Ingen kan frånta mig ansvaret att ta hand om mig själv, inte heller kan jag ge bort ansvaret till någon annan för det är inget en annan person kan bära. För mig är det en befrielse att veta att den som kan släppa mig fri från mitt mentala fängelse är jag själv. Visst kan jag behöva ha hjälp av människor som säger att jag är okej, att jag är älskvärd när jag som mest tvivlar på det men det är inte alls samma sak som att någon tar över mitt ansvar för mig själv, utan det är att följa mig i min utveckling.
Även om jag inte skulle ha några vid min sida så är jag ansvarig för mig själv. Ingen kan lida mer av mitt icke-varande som jag själv. Jag är herre över mina egna nederlag, misstag och felsteg. Jag kan när som helst bestämma mig för att göra en omstart och om jag misslyckas kan jag inte skylla på er, livet eller någon slags övermäktig gud eller öde.
Att vara ansvarig för sig själv är att våga skapa nya vägar för sig själv och på riktigt älska sig själv. Är du ensam, olycklig eller fast i en situation så förändra scenen. Skaffa nya skådespelare, statister, måla om kulissen och skriv om pjäsen. Blir det inget bra pjäs så skriv en till men ge aldrig, aldrig upp. Det finns lika många pjäser som det finns fantasier i världens människor.
Herbert Otto ska ha sagt något i still med: ”Förändring och utveckling äger rum när en människa tar risker och vågar börja experimentera med sitt liv”. Jag vet att det är fantastiskt att experimentera med sitt liv det ger lycka och oväntade små mirakel samtidigt som det är en extremt påfrestande resa. Det här experimenterandet är viktigt för oss men något som jag tror att vi människor i allt högre grad slutat med för att det helt enkelt är en för riskabel resa att göra. Vad som är riskabelt är jag osäker på men jag tror det har att göra med att vi är rädda för att bli ensamma när vi kliver ur vår egen självuppfattning. Jag tror alltså att rädslan att bli ensam är större än driften att utvecklas mot något man inte vet vad det är, därför stannar vi kvar i det vi har och känner oss trygga med det. Av någon anledning så hamnar vi förr eller senare i ett tillstånd där vi börjar tvivla och en olycklig känsla börjar gro inom en. Oftast tror jag det handlar om att man stagnerat, att det trygga blivit tråkigt och förutsägbart och då börjar man ofta må dåligt och livet ifrågasätts. Det är egentligen ingen skillnad på dom som inte har någon det är samma typ av lidande.
Jag tror att alla kan förändra sitt öde, alla kan ta sig ur sitt icke-varande och upptäcka att det finns något inom sig som vill ut. Alla kan fatta beslut om att på riktigt förändras och aktiv arbeta på att få bort allt omotiverat motstånd mot förändring. Alla kan nå dit genom att handla konkret, aggera istället för att göra tankekullerbyttor på sin föreställning om handlingar man själv gör och andra människors åsikter om dem. Alla kan aktivt arbeta på att lära sig mer om hur man själv tänker med hjälp av ett utforskande beteende över vad som verkligen tillfredsställer ens behov.
Här kommer ett konkret tips:
Öva på att känna som du aldrig har känt förut. Använd dina sinnen som du aldrig tidigare har använt dom. Pröva att se, höra och röra på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Skapa något utan att kräva perfektion och fundera på vilket sätt du beter dig självdestruktivt genom att lyssna på vad du säger till dig själv och till andra i din omgivning, se dom i ögonen, lyssna till orden och respektera processen som uppstår när människor drabbas samman genom att vara övertygad att det för dig framåt.
Ingen förändring kommer att äga rum utan hårt arbete och smutsiga händer. Det finns inga snabba fix, bloggar, böcker, piller eller saker att lära sig utantill.
Jag vet inte mycket i livet men jag är övertygad om detta:
Vi finns till, vi är, vi är här, vi blir, vi skapar vårt liv och ingen skapar det åt oss.
Livet är en gåva och det är upp till oss vad vi gör med den gåvan.
