”För att behålla kärlek måste man fortsätta att ha hemligheter för varandra. Kärlek är att sträva efter förändring. Kärlek, det är det som verkar när man inte orkar älska varandra längre.”
Från tidningen VI nr 12 2010.
Kategori: Alla artiklar (Sida 6 av 17)
Kanske är det så att känslan som hemsida har vacklat i sin grundavsikt i många avseenden och visst är det tråkigt att några inlägg har ”fallit bort” från den här sidan. När DN skriver att 1 miljon människor tar livet av sig och att det är ca 20 gånger så många som gör något slags försök så känns det lilla arbetet som känslan hade som agenda en gång i tidens begynnelse återigen viktigt. Det blir ett tråkigt kvitto på att känslan måste få fortsätta som det var tänkt. Att man ska kunna få läsa och diskutera om känslor, det som man faktiskt känner. Det är viktigt att erkänna att livet har många sidor, lyckliga som olyckliga, ljuvliga som miserabla, underbara som tråkiga, det är en del av livet. När någon tar livet av sig så tror jag det ofta handlar om att man ser det svarta mörka, en slags mental hjärtinfarkt som drabbar en men ibland också att man helt enkelt känner sig färdig med det liv man fått. Oavsett så behöver vi prata om det och vad som händer med oss. Jag skulle väldigt gärna vilja att känslan var en sån plats där det fanns utrymme och respekt för just känslor.
Vill du skriva här?
kanslan@gmail.com
Hur kommer det sig att ishockey ska behöva innehålla sånt här? Bilderna är från finsk ishockey men det spelar liksom ingen roll. Det verkar ju finnas överallt inom ishockeyn. Jag fattar det inte och så sitter det folk i publiken och applåderar. Så jävla dumt, så avtrubbat och korkat. Vad har det med sport att göra?
Sorgligt!
I och med ständigt nya upptäckter om Universum och dess storlek så kan jag tänka mig att vår tanke om vår egen existens utmanas och kanske är det därför vi ser att en större ökning av depressioner och dåligt mående hos människor. Devisen att ju mer vi vet desto svårare blir det och det gäller ju i allra högsta grad kunskapen om universum. Hur ska vi hantera frågan om var vår existens egentligen går ut på när allt är så är så himla stort och varje enskild individ i det sammanhanget egentligen inte betyder något alls?
Maria-Pia Boëthius skriver i etc något för mig ögonöppnande: ”Sedan den kapitalistiska ideologin kidnappat ’girigheten’ från de sju dödssynderna och gjort om den till dygd är det kanske megalomanins tur. Megalomani betyder storhetsvansinne och det kanske borde vara namnet på den nya trenden; storhetsvansinne som firad dygd.”
Jag tycker hon har rätt. Det väcker mycket tankar och funderingar och jag blir även sorgsen. För vart är vi påväg någonstans?
Hej mitt kära gamla hjärta!
Hur är det med dig? Är du kvar där innanför min bröstkorg? Jag är orolig för jag har inte hört något från dig på länge. Känns knappt att du slår längre. Den där muren som jag byggt för att skydda dig kanske har blivit lite väl massiv. Du förstår väl att den är där för att jag vill skydda dig? Jag har i princip använt varenda sten jag hittat för att muren ska kunna stå emot allt som riskerar att skada dig. Du är verkligen säker där inne men jag är orolig för att du knappt kan slå dina hjärtslag längre. Du är det viktigaste jag har och jag vill aldrig mer se dig sårad eller skadad jag vill ha dig kvar men du har varit instängd väldigt länge nu.
Jag måste erkänna en sak. Jag vill inte vara ensam längre, jag vill hitta ett hem som jag kan dela med dig. Jag skulle vilja riva muren och låta dig plusera så där kraftigt som bara du kan. Det var så länge sedan som jag gav bort dig till någon och jag tror det skulle göra oss båda gott för visst har vi växt när vi älskat. Varje dag har jag lagt på ny sten till vår mur och du har inte behövt oroa dig för att gå sönder men du har inte heller pulserat som du behöver för att leva länge.
Kära gamla hjärta. Du är sanslöst viktig för mig men jag förstår nu att inget varar för evigt, inte ens du. Vi behöver varandra du och jag. Jag har beslutat att riva muren och utsätta dig för fara. Med största sannolikhet kommer du fara illa men så länge du slår kommer vi att överleva och du är i min bröstkorg så du kommer aldrig gå sönder. Du kommer att fara illa men aldrig gå sönder. Så var inte rädd. Det finns inget som kan skada oss så allvarligt att du slutar slå. Tyvärr kommer allt till vägens ände, även du och jag. Slår du dina hjärtslag som du ska så kommer du inte vara ledsen när allt tar slut och så länge du är lycklig så är jag lycklig.
Det kommer att bli en fantastisk resa. Jag gissar på att du inte är redo och om det är till någon tröst så är inte jag det heller. Vi har varandra och i det känner jag mig stärkt. Vi klarar vad som helst, du och jag.
Håll i hatten nu blir det åka av!
Många av oss har blivit vårdslösa genom att leva ett vilt liv och ständigt jaga en lycklig framtid. En dag kommer vi att avslöja sanningen. Vi kommer att se att många dör innan de ens kommer fram till lyckan. Någon gång kommer sanningen fram. Sanningen att vi alla kan förlora allt, bli en skugga av oss själva med livslös ansikte som mötande medmänniskor antagligen glömmer bort eller inte ens lägger märke till. Många av oss får någon gång i livet ett inre som står i okontrollerad brand. Den elden går att släcka men endast av den som bär det inre eldinfernot. Det går att börja andas, börja känna igen och skaffa sig tillräckligt stora bandage för hantera alla känslomässiga blödningar och det går att älska förbehållslöst och därmed släcka bitterheten. Det går!
För det är du som skapar allt. Eftersom du är skaparen så kan du också skapa något nytt, något bättre. Avslöja sanningen innan du dör, avslöja den nu. Tiden är knapp, den här dagen kommer aldrig mera tillbaka.
I dessa semestertider så blir ju vädret en snackis hur man än vrider och vänder på tillvaron. Det slår mig att vi försöker leva den perfekta svenska sommaren och det innefattar inte regn. Det är som att vi vill konsumera vädret som vi konsumerar allt annat och det blir en kraftfull besvikelse när det inte blir som vi tänkt oss. Vi behöver sol både psykologisk och fysiologiskt enligt DN men jag tror också att det finns något slags underliggande psykologiskt krav som tangerar konsumtionshets och det vi blir matade med via reklam. Vi blir matade med att livskvalité består av sol, bad, värme tillsammans med diverse lyxiga grejer. Visst är det skönt och visst behöver vi påslag av D-vitamin för att stå emot förkylningar och liknande men är det verkligen sunt att vi ska börja må så dåligt av regn och rusk?
Livskvalitet är något som man skaffar sig oavsett sitt eget eller omgivningens tillstånd och det är verkligen intressant för vi kan inte styra över vädret förutom att vi kan flyga ner till varmare breddgrader och förhoppningsvis får lite varm härlig sol.
Jag skulle vilja att vi använder den här väderångesten på ett konstruktivt sätt. Ingen kan ju med säkerhet veta hur det kommer att bli i framtiden men enligt SMHI så kan vi förvänta oss mer av regn men också att det blir varmare. Detta för att vi, världen, har så höga halter av utsläpp. Så jag tänker att vi helt enkelt får börja jobba hårdare på att få ner utsläppen.
Matematiken är enkel. Regn; otäckt tråkigt och fasansfullt som vi människor vill påverka men inte tror oss kunna påverka. Eftersom det är vi människor som fixar allt utsläpp så kan vi göra något åt vår situation och vi gillar ju att göra något som gör att vi kan ha det som i reklamen. Därmed bör vi använda oss av nordbornas höga ångestnivå över regn och rusk som drivmedel för att föra en hårdare debatt mot minskat utsläpp. Släpp loss denna väderångest på klimatfrågor så tror jag det blir ändringar.
Människan börjar äntligen bli drabbad av det den själv utsätter sin planet för. Kanske kan vi få upp ögonen för att det är dags att dra i nödbromsen och göra något annan än att våldföra oss på moder jord. Ångest är bra drivkraft i den här frågan för vi människor verkar ju inte göra något förrän vi absolut måste, bekväma som vi är.
VI får vad vi förtjänar och nu får vi regn och rusk för att vi inte skött vår planet. Gör om gör rätt så ska du se att det blir bättre.
Ibland får jag intrycket att jag för en ojämn kamp emot den mäktiga motståndaren allt och livet när jag i själva verket bara möter mig själv.
Det uppstår ofta när allt i livet på sin höjd är ett ”jaså” och alla människor talar sanningar men det är inget nytt för du har hört och avfärdat allt. Det är när det känns som att alla vägar leder till en vägg. När orken för att kämpa för länge sedan försvunnit och allt är svart och tankarna alldeles för många för att kunna sorteras och hanteras.
Det är då energi läggs på att försöka hitta någon eller något att skylla på, slå eller övervinna i en duell. Tittar jag på mig själv så upptäcker jag att allt som oftast är det endast en själv man möter i dessa kamper. Jag är övertygad om att vi i extremt svåra stunder i livet inte ser att motståndaren endast består av en själv. Det finns ingen som vi kan skylla på eller ens lägga ner vår energi på för i slutänden måste du titta dig själv i spegeln och finna att den tuffaste motståndet är det du som står för. Det spelar ingen roll hur orättvist livet är eller hur illa behandlad du blivit, det är du själv som måste hitta vägen ut. Jag tror att vi själva erbjuder det största motståndet och det är en väldigt svår sak att hantera. För hur vinner man över sig själv och går vidare när man hela tiden springer in i samma vägg som är fylld av sprickor från egentillverkad dumheten och/eller andras tillsynes fruktansvärda svek och illdåd emot en?
Jag tycker jag ser det hela tiden. Människor vill lägga sina problem utanför sig själva, jag är definitivt inget undantag. Tankar som t.ex. om hen bara kunde göra sådär eller om hen bara kunde vara lite mer av det där eller om jag bara fick det där osv. är att externalisera problemet. Det finns någon slags koppling till att våga släppa taget som jag skrev för snart 5 år sedan. Att släppa taget har jag kämpat mycket med och ju mer jag fortsätter att kämpa med det så blir det allt tydligare för mig att det endast handlar om mig själv och mina egna problem. Så när jag vägrar släppa taget så är det inte av kärlek till någon annan eller någon slags svårighet som någon skapar (vad som helst egentligen) utan det handlar om någon obeskrivbar kärlek till mitt eget helvete som jag inte vågar släppa taget om. Jag tror att alla mer eller mindre har samma problem. Varför det är så går att förklara genom vända sig till teorin. Systemteori, sociologi och transaktionsanalytisk psykoterapi är det som ligger mig varmast om hjärtat och jag skulle kunna ösa ur mig teorier om varför det är så men vad ska det egentligen hjälpa? Varje del av våra känslor är unika med vår egen signatur och behöver hanteras därefter. Utifrån det jag lärt mig teoretiskt så hävdar jag i sten att motståndet ligger helt och hållet hos oss själva.
Var snäll emot den här motståndaren, tydlig och framför allt modig, ärlig, kärleksfull och respektfull så kommer du att kunna hitta nya vägar att gå på. Inget av det här kommer utan ett aktivt beslut och en ärlig förståelse för att misslyckande och kris är del av kampen mot din största och värsta motståndaren du någonsin kommer att möta.
Jag har börjat titta mer på min motståndare och jag gillar verkligen inte vad jag ser. Många saker skrämmer mig och det som kan göra mig extremt ledsen är hur ofta han vinner och stoppar mig från att utvecklas. Du har en du med, hur ser din ut?
Rapporten behöver läsas ordentligt men om det som aftonbladet skriver om stämmer så ligger vi ganska illa till. Det är enligt aftonbladet 22 framstående forskare som klart och tydligt säger att vi kommer att hamna i en brytningsgräns där ekosystemet kan rubbas ordentligt. Anledningen om jag förstått det rätt är att vi äter och konsumerar mer än vad som är bra för jorden och att vi människor helt enkelt blir för många. Det är inget som kanske kommer att drabba mig innan jag dör men är det verkligen en anledning till att inte göra något åt det?
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag behöver bli bättre på att bli klimatsmart.
Hur är det för dig?
Det som irriterar mig ganska så ordentligt är att vill man läsa delar av rapporten som sammanfattas av Nature så behöver man betala 16 euro om jag förstått det hela rätt. En sådan sak borde vara gratis för att väcka människor. Varför måste det kosta?
Kanske går det att få tag på rapporten någon annanstans. Vidare sökning får ske imorgon!
Jag är dock fortfarande övertygad om att vår levnadsstandard behöver sänkas och då blir jag även ledsen för det är få som idag är beredda att kliva ner i standard och hur blir det då? Jag tror vi måste ändra oss för att det ska bli någon ändring och vem vet, kanske är det svaret på att finna någon slags sinnesro. Sluta stressa över konsumtionshetsen och börja leva här och nu istället och samtidigt rädda planeten. Kan det vara något?