Kategori: Alla artiklar (Sida 5 av 17)

Svaret är nej – du får inte tjäna pengar på välfärden

Erik Lautmann och Helena Stjernholm har som rubrik satt ”Vi har också rätt att tjäna pengar på vård” i deras debattartikel i DI.  Jag måste tyvärr raljera lite här. Det känns som att det är en 4-åring som sitter med sin snuttefilt och skriker ut sin irritation över att hen inte får något som ”alla andra får”. Som exempel tar de upp ”alla” företag som säljer skolmaterial till skolorna och vårdmaterial till sjukvården och för att inte tala om alla bolag som tjänar pengar på att bygga husen som all sjukvård och skola bedrivs i. Erik Lautmann och Helena Stjernholm menar att det minsann inte är någon som gnäller på dessa företag men på deras egna verksamhet blir folk arga när de plockar ut miljardvinster på skattebetalares bekostnad.

Stackars Erik Lautmann och Helena Stjernholm och de övriga välfärdsföretagarna det är väl klart att de också har rätt att tjäna pengar på välfärden, eller? Låt mig vara en kritisk och omvårdande förälder på samma gång. Svaret är nej, Erik Lautmann och Helena Stjernholm, ni får inte inte tjäna pengar på vård och skola. De pengarna ni tjänar ska tillbaka till oss som betalar skatt. Ni förstår det är inte era pengar utan det tillhör vuxna ansvarstagande och solidariska människor som vill att alla ska ha en bra vård och skola. Välfärdssektorn är inget ni ska tjäna pengar på så att ni kan köpa massor av godis för.

Enligt ETC:s senaste granskning så har välfärdsbolagen gått med ca 30 miljarder i vinst sen Alliansen vann valet 2006. 30 miljarder är en extremt stor summa och därför blir jag provocerad över det faktum att Lautmann och Stjernholm mycket riktigt påpekar att framtidens välfärd har stora krav på sig. Jag vet att de har rätt och samtidigt vet jag att de tänker tjäna ännu mer på sin verksamhet i framtiden. Så när LO helt plötsligt börjar en reträtt och vill förhandla med  välfärdsbolagen och komma överens så blir jag extremt orolig. Man förhandlar inte med en egoistisk 4-åring man talar om vad som gäller.

Ingenting inom offentlig verksamhet är särskilt enkel. Ni har väl inte glömt Maciej Zaremba artikelserie om den olönsamma patienten i DN? Det står mig klart att organisationen av offentlig verksamhet är under all kritik, det måste helt enkelt ske en effektivisering av offentlig verksamhet. På den punkten ligger det enorma utmaningar framför oss.

Även om företagen klarar av att göra samma sak som de offentliga verksamheterna och tjäna pengar på det samtidigt kommer det aldrig i mina ögon bli okej att håva ut 30 miljarder kronor från våra allra viktigaste välfärdsfunktioner. Det är pengar som behövs till annat så tyvärr kära lilla välfärdsföretagare du behöver sluta ta ut så mycket i vinst på din verksamhet. Ni får inte tjäna pengar på vård. Det är inte okej. Ni får hitta något annat att leka med.

Medelålderskris

Jag fyller 38 år idag. För mig är det något märkvärdigt. Något härligt och förskräckligt på samma gång. Jag inser att det här är bara början på någon slags medelålderskris som är ganska vanligt förekommande. Jag är inte ensam. Det jag funderar mycket på är vad jag egentligen har gjort med mitt liv. Själv summerar jag mitt liv med att konstatera att jag har gjort många saker. Jag har varit med om många saker. Jag har haft en känslomässig resa med allt från avgrundsdjup förtvivlan till sprudlande glädjestunder utan gränser. Jag har gjort bort mig katastrofalt och även lyckats med många saker. Det som slår mig är att jag inte har lyckats i den utsträckningen jag kanske skulle vilja. Jag kan inte riktigt att avgöra om det är för att jag har svårt att känna lycka, att verkligen närvara i lyckans vidunderliga känsla eller om det är för att jag faktiskt inte har lyckats så väl som jag borde eller om det är medias lyckoideal som spökar till det för mig. Sen funderar jag mycket på vilken måttstock jag går efter?  Antagligen har jag för mycket jante i mig, för mycket elände och alldeles för nära till att se problem istället för möjligheter som resulterar i att jag inte känner att jag lyckats. Sån är jag.  Jag delar med mig av det här för att jag vet att jag inte är ensam om att fundera på alla dessa frågor. Mina frågor är antagligen inte helt unika men de är viktiga för mig. Jag tycker att det är viktigt att vi delar med oss av dessa funderingar och nu vid 38 års ålder känner jag att kan dela med mig av detta utan att falla igenom i någon slags känsla av att detta skulle göra mig sämre än någon annan av er.

Jag tycker det är svårt att vara människa, härligt men svårt. Det är av någon anledning krångligt att hitta lyckan i vardagen det är som att det alltid saknas något.

Jag märker att jag ständigt återkommer till frågan om vad en lycklig människa egentligen är och vad är det som utgör basen, huvudingredienserna, i det där lyckliga livet?
Sen funderar jag på om hur länge man kan vara lycklig? Jag är nära att besluta mig för att lycklig är man bara i korta andetag och om man försöker vidhålla lyckan så försvinner den.

38 år idag och mitt sökande fortsätter.

Insåg just vad föräldraskapets välsignelse är.
Det är inte att få lära sina barn allt som de behöver lära sig utan få bevittna när de lär sig och utvecklas. Att få vara med om deras första ålande försök att ta sig framåt som byts ut till stapplande steg som byts ut till klättring vidare till löpning till cykling osv. är fantastiskt. Att sen få fortsätta vara deras åskådare i deras första biobesök själva, första kärleken, första stora besvikelsen som byts ut till triumf  kan inte vara annat  än  en  välsignelse,  ett privilegium.

Att få ta del av deras resa att bli människa. Inte till det jag vill att de ska bli, utan till sitt alldeles egna lilla jag.

Det är med stor upprymdhet jag inser hur privilegierad jag är att få vara med om en sådan resa.

Vad vi behöver

Jag har börjat funderat mycket på vad vi människor egentligen behöver i livet. Vi har ju det allt det här materiella som vi i västvärlden lärt oss behöva och visst, jag kan nog erkänna att vi behöver en hel del för att vara lyckliga. Men i grund och botten så krävs det dock att vi människor behöver mat och sömn och något mer som man skulle kunna säga är bevisat av Harry Harlow. Jag tänker inte gå in på Harlows experiment i sig men jag tycker mig se att vi människor förlitar oss allt mer på tekniska apparater.  På något sätt så har maskiner ersatt vårt behov av många värdefulla mänskliga riktiga kontakter som gjort att istället för leva i verkliga relationer så lever vi uppe i våra huvuden och via text och bild. Jag tror inte att det är bra för oss.
Jag tror att vi behöver möta någon som är kapabel att vara sårbara tillsammans med oss, som vågar vara kvar när vi hittar vår kärlek till oss själva. Jag tror att vi behöver någon fysisk person som andas samma luft som oss, som ser det vi ser men inte nödvändigtvis tolkar det likadant som vi gör men som vågar stanna kvar och lyssna och vara där med oss. Vi behöver bli speglade och omhändertagna så att vi vågar vara den vi egentligen är, där vi är sanna inför oss själva och inte spelar ett spel för att dölja våra innersta rädslor. Jag tror också att vi behöver någon som tillåter att vi tillgodoser våra inre behov att förverkliga oss själva. Jag pratar om intimitet på en nivå som har börjat bli sällsynt i dagens samhälle. Jag tror att det är först då vi kan uppnå stunder av lycka som slår all annan lycka vi kan uppleva men var uppmärksam, den kommer och försvinner snabbt.

Är vad jag tror vi behöver något viktigt eller har jag fått allt om bakfoten baserat på någon slags negativ livssyn? Är det vi behöver ens verkligt för oss själva? Jag undrar jag.

Vi minns att även när vi hade givit upp, så fanns de som älskade oss och inte gav upp. De övergav oss inte. De kunde inte förändra oss och de kunde inte göra oss bättre. De kunde inte bestiga berg åt oss, men de var beredda att lida med oss. De översköljde oss inte med sina optimistiska planer för vår framtid, men de förblev hoppfulla, trots de dåliga oddsen. Deras kärlek var som en ständig inbjudan, som manade oss att bli någonting mer än all denna självömkan och hopplöshet. Miraklet är att jag började höra och besvara deras kärleksfulla inbjudan.

                                                                                                              –  Patricia Deegan

 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑