Kategori: Livet (Sida 3 av 4)

Att tvingas släppa taget

Det i särklass mest besökta inlägget jag skrivit här på känslan handlar om att våga släppa taget. Nu nästan tre år senare så är jag mitt uppe i en kamp med mig själv att släppa taget om den jag älskar mer än något annat och som jag även skaffat två underbara söner med. Alldeles försent insåg jag att relationen till denna fantastiska person förändrats i en riktning som jag egentligen aldrig ville gå. Alldeles försent har jag insett att jag behöver ändra på många delar av det som är jag för att vara lycklig så jag drabbades av fullständig panik när hon faktiskt först bad att få flytta ifrån mig, att få vara själv, att få en chans att hitta sig själv och kanske om de är möjligt, hitta tillbaka till vår relation. I ren panik så släppte jag inte taget. Jag började krampaktigt hålla kvar i henne, försökte berätta vad som gått fel, vad vi kunde göra bättre, vad jag kunde göra bättre, vad orsaken egentligen var till att hon mådde dåligt. Jag försökte villkora och stänga alla dörrar fast jag inte ville. Jag grät, skrek, flörtade, tiggde, avslutade,  fick raseriutbrott för att jag inte förstod,  för att hon inte förstod och det jag inte ville förstå och så grät jag lite till. Jag kände mig sårad, lämnad, orättvist behandlad, dålig och värdelös.

Nu vill hon inte leva med mig längre och nu måste jag släppa taget. Det är mycket svårare än jag någonsin trott och anledningen till det är mina sårade känslor och min otroliga rädsla. Rädsla för det okända, för att bli fattig, för att förlora barnen, för att dö ensam, för att aldrig mer bli älskad och känna kärlek. Mina sårade känslor handlar mest om en känsla av att inte duga och att inte på något sätt vara värdig något samtidigt som en motstridig känsla skriker inom mig att jag visst är värd att älska att jag visst är fantastisk. När dessa två slås ihop uppstår en slags förtvivlad ilska som vägrar släppa mig som håller mig i ett järngrepp och förvrider mitt sinne.
Min rädsla och mina känslor hindrar mig alltså från att tänka klart, uttrycka mig klart och därmed se saker för vad det är. Mitt egenvärde har inte förändrats, jag är inte mindre älskvärd än tidigare utan kanske t.om. mer älskvärd nu. Jag duger inte för den jag älskar, för den jag planerade att gifta mig med men mitt värde sitter inte vad i hon tycker utan vad jag tycker om mig själv. Mina rädslor är mina rädslor och kommer inte att försvinna men det är ”bara” rädsla och oro inför framtiden vars öde jag själv kan kontrollera.  Jag blir den jag väljer att bli. Vill jag behålla mina barn och ge dom en trygg uppväxt så ser jag till att min hitintills livs största kärlek får sin önskan igenom.

Så jag släpper taget och inser panikartat att det är jag som behöver räddas, som faller utan skyddsnät. Livet tar en dramatisk vändning och jag är livrädd.

Jag tänker fortsätta försöka dela med mig av det som händer med mig och hur jag ser på seperationer och lite om varför det händer. Framför allt gör jag det för min skull men kanske kan det ge någon annan något slags stöd eller något att tänka på.
Alla kommentarer uppskattas!

Att våga

Bob Hansson, som har blivit min nya husgud, skriver att det FINNS tillräckligt med kärlek i världen. Jag ler när jag läser hans text och kan inte annat än att hålla med Bobs påstående om att det det egentligen inte finns någon brist på kärlek, vi har det inom oss, vi visar inte kärlek. Jag tror det handlar om det viktiga modet som jag tjatat om. Är man kär så ska man köra på och visa sin kärlek, blir personen ifråga bortskrämd så är det ändå inget att ha. Jag tror inte på kärlekens obligatoriska spel för jag tror det är en social konstruktion, något påhitt av rädda människor som inte vågar. Vi är alla unika kärlekstörstande varelser som börjar komma bort från allt väsentligt för att vi inte vågar lita på våra inre behov.

Efter snart ett års vila och stampande i långa funderingar kring vad livet går ut på och vad den här sidan ska användas till så är jag tillbaka för att fortsätta skriva om det som berör mig. Förhoppningsvis så blir det lite oftare än tidigare.

Julen är påväg igen

Det är grått ute. Dimman ligger som ett lock över stan och jag försöker vara pigg inför min son som tenderar till att vilja ha uppmärksamhet när han är vaken. Jag klarar mig sådär. Jag försöker tända alla ljusstakar och stjärnor i fönstret för att få lite lugn över lägenheten. Lyckas inte sådär jättebra med heller då det saknas lika många skarvsladdar som det finns jultillbehör som kräver el. Istället för att få ett lugn så stiger ilskan i kroppen. Sonen min vägrar låta sig tillfredsställas och vägrar också att sova trots att han borde. De tär inte sonens fel att jag blir arg. Det är något annat.

Det här med jul börjar stressa mig. Ni vet all konsumtionshets tillsammans med subtila måsten som man helt enkelt inte kommer ifrån. Tidigare har jag faktiskt haft en ganska så lugn jul utan större hets men det verkar som det kommer tillbaka i och med att jag nu är förälder. Det måste få ett slut.
Jag tänker inte bli påverkad av köphetsen och alla måsten.
Jag tänker göra som jag vill och så får vi se vad sonen kommer att tycka om det.

Struktur av vår tid

Vi strukturerar vår tid.
Du och jag på olika viss fast med samma mål; att överleva.
För att vi inte ska gå under så behöver det hända något medan tiden pågår.
Vi behöver få synas, vara unika och det är verkligen en underdrift att säga att vi människor har ett enormt behov av att vara jävligt speciella. Samtidigt behöver vi inviga oss i rutiner och ritualer för att tiden ska hanteras effektivt och för att det ska vara meningsfull för oss.
Vi arbetar, vi handlar, vi umgås, vi grälar, vi gråter, vi slås, vi skrattar, vi älskar, vi försöker betyda något.
Allt för att strukturera vår tid så att vi inte går under.

Vi vet, trots ihärdiga försök till motsatsen, att vi kommer att dö.
Exakt när och på vilket sätt vet ingen såvida någon inte väljer att styra över det ödet själv.
Vi kommer alla dö.

Det kommer att hända dig också
På ett sätt en välsignelse
På ett annat vis en förbannelse, kanske till och med vår tids största problem.
Vad är det vi egentligen ska göra mellan livet och döden? Vad är egentligen meningen?
Finns det någon mening förutom allt vi redan gör, eller inte gör?

Värdet av att lyssna och ge fullständig närvaro

Om vi ska förändra världen så måste vi börja med att förstå hur vi tänker. Det är inte så lätt att förstå varför någon gör något eller hur denne tänkt överhuvudtaget. Herre gud jag har ibland svårt att förstå mina egna tankegångar. Kanske är det så att vi gör en massa saker för att vi inte är medvetna om vilka handlingar och åsikter vi själva har. Att vi inte har blivit medvetna om de oförrätter vi tycker att vi har blivit utsatta för. För att vi ska bli medvetna om dem så behöver vi någon som så riktigt lyssnar på oss och ger oss sin fullständiga närvaro.

Det fina i att verkligen lyssna är jag inte behöver förstå mina egna tankar utan det enda jag behöver göra är att lösgöra mig från mig själv och aktivt lyssna och ge fullständig närvaro. Att på riktigt lyssna till det som sägs, inte det som jag tror mig höra eller för den delen vill höra, är en konst. Fullständig närvaro där man släppt alla sina bördor och förutfattade meningar är också svårt. Jag tänker på boken om Momo av Michael Ende. Momo hade en fantastisk förmåga till att lyssna. Folk vallfärdade till henne för att bli lyssnade på. Vi skulle alla kunna vara Momo.

Ibland är du hopplöst förlorad, ibland är du okej. Lita på ditt hjärta, tänk med ditt hjärta och lyssna på det viktiga. Lyssna. Ibland måste du läsa mellan raderna och fråga om det du hör verkligen stämmer med den andres åsikter. Gör det med fullständig närvaro. Ge närvaro för att du vill aldrig för att då måste för då är du inte närvarande fast du tror det. Tro mig du lurar dig själv oftare än du tror.

Jag har idag lärt mig att närvaro är viktigare än något annat när vi människor träffas.
Det är ingen nyhet men det är ingalunda mindre fantastiskt för det.
Det är verkligen fantastiskt. Det gör mig lycklig.

Är vi människor flockdjur som följer med strömmen?

Något jag funderat en del på är om vi människor hellre följer strömmen än tänker själva. Frågan är vad det är  som gör att vi väljer att bli grymma och fördömande eller för den delen blint börjar avrätta andra människor för att det har bestämts att de inte förtjänar att leva. Vad är det som avgör att vi människor väljer hata något alternativt bara blint tro på att något ämne är otroligt farligt eller för den delen otroligt nyttigt? Titta på klippet från youtube det är från programmet ”Bullshit”. Den belyser tydligt min frågeställning. Hur mycket kraft ligger det egentligen i att vi tycks vilja följa strömmen? Vad är det som egentligen styr vårt beteende? Är youtubeklippet bara ett synnerligt bra bevis på amerikanska invånares beteende eller är det ett allmänmänskligt beteende att vi deltar i med vår underskrift till saker som läggs fram av en kvinna som låter övertygande? Frågan är komplex och behöver verkligen undersökas mer. Inte minst utifrån goda och ondskefulla människors förmåga till att få sin vilja igenom.

Steget från denna otroligt viktiga fråga till finanskrisen kan tyckas långsökt och kanske helt ovidkommande. Men jag tycker inte det. Vi blir idag mattade med att det nu pågår ett krig mot störtdykande börser. Vi får höra att Bush kompani kliver in och ”räddar” banker som i grunden misskött sig. Siffran 700 miljarder är otroligt mycket pengar men det verkar inte räcka speciellt långt. Allt det här är ett problem. Vad är det vi egentligen tror på och säger oss förstå medan vi glor på actionfilmer, idol, singing bee och dansbandskampen. Vad är det vi egentligen lägger ner vår dyrbara tid på? Jag vet att mitt dagliga liv med alla dess vedermödor tar en massa tid och kraft och det gör att jag älskar att slänga upp benen på soffan och titta på en film? Jag vet att jag inte är ensam.

Vad är det vi tror på? Jag tycker att det är viktigt att ställa frågor. Frågor till andra och till människor som bestämmer men framför allt tycker jag att det är viktigt att fråga sig själv; ”Vad är det jag är och vad är det jag står för?” Filmen Zeitgeist The movie är en väldigt speciell film som tar upp en massa saker. Många saker behöver man ta med en nypa salt medan det finns andra saker som kan vara viktiga att fundera på. På google video finns den att se i tre delar vilket filmen också är indelad i den går också att få tag på via torrents på filmens hemsida. Jag uppmanar dig att se den. Inte för att jag tycker att den har rätt i allt utan för att den sätter ett annat perspektiv på saker och ting.  Jag vill bara att du frågar dig själv. Vem är du och vad står du för, egentligen?

Jämställdhet

Jag känner instiktivt att det inte är så smart att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Anledningen är att det känns som att det bara kan bli fel, oavsett vad jag säger. Men med anledning av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skapande av total bloggstorm så kan jag faktiskt inte låta bli. Det är så otroligt intressant. Det är inte lite folk som har reagerat på detta lilla blogginlägg. Jag såg t.om. Zandén eller om det var Gyllenhammar på tv4 i morse. Det flesta inläggen verkar gå åt raseri hållet som skoningslöst sågar Zandén och Gyllenhammar vid fotknölarna. Jag vill vara försiktig här men jag funderar verkligen  hur seriöst inlägget egentligen är när de skriver: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?
Kan inte låta bli att le lite för mig själv. Vad menar dom? Ett försoningsknull är en sexakt mellan två personer som varit osams, kvinnomisshandel handlar om en man som slår en kvinna han påstår sig känna och det är enligt lag straffbart. Drar Zandén och Gyllenhammar paralleller till att det går att först bli misshandlad och sen ha ett magnifikt kraftfullt försoningsknull? Det hela ger en bitter elak smak i munnen som gör att jag vill använda Listerine i ett år i streck. Jag upplever det inte som en nyanserad åsikt eller vad det nu är.

Men jag måste ändå ta upp det hela med att de faktiskt säger att de vill att en man ska vara en man och inte en kvinna som inte kan amma. Jag kan på ett sätt faktiskt förstå dem men frågan är ju mycket svårare och djupare än vad de åstakommer i sitt blogginlägg.

För mig så handlar jämställdhet inte om att män ska bli kvinnor och tvärtom. Det handlar om att närma sig varandra, att förstå varandra, att faktiskt värna om varandra. I en relation så krävs det att var och en tar ansvar för sina 50 % i den relationen. Det innebär att båda får hjälpas åt. Att var och en tar ansvar för sig själva och absolut inte tar ansvar för den andre. Det svåra i den här kråksången är att ta ansvar för sig själv. Jag menar om nu Zandén och Gyllenhammar gillar hårdare tag och tycker att mannen ska kunna ta för sig så måste de se till att stå för det och skapa och uppmuntra detta beteende. Inte nödvändigtvis genom ett ogenomtänkt blogginlägg utan kanske helt enkelt på det privata planet så att vi andra slipper få veta det.
jämställdhet får vi inte om vi inte först börjar förstå att vi alla har ansvar för oss själva och att det är okej att be om saker och att det är okej ta emot (även fast man bett om det). Det är också viktigt att egenansvar innebär att vi kan säga nej till saker vi inte vill ha och ja det vi vill ha utan att skämmas. Det innebär inga bittra sura undertoner i utlägg om t.ex. att toalettlocket är uppe. Inga bittra sura undertoner om att kvinnor aldrig släpper till om man inte har städat först. Det borde vara förbjudet med bittra sura undertoner. Ta tag i det saker som du inte gillar istället. Vill kvinnor ha högre lön så måste de faktiskt säga till att de är värda mer i lön, det är att ta ansvar för sig själv. Mannen kan ta ansvar för sina 50 % och tänka efter två gånger till innan de börjar skrika rödstrumpor och bitterfittor efter kvinnor som vill tjäna mer pengar. Vill mannen knulla innan han städat så får han bannemej ta och se till att få knulla innan städningen. Hur svårt ska det vara? För dom som nu måhända tänker att mannen ska tvinga till sig sex så vill jag göra det tydligt att det är inte det jag menar. Det finns bättre och schysstare sätt än att göra något emot en annans vilja.

Vissa saker blir man oense om och då blir det en konflikt och en konflikt löser sig inte om någon ändrar åsikt eller att man båda kompromissar. När det gäller lönefrågan så finns det bara ett alternativ och det är mannen och de som styr bör rätta in sig i ledet och börjar deala pengar. Det logiska rättvisa samhället vi lever i kan inte rättfärdiga någon slags sämre särbehandling av kvinnor. Men även den här frågan är komplex.  Kvinnan behöver titta på sig själv och faktiskt granska varför den inte får samma lön som mannen. Det är inte bara systemet som ska ändra på sig utan det är också kvinnan. Exakt vad det är vet jag inte och kommer inte gå in på det heller men det finns saker som kvinnan måste göra utöver att bara kräva mer pengar i fickan. (Jag är villig att diskutera detta mera och gärna på Forumet 😉

Män är jäkligt dåliga på många saker och kvinnor lika så. Ingen av oss är perfekt och ingen ska komma och säga något annat. Så länge som du själv inte är perfekt så kan du inte kräva det av någon annan heller. Kvinnor och män måste fundera på vad de vill ha ut av livet. Vissa kanske prioriterar knullfester med många partners. Medan andra vill ha ett liv där familj, vänner, social status och sex på söndag morgon i tre timmar är det viktigaste för dom. Det är faktiskt så att vi kan välja. Vi kan välja hur vi lever vårt liv. Problemet är att det krävs en jävla massa mod att inse det och stå för det. Moralkakor haglar över allt och alla och kanske så behöver du mer mod än någonsin för att lyckas gå din egen väg. Glöm aldrig att du har ett val. Står valet mellan att ha en man som tar dig med storm då och då eller att ha en man som vaggar och tar hand om erat barn på föredömligt sätt med risk för att få en man som luktar barnbajs vid sexakt, så står valet mellan just detta eller en kompromiss.

Kvinnor behöver bli tydligare med vad de egentligen vill och männen behöver bli tydligare med vad de vill.
Istället för att se just detta och arbeta för detta på alla planer så diskuterar vi alla andra möjliga och omöjliga sakfrågor och menlösa blogginlägg som t.ex. Zandén och Gyllenhammars blogginlägg. För mig är detta slöseri med tid och helt och hållet utanför en rimlig chans att göra något åt. Vi fokuserar inte på det väsentliga. Det enkla. Vi ser förbi målet för att slippa möta det tunga ansvaret att hur vi än diskuterar så kommer det komma ann på oss själv att ta ansvar för vårat eget beteende och agerande. Det är att nedvärdera oss själva och eventuella lösningar som skulle kunna vara fruktbara.

Den här dagen har gett mig mycket. Jag har insett att jag inte får glömma bort att ta ansvar för mina behov och drifter och inte hålögt bara drömma om min vackra kvinna jag vill leva med,  älska med och skaffa fler barn utan faktiskt göra något ordentligt av det. För den insikten tackar jag Zandén och Gyllenhammar. Det var nog inte deras avsikt men ändock,
Tack!

Att dela med sig av livet

Det är med skräck jag börjar läsa Marcus blogg idag. Efter att själv fått ett barn så får jag lite lättare att förstå den hemska känslan Marcus och hans sambo har när de efter två missfall måste åka upp till sjukhuset för att de misstänker att något är fel. Jag var själv livrädd under hela graviditeten men vi hade aldrig några komplikationer. Det är sällan jag blir så medrykt i någons liv som går att se eller läsa om som jag blir när jag läser om Marcus liv. I deras heroiska kamp för att skaffa barn så lyckas Marcus berättelser få min totala uppmärksamhet. När de för tredje gången utsätter sig för en känslomässig berg o dal bana så kan jag ibland tycka att det är på gränsen till dumdristigt att utsätta själen för dessa påfrestningar.

Marcus delar med sig av detta på ett otroligt bra sätt och jag fylls av en känsla att jag vill fixa och ordna så att Marcus och hans sambo ska ha det bra och att det ska gå bra för dem. Jag anser att de är värda att få ett barn. Jag förbluffas över detta. Jag blir förvånad över mina känslor till en man jag inte känner men också utav att känslan att det är äkta.
Antagligen blir jag mer berörd av detta än mycket annat som går att läsa på nätet och i tidningar för att Marcus står milslångt ifrån något glåmigt önskemål om att bli känd. Jag känner inte Marcus men på något sätt tycker jag att Marcus lyckas med något fantastiskt. Han blandar sin strävan att tjäna pengar på sitt skrivande med att lämna ut sitt privatliv. Det blir aldrig något i stil med ”Big brother” utan det hela verkar vara mer genuint och äkta. Det verkar som att det är en sorts terapi för honom samtidigt som det aldrig blir för pretentiöst och intimt. Marcus hade inte kommit så långt om han inte hade haft dessa öppna kanaler han använder sig av. Det går inte att komma ifrån att det inte bara gynnar honom personlig att folk tar till sig honom och bryr sig om honom det gynnar också hans karriär.
Det glädjer mig för det visar att det går att stå för sin åsikt, vara mänsklig, visa respekt, bry sig om andra människor som far illa, ha starka åsikter om saker och ting och föra in lite själ i fotbollskanalerna samtidigt som man tjänar pengar och inte bli en mediahora. Marcus bevisar att det går och att många människor suktar efter det.

Ju mer jag tänker på det så blir Marcus något av ett framtidshopp för det han står för är just medmänsklighet på ett okej sätt. Marcus delar med sig av sitt liv på sätt som tilltalar mig. Han ber inte om ursäkt för något och vill gärna ha kända som okända människors uppskattning och tröst via sin blogg. Han är inte ovanlig på något sätt men har kommit lite längre och får medial uppskattning på ett sätt som många inte har lyckats med. Hans texter skär igenom många stressiga kärlekstörstande själar och gör därmed nytta. Kommer alla tycka om honom? Nä absolut inte och det är helt okej. Jag tror att det t.om. är okej för Marcus.

Jag önskar med hela min själ att Marcus och hans sambo får sitt efterlängtade barn och att Marcus fortsätter sätta sitt unika fotavtryck i svenska själar och delar med sig av livets framgångar och motgångar. Det där barnet behöver verkligen vara kvar där i magen en lång tid till för att sen möta världen hand i hand med en fantastiska pappa och mamma.

Du är saknad

Detta skrev jag för flera år sedan och var faktiskt det enda jag lyckades skriva efter att en god och speciell vän tagit livet av sig.

Ett stort svart hål var det enda du lämnade efter dig. Jag kastar in så mycket saker jag bara kan och som ett svart hål bör så slukas allting upp och det som finns kvar är, om möjligt, ett ändå större svart hål. Jag kastar in min ångest, förvirring och saknad och allt jag får tillbaka är ett större svart hål. Du hade säkert dina anledningar men jag kommer aldrig att sluta undra; varför? Du är död och kommer aldrig att kunna förklara för mig varför du inte såg någon utväg. Inte för att det spelar någon roll men jag saknar dig, vill ha dig tillbaka, vill ta det där viktiga samtalet som vi skulle ha haft den där söndagen. Jag hade kunnat hjälpa dig så gott jag någonsin kunnat. Nu gav du mig inte ens chansen. Jag mår så otroligt dåligt över att behöva grubbla över om det var du som inte gav mig chansen eller om det var jag som inte tog den. Tog eller är det fick jag inte chansen? Jag kastar in frågan det i svarta hålet och hoppas på ett svar. Det kommer liksom aldrig något svar tillbaka, det har jag lärt mig nu. Två saker till har jag lärt mig. Det är att döden och livet går hand i hand och att det inte är obligatoriskt att leva.

Du är saknad.

Såhär kan det vara!

Jag vet inte. Det är väl såhär det är! Man är tidvis väldigt trött och jävligt less på det där som kallas livet och allt där emellan. Jag är inte alltid så smart inte heller är jag alltid så vansinnigt nyanserad alla gånger. Livet ställer till stora svårigheter, i alla fall för mig och jag tittar avundsjukt på alla som verkar har det så förbannat bra och är så förbannat lyckliga. Det är alla möjliga människor det är de där fys- flås- hurtiga renlevnadsmänniskorna med de rätt prylarna och den rätt inställningen till livet. Det är de där människorna som har pengar och lever jetset livet som verkar ha det så otroligt roligt. Det är bohemerna som bara gör som de vill och som tänker på miljön och vill rädda regnskogen och så vidare. Sen finns människorna som brinner infernalisk för något och som har en stark tro på sin övertygelse och aldrig slutar förrän de är framme och då hittar de något nytt att brinna för. Gemensamt för dem alla, enligt mig i tider då jag är jävligt trött och less, är att de vekar inte ha några vardagliga bekymret, ni vet; disk, dammråttor, vad man ska äta till middag, finnar på ryggen, generande hårväxt, toapappret som är slut och varför tiden inte räcker till. Det där vardagliga livet verkar inte bekomma dem. Det stör mig. Det gör mig frustrerad, irriterad och avundsjuk. Samtidigt vet jag att botemedlet på det hela är att skita i alla andra och lägga all fokus på mig själv och hitta det som gör mig lycklig. Det är på papper inte svårare än så men jag kommer inte ifrån att jag sneglar emot de andra och innerst inne så vet jag att jag inte ser vad de gör på kvällarna, hur det somnar på kvällarna och hur de mår jag ser bara det jag vill se. Varför vill jag se att alla andra är så lyckligare än mig?

Jag är inte ensam om det här beteendet, det vet jag. Vi borde kanske gemensamt sluta stirra oss blinda på varandra och tror att den andre har det bättre än dig själv. Vi borde nog helt enkelt sluta med det och fokusera på oss själva och koncentrera oss på att se det vackra i det vi faktiskt har och om vi själva inte är nöjda skaffa oss och göra det som gör oss lyckliga.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑