Det kan inte vara meningen att vi ska vara så jävla seriösa hela tiden. Jag tror att ett fritt ofarligt spel på livet skulle vara uppfriskande.
Tänk att bryta av från allt det som är du för en dag eller kanske en hel vecka. Själv har jag burit en ganska så snygg mustasch som egentligen inte passar in på mig själv och jag måste säga att det har varit kontaktskapande. Folk har pratat med mig iofs om min mustasch men det har funnits kontakt. Kanske är nyckeln till ett rikare liv att ta livet lite mer oseriöst och inte följa sina invanda spår och regler utan att ständigt utmana dom. Skulle jag uppfattas som totalt oseriös?
Sida 11 av 18
”Men jag försökte i alla fall”
Det finns ingen bättre ursäkt för att man inte har lyckats förändra sig själv
Att i förändrings namn bara
försöka
är värsta sortens självbedrägeri.
Ansvaret
ligger inte på något annan än oss själva.
Förvänta dig inte att lyckan sitter i något annat än i din egen förändring
ditt eget tankesätt
ditt eget mod.
Läser med något luttrad attityd DNs artikel om det värsta börsraset sedan oktober 2008 men jag kan inte låta blir att bli orolig och en aningens förbannad. Förbannad blir jag för att det sitter unga människor som gått ekonomisk högskola och nervöst hänger framför en jävla skärm och desperat trycker på sälj knappen för att de har blivit vettskrämda över att läsa DNs artikel. Det verkar vara mer psykologisk manipulation än ekonomiska kalkyler som skapar detta ”ras”. Jag hoppas jag har fel för jag kan inte så mycket om ekonomi. Jag har svårt att fatta att en aktie stiger respektive minskar i värde över en dag när deras verksamhet inte har ändrats. Tillgång och efterfrågan är naturligtvis grunderna men så tänker jag på det faktum att många har kommit på att de ska sälja. Budskapet verkar vara att varje lite sparare ska sälja innan allt går åt helvete och detta verkar skapa kaos. Greklands lilla ekonomiska äventyr (lägg märke till att den skrev 2009-12-09) spelar naturligtvis en stor roll och jag har hört att Spanien kanske har det ännu sämre.
Överallt så verkar folk skuldsätta sig och jag ska inte säga att jag är ett undantag för det är jag inte men vi kanske borde stanna upp och fråga oss varför vi gör det och även fråga oss varför pengar som sparas kan gå förlorade i rena spekulationer. Gemene man får lida för något som vi inte ens förstår hur det fungerar och summor som vida överstiger all rim och ranson transfereras över elektroniska ledningar ivrigt, nästan perverst, övervakat av några få människor framför en skärm. Samma människor säger nu att allt beror på Greklands sätt att hantera sin ekonomi. Varför har man låtit det gå så långt? Varför går staten in och garantera bankers fortlevande när de gör fel spekulationer?
Det är något riktigt vidrigt snett i hela systemet när jag och du som inte ens äger några aktier måste påverkas av det här och tänk på att alla dessa pengar skulle kunna gå till alla u-länder som verkligen behöver pengar för att leva. Det enda vårt samhälle verkar göra nu är att skapa fler fattiga och fler miljonärer.
Är det bara jag som blir ärligt orolig över det här?
Musik är väldigt viktigt för mig. Så jag tänkte tipsa om mitt lilla projekt som jag driver tillsammans med mina vänner.
LISTAN innehåller en spotifylista som sätts ihop av tre medelålders män.
Luktar det ålderskris? Ja kanske
Vad är egentligen tröst för dig? Själv älskar jag när folk verkligen frågar hur det är med mig. Det händer inte ofta. Faktum är att det var alldeles för länge sedan. Själv har jag som mål att aldrig fråga hur det är med någon person om jag inte är beredd att stanna kvar och lyssna på hur det egentligen är. Det händer att jag slentrianmässigt slänger iväg – Hur är läget? – utan att vara beredd att ta ansvar för min fråga. Jag känner mig alltid lika dum då. Fånig och lite dålig. Varför frågar vi människor saker vi inte vill ha svar på? När blev den viktigaste frågan för dagen en artig hälsningsfras?
Bob Hansson tänkte högt i radio om delvis det här. Lyssna gärna på det.
Bris skriver i sin senaste rapport att bristen på kompetens är större än bristen på resurser. Det skrämmer mig. För är det något jag hela tiden hör så är det att det saknas resurser. Med tanke på det senaste larmrapporterna från t.ex. uppdrag granskning och det faktum att skolinspektionen tar upp fler ärenden än någonsin i bristande handhavande av mobbingärenden så är det oroväckande.
Helt uppenbart så vet vi för lite. Vi har för lite koll på vad som behövs för våra barn och enligt LPO94 (läroplanen) så skall skolorna värna om, eller i alla fall lära ut solidaritet med, de svaga och utsatta i samhället. Det Jan Björklund pratar om är hårdare tag och mer betyg i uppförande eller liknande. Jag tror inte att det är rätt väg. Det kommer att skapa ännu större klyftor mellan elever och lärare. Maktbalansen är redan till lärarnas favör och bör inte förstärkas utan tonas ner. Vi är alla olika individer med olika behov och sätt att lära oss på. LPO94 poängterar detta hela tiden och att det är något skolorna ska anpassa sig till vilket de verkar ha misslyckats med. Vi behöver lyssna mer på våra barn och förstå deras behov istället för att tvinga dom in i det vi anser är deras behov. Om vi inte förstår varför Ahmed inte förstår matte är så svårt för honom så kan vi ju inte heller hjälpa honom.
Börja lyssna så kan vi kompensera mycket för det vi inte förstår.
Grigory Perelman är mannen som löste matematikproblemet ”Poincarés förmodan” och kalls världens smartaste människa. Inte vet jag om det är rätt att kalla honom smartaste människan på planeten men när han trots sina bedrifter och utmärkelser tackar nej till 7 miljoner för att ”han har vad han behöver” så blir jag nyfiken. För att vara ett mattegeni så krävs det nog ett totalt engagemang och att man snöar in på något. Den här mannen slutade sitt jobb kort efter att han la ut sitt bevis på internet om ”Poincarés förmodan”. Han ville inte för allt i livet bli kändis och det verkar som att det var ett bråk med institutionen han jobbade på.
Jag börjar fundera på om det är så att människors behov av hjältar och människor att se upp till och naturligtvis girighet har sabbat möjligheterna för världen att få ta del av fler briljanta lösningar från Grigory Perelman. Han verkar helt klart ljusskygg och jag tycker att han borde få vara det. Han verkar livrädd för den enorma uppståndelsen kring sin bedrift och gömde sig hos sin mamma ett tag. Han vill inte ge intervjuer och menar att hans bidrag till världen var en lösning på en förmodan som verkade stämma men ingen kunde bevisa, tills 2002 då Grigory släppte lösning det på nätet.
Intrycket jag får är att han inte ser sig själv som någon speciell person utan att han vill helt enkelt bara lämna en lösning på ett problem som han förstod och kunde bevisa att han hade rätt. Han har det han behöver och tackar nej till 7 miljoner kronor och jag tror han tackar nej för att han inte under några omständigheter vill bli en offentlig figur, han vill inte synas och inte ens 7 miljoner kr kan få honom att ändra sig. Jag tror verkligen att vi människor behöver låta bli att försöka stöpa alla i en form och jag tycker att han ska ha sina pengar ändå. Sätt in dom på hans konto utan någon pampig cermoni och låt honom göra vad han vill med pengarna. Tänk om vi lyssnat på honom från första början och accepterat hans önskemål, vad det än var, och låtit honom få göra det han ville göra. Då kanske vi hade fått ta del av fler saker från honom. Nu får vi inte det och det är verkligen en förlust, vår förlust.
Ett geni behöver få vara ett geni inte en offentlig person, något för allmänheten att beskåda. Jag tror vi slår ihjäl många genier alldeles för tidigt, kanske sker det t.om. redan i skolan för att de inte får hålla på med det gillar allra mest. Detta händer bara för att vi inte lyssnar. Vi måste lyssna på våra genier inte tala om för dom vad vi vill att de ska göra. Vill vi ge dom något för sina bedrifter så kan vi inte kräva att de ska ställa upp på något över huvudtaget. Låt dom få sin utmärkelse och berätta om det men tvinga inte stackaren att bli en offentlig person om han inte vill det.
Bob Hansson, som har blivit min nya husgud, skriver att det FINNS tillräckligt med kärlek i världen. Jag ler när jag läser hans text och kan inte annat än att hålla med Bobs påstående om att det det egentligen inte finns någon brist på kärlek, vi har det inom oss, vi visar inte kärlek. Jag tror det handlar om det viktiga modet som jag tjatat om. Är man kär så ska man köra på och visa sin kärlek, blir personen ifråga bortskrämd så är det ändå inget att ha. Jag tror inte på kärlekens obligatoriska spel för jag tror det är en social konstruktion, något påhitt av rädda människor som inte vågar. Vi är alla unika kärlekstörstande varelser som börjar komma bort från allt väsentligt för att vi inte vågar lita på våra inre behov.
Efter snart ett års vila och stampande i långa funderingar kring vad livet går ut på och vad den här sidan ska användas till så är jag tillbaka för att fortsätta skriva om det som berör mig. Förhoppningsvis så blir det lite oftare än tidigare.
Det här att svenskar ska grilla ”roasta” någon annan. Allvarligt? När programmet grillad kom fanns det vissa tveksamheter från min sida och även andra. Efter att ha sett några avsnitt så är jag faktiskt lite besviken. Helvete vad mesigt och dåligt det är till och från. Jag funderade länge vad det här temat Grillad egentligen skulle handla om tills jag hittade en beskrivning av Kalle Lind som jag tycker verkar rimlig. Men jag tror det tar ett tag innan den här delen egentligen kommer att fungera för svenskar. Den illaluktande moralen och präktigheten är jävligt hög tankar om att ”inte säga sanningen om den gör ont” för ”man vill ju inte såra någon”. Det är ju verkligen skitviktigt med roasting om vi utgår från Kalle Linds tolkning av det att: ”vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek”. Det finns ju alltid en risk att grillad blir en kanal för förtrykta känslor som kommer ut på 5 minuter och så får det ju inte vara.Förutsatt att den som är blir ”roastad” är med på det så ser jag inget fel i det utan snarare så är det kanske en befrielse en slags förlösning och en chans att lämna saker bakom sig. Tanken är ju att vi alla ska ha en plats där man är okej, trots våra fel och brister.
En aningens offtopic men jag vill lägga in ett klipp från youtube där Magnus Betnér pratar om yttrandefrihet. Det är ett klockrent uttalande.
Det går faktiskt att göra sig så ursinnigt arg på media. Man kan kan bli så arg att man kastar upp sin underbara middag. Det går att göra sig arg på tvprogram som ”Hjälp jag är med i japansk tv” och hemsidor som 1000apor m.m. Jag är övertygad om att det är fullt möjligt att tappa all tron på det mesta och blir redigt trött på allt bara genom att titta på tv och kolla på nätet efter dumheter. Det går att förfasas till förbannelse över att det finns så mycket idioti på tv och nätet och därmed dra slutsatsen att människor inte borde lägga ner så mycket tid på just den idiotin. Jag har gjort mig arg på sånt här väldigt mycket men jag har ändrat mig lite. Jag försöker numera förstå. Vad fyller den här typen av media för funktion och varför ska vi titta på det? I programmet ”Hjälp jag är med i Japanska tv” tittar vi på människor vi känner igen sen förr. Dom klär ut sig till kycklingar och försöker så gott dom kan i konstiga tävlingar. I en av grenarna som för övrigt, vad jag tycker, verkar vara ganska roligt så gör stackars Tore från FC Z sig illa och blir skitskraj. Helt ärligt vem skulle inte bli rädd när man har skit ont i ansiktet och upptäcker att man blöder samtidigt som man är omgiven av en massa människor som pratar konstigt och skriker och gapar. Det går att ana att Tore känner att han har gjort bort sig lite inför alla dessa människor. Jag tror att Tore helt enkelt insåg var att han var jävligt långt hemifrån och jag har all respekt för att han blev lite skraj och ännu större respekt har jag för honom för att han erkänner det också. Han åkte ut ur tvshowen instoppade i en bur nästan som en apa. ”Jag kommer tillbaka Japan” skrek han och programmet avslutas med några kloka ord och sen är det slut.
När det gäller sådan program så har jag svårt att göra mig arg på dom. Jag har personligen gråtit av skratt när japaner själva försökt ta sig igenom väggar med olika figurer, vet inte vad dom kallar det men svenska motsvarigheten heter ”hål i väggen”. Vilket inte alls var lika roligt. Det dessa program gör är att de bejakar barnet inom oss och jag tror fördomsfullt att japaner är i stort behov att bejaka sitt barn inom sig på sin fritid. Vi svenskar sitter och fnittrar lite och skäms kanske lite när vi skrattar precis som vi gjort när vår lagkamrat snurrade runt i norsk julafton på midsommarafton och ramlade ner i en buske. Den här sortens tv fyller precis samma funktion. Problemet är ju naturligtvis att vi borde har roligt själva och göra dessa saker istället för att titta på det, äta chips, skratta lite och sen gå och lägga oss. För mig är funktionen för dessa program klar och tydlig; det fyller den lustfyllda lite barnsliga delen av oss. Vi skrattar och förfasas över saker folk gör och att dom faktiskt gör sånt som vi inte skulle göra.
Dom som ställer upp verkar faktiskt ha lite roligt. Sen kan man ju naturligtvis ge sig in i diskussioner om var vida det är b-kändisar som gör detta för att de inte kan göra något annat men det spelar i min värld ingen som helst roll. Låt dom göra det och låt dom tjäna pengar på det som folk tittar på, jag ser inget fel i det. Vi kan inte förbjuda sån här tv men vi kan däremot sluta titta på det och i stället bygga vår egen japanska botkamp eller liknande och delta på riktigt och få oss ett ordentligt skratt. Jag tror att det skulle infinna sig en känsla som skulle hålla i sig mycket längre än vad något av dessa tv program gör. Jag tror att vi människor behöver uppleva saker och att tv och alla slags spel framför en skärm fyller en viss kvot av detta behov men jag är tror också att det är en farlig sysselsättning.
En vän till mig försökte beskriva den otroliga skillnaden mellan att vara tillsammans med 40 st andra medspelare från hela världen och spöa det stora jävla monstret i WOW och att på riktigt i den verkliga världen bli kär och och uppskattad för den man är. Min vän försöker beskriva hur det är att lyckas få 40 människor att samlas på ett och samma ställe i WOW världen och gemensamt slåss emot ett stort monster och säger att det är en fantastisk lite adrenalin fylld känsla. Han påstår att glädjen är totalt när de lyckas besegra monstret men han påpekar direkt att den glädjen inte varar länge. Ett rejält hångel och en positiv kärlekskarusell som sen tyvärr tog slut gav större, bättre och positivare känsla än vad något av de 100 tals olika slag han lyckats vinna på WOW. Min vän har spenderat massor av tid med WOW. Jag menar verkligen massor. Den lilla tiden han nyligen fick av verklig kontakt och uppskattning hade, enligt honom större effekt på hans välmående än all den tid han haft framför dator. Han sa att han förstod kraften i det verkliga mötet. Tyvärr så hade allt gått åt helvete iaf så nu har han gett upp och är fast i WOW igen. Han var faktiskt besviken på sig själv men funderade samtidigt varför han skulle sluta med något som får honom att iaf må lite bra. Han menade att han inte hade så mycket annat att göra som kändes positivt.
Jag har flera gånger varit väldigt hård mot min väns WOW spelande. Pratat om beroende och att han borde göra något med sitt liv osv. Idag gör jag inte det. Jag har ingen rätt att sätta mig över hans sätt att hantera livet. Jag tittar iaf på mer tv än vad han gör och han har varit på flera roliga konster och gjort olika resor än vad jag har gjort. Jag är övertygad om att all slags underhållning och informationsbombademang framför en skärm skulle vi lugnt kunna vara utan. Fotboll, Robinson, Parlamentet, CSI, Hocky, golf, Vänner, Nyheter, musik, svenska kopior på japansk tv, inget av det behöver vi, egentligen. Jag säger inte att vi nte behöve uppleva dom i mer verklig kontext. Problemet är att det finns ingen anledning till att sluta titta på sånt som får oss må lite bra. Det finns ingenting som talar för att vi borde sluta. Så är det. Vi använder tvn till att frossa i ytterligheter och har vi en gång blivit utsatt för en viss stimuli så krävs det lite kraftfullare stimuli nästa gång för att vi ska få ut något av det hela och det är det jag tycker händer. Enligt expressen så säger Babben Larsson: ”Tv-världen har blivit cynisk. Skrattet är på någon annans bekostnad” och jag håller med henne. Men det är inget konstigt i det. Vi vill helst skratta åt någon annan än oss själva. Vi vill ha något mer än vad som var förut. Det kallas tydligen utveckling och påminer mig själv om att alla utveckling inte är positiv. Är det någon som kommer ihåg första gången Robinsson gick på tv? Herre gud vilket ståhej det var runt omkring det programmet. Stackars Harald Trutiger fick utstå en massa konstig kritik. Jämför man dåtidens Robinson med dagens Robinson så står det väldigt långt ifrån varandra. Dagens Robinson är tuffare och på många sätt väldigt mycket mer av allt.
Jag kan inte göra mig arg på dom som deltar för i grund och botten så gör dom något för att tjäna pengar. De gör det i offentligen och jämnfört med många av oss andra så har dom prioriterat annat i livet och jag hoppas de trivs med det. Vi bestämer vad vi tittar på. Vi kan gör dom arbetslösa. Vi människor bestämmer mer än vad vi tror och jag skulle personligen verkligen vilja ta makten över media men det spelar ingen roll om jag stänger av tvn. Det fortsätter ändå. Det krävs något mycket mer. Vi människor är inte dumma men vi har ett väldigt stor behov av stimulans och vila. Idag består stimulansen och en påstådd vila av just tv och internet. Det är klart att vi människor kan göra något annat men frågan är om vi vill i dessa bistra tider? Jag tror vi inte har sett det västa än när det gäller tv och cynism. Behovet av att skratta åt andra som visar en utblottad del av sig själva kommer att växa liksom behovet av att se andra saker på tv.
Det fina med det hela är att vi människor som konsumerar det media levererar kan styra vad vi får. Vi kan när som helst säga ”nej tack”. Det är dock svårt för jag är inte helt säker över varför vi köper större tvapparater. Jag vet inte själv varför jag sitter och ler över tanken på att vi kanske ska ta och köpa ny större tv. Jag säger inte att det är dumt bara lite konstigt, vad är det som styr min vilja att ha en större tv? Vad är det som styr oss? Kan det vara så att vi är i händer på media och inte tvärtom? Tanken skrämmer mig.