Att slitas mellan dåtid och nutid

Ibland kan det förflutna göra sig påmint. Det kan dyka på en helt plötsligt genom en doft, en röst eller en dröm. Minnen som slumrat under lång tid blir plötsligt klarare än någonsin. Förmodligen har alla några minnen av avgörande ögonblick i ens liv då det kändes som om man förändrades för gott. Man tror aldrig att man ska bli densamma igen. Och det blir man förmodligen inte – både på gott och ont. Men kanske behöver en dålig erfarenhet inte bara medföra dåliga saker? Det är ju en del av livet att falla, resa sig på nytt och fortsätta gå. Men ibland kan det vara bra tungt. Då får man ta pyttesteg istället. Och så plötsligt inser man att man gått rätt så långt och finner sig plötsligt lite lättare om hjärtat. Och så ibland känns det som att ingen tid har passerat, att såret blöder mer än någonsin och du förstår inte varför tiden inte läker? Jag har inga svar på varför. Jag förstår inte riktigt eller vill inte förstå varför livet och människor ibland fungerar som de/det gör. Men jag vet en sak och det är att hur mycket jag än ser tillbaka så kan jag inte gå tillbaka i tiden. Och om jag verkligen kunde det, skulle jag ändå göra det?

Livet tar o livet ger. Vi kan minnas igår, vi kan sakna tills vi går sönder men det farligaste med att ständigt leva i bleka minnen – hur fantastiska de än är, det är att vi fråntar oss själva möjligheten att skapa nya.

Joy

1 kommentar

  1. Så himla fint skrivet Joy!

Kommentera

© 2018 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: