”I will not hear what you have to say
Cause I need freedom now
And I need to know how
To live my life as it’s meant to be
And I will hold on hope
And I won’t let you choke
On the noose around your neck
And I’ll find strength in pain
And I will change my ways
I’ll know my name as it’s called again”
Mumford & Sons – The Cave
”Den som tror att han är för liten för att göra någon skillnad har nog aldrig haft en mygga i sovrummet”
Jan Cederquist
Det är inte med lite vånda jag påbörjar ett projekt som endast är till för mig själv så att jag kan släppa på min skrivkramp. 15 min är det jag har på mig att skriva en text om något som berör mig. Det handlar om att skriva något under kort tid och sen bara skicka iväg det och jobba på rädslan som uppstår när det känns ofärdigt.
Det är helt enkelt för att jag ska få igång mitt skrivande. Vill du pröva? Kontakta gärna mig så ska du få en inloggning. kanslan@gmail.com.
Frida skrev ”Jag kan vara stark om jag tillåts vara svag” som någon slags livsinsikt. Jag kan inte annat ge mig hän till denna enkla och självklara sak för när jag läste det så drog jag efter andan och blev lite yr. Det stämmer så väl in på mig och jag tror att det även stämmer in på andra människor. Vi måste tillåtas vara svaga för att kunna vara riktigt starka. Vi bär alla på svagheter och det gäller att hålla dom högt för det är en del av oss. Håller vi våra misslyckanden, misstag och tillkortakommanden högt blir det lättare för dina närmaste att visa sina egna. Då kan ni titta på dem och skratta åt dem vara i dem och putsa lite på dem. Räkna inte med att ni kommer att bli av med något av det. Kanske kommer ni kunna hitta kompensationsmetoder men perfekta blir ni aldrig och därför kan ni inte heller kräva det av andra.
För mig en befrielse och det tror jag det är för andra också. Se bara på alla par som strävar efter någon slags perfektion. Någon slag lyckonirvana som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Vi måste tillåta oss själva att vara rädda för livet och bejaka det inom oss.
Alla risker är möjligheter.
Lycka är kanske vår mest grundläggande inre drift men definitionen och vårt sätt att sträva efter det varierar kraftigt. Det som gör lycka så svårfångad är kanske inte bara att vi inte vet hur vi ska uppnå den, utan att vi har så svårt att hålla kvar den. Jag tror att vi, dvs. många av oss, har lätt för att nedslås av motgångar även i de allra lyckligaste stunderna i livet.
Varför?
Det finns inga enkla svar på den frågan men jag börjar så sakteligen tro att lyckan kommer om livet är fyllt av handling, mening och strid. Att jag i detta varande i livet hela tiden söker en seger utan krig genom att söka lycka, enbart för min egen skull.
Jag själv är en sådan person som behöver få vara ledsen ibland. Folk talar faktiskt om för mig att jag borde vara mindre pessimistisk men jag ser det som att jag bara försöker vara realistiskt. Den verkliga världen jag ser är inte rättvis och för det kan jag bli ledsen men inte på något sätt uppgiven eller hopplöst förvirrad i sorg och bitterhet. När livet är svårt för mig så är jag ledsen för det men inte på något sätt nedslagen, jag är bara ledsen. Det innebär alltså att jag är nästa dag kan vara fylld av kämpaglöd och iver att komma vidare i livet. Jag kan också gråta av lycka över en fantastiskt god äppelpaj och vara extremt lycklig när jag får leka med mina barn eller få lyssna när en fantastisk person och vän väljer att sjunga för mig över en knastrig mobiltelefon. Jag behöver dessa kontraster för att känna att jag lever, det tillhör mitt liv. Det jag är dålig på är att prata om den lyckliga känslan jag faktiskt också har. Det är för att den inte behöver bearbetas på samma sätt som min ledsamhet behöver.
Jag tänkte ändå att jag behöver ändra på det. För det finns en misstänksamhet mot lycka och ett konstigt antagande att förmår man fånga lycka så kommer det inte att vara, typ att man alltid får betala ett pris. Det kan inte vara sant. Mår man bra så förtjänar man att må bra och inge jantelag i världen kan ta bort den rätten.
Utgångspunkten måste vara att vi finner glädje i oss själva och den inre lyckan vi då känner blir en källa att ösa ur när vi kommer i kontakt med andra människor. Därför ska jag i fortsättningen även skriva och prata om saker när jag är lycklig.
Daniel Mendoza
Good News Magazine
Jag har en stark dröm om att kunna vara lycklig en vanlig knegardag. Ni vet där man lämnar ungarna på dagis åker till jobbet och får allt att fungera där och avslutar med att hämta barnen och eventuellt handla sen laga mat tillsammans med den man älskar och känna den där korta men intensiva känslan av lycka som kommer från ingenstans. Jag drömmer alltså om att få känna att det inte är någon speciell dag men att jag är lycklig. Jag drömmer om att känna lugn och harmoni och vara med någon person som jag älskar och som älskar mig, där det råder en acceptans och en respekt för varandras varande i livet.
Min dröm innehåller inte en harmonisk familj utan den innehåller kaos, irritation, misslyckande och tårar för det är en del av livet. I min dröm är vi en familj som lever med allt detta och ändå kan ta tillvara på alla lyckliga stunder som livet erbjuder en vanlig knegardag. Jag drömmer om att det finns ork till kärlekshandlingar under hela tiden vi ses och när vi går till sängs. Jag drömmer om att det finns något i familjerelationen som ger alla energi och mod att vara dom vi egentligen är och där det är tillåtet att blomma ut till de fantastiska varelser vi egentligen är.
Det jag drömmer kallas kanske i andra sammanhang för kärlek. Jag vet inte. Jag vet dock att jag har börjat misstro att min familjedröm verkligen går att uppnå.
Finns min familjedröm på riktigt? Finns det någon som verkligen kan känna lycka en vanlig tråkig knegardag?
Undra hur svårt det kan vara.
Jag har alltid gillat landet runt på svt. Egentligen enbart för att det tar upp positiva nyheter. De gjorde dom iaf förr. Nu är det lite mer andra saker också i någon slags populistisk anda. Idag hittade jag http://www.goodnewsmagazine.se/ en tidning om positiva saker en motkraft mot all dålig vi hör i median i övrigt en pungspark på alla cyniska negativitister.
Daniel Mendoza är mannen bakom tidningen och är nominerad i någon slags tävling på shortcut som årets uppstickare.
Beställ en prenumeration du också.
Ingen kan frånta mig ansvaret att ta hand om mig själv, inte heller kan jag ge bort ansvaret till någon annan för det är inget en annan person kan bära. För mig är det en befrielse att veta att den som kan släppa mig fri från mitt mentala fängelse är jag själv. Visst kan jag behöva ha hjälp av människor som säger att jag är okej, att jag är älskvärd när jag som mest tvivlar på det men det är inte alls samma sak som att någon tar över mitt ansvar för mig själv, utan det är att följa mig i min utveckling.
Även om jag inte skulle ha några vid min sida så är jag ansvarig för mig själv. Ingen kan lida mer av mitt icke-varande som jag själv. Jag är herre över mina egna nederlag, misstag och felsteg. Jag kan när som helst bestämma mig för att göra en omstart och om jag misslyckas kan jag inte skylla på er, livet eller någon slags övermäktig gud eller öde.
Att vara ansvarig för sig själv är att våga skapa nya vägar för sig själv och på riktigt älska sig själv. Är du ensam, olycklig eller fast i en situation så förändra scenen. Skaffa nya skådespelare, statister, måla om kulissen och skriv om pjäsen. Blir det inget bra pjäs så skriv en till men ge aldrig, aldrig upp. Det finns lika många pjäser som det finns fantasier i världens människor.
Herbert Otto ska ha sagt något i still med: ”Förändring och utveckling äger rum när en människa tar risker och vågar börja experimentera med sitt liv”. Jag vet att det är fantastiskt att experimentera med sitt liv det ger lycka och oväntade små mirakel samtidigt som det är en extremt påfrestande resa. Det här experimenterandet är viktigt för oss men något som jag tror att vi människor i allt högre grad slutat med för att det helt enkelt är en för riskabel resa att göra. Vad som är riskabelt är jag osäker på men jag tror det har att göra med att vi är rädda för att bli ensamma när vi kliver ur vår egen självuppfattning. Jag tror alltså att rädslan att bli ensam är större än driften att utvecklas mot något man inte vet vad det är, därför stannar vi kvar i det vi har och känner oss trygga med det. Av någon anledning så hamnar vi förr eller senare i ett tillstånd där vi börjar tvivla och en olycklig känsla börjar gro inom en. Oftast tror jag det handlar om att man stagnerat, att det trygga blivit tråkigt och förutsägbart och då börjar man ofta må dåligt och livet ifrågasätts. Det är egentligen ingen skillnad på dom som inte har någon det är samma typ av lidande.
Jag tror att alla kan förändra sitt öde, alla kan ta sig ur sitt icke-varande och upptäcka att det finns något inom sig som vill ut. Alla kan fatta beslut om att på riktigt förändras och aktiv arbeta på att få bort allt omotiverat motstånd mot förändring. Alla kan nå dit genom att handla konkret, aggera istället för att göra tankekullerbyttor på sin föreställning om handlingar man själv gör och andra människors åsikter om dem. Alla kan aktivt arbeta på att lära sig mer om hur man själv tänker med hjälp av ett utforskande beteende över vad som verkligen tillfredsställer ens behov.
Här kommer ett konkret tips:
Öva på att känna som du aldrig har känt förut. Använd dina sinnen som du aldrig tidigare har använt dom. Pröva att se, höra och röra på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Skapa något utan att kräva perfektion och fundera på vilket sätt du beter dig självdestruktivt genom att lyssna på vad du säger till dig själv och till andra i din omgivning, se dom i ögonen, lyssna till orden och respektera processen som uppstår när människor drabbas samman genom att vara övertygad att det för dig framåt.
Ingen förändring kommer att äga rum utan hårt arbete och smutsiga händer. Det finns inga snabba fix, bloggar, böcker, piller eller saker att lära sig utantill.
Jag vet inte mycket i livet men jag är övertygad om detta:
Vi finns till, vi är, vi är här, vi blir, vi skapar vårt liv och ingen skapar det åt oss.
Livet är en gåva och det är upp till oss vad vi gör med den gåvan.
Jag är livstrött. Jag är förbannad på att jag någonsin skrivit ”Att våga släppa taget”. Jag har kommit till den punkten att jag inte tror på mig själv längre och jag vågar inte börjar om på nytt. Jag är skiträdd och har svårt att förlika mig med mina egna ord om rädsla. För jag är helt paralyserad av förvirring, egna och andras nedvärdering av mig som person, rädsla och förtvivlan. Jag ser inget ljus jag är i en ändlös avgrund och känner enbart hopplöshet.
Jag har hamnat i ett läge jag inte önskar någon annan att vara.
Jag befinner mig i livet där inget blivit som jag tänkt. Jag famlar i blindo utan vare sig mål eller riktning. Jag är cynisk, bitter och känner mig extremt ensam.
Jag kliver av min livsleda. Jag har fått nog av mig själv och min omgivning.
Alla kan dra åt helvete. Ikväll avslutar jag det här livet jag levt fram tills nu.
Imorgon börjat allt på nytt. Jag ska aldrig mer vara den här personen. Imorgon börjar jag måla på en ny scen med nya skådespelare och nya kulisser. Imorgon kommer en bok med blanka sidor börja fyllas med vad som händer efter ett olyckligt slut.
Imorgon kommer att bli en bra dag.
© 2024 Känslan.se
Tema av Anders Noren — Upp ↑