker vi på allt det vi vill göra och allt det vi borde sagt till dem vi älskar.

Det gäller också att ta tillvara på små enkla saker i livet (som inte handlar om materiell framgång eller popularitet på olika sätt) – utan de små stunder som finns tillgängliga för oss hela tiden. Det kan vara att hålla någons hand eller att ta en promenad ihop med sin mamma. Det betyder inte att det inte är ok att vilja sträva framåt, att önska sig saker eller att vilja lyckas. Men om vi bara fokuserar på det så riskerar vi att missa mycket fint på vägen. Och det vanligaste som man får erfara när man för länge stirrat sig blind på ”att om bara det här händer så blir jag lycklig, eller om jag bara har råd att köpa den saken” är att när man väl nått det målet så tar man sig inte ens tid att njuta av det, eller att vara stolt över sig själv – utan man börjar genast sträva efter något nytt som ska göra ens liv fullkomligt.

Jag tycker inte att det är fel att förgylla sitt liv med vackra saker, god mat, resor, fina kläder – ja vad som än berikar en. Men om det är det som alltid står i fokus och att man tror att just dessa saker är nycklar till lycka, då tror jag man är inne på fel spår. Och med dessa tankar – formulerade av mitt medvetna jag, baserade på insikter jag hittills kommit till och bearbetade utifrån mitt perspektiv– önskar jag er allt gott och hoppas att ni berikats med en eller annan ny insikt om ert eget liv.

Love/Joy

 

Som aldrig förut

Känn som du aldrig känt förut. Älska som du aldrig älskat förut. Berör andra som du aldrig har berört andra.  Skratta som du aldrig tidigare har skrattat. Gråt som du aldrig tidigare har gråtit. Gå som du aldrig tidigare har gått. Se saker du aldrig tidigare har sett. Vissa din kärlek som du aldrig tidigare har visat den.
Livet är en gåva som vi måste vårda idag och i framtiden tills det tar slut. Det har inte bara att göra med att leva här och nu det har att göra med att ta vara på det som är du, det som finns omkring dig idag, nu. Det finns inget mer unikt än du. Det fina är att vi alla är unika och fulla av potential det handlar enbart om att låta det blomma ut.

Meningen med livet är att vara rädd

Hade turen att få lyssna lite på Tilde Björfors på P1 för ett tag sen. En väldigt fascinerande kvinna som öppnade upp min slumrande själ. Hon säger att det är meningen att vi människor ska vara rädda och att vi inte är övermänniskor utan vi misslyckas, ofta dessutom, och vi har också massor av svagheter. Detta fastnade i min hjärna. Jag ser samma saker som Tilde Björfors. Vi människor är rädda för att misslyckas, för att vara ensam, för att inte duga, för att inte har kontroll, för att inte veta vad som ska hända och att säga att man älskar någon med risken att inte få det tillbaka. Jag tror att vi alla är rädda för det här. Vi undviker riskerna men när vi tar risker så öppnar sig oftast en ny värld. Att kasta sig ut i det okända kan med andra ord vara uppfriskande.

Eftersom jag är så upptagen med min egen separation så tänker jag mycket på relationer mellan människor och framför allt parrelationer så jag börjar koppla ihop separationer och tanken om att meningen med livet är att vara rädd. Jag läste på skilsmassa.eu om 101 fördelar med att vara singel och får nu en tanke om att vi människor efter ett tag  blir rädda när vi lever i ett förhållande. Vi blir rädda att vi inte är fria att göra vad vi vill i en parrelation och därför måste vi fly, slå sönder det som är runt oss för att känna oss fria för att se ljuset, det underbara okända. Som första punkten i 101 fördelar med att vara singel står det att läsa: ”Du är fri och kan göra allt du vill utan att ständigt visa hänsyn till en partner” och som nr två: ”Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete för att du tänkte på dig själv först!”. Jag har aldrig sett mig själv som någon fångvaktare i en relation och inte heller har jag sett min partner som en fångvaktare. Sen undrar jag  varför det är så himla dåligt att tänka på sig själv när man är i en parrelation? Ingen kan väl påstå sig ha tänkt: ”Från och med nu är det fult att tänka på sig själv” när man kliver in i en ny härlig kärleksrelation? Så varför står ovanstående som första respektive andra punkt i fördelar att vara singel.

Borde inte en relation vara att man är fri att göra vad man vill? Det är en väsentlig skillnad på parrelationen och föräldraskap.  Föräldraskap innebär mycket tvång för du måste ta hand om dina älsklingar. Parrelationen däremot är inget tvång utan någon vi tar hjälp av, njuter av och respekterar men det innebär inget fängelse. Av någon anledning så verkar det ha blivit det och att då koppla tillbaka till Tilde Björfors resonemang så funderar jag på om inte skilsmässa/ separation är det ultimata sättet att kasta sig ut i det okända att ta en risk, att utmana sin rädsla och därmed känna att man lever. Vi människor, särskilt svenskar, lever tryggt. Vi har våra försäkringar, vi har våra säkra bilar, säkra barnvagnar, hjälmar, sjukvård, hus det finns helt enkelt alltid något som motverkar vår rädsla. Vi tar helt enkelt inte så mycket risker i livet längre. Vi är alltså inte så genuint rädda av oss och därmed tappar vi, om vi ska gå på Tilde Björfors linje, en del av meningen med livet nämligen att vara rädd. Har man levt tryggt i en relation som två och visat och fått en massa hänsyn i relationen och identifierat sig tydligt som ett par så är det jävligt otäckt att kasta sig ut sig själv i mörkret och för den som inte valt att separera är den ännu värre men de båda lever och uppfyller en del av meningen med livet. De utmanar sin rädsla.

Att släppa taget om sin partner har jag skrivit om tidigare och det är verkligen ingen lätt uppgift. Men jag börjar tro att det är en absolut nödvändighet att göra det medan man är i en relation. Annars bli någon i relationen inmålad i ett hörn och känner efter x antal år sig tvungen att kasta sig ut i det okända. Rädslan att släppa taget i en relationen när allt är bra, där kärleken blommar och allt fungerar klanderfritt är nog större än vad den är när allt känns skit. Så ur den aspekten så borde vi känna att vi lever på ett annat sätt. Föräldraskap innebär tuffa tider för individen i det individualistiska samhället vi lever i men barn förväntar sig inte att man ska ge upp hela sig själv för de ska bli uppassade utan det är oftast vi vuxna som skapar den stressen. Överlever skilsmässobarn varannanveckaschema mellan föräldrarna så överlever de också att man som förälder lämnar konstellationen som skapats för en tid även fast man är tillsammans. Det finns en spärr som gör att vi inte gör sånt och den förbannar jag.

Jag kommer ihåg i en tidigare relation hur jag sa att jag inte kunde lova henne att jag stannade kvar i relationen om hon åkte till Australien ett halvår. Det gjorde henne förtvivlad och hon åkte inte. Såhär flera år senare så kan jag säga att jag borde ha sagt: ”Åk du jag väntar här. Jag kommer sakna dig. Får jag komma och hälsa på?” Men jag gjorde inte det för jag ville att hon skulle älska mig. Inte springa runt i bikini i Australien. Jag ville att hon skulle vara med mig och för att jag såg inte hur jag skulle kunna åka till Australien även fast jag ville. Jag är definitivt inte ensam om att hålla på med sånt i en relation. Vi människor håller på med sånt här i relationer hela tiden. Med vilken jävla rätt? Vi har inte rätt men vi gör det ändå för att vi blir rädda för en massa skit vi inte kan kontrollera. När vi sen har har tröttnat på att inte kunna självförverkliga oss själva så letar vi anledningar och där står det självklart en partner som inte heller har förverkligat sig själv och symboliserar allt relationen står för. Så det är inte konstigt att människor slår sönder allt de har.  Det finns ju ingenting där förutom möjligtvis ett snyggt hus. Människan måste känna att den lever och rädsla är en del av det och att inte veta hur man ska klara sig ensam gör en rädd. Därför väljer många att separerar sig från den relation man har, som man är den del av för att hitta tillbaka till sig själv. På ett sätt ett sundhetstecken men allt för ofta så gör man samma misstag igen. Det tragiska är att vi lär våra barn exakt samma beteende. Dom kommer inte ha en chans att se på livet på något annat sätt för allt de ser är separationer som en del i att leva livet, vilket är exakt det vi gör idag. Ingen höjer på ögonen när någon säger att han/ hon går igenom en separation.

En del av meningen med livet är att vara rädd, acceptera det! Ta alltid ansvar för dig själv trots att du har förpliktelser som t.ex. barn. Det finns inga hinder för dina behov det handlar bara om att tänka utanför boxen vilket jag vet är ovant och dessutom otäckt  för vad ska vännerna på facebook säga? Men det är det som liksom är hela poängen, det är en del av livet att kasta sig ut i det okända och tänja gränserna precis som Tilde Björfors Cirkus Cikör.

Jag har börjat skiva en lista på saker som är bra med en relation. Jag har inte kommit så långt men det här är de fem första:

  1. Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete eller vara rädd för att du tänker på dig själv först. För du har en som älskar dig och accepterar allt du vill göra.
  2. Du är fri och kan göra allt du vill utan att känna dig egoistisk och i behov av att betala tillbaka på något sätt för att du är i en relation som bygger på att leda ömsom följa varandra tillbaka till er själva. Inte till den någon annan vill att ni ska vara utan till den du/din partner egentligen är.
  3. Allt din partner gör kommer vara en prövning för dig och du kommer att bli rädd för att bli lämnad. Men frukta inte.  Det är del av livet att vara rädd och du kommer att uppleva saker du aldrig trodde du skulle få uppleva om du tillåter din partner att bli den hon/han egentligen är.
  4. I en relation har du alltid möjligheten att göra saker för dig själv för ni har den ekonomiska tryggheten som det innebär att vara två.
  5. Du har alltid någon som tar hand om dina barn om du behöver komma bort en stund.

Ibland så träffar man inte rätt i sitt kärlekssökande men idag skiljer sig människor som aldrig förr. Jag tycker inte man ska sluta fråga sig varför det är så. Jag börjar så sakteligen bli övertygad om att det jag har skrivit är det absolut viktigaste att ta tag i för vi vill ju trots allt leva med någon. För att göra något så måste vi trotsa  vår rädsla. För att trotsa vår rädsla måste vi ha mod och för att ta sig mod så måste vi vara i kontakt med våra känslor och för att vara det måste man ha ett lugn och en kontakt med sig själv, sitt hjärta men det är svårt. Reklamen vi bombas med, facebook och alla husbyggarprogram får oss att jobba hårt så att vi kan jaga saker och status vi egentligen inte behöver. Vi har egentligen ingen mening med livet förutom just detta vilket inte är någon mening i sig. Vi måste sluta leva efter en dröm som vi själva inte har skapat vi måste skaffa våra egna. Inget av det här är kärnfysik men det handlar om något stort, något viktigare än allt annat det handlar om våra liv, hur risker kan bli möjligheter. Vi har alltid ett val och vi kan välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona som vi kan bära på våra huvuden fullt synligt. När vi visar upp den kan vi också putsa den och förfina den men vi kommer aldrig bli av med den helt för vi är inte perfekta vi är människor med alla dessa egenskaper och varför inte visa upp dem lika stolt som alla saker vi är duktig på? Idag har jag insett att en del av livet är att jag aldrig kommer att bli perfekt och att min rädsla är en del av mitt liv som jag behöver fortsätta leva i och stolt bära som vilken annan del av mig. Jag skiljer mig inte från någon annan på det sättet för ingen kommer att bli perfekt så jag kan se att livet skulle bli lättare om vi såg varandras fel och brister och samtidigt sa: ”Vad fin du är”. För den insikten är jag tacksam men jag är också rädd, rädd för vad du ska tycka när jag visar upp mina tillkortakommande.
Nu ler jag, för jag inser att jag lever.

Avsluta med att lyssna på Rebekka Karijord – Wear It Like A Crown.

Tack för att du orkat läsa allt! Det är verkligen inte vanligt att folk orkar läsa så mycket 🙂

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: