Sida 14 av 18

Jämställdhet

Jag känner instiktivt att det inte är så smart att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Anledningen är att det känns som att det bara kan bli fel, oavsett vad jag säger. Men med anledning av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skapande av total bloggstorm så kan jag faktiskt inte låta bli. Det är så otroligt intressant. Det är inte lite folk som har reagerat på detta lilla blogginlägg. Jag såg t.om. Zandén eller om det var Gyllenhammar på tv4 i morse. Det flesta inläggen verkar gå åt raseri hållet som skoningslöst sågar Zandén och Gyllenhammar vid fotknölarna. Jag vill vara försiktig här men jag funderar verkligen  hur seriöst inlägget egentligen är när de skriver: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?
Kan inte låta bli att le lite för mig själv. Vad menar dom? Ett försoningsknull är en sexakt mellan två personer som varit osams, kvinnomisshandel handlar om en man som slår en kvinna han påstår sig känna och det är enligt lag straffbart. Drar Zandén och Gyllenhammar paralleller till att det går att först bli misshandlad och sen ha ett magnifikt kraftfullt försoningsknull? Det hela ger en bitter elak smak i munnen som gör att jag vill använda Listerine i ett år i streck. Jag upplever det inte som en nyanserad åsikt eller vad det nu är.

Men jag måste ändå ta upp det hela med att de faktiskt säger att de vill att en man ska vara en man och inte en kvinna som inte kan amma. Jag kan på ett sätt faktiskt förstå dem men frågan är ju mycket svårare och djupare än vad de åstakommer i sitt blogginlägg.

För mig så handlar jämställdhet inte om att män ska bli kvinnor och tvärtom. Det handlar om att närma sig varandra, att förstå varandra, att faktiskt värna om varandra. I en relation så krävs det att var och en tar ansvar för sina 50 % i den relationen. Det innebär att båda får hjälpas åt. Att var och en tar ansvar för sig själva och absolut inte tar ansvar för den andre. Det svåra i den här kråksången är att ta ansvar för sig själv. Jag menar om nu Zandén och Gyllenhammar gillar hårdare tag och tycker att mannen ska kunna ta för sig så måste de se till att stå för det och skapa och uppmuntra detta beteende. Inte nödvändigtvis genom ett ogenomtänkt blogginlägg utan kanske helt enkelt på det privata planet så att vi andra slipper få veta det.
jämställdhet får vi inte om vi inte först börjar förstå att vi alla har ansvar för oss själva och att det är okej att be om saker och att det är okej ta emot (även fast man bett om det). Det är också viktigt att egenansvar innebär att vi kan säga nej till saker vi inte vill ha och ja det vi vill ha utan att skämmas. Det innebär inga bittra sura undertoner i utlägg om t.ex. att toalettlocket är uppe. Inga bittra sura undertoner om att kvinnor aldrig släpper till om man inte har städat först. Det borde vara förbjudet med bittra sura undertoner. Ta tag i det saker som du inte gillar istället. Vill kvinnor ha högre lön så måste de faktiskt säga till att de är värda mer i lön, det är att ta ansvar för sig själv. Mannen kan ta ansvar för sina 50 % och tänka efter två gånger till innan de börjar skrika rödstrumpor och bitterfittor efter kvinnor som vill tjäna mer pengar. Vill mannen knulla innan han städat så får han bannemej ta och se till att få knulla innan städningen. Hur svårt ska det vara? För dom som nu måhända tänker att mannen ska tvinga till sig sex så vill jag göra det tydligt att det är inte det jag menar. Det finns bättre och schysstare sätt än att göra något emot en annans vilja.

Vissa saker blir man oense om och då blir det en konflikt och en konflikt löser sig inte om någon ändrar åsikt eller att man båda kompromissar. När det gäller lönefrågan så finns det bara ett alternativ och det är mannen och de som styr bör rätta in sig i ledet och börjar deala pengar. Det logiska rättvisa samhället vi lever i kan inte rättfärdiga någon slags sämre särbehandling av kvinnor. Men även den här frågan är komplex.  Kvinnan behöver titta på sig själv och faktiskt granska varför den inte får samma lön som mannen. Det är inte bara systemet som ska ändra på sig utan det är också kvinnan. Exakt vad det är vet jag inte och kommer inte gå in på det heller men det finns saker som kvinnan måste göra utöver att bara kräva mer pengar i fickan. (Jag är villig att diskutera detta mera och gärna på Forumet 😉

Män är jäkligt dåliga på många saker och kvinnor lika så. Ingen av oss är perfekt och ingen ska komma och säga något annat. Så länge som du själv inte är perfekt så kan du inte kräva det av någon annan heller. Kvinnor och män måste fundera på vad de vill ha ut av livet. Vissa kanske prioriterar knullfester med många partners. Medan andra vill ha ett liv där familj, vänner, social status och sex på söndag morgon i tre timmar är det viktigaste för dom. Det är faktiskt så att vi kan välja. Vi kan välja hur vi lever vårt liv. Problemet är att det krävs en jävla massa mod att inse det och stå för det. Moralkakor haglar över allt och alla och kanske så behöver du mer mod än någonsin för att lyckas gå din egen väg. Glöm aldrig att du har ett val. Står valet mellan att ha en man som tar dig med storm då och då eller att ha en man som vaggar och tar hand om erat barn på föredömligt sätt med risk för att få en man som luktar barnbajs vid sexakt, så står valet mellan just detta eller en kompromiss.

Kvinnor behöver bli tydligare med vad de egentligen vill och männen behöver bli tydligare med vad de vill.
Istället för att se just detta och arbeta för detta på alla planer så diskuterar vi alla andra möjliga och omöjliga sakfrågor och menlösa blogginlägg som t.ex. Zandén och Gyllenhammars blogginlägg. För mig är detta slöseri med tid och helt och hållet utanför en rimlig chans att göra något åt. Vi fokuserar inte på det väsentliga. Det enkla. Vi ser förbi målet för att slippa möta det tunga ansvaret att hur vi än diskuterar så kommer det komma ann på oss själv att ta ansvar för vårat eget beteende och agerande. Det är att nedvärdera oss själva och eventuella lösningar som skulle kunna vara fruktbara.

Den här dagen har gett mig mycket. Jag har insett att jag inte får glömma bort att ta ansvar för mina behov och drifter och inte hålögt bara drömma om min vackra kvinna jag vill leva med,  älska med och skaffa fler barn utan faktiskt göra något ordentligt av det. För den insikten tackar jag Zandén och Gyllenhammar. Det var nog inte deras avsikt men ändock,
Tack!

Att dela med sig av livet

Det är med skräck jag börjar läsa Marcus blogg idag. Efter att själv fått ett barn så får jag lite lättare att förstå den hemska känslan Marcus och hans sambo har när de efter två missfall måste åka upp till sjukhuset för att de misstänker att något är fel. Jag var själv livrädd under hela graviditeten men vi hade aldrig några komplikationer. Det är sällan jag blir så medrykt i någons liv som går att se eller läsa om som jag blir när jag läser om Marcus liv. I deras heroiska kamp för att skaffa barn så lyckas Marcus berättelser få min totala uppmärksamhet. När de för tredje gången utsätter sig för en känslomässig berg o dal bana så kan jag ibland tycka att det är på gränsen till dumdristigt att utsätta själen för dessa påfrestningar.

Marcus delar med sig av detta på ett otroligt bra sätt och jag fylls av en känsla att jag vill fixa och ordna så att Marcus och hans sambo ska ha det bra och att det ska gå bra för dem. Jag anser att de är värda att få ett barn. Jag förbluffas över detta. Jag blir förvånad över mina känslor till en man jag inte känner men också utav att känslan att det är äkta.
Antagligen blir jag mer berörd av detta än mycket annat som går att läsa på nätet och i tidningar för att Marcus står milslångt ifrån något glåmigt önskemål om att bli känd. Jag känner inte Marcus men på något sätt tycker jag att Marcus lyckas med något fantastiskt. Han blandar sin strävan att tjäna pengar på sitt skrivande med att lämna ut sitt privatliv. Det blir aldrig något i stil med ”Big brother” utan det hela verkar vara mer genuint och äkta. Det verkar som att det är en sorts terapi för honom samtidigt som det aldrig blir för pretentiöst och intimt. Marcus hade inte kommit så långt om han inte hade haft dessa öppna kanaler han använder sig av. Det går inte att komma ifrån att det inte bara gynnar honom personlig att folk tar till sig honom och bryr sig om honom det gynnar också hans karriär.
Det glädjer mig för det visar att det går att stå för sin åsikt, vara mänsklig, visa respekt, bry sig om andra människor som far illa, ha starka åsikter om saker och ting och föra in lite själ i fotbollskanalerna samtidigt som man tjänar pengar och inte bli en mediahora. Marcus bevisar att det går och att många människor suktar efter det.

Ju mer jag tänker på det så blir Marcus något av ett framtidshopp för det han står för är just medmänsklighet på ett okej sätt. Marcus delar med sig av sitt liv på sätt som tilltalar mig. Han ber inte om ursäkt för något och vill gärna ha kända som okända människors uppskattning och tröst via sin blogg. Han är inte ovanlig på något sätt men har kommit lite längre och får medial uppskattning på ett sätt som många inte har lyckats med. Hans texter skär igenom många stressiga kärlekstörstande själar och gör därmed nytta. Kommer alla tycka om honom? Nä absolut inte och det är helt okej. Jag tror att det t.om. är okej för Marcus.

Jag önskar med hela min själ att Marcus och hans sambo får sitt efterlängtade barn och att Marcus fortsätter sätta sitt unika fotavtryck i svenska själar och delar med sig av livets framgångar och motgångar. Det där barnet behöver verkligen vara kvar där i magen en lång tid till för att sen möta världen hand i hand med en fantastiska pappa och mamma.

Tiden räcker inte till

Det är mycket jag vill göra men tiden räcker inte till.
Det är en sliten klyscha som vägrar släppa sin sanningshalt.
Att vara förälder tar enormt på krafterna. Det är en uppsjö av konstiga och underbara saker som händer hela tiden och hade jag tid skulle jag skriva om det. Men jag har inte det. Så nu sitter jag alldeles för sent in på natten och skriver för att jag har dåligt samvete för att jag inte skriver på känslan.se. Enda anledningen till att jag har tid är att jag blivit dålig med astman och andingsproblemen tillsammans med medicinen som får hjärtat att gallopera gör att jag inte kan sova. Jag går ibland och tittar till min son. Det är fantastiskt. Det har för mig varit ganska svårt att att fatta att jag är farsa. Det går liksom inte in. Dom gångerna när det verkligen blir sanning ända in i själen är när jag ibland kommer på mig själva vara helt uppslukad av själva processen att bära och få min son att somna. Jag gör det med ett leende på läpparna. Jag tittar på honom och blir översvallande lycklig och går oftast då förbi en spegel och ser oss. När dessa stunder infinner sig så försöker jag passa på att njuta av ögonblicket och insikten och glädjen över att vara pappa.

Jag har märkt att jag på senare tid fått svårt att beskriva starka känslor. Jag kan bara säga att kärleken till den där 6 kg stora och gulliga lilla skrikmonstret är större än något jag tidigare upplevt.

Kom igen nu!

Jag kan inte annat än att bli förbannad och samtidigt lite ledsen när jag läser rubriken ”Vanligare med sömnmedel till barn” på DNs hemsida.
Artiklen avslutas med ett citat från Torbjörn Åkerstedt sömn- och stressforskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet. ” Vi vet som sagt inte vad som händer om man manipulerar system i en hjärna som inte är färdigutvecklad.
Snälla kom igen nu! Torbjörns vetskap är ett fullgott argument. Vi ska inte stoppa i kemikalier i barn om det inte finns väldigt speciella anledningar. Det är okej att ha svårt att sova. Det är okej att vara ledsen som barn. Vad de behöver är en vuxen som sätter sig med barnet och pratar, kramar och lyssnar. Varje natt, varje gång de behöver det. I artikeln står det t.om. ges till barn under 1 år. Jag hoppas innerligt att det inte är vanligare än en unge i hela Sverige. Det spelar ingen roll. Det borde vara förbjudet att stoppa i barn sömn/ångesdämpande mediciner. Det vi säger till dom som får mediciner är att de inte har rätt må dåligt. Att det inte är okej att må dåligt. Vi säger att det finns saker som man inte behöver ta tag i här i livet. Kanske det värsta av allt är att vi säger till barnet att vi inte bryr oss, att vi inte tror på barnet, för det finns ett piller för det här som du inte klarar av att hantera. Det är definitivt inte rätt signaler till våra älskade barn. Min lilla son är tre veckor gammal. Han är underbar. Han vägrar somna utan kroppskontakt. Det kan faktiskt vara jobbigt att behöva gå med honom. Varken jag eller mamman till mitt barn får stå till utan måste gå med honom för att han ska somna. När kl är 04:00 på natten och han vaknat för tredje gången så är man inte så glad. Det är jobbigt och det ingår. Det är inget fel på honom men ni ska vet att jag har varit orolig och nervös. Det hade säkert varit himla bra om vi kunnat stoppa i honom lite sömnmedicin så att hon sov ordenligt när ska sova. Det hade iofs antagligen tagit livet av honom nu när han är så liten. Jag skulle aldrig göra det senare heller.

Kom igen nu! Tänk! Detta måste få ett stop. Barn som har det svårt måste få hjälp. Det råder ingen tvekan om det. Hjälp i form av mänsklig värme och tröst kostar egentligen inget men om den ska vara professionell så kostar det. Jag tänker dock på föräldrautbildning och mera diskussioner om mänskliga relationer. Om det svåra att vara människa idag. För det verkar ju helt uppenbart vara ganska svårt.
Det finns saker du och jag kan göra! Kanske är det dags att vi börjar göra något.

Skriv oftare!

Nu tänker jag göra ett seriöst försök att skriva oftare.
Jag vill ju skriva och kanske behöver det inte alltid vara så fruktansvärt pretentiöst.
jag gör ett försök från och med nu och det gäller att se till att skriva något.
Om jag räknar min lista över hur många opubliserade texter jag har så är dom 42 st. Vissa har inte mycke mer än några rader andra är alldeles för långa och krångliga. Jag tänker se det här som ett lärotillfälle att försöka lära mig skriva bättre. Har jag tur så kanske det dyker upp någon som vill skriva tillbaka. Vem vet?
Jag gör det här för mig själv och kanske finns det någon som tycker som jag kanske finns det någon som inte alls håller med men är villig att diskutera.
Det skulle vara så himla skoj.

Så….
Nu börjar jag!

Värna om yttrandefriheten

Rätten att få säga vad man är viktigt och det är också viktigt att vi får göra vad vi vill på internet utan att att bli avlyssnade. Det behövs inte fler möjligheter att avlyssna all datatrafik.
Stoppa fralagen en viktig sajt att besöka för att dels förstå vad det är för lag att som regeringen håller på att rösta igenom den 17 juni.
Vet vi människor vad händer i regeringen just nu?

Jag har själv knapp koll.

Konsumera mera och konsumera rätt

Aldrig och jag menar verkligen aldrig har jag varit med om maken till köphets nu när vi ska bli föräldrar.
Ta bara själva barnvagnsinköpet. Du kan välja allt från färg till fälgar och däckmönster. Valmöjligheterna är så oändligt stora samtidigt som det finns en underton där företagen som säljer alla barnprylar som säger: – Du är väl en god förälder och köper det bästa till ditt barn, för ditt barn förtjänar endast det bästa. Eller hur? – Så står jag där och känner mig jävligt dum för att jag inte har råd att köpa två barnvagnar, en för naturliv och en för cityliv. Jag får lite skuldkänslor för att jag inser att vi inte kommer ha råd att köpa den där vagnen med stort svängbart hjul därfram som gör det möjligt att kryssa fram i stadens puls på ett smidigt sätt. Jag känner mig dålig för att jag inte ännu har tittat ut en lämplig spjälsäng och skötbord och för att jag inte har funderat på vad det ska finnas för färger i rummet där min son ska bo.

Det är klart att jag är en lämplig förälder. Det råder ingen tvivel om det och jag försöker protestera mot all köphets. Ingenting kan förbereda mig på vad som komma skall när ett barn kommer till min familj. Vi kommer att bli tre vilket är så oändligt mycket mer än två. Jag och min sambo kommer inte att existera som det par som vi är idag utan som mamma och pappa, som ett par med ansvar för något som unikt, något fantastiskt. Alla föräldrar vill sina barn det bästa och det vet varje företag. Därför måste vi blivande föräldrar se upp med köphets och förvridna moraliska reklampåtryckningar. Inget av vad du köper eller skaffar till ditt barn har någon som helst betydelse för barnet i sig. Barnet föds till en unik social varelse med behov av värme, mat, sömn, att något tar hand om dennes kroppsvätskor, umgänge och trygga vuxna. Vuxna som får någon slags moralisk panik över att kläderna barnet har på sig inte är tillräckligt snygga och att barnvagnen är en hälsofara är inte trygga vuxna det är rädda vuxna människor.
Jag är så fullkomligt övertygad om vi människor inte kan ge något vi inte har så har vi människor inte trygghet, där vi känner oss säkra på oss själva så kommer vi inte kunna ge det till andra.

Hittils har vi lagt ut 500 kr på en barnvagn tack vare snälla släktingar plus 300 kr för bensin för att hämta tre kartonger barnkläder. 800 kr och snart kommer min son. Jag är förväntansfull och nervös. Jag hoppas han kommer att gilla mig och sin nya värld. Vi kommer inte kunna ge honom allt som omvärlden tycker att han ska ha men han kommer att få massor av kärlek och massor av socialt umgänge och varje dag kommer jag försöka berätta för honom att han är inte de saker han har på sig eller för delen äger. Han är så fantastiskt mycket mer.

Företagen behöver vår uppmärksamhet

Fredrik Hallberg har skrivit en väldigt intressant uppsats som han kallar ”Open Source Marketing, En explorativ studie av Internetkommunikationens påverkan på affärslogiken och marknadskommunikationen.” där skriver han i sin inledning: Vår uppmärksamhet har blivit en strategisk resurs. Dagens konkurrens handlar mer om ”share of mind” än om ”share of market”. Den nya ekonomin baseras inte på information, den baseras på uppmärksamhet. Den viktigaste produkten är inte längre någonting som företagen erbjuder konsumenterna. Det är någonting som konsumenterna erbjuder företagen.[…] Tidigare var bristen av produkter det ekonomiska problemet. Idag är det bristen av behov. Vi är numera ett samhälle i behov av ett behov och om du vill sälja produkter är du beroende av att någon erbjuder dig sin uppmärksamhet. I en överflödsekonomi är dock uppmärksamheten en bristvara.”

Av någon anledning så kommer jag att tänka på filmen Fight Club. Där finns det många sköna citat och jag vill citera tre av dem:
”You’re not your job.
You’re not how much money you have in the bank.
You’re not the car you drive. You’re not the contents of your wallet.
You’re not your fucking khakis. You’re the all-singing, all-dancing crap of the world.”

”Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don’t need.”

”We’re the middle children of history…. no purpose or place.
We have no Great War, no Great Depression.
Our great war is a spiritual war.
Our great depression is our lives”

Om det Hallberg säger stämmer så sitter vi människor på väldigt mycket makt som vi inte är medvetna om. Skulle vårat behov av mänskligt värme och förståelse bli större och mer uttalat så skulle företagen hitta saker som skulle tillfredställa det behovet. Skulle vårat behov vara att bara köpa miljövänliga produkter från närområdet så skulle vi få det. Så tror jag egentligen att det alltid har varit men det är något med alla reklam och all mediainformation som gör att vi vill ha skit vi inte behöver och det är sant som Brad Pitts rollkaraktär säger i Fight club att vår tids stora depression är våra liv. Frågan om vad som är meningen med livet ter sig allt svårare när alla behov kan tillfredställas. Vi sitter mer stilla idag än vad vi någonsin gjort tidigare. Vi kan få tag på god farlig mat och vi får allt serverat till oss för att det finns företag som kan ge den servicen. Det egentligen i grund och botten en slags solidarisk, vänlig tanke att vilja hjälpa folk ta del av det goda av livet. Problemet att vi någonstans på vägen blev så smarta att vi kommit på att vi kan manipulera åsikter och behov genom reklam, produktplaceringar och ett aldrig sinande behov pengar. Förebilderna är allt det fina och allt det vackra och det är en omöjlighet att någon skulle vara nöjd med det man har för det finns tusen olika flöden som säger annat.

Som tur är kan vi när vi vill säga nej till det vi inte önskar och välja våra behov. Vi måste bara börja bli medvetna om att vi inte alltid gör medvetna och väl avvägda val.

 


 

Gräsrotshjältar

Det finns anledning att hylla Helen Steel och Dave Morris som gett ut boken McÄrekränkning: Gör-det-själv Rättvisa. Utan att ha läst den själv så tycker jag att alla ska köpa den för att läsa den och för att stötta Steel och Morris. Det var två helt vanliga människor med ovanligt stark civilkurage, mod och ork. Från mitten av 80-talet har Steel och Morris drivit en kamp emot Mcdonalds som hade och har väl fortfarande en hel del tveksamma sätt att marknadsföra sig och sköta sina affärer för gå i vinst. Frågan avgjordes 2005 i EU-domstol till Steel och Morris favör. Enligt ETC så Fastslog EU-domstolen att: ” ’de brittiska lagarna hade brustit i att försvara allmänhetens rätt att kritisera storföretag vilkas affärer kan påverka människors liv, hälsa och miljö’. Vidare beslutade domstolen att rättegången var ett brott mot artikel 6 – rätten till en rättvis rättegång – och mot artikel 10 – rätten till yttrandefrihet.”

Själv såg jag en dokumentär om dem på någon av mina 20 kanaler för något halvår sedan. Det var inte förrän jag läste ETC artikel om dem som jag kom att tänka på dom igen. Steel och Morris är verkligen hjältar värda att hylla. Dom stod emot multinationella McDonalds och fick rätt. De är ett levande bevis att varje människa kan göra skillnad i denna värld som kallas stor. Steel och Morris är en stor inspiration.

Det går att se dokumentärfilmer om dem på nätet Den jag hittade som jag tyckte var bra var den från google video Se den!

Soldater från USA berättar vad som hänt i kriget

Innerst inne har jag vetat det hela tiden. Men att få höra soldaterna berätta deras historia är så fruktansvärt tragiskt. Jag blir chockad, ledsen och på något sätt blir jag uppgiven. Jag kan inte annat än be alla att gå in på deras sida och titta på video filmerna http://ivaw.org/wintersoldier

Frågan kvarstår hur vi i Sverige kan stödja  och vara beroende av sådant land utan att ifrågasätta vad de håller på med. Politik såklart. Rädsla såklart. För vad händer om man står upp emot USA? Jag vet inte? Men jag vill ta reda på det.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑