Kategori: Alla artiklar (Sida 4 av 17)

Att födas som arbetslös bidragstagare

Bläddrade häromdagen bland gamla utkast jag skrivit i ilska och vemod. Hittade denna text som jag skrev för ca 9 år sedan.  Jag har lämnat den tämligen oredigerad. Ni får ta det som det är; en beskrivning hur det var för mig att hamna i arbetsförmedlingens och socialtjänstens ”klor”. Har saker och ting blivit bättre? Jag vet inte.

Det började den 28 augusti 1975. Jag föddes illröd i ansiktet och jävligt förbannad över att jag inte fick vara kvar i min mors mage, jag hade inte bett om att få komma ut. 30 år senare i det som kallas livet upplever jag en dag som förändrar mig som ger mig värdefulla men smärtsamma insikter i om hur livet kan ta en u-sväng. På ett sätt blev jag faktiskt född på nytt.

Kan ni hjälpa mig?” frågade jag underlägset och uppgivet när jag ringde till socialtjänsten och fick äran att prata med Nicke eller vad fan han nu hette. I ett försök att vara positiv hade jag bestämt mig för att inte var underlägsen på något sätt, utan snarare visa upp en stolthet att jag, trots att jag inte har några pengar, har ett värde. Det gick bra så länge jag pratade med växeltelefonisten och när jag satt i telefonkön men sen fick jag prata med Mikael eller vad fan han nu hette. Jag hade inte en chans att lyckas stå upp för mitt mål. Det var när jag skulle berätta varför jag behövde pengar som jag kände hur jag blev ett med gruset på mitt golv redo att dammsugas upp för sedan konserveras i en dammsugarpåse i evigheternas evighet. Jag kände mig misslyckad och jävligt dålig.

Har du anmält dig som arbetslös?” frågade han lite uppgivet och jag sa tveksamt och skamset  ”nä jag tänkte göra det efter att jag pratat klart med dig”. Det var min avsikt jag lovar och svär över min mammas tilltänkta grav men Mickepicke, eller vad fan han nu hette, verkade inte tro mig. För hur skulle jag annars tolka hans 5 minuter långa förmanade utlägg om varför det var så viktigt att jag anmälde mig till arbetsförmedlingen? Det sista jag sa var att jag förstod och att jag skulle anmäla mig till arbetsförmedlingen så att min blivande handledare inte skulle behöva läxa upp mig en gång till.  Jag var barnet som nyss fötts som skulle fållas in i rätt led, uppfostras att göra det som förväntades av mig nämligen följa alla steg som detta mellanmjölksland hade att erbjuda. När denne socialtjänstman som jag helt enkelt inte klarar av att komma ihåg namnet på fick höra att jag snart var färdig socionom ändrades hans tonläge lite men jag kunde aldrig riktigt lista ut om det var till min fördel eller nackdel. Jag funderade över om det här kommer att ligga till last för mig när jag ska söka jobb sen. Han, överbyråkraten, som antagligen inte var mycket äldre än mig, ägde mig, han var min uppfostrare och med hela handen styrde han mig emot det han ville att jag skulle bli och vara.

Precis som när jag föddes var jag fly förbannad och hade inte bett om att bli behandlad som jag blev behandlad men jag hade inge val jag blev den han ville att jag skulle vara. Jag var socialbidragstagare som inte var riktigt lika mycket värd som alla andra sociala människor som klarar av att leva livet utan telefonsamtal till överbyråkraten som sov med socialtjänstlagen som huvudkudde.

Samma dag, besök på arbetsförmedlingen.

Det är något konstigt med att gå till arbetsförmedlingen. Jag har inte gjort det så många gånger men hela lokalen andas av någon slag kuvenhet. Jag skall anmäla mig som arbetslös, förlåt, arbetssökande och när jag kommer in i byggnaden så finns det skyltar som visar till hela fyra olika plan och jag har ingen aning om vart jag skall ta vägen. Skylten ”information och anmälning” visar sig vara det som jag söker. Ett kontorslandskap välkomnar mig. Det finns datorer i sann arbetsförmedlingsanda. Dvs. de är blåa har en strykula med endast en knapp och så har de ett fast tangentbord som känns väldigt opersonlig. Hela känsla med just de här datorerna är ”Den här kan du inte sno” och kostar antagligen en förmögenhet och är skitdåliga. Jag kliver fram till gubben som står under en stereotyp och opersonlig skylt som det står ”information” på. Jag berättar mitt ärende och han verkar uppriktigt förvånad att jag inte har varit anmäld på arbetsförmedling förut. Jag kan inte avgöra om det är någon slag professionellt förhållningssätt han har eller om han faktiskt är genuint förvånad. Han visar mig snabbt till en av de stöldsäkra datorkupolerna och får snabba instruktioner vad jag ska göra. Då infinner sig känslan igen. Den där känslan att jag inte är riktigt lika mycket värd och är lite korkad för att jag förvånat ställer frågan: ”Vadå måste jag själv registrerar mig?”  Han svarar då lite förmanande och överlägset: ”Jamen självklart” sen tog han kommandot över rullkulan och gjorde några snabba klick och vips var jag framme vid regstreringssidan och jag fick ta över kontrollen igen. Det var en lång registreringsprocess, allt skulle redovisas så det tog minst en halvtimme. Runtomkring mig springer människor och söker jobb och sysslar med samma sak som jag och hela tiden blandas frågor, förhoppningar och skam med varandra. En man står ca 2 meter ifrån mig och jag hör honom ringa på olika jobbannonser på arbetsförmedlingens gratistelefon för jobbsökare. Han sköter sig inte speciellt snyggt. Jag tycker, bara genom att lyssna på hans röst, att han liksom utstrålar en osäker framfusighet. Han försöker var pushig, för att han har lärt sig att man ska vara det när man söker jobb. Bara det att han gjort  det så många gånger att det egentligen inte spelar någon roll längre, det är rutin, en show som han för länge sedan slutat bry sig om. ”Jaha så ni har tillsatt alla tjänster redan? Okej, det var ju synd” hör jag honom uppgivet säga och jag kan inte undgå att bli lite beklämd.

Jag tittar inte upp utan koncentrerar mig på registeringsprocessen på skärmen som förövrigt övervakas av en tjej som då och då tittar på mig. Jag känner blickarna men jag tittar inte upp vilket är ett ganska ovanligt beteende för att vara jag. Jag brukar titta på folk och gärna le lite men på arbetsförmedlingen känns det som om att det helt enkelt inte är läge. När jag slarvigt genomgått hela registreringsprocessen så går jag och tar en lapp. Det står 625 på den och hela 1 h 20min väntetid. Jag suckar ljudligt samtidigt som jag ser att någon ändrat sig och lämnat en lapp som det står 618 på. Jag tar den och sätter mig och läser DN debatt. Det är Statens folkhälsoinstituts generaldirektör, Gunnar Ågren som skriver: ”De psykiska sjukdomarna är den största enskilda orsaken till ohälsa bland kvinnorna. Bland männen kommer psykisk ohälsa på andra plats efter hjärt- och kärlsjukdomar. Det visar nya siffror från Folkhälsoinstitutets årliga rapport, som i dag överlämnas till regeringen” Hela debattartikeln är en orgie i misär och jag funderar över om det kan vara så att Gunnar Ågren, går igång på att lämna dessa dystra rapporter eller om han ser något ljus. Själv vet jag inte vart jag skall ta vägen med det jag läser. Det fick mig att börja fundera. Så himla konstigt är det ju inte att psykisk sjukdom kommer så högt men vad gör vi åt det? Att vara psykiskt sjuk verkar fortfarande tyvärr vara som att leva med ett stigma och kanske är det inte så konstigt med tanke på hur det kändes att bara sitta som arbetslös och bidragssökande människa på arbetsförmedlingen. Kanske är det så att det stigande arbetslösheten är en direkt orsak till ökad psykisk ohälsa. Kan det vara så? Tänk om det är så att vi människor i Sverige håller på att bli så in i helvete lurade. Tänk om det är så att rika och förmögna finansvalpar, som håvar in alla våra pengar, styr våra liv med militär disciplin rätt emot ättestupan. Snart finns ingenting kvar av vad det som kallades välfärden och allt vad det innebar för psykisk sjuka och arbetslösa. Fler som jag kommer med tom blick sitta och försöka upprätthålla någon slags värdighet genom att stänga ute världen med sin dyrt inköpta mp3spelare i öronen som tar hela en gigabyte ärligt snodda mp3låtar från det stora öppna internetbilblioteket. Det är synd om människorna och vi måste fan hjälpas åt för ta oss ur den här känslan av att vara levande döda. Mer hann jag inte tänka innan den illröda sifferdisplayen ilsket började pipa och siffrorna fullkomligt rusade iväg så helt plötsligt är mina 80 minuter mycket nära. Det visar sig att jag dragit en vinstlott när jag hittade den där överblivna lappen på nummerlappsutspottaren för jag får gå före två stycken som redan satt i väntrummet när jag kom. Att de missat lappen var för mig bara ett ytterligare bevis på den enorma kuvenhet och låga självkänsla som var kutym på det här stället. Ingen av dem hade lyckats höja blicken så högt som två decimeter för att se den där lappen som hade besparat dem kanske 10-20 minuters väntetid. Jag är ny på det här så därför såg jag lappen men jag kunde lika gärna ha missat den.
Mötet med arbetsförmedlaren blev en positivt upplevelse. Han var trevlig, rak och gjorde ingen grej av mötet i alla fall inte till en början. Han log lite återhållsamt när jag berättade att CSN vägrade ge mig 8 veckors extra studiemedel för att kunna slutföra min socionomutbildning. Jag hade gjort mina 240 veckor och min tid var ute. CSN fullkomligt skrek åt mig att dra åt helvete innan de bussar hundarna på mig och kräver tillbaka alla pengarna. Han tittade på mig och sa så hoppfullt han kunde att jag får pröva att ansöka om a-kassa också men jag var skeptiskt. Efter att ha varit med i a-kassan i ca två månader så betvivlade jag starkt att jag skulle få a-kassa. Den trevliga mannen log och sa hurtigt: ”Du behöver ett extraknäck så att du kan bli klar med andra ord”. Jag log och höll med, vad fanns det annars att göra? Skulle jag skrika till honom att jag banne mig behövde vinna drömvinsten på lotto som skulle gå rakt ner i min ficka så att jag slapp den här jävla skiten? Nä jag skulle inte skrika till honom jag skulle inte heller se ledsen ut för det är jag inte programmerad till. Jag ska vara hoppfull och glad över att jag ens kunde få komma till huset som gud glömde ge lite värdighet.

Mannen bakom disk nr 10 är i alla fall fortsatt hurtig som det stod att det krävdes i annonsen till det jobb han nu befäste samtidigt som han stoppar en bunt papper i näven på mig. Han välkomnar mig på introduktionsmöte och sen kommer ytterligare en nedvärderande situation. ”Sen ska du få göra en läxa” säger mannen som helt plötsligt har bytt skepnad och blivit häxläraren från årskurs tre. Han vill att jag skall läsa på om en jävla massa saker i en broschyr. Jag tappar all fokus, allt jag tänker på är vad läraren från yttre rymden kom ifrån och vad han just sagt. Hans tonfall var som till ett barn och jag vet av någon oförklarlig anledning varken ut eller in men jag blir förlägen och stryker mig upprepande gånger längs mitt veckolånga skägg, pressar fram ett leende och tänker: ”Det här är sjukt, det här är under min värdighet. Vem fan tror han att han är?” Missförstå mig inte jag förstår att jag behöver lära mig systemet men det är sättet han säger det på, sättet han på något sätt markerar sin makt som gör mig förlägen. Jag tar lapparna och går och när jag kommer ut i från huset ser allt plötsligt så annorlunda ut och jag kände knappt igen mig. En vacker kvinna i min ålder går förbi och ser besvärad ut. Såg hon att jag just kommit ut från arbetsförmedlingen och tyckte jag var besvärande? Tyckte hon verkligen det? Jag blir förbryllad över mina tankegångar och låser upp min cykel och börja leta efter min mp3spelare för nu klarar jag inte mer, jag måste bort. Efter lite febrilt letande slår det mig att jag satte den på laddning, hemma och nu måste jag cykla öppen, sårbar, förtryckt med en känsla av att inte ens vara  värd hundbajset i soptunnan utan möjlighet att krypa in i mitt skal av musik från min mp3spelare. Jag blir illröd i ansiktet och förbannad. Jag har inte bett om det här!

Jag försöker ilsket få ut min cykel så att jag kan cykla hem. Det är många cyklar som står parkerade, det är trångt och jag lyckas riva ner en annan cykeln med buller och bong. Jag överväger snabbt om jag skall våga skita i att ta upp cykeln men blir istället ännu argare för det skulle jag aldrig göra annars. Jag  släpper min egen cykel som inte har något stödben så att den åker i backen med en ljudlig smäll. Den lever om så pass mycket att kvinnan som besvärat gått förbi mig tidigare vänder sig om och stirrar irriterat på mig men det skiter jag i. Jag ställer upp cykeln som tidigare föll när jag försökte ta ut min egen och rycker sen hastigt upp min egen och slängde mig snabbt upp på cykeln och började trampa hemåt.

Ibland känns det som om jag föds åter och åter igen. Jag upptäcker saker jag aldrig trodde var sant och idag föddes jag som ett arbetslös socfall och jag vill desperat tillbaka till det jag hade och kände igår. Är det såhär det ska vara nu?

Normer och värderingar och rätten till likabehandling

Efter att ha gjort ett skapligt löjligt test på nätet så slår det mig att jag verkligen gillar familjelivet och att jag har behov av leva i en familj. Min familj består av min underbara sambo Åsa och mina två söner som jag delar med deras mamma. Jag lever inte ett kärnfamiljeliv. Jag saknar ihjäl mig när jag inte har mina barn och jag älskar stunderna jag har tillsammans med min sambo utan barn och när vi alla fyra är tillsammans. Alla dessa motsträviga känslor är ibland svåra att handskas med men det som jag kanske har haft allra svårast med är att jag inte tillhört skaran lyckliga heteronormativa familjen.

Hetsad av rådande heteronorm, reklam, facebook och uppväxt trodde jag länge att det absolut mest eftersträvansvärda var en familj sammanbunden genom genetiska band.  Ni vet mamma, pappa, barn, hus och sen SAAB men inget husdjur, där drog jag min gräns.

Låt mig säga att just dessa normer och värderingar har ställt till det en hel del för mig. Mina egna normer och värderingar att heteronormativa kärnfamiljen är något extremt eftersträvsamt har målat in mig i ett hörn fyllt av negativ energi och motsägelser. Det har inte varit helt lätt att tvingas kliva utanför mina egna normer och värderingar men jag är otroligt glad över att jag fått göra det. Idag lever jag ett familjeliv precis som alla familjer med genetiska band och precis som andra familjer som helt och hållet bryter mot heteronormen. Familjelivet ser inte likadant ut får oss om vi skulle jämföra våra familjeliv och helt ärligt så är det få av oss som lever upp till den rådande heteronormen med kärnfamilj tätt hopknutet av genetiska bandet. Vi vet vad som är den rådande normen trots att vi i Sverige har lite drygt 20000 skillsmässor per år. Vad det beror på lämnar jag till en annan att besvara. Det som jag tycker vi har gemensamt är att vi alla, i vår alldeles egna lilla konstellation av människor, bildar en enhet som rår om varandra och följer ömsom leder varandra i respektives resa genom livet. Vi utgör alla en grundläggande enheten i samhället och äger rätt till respekt och skydd från samhället och staten.

Vi vet att det borde vara så i vårt välutvecklade Sverige att alla olika familjekonstellationer äger rätt till respekt och skydd från samhället men verkligheten ser inte riktigt ut så. Fördomar och tvivelaktiga attityder mot allt annat än vita heteronormen går att se om man tittar ordentligt. Begreppet familj som sådant anser jag behöver ses över och revideras och jag tror att ett sätt är att börja lyfta på våra egna norm- och värderingstenar som utgör fundamentet i vårt sätt att vara gentemot varandra i vårt dagliga liv. Jag blev tvungen att handskas med mina normer och värderingar och jag kan än idag inte fatta hur djup rotat min heteronom satt i mig. Jag ser mig som en väldigt tolerant, öppensinnad och välutbildad person men ändå så satt jag benhårt fast i någon slags tanke att jag blev mindre värd för att jag inte lyckades hålla ihop den heteronormativa kärnfamiljen. Jag vet att jag lurat mig själv att tro att just dessa normer och värdering inte påverkade mitt sätt att vara gentemot andra människor som gick emot mitt grundläggande sätt att tänka. Länge trodde jag att jag bemötte alla på samma sätt oavsett hur deras familjekonstellation såg ut eller vilken sexuell läggning de hade. Idag förstår jag att denna bas av omedvetna åsikter påverkade mitt sätt att vara och att jag har kränkt andra människor utan att jag ens varit medveten om det. Inte ens idag vet jag om jag är helt fri från mina grundläggande värderingar jag byggt upp mitt liv på.  Jag är inte helt säker på att jag fått bort hela fundamentet när jag nu försöker bygga ny grund. Jag vet att när det gäller själva könsnormen har jag enormt mycket att jobba med som man. Det tror jag alla män behöver jobba med, kvinnor måste också jobba på den del.

Det jag däremot lärt mig är att det inte är lätt att ändra på sina egna normer och värderingar så därför anser jag att vi måste prata mer om det. Normer är medvetna och omedvetna handlingar som vi behöver synliggöra. Vi behöver titta på t.ex. heteronormen och könsnormen. Vi måste ta oss tid till att ifrågasätta och sen ta fram vilka verkliga privilegier det ger att tillhöra en viss grupp och förståelse för vad det innebär att stå utanför en viss grupp. Vidare behöver vi titta på oss själva och rannsaka, förlåta och förändra vårt beteende. Det behöver göras överallt men på ett ställe behöver detta ske extra mycket, det är på våra skolor. Vi måste försöka låta bli att föra över våra tillkortakommande till det käraste vi har nämligen våra barn, vår framtid. Vi kanske inte kan påverka våra egna normer och värderingar men vi kan anstränga oss för att inte skicka vidare de allra värsta till våra barn och var medveten om att allt vi  gör och säger kommer barnen ta efter.  Allra minst borde vi lära barnen att bli normkritiska.
Frågor vi akut behöver ställa oss är vad det egentligen är för norm som gäller på våra skolor idag och lär vi våra barn att vara normkritiska mitt uppe i all betygshets som ett resultat av PISA-resultaten? Har vi utifrån en normkritisk perspektiv någon som helst koll på vad vi håller på med i grundskolan?

Rätten att få vara speciell

”Du är inte speciell, unik eller bättre än någon annan ” sa han med irriterad röst. Jag fann mig inte riktigt utan det gick rakt igenom alla mina skyddsmurar och skakade om både hjärtat och hjärnan. Det var en hastig och beslutsam attack på mig när jag trodde att vi i god vänners lag bara pratade med varandra.  Jag kunde inte förstå varför han helt plötsligt blev så himla arg på mig och jag kände inte alls igen mig i att jag skulle ha försökt framhäva min förträfflighet så därmed sved kritiken hårt. Jag stammade ur mig några meningar om att jag inte hade för avsikt att vara något av det han påstod men han stod på sig och samtalet avslutades kort därefter. Länge skämdes jag över det jag inte förstod men som han tydligen såg i mig. Hade han rätt?

Det här var för minst 10 år sedan och jag är övertygad om att han aldrig förstått hur mycket den tillplattande meningen skakade om mig och att det startade en förändring i mig. Jag tänker att det var ett sätt för honom att avsluta vänskapen. En vänskap jag uppskattade och värderade högt.  Jag tyckte vi hade många långa och givande diskussioner men helt uppenbart var han inte lika nöjd med vår vänskapsrelation för idag pratar vi inte med varandra. Sånt händer i livet och jag sörjer inte det idag. Dock har jag märkt att jag återkommer till känslan jag hade då.

Just under den här perioden kände jag mig faktiskt lite speciell och unik och det tror jag mest beror på att jag var nöjd med mitt liv och jag hade människor omkring mig som älskade mig och jag trivdes och mådde bra med det. Jag hade också visioner om saker och ting och tyckte om att diskutera. Kanske var det så att min vän ansåg att jag ansträngde mig för att uppnå/ bli något som jag, i hans ögon, inte kunde leva upp till och att det gjorde, återigen igen i hans ögon; mig till en något patetisk figur. Jag vet inte. Jag bara spekulerar. Kanske var han bara arg över något annat som jag aldrig kommer att förstå men känslan finns kvar. Den där känslan att få min bubbla spräckt, att bli påkommen med att tro alldeles för högt om mig själv. Känslan som uppstod kom ur förvirringen som uppstod av att få höra, av någon som var viktig för mig, att jag inte var så bra som jag trodde att jag var. Jag blev ledsen och arg. Mest arg på mig själv för att jag var på ett sätt som inte uppskattades och att jag inte förstod det. Sen blev jag ledsen.

Det fascinerar mig att jag alltid kommer tillbaka till den här händelsen när jag försöker titta på mig själv från andra synvinklar och försöker ställa viktiga frågor till mig själv om vem jag är och hur jag är. Väldigt ofta hamnar jag i något slags vemodigt tillstånd och det dyker upp en massa olika negativa tankar om mig själv. Det ska påpekas att jag i grunden tycker jag att jag är okej och allt som oftast så tycker jag att andra människor också är okej. Ibland dyker, som för många andra, negativa tankar och konstiga tankesätt upp och nästan varje gång kommer jag ihåg min fd. väns ord: ”Du är inte speciell, unik eller bättre än någon annan”. Självklart är jag inte bättre än någon annan men det finns ingen annan som är som jag. Jag är unik och du är också unik.

Det är viktigt att påpeka att jag är ansvarig för att jag tog till mig av vad han sa och jag är också ansvarig för min reaktion. Det jag tycker vi ska fundera på är varför vi har så svårt att acceptera varandra och våra speciella olika drag. Vi bör alltid låta var och en få bli det dem egentligen är. Inte det till det vi vill att de ska bli eller tycker oss se att de ska bli.

Rätten att få vara speciell borde vara självklar men det är den inte. Orsaken till det är svår att förstå men jag är övertygad om att det handlar om våra omedvetna normer och värderingar. Inte förrän vi börjar få syn på dessa kan vi börja ändra på vårt sätt att vara gentemot varandra. Lyckas vi inte grabba tag i våra normer och värderingar så är det näst bästa att helt enkelt låta de, i ditt tycke, speciella få vara i fred.
Vi har alla rätt att få vara speciella.

Citat – Låt dig inte luras av mig

Jag vill att du ska veta hur viktig du är för mig, hur du kan var den som skapar den person som finns inom mig om du väljer att göra det. Bara du kan bryta ner muren som jag sitter och darrar bakom. Bara du kan se bakom min mask. Bara du kan befria mig från min skuggvärld av panik, osäkerhet och ensamhet. Gå därför inte bara förbi mig, är du snäll. Jag vet att det inte kommer att bli lätt för dig. En övertygelse om att man är värdelös bygger starka murar och ju mer du närmar dig mig, desto blindare kanske jag kommer att slå tillbaka. Du förstår, det verkar som om jag slåss mot just det jag behöver mest. Men jag har fått höra att kärleken är starkare än murar, och däri ligger mitt enda hopp. Så riv ner de där murarna med dina fasta men ömma händer, ty barnet inom mig är mycket känsligt och kan inte växa bakom murar. Ge inte upp. Jag behöver dig.

Texten är hämtad ur boken Leva älska lära av Leo Buscaglia
Det är inte han som har skrivit den utan påstår att den heter ”låt dig inte luras av mig”. Hittar du originalet så vill jag gärna veta vem som har skrivit det.

Företag vill gå med vinst

Jag skrev tidigare om ansvariga för Attendo Care surade över att det blivit sådan uppståndelse över deras vinstuttag på miljonbelopp. Nu kommer det fram att hamburgerrestaurangen Max vd Richard Bergfors och vice vd Christoffer Bergfors är stressade. De är extremt oroliga över att oppositionen vinner nästa val. ”Det vore en fullständig katastrof”, skriver de i ett brev till sina ca 1700 anställda skriver DN. Max gick med vinst förra året och därmed togs en aktievinst ut på den nätta summan av 100 miljoner kronor och det var familjen som tog del av den vinsten. Dvs. pappa Curt Bergfors som äger 85 % sen Richard Bergfors och Christoffer Bergfors (men kolla det är ju Maxs VD och vice VD!) plus den 14-årige Wilhelm som delar på 100 miljoner kronor.

Jag hoppas de överlever även om Alliansen inte vinner nästa val. Det vore ju för sorgligt om de bara gick med hälften så mycket vinst om säg två år. Enligt Solidinfo så har de ökat sitt vinstuttag de senaste åren ganska så rejält.

 År 2012-12 2011-12 2010-12 2009-12
Utdelning till aktieägare 100 000 000 kr 70 000 000 kr 60 000 000 kr 35 000 000 kr
Löner till styrelse och VD 7 314 000 kr 4 301 000 kr 4 485 000 kr 3 545 000 kr

Frågan är vad som kommer att hända om socialdemokraterna vinner valet. De kanske kommer att höja resturangmomsen och höja arbetsgivaravgiften för ungdomar. Det skulle enligt bröderna Bergfors vara katastrof för deras företags tillväxt. De skriver alltså detta till sina arbetstagare som arbetar och sliter för vad jag antar ganska så dålig lön och vill, pga av att vinsterna riskera att minska, att deras arbetstagare ska rösta på alliansen.

Det är något rejält galet med hela tilltaget och jag är tacksam för att familjen Bergfors är ganska så öppna med sin. Det som oroar mig är de människor som sköter det snyggare men har samma värderingar.

Jag hoppas att ni ser det jag ser. Jag ser att de som tjänar väldigt mycket pengar fortsätter att vilja tjäna ännu mer. Jag vill påstå att det är orimligt mycket mer. Vad ska familjen Bergfors med 100 miljoner till när de året innan tog ut en vinst på 70 miljoner kronor? Proportionerna blir helt galna för jag tvivlar inte en sekund på att Maxs vd och vice vd ser det som en katastrof om oppositionen vinner valet.  De är verkligen extremt oroliga. Deras verklighet är långt ifrån hur min verklighet ser ut. Varför skulle det vara fel för ett företag som Max att faktiskt vara nöjda med att de bidrar till samhället samtidigt som företaget går med säg 50 miljoner i vinst? Vad är det som är fel om företaget går med 10 miljoner i vinst? Varför skulle det vara en katastrof om tillväxten inte blev större?

Familjen Bergfors och företaget Max hamburgeresturang AB är naturligtvis inte ensamma. De finns massor av människor och företag som är precis likadana och kanske t.om. värre. Vi lever tillsammans med människor som hårt pushar framåt för att få mer vinster som inte bryr sig om något annat än just vinster. Vi behöver bevaka dessa kapitalisters tankar och värderingar och granska dem. Allt de vill ha är mer och de kommer att använda sig av alla möjliga och omöjliga argument för att få sin vilja igenom.

Vi som vill ha ett fungerande samhälle för alla behöver granska och hålla på koll på dessa människor. Vi behöver ta striden för ett mer solidariskt samhälle och för ett samhälle där vi har en välfärd för alla och faktiskt värnar om varandra. Vi ska inte göra som dessa rika människor vill att vi ska göra utan vi ska gör det som är bäst för oss och våra barns framtid.

Svaret är nej – du får inte tjäna pengar på välfärden

Erik Lautmann och Helena Stjernholm har som rubrik satt ”Vi har också rätt att tjäna pengar på vård” i deras debattartikel i DI.  Jag måste tyvärr raljera lite här. Det känns som att det är en 4-åring som sitter med sin snuttefilt och skriker ut sin irritation över att hen inte får något som ”alla andra får”. Som exempel tar de upp ”alla” företag som säljer skolmaterial till skolorna och vårdmaterial till sjukvården och för att inte tala om alla bolag som tjänar pengar på att bygga husen som all sjukvård och skola bedrivs i. Erik Lautmann och Helena Stjernholm menar att det minsann inte är någon som gnäller på dessa företag men på deras egna verksamhet blir folk arga när de plockar ut miljardvinster på skattebetalares bekostnad.

Stackars Erik Lautmann och Helena Stjernholm och de övriga välfärdsföretagarna det är väl klart att de också har rätt att tjäna pengar på välfärden, eller? Låt mig vara en kritisk och omvårdande förälder på samma gång. Svaret är nej, Erik Lautmann och Helena Stjernholm, ni får inte inte tjäna pengar på vård och skola. De pengarna ni tjänar ska tillbaka till oss som betalar skatt. Ni förstår det är inte era pengar utan det tillhör vuxna ansvarstagande och solidariska människor som vill att alla ska ha en bra vård och skola. Välfärdssektorn är inget ni ska tjäna pengar på så att ni kan köpa massor av godis för.

Enligt ETC:s senaste granskning så har välfärdsbolagen gått med ca 30 miljarder i vinst sen Alliansen vann valet 2006. 30 miljarder är en extremt stor summa och därför blir jag provocerad över det faktum att Lautmann och Stjernholm mycket riktigt påpekar att framtidens välfärd har stora krav på sig. Jag vet att de har rätt och samtidigt vet jag att de tänker tjäna ännu mer på sin verksamhet i framtiden. Så när LO helt plötsligt börjar en reträtt och vill förhandla med  välfärdsbolagen och komma överens så blir jag extremt orolig. Man förhandlar inte med en egoistisk 4-åring man talar om vad som gäller.

Ingenting inom offentlig verksamhet är särskilt enkel. Ni har väl inte glömt Maciej Zaremba artikelserie om den olönsamma patienten i DN? Det står mig klart att organisationen av offentlig verksamhet är under all kritik, det måste helt enkelt ske en effektivisering av offentlig verksamhet. På den punkten ligger det enorma utmaningar framför oss.

Även om företagen klarar av att göra samma sak som de offentliga verksamheterna och tjäna pengar på det samtidigt kommer det aldrig i mina ögon bli okej att håva ut 30 miljarder kronor från våra allra viktigaste välfärdsfunktioner. Det är pengar som behövs till annat så tyvärr kära lilla välfärdsföretagare du behöver sluta ta ut så mycket i vinst på din verksamhet. Ni får inte tjäna pengar på vård. Det är inte okej. Ni får hitta något annat att leka med.

Medelålderskris

Jag fyller 38 år idag. För mig är det något märkvärdigt. Något härligt och förskräckligt på samma gång. Jag inser att det här är bara början på någon slags medelålderskris som är ganska vanligt förekommande. Jag är inte ensam. Det jag funderar mycket på är vad jag egentligen har gjort med mitt liv. Själv summerar jag mitt liv med att konstatera att jag har gjort många saker. Jag har varit med om många saker. Jag har haft en känslomässig resa med allt från avgrundsdjup förtvivlan till sprudlande glädjestunder utan gränser. Jag har gjort bort mig katastrofalt och även lyckats med många saker. Det som slår mig är att jag inte har lyckats i den utsträckningen jag kanske skulle vilja. Jag kan inte riktigt att avgöra om det är för att jag har svårt att känna lycka, att verkligen närvara i lyckans vidunderliga känsla eller om det är för att jag faktiskt inte har lyckats så väl som jag borde eller om det är medias lyckoideal som spökar till det för mig. Sen funderar jag mycket på vilken måttstock jag går efter?  Antagligen har jag för mycket jante i mig, för mycket elände och alldeles för nära till att se problem istället för möjligheter som resulterar i att jag inte känner att jag lyckats. Sån är jag.  Jag delar med mig av det här för att jag vet att jag inte är ensam om att fundera på alla dessa frågor. Mina frågor är antagligen inte helt unika men de är viktiga för mig. Jag tycker att det är viktigt att vi delar med oss av dessa funderingar och nu vid 38 års ålder känner jag att kan dela med mig av detta utan att falla igenom i någon slags känsla av att detta skulle göra mig sämre än någon annan av er.

Jag tycker det är svårt att vara människa, härligt men svårt. Det är av någon anledning krångligt att hitta lyckan i vardagen det är som att det alltid saknas något.

Jag märker att jag ständigt återkommer till frågan om vad en lycklig människa egentligen är och vad är det som utgör basen, huvudingredienserna, i det där lyckliga livet?
Sen funderar jag på om hur länge man kan vara lycklig? Jag är nära att besluta mig för att lycklig är man bara i korta andetag och om man försöker vidhålla lyckan så försvinner den.

38 år idag och mitt sökande fortsätter.

Insåg just vad föräldraskapets välsignelse är.
Det är inte att få lära sina barn allt som de behöver lära sig utan få bevittna när de lär sig och utvecklas. Att få vara med om deras första ålande försök att ta sig framåt som byts ut till stapplande steg som byts ut till klättring vidare till löpning till cykling osv. är fantastiskt. Att sen få fortsätta vara deras åskådare i deras första biobesök själva, första kärleken, första stora besvikelsen som byts ut till triumf  kan inte vara annat  än  en  välsignelse,  ett privilegium.

Att få ta del av deras resa att bli människa. Inte till det jag vill att de ska bli, utan till sitt alldeles egna lilla jag.

Det är med stor upprymdhet jag inser hur privilegierad jag är att få vara med om en sådan resa.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: