Författare: Mathias (sida 3 av 17)

Att släppa taget om sig själv

Det mest besökta inlägget här på känslan är fortfarande min text som jag skrev om att våga släppa taget och det skrev jag 4 juni 2007.  Jag inser att det här med att släppa taget är något som jag själv har väldigt svårt för. Jag har svårt att släppa taget om mitt förflutna, min historia, mitt imperium av skit. Varje dag kliver jag in det och står i det tills jag nästa drunknar och så kliver jag bort för en stund, för sömn, för dröm och för att orka fortsätta nästa dag. Det jag håller på att förgås av är huvudsakligen felaktiga beslut jag tagit, chanser jag inte tagit, saker jag gjort fel, saker jag inte tagit ansvar för och saker jag ställt till med som än idag påverkar min omgivning och mig själv. Allt det här använder jag för att stanna kvar i min egen tanke att jag inte är okej.

Jag vet på något sätt att jag inte är ensam, det är vi människor aldrig. Vi är aldrig ensam om att lida, glädjas, sörja och bli förbannade. Så jag vet att jag inte är ensam om att ibland ha svårt att titta mig själv i spegeln och inte är jag heller ensam om att ibland vara fullständigt övertygad om att jag inte är okej. Det är en väldigt destruktiv föreställning att ha i sin kropp. Så för att komma vidare tror jag så sakteligen att räddningen sitter i att ha modet att släppa taget om sig själv och sin egen uppfattning om allt. Det är helt och hållet möjlighet att släppa sig själv fri, att bli någon annan.

Vi kan hitta saker att le åt, vi kan om vi vill skratta och förundras hur fantastiskt vackert en blå himmel kan vara och det går att skita i att det anses vara en klyscha att se till att varje dag räknas och att det gäller att ta vara på dagen. Vi är aldrig ensamma om att vara ensamma. Det jag behöver är ork och vilja att våga släppa taget om mig själv, att släppa mig fri.  Jag behöver inte skyffla skit längre för mitt imperium består av så mycket än bara skit. Idag är jag okej och det är du också.

Många gånger när vi har svårt att förlåta
andra för vad som har hänt handlar det
egentligen om att vi har svårt att förlåta oss
själva för att vi tillät det hända

Torkild Sköld

http://torkildskold.se

Hur vet man att det är rätt person man lever med?

Ibland är det inte mycket svårare än såhär. Michael Larsen sätter huvudet på spiken.
Önskar bara jag kunde förstå varför det ändå ibland blir så himla svårt.

Följs patientsäkerhetslagen?

I oktober 2014 sände Daniel Velasco på P1 en mycket bra och skakande dokumentär om läkare som missköter sitt jobb och det visar sig att vissa har blivit dömda för grova brott och får ändå behålla sin legitimation. Dokumentärserien heter Patienten och tystnaden och är i tre delar och levererar löjligt många exempel på hur dåligt bemötta patienter blir av läkare och grovt  kriminella läkare i Sverige som inte blir av med sin legitimation trots att dessa människor, i min värld, är uppenbart olämpliga som läkare. En läkare är precis som vilken annan människa berikad med fel och brister men jag tycker att vi ska kräva lite mer av dem. Det är bekymmersamt att det finns många berättelser från patienter i en extremt utsatt situation som blir bemötta och behandlade av läkare på ett vidrigt sätt så att det borde klassas som tjänstefel och ändå får behålla legitimation.  Patientsäkerhetslagen säger också att grova brott ska leda till en anmälan till IVO som i sin tur kan gå vidare till HSAN. Det är vårdgivarens yttersta ansvar och tydligen även allmänna domstolens ansvar att det sker en anmälan till IVO så att frågan kan utredas. Det är oroväckande att allt kring utredningar av en läkares lämplighet verkar ta otroligt lång tid om det ens kommer till en utredning är inte okej. Håller läkare på och hotar människor, utnyttjar patienter, tar droger, misshandlar sin fru eller upprepade gånger kör rattfull  så tycker inte jag att de ska få behålla sin legitimation. Så när jag återigen läser och lyssnar om en läkare som får behålla sin legitimation trots vidrigt beteende emot, i det här fallet, kvinnliga patienter blir jag förbannad och orolig. Hur går det egentligen för allmänna domstolar, vårdgivarna, IVO och HSAN? Gör de sitt jobb? Följer de lagen?

Frågan behöver hållas levande. Senaste rapporten från HSAN 2013 ger mig egentligen ingenting. Jag vill veta hur det gått 2014. Har allmänna domstolen blivit bättre på att anmäla det de har skyldighet att göra och följer vårdgivarna patientsäkerhetslagens 3 kap 7 paragraf?

Om du inte förstår vad frågan handlar om rekommenderar jag starkt att lyssna på första delen av Patienten och tystnaden i minst ca 30 min. Daniel Velasco tar bara upp ärende där det läkaren blivit dömd och således kan mörkertalet vara större. Patiensäkerhet är i mina ögon viktigt för jag vill veta att jag träffar en läkare med en humanistisk människosyn och framförallt så vill jag att det är en människa med empatiska förmågor som kan hjälpa mig på bästa möjliga sätt och att den är duktig på det den jobbar med. ”Legitimationen är ju en sorts garantibevis på ett en yrkesutövare är lämplig att utöva sitt yrke”, säger Nils Erik Solberg, chefsjurist på Läkarförbundet enligt Läkartidningen och jag kan inte annat än att hålla med. I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att det är en bråkdel av hela läkarkåren i Sverige som missköter sig. Hela läkarkåren i sig är inte att beskylla för detta utan det är enskilda individer som jobbar som läkare som grovt missköter sig och jag vill veta vad man försöker göra för att patientsäkerhetslagen följs. Läkare har idag hög arbetsbelastning och träffar många patienter och är man direkt olämplig som läkare och ändå träffar patienter så kan det bli väldigt många patienter som far illa.

Frågan är också hur många chanser en läkare ska kunna få innan denne blir av med sin legitimation? Ska en läkare kunna ha drogproblem och fortsätta få ha sin legitimation? Hur många gånger ska man köra rattfull för att bli av med sin legitimation? Är det okej att få fortsätta jobba som läkare på ortopeden om man sexuellt utnyttjat en minderårig? Jag har inga vettiga svar på frågorna men när läkare använder sin ”makt” och ”kunskap” för att utnyttja och kränka patienter så är det i mina ögon inte okej. Sånt får inte ske och vi måste ha en högre nivå på vår sjukvård än så och jag vill tro att vi lever i ett informationssamhälle där detta borde vara en enkel sak att samordna. Dömd brottsling leder till domstol kollar upp yrke på den dömde. Är personen ifråga legitimerad inom vård och omsorg ska ärendet till IVO och sen eventuellt vidare till HSAN. Hur svårt ska det vara?

Har du någon mer fakta om detta så uppskattas all information.

Dean Ornish säger att vi kan ändra vårt liv så pass kraftfullt att vi kan ändra vår genetiska disposition. Så vår hälsa ligger inte i händerna på våra gener utan det ligger hos oss själva. Det är verkligen fantastiskt vilken enorm kraft det finns i oss människor om vi bara tar vara på det.

Var finns rättvisan?

Sitter och kollar upp mina facebookvänners olika statusuppdateringar varvat med att kolla upp nya problem med WordPress. Ser en länk  från tidningen VI på en av mina avlägsna vänners facebookstatus och läser den utan att vara beredd på vad jag skulle få läsa om. Det är svårt att förstå hur det är att begrava någon med sitt eget liv som insats. Det är extremt svårt att förstå hur det är för människorna som arbetar med ebolasmittade och än mindre förstår jag när jag läser att de inte får betalt. Enligt VI har Sverige skickat en halv miljard och att kampen mot ebola är långt ifrån över.

Författaren till artikeln citerar bibeln:

Allt har sin tid. Det finns en tid för allt som sker under himlen. En tid för födelse, en tid för död. En tid för att plantera, en tid att rycka upp. En tid att riva ner, en tid att bygga upp. En tid att gråta, en tid att le.

Allt har sin tid och det borde också rättvisa ha. Om det är det minsta sant att pengarna inte kommer fram där det mest behövs blir jag ursinnig. Sen skäms jag lite över hur fantastiskt bra jag faktiskt har det , trots att jag inte har mycket alls jämfört med många andra. Det är svårt att inte känna sig uppgiven, maktlös, ledsen och förbannad. Enda ljuset är att det finns människor som faktiskt finns där och gör något trots att de riskerar livet:

Sjuksköterskan Mardea, 34, är arg. Hon sitter på en plaststol i gräset med hopskrynklad haka och ett ilsket veck mellan ögonbrynen. Orden flyger ut ur munnen på henne:

– Du ser hur jag mår! Jag sover inte på grund av de här patienterna! Jag riskerar mitt liv och jag får inte betalt! Jag gör det här för att mitt hjärta är hos patienterna. Det kan bli jag som ligger därinne nästa gång.

Jag blir glad att 34-åriga Sjuksköterska Mardea finns men jag kan inte heller låta bli att fundera på varför det inte finns fler som hon. Kanske är det för att det helt enkelt inte finns någon rättvisa. Att det inte lönar sig att bry sig om andra människor på ett vettigt sätt för rättvisa lönar sig inte, åtminstone inte på det individuella planet. Vad är egentligen rättvisa? Frågorna blir fler än svaren och jag måste sluta här innan uppgivenheten tar över för ikväll.

Nytt år – nya chanser

2015 är här. Jag kan inte säga att jag längtat direkt. Det kommer bli ett år som alla andra dvs att livet går upp och ner som en bergodalbana. Självklart så svämmar delar av min värld på sociala medier över med ”visdomsord” om att glömma det gamla och blicka framåt, den ena kletigare än den andra. Missförstå mig inte för jag gillar egentligen sånt men just nu så känns det inte så välkomnande. Kanske har det att göra med att jag fyller 40 i år. Faktumet att det jag gjort fram till mitt fyrtionde år summeras och vare sig jag vill eller inte så har jag antagligen levt hälften av mitt liv och jag sitter på en hög med skit som jag försöker göra mig av med efter bästa förmåga. Inget av dessa kletiga visdomsord biter på mig längre. Det har varit några jobbiga år och jag är fortfarande bara i början på mitt arbete att måla på nya kulisser och fylla min blanka bok med nytt innehåll. Så första dagen på 2015 blir min slutsats att livet är vad jag gör det till. Livet kommer inte att handla om något annat än hur vi människor handskas med den tid vi har. Vi kan välja att vara känslomässigt nära och intima med varandra (ska inte förväxlas med sexuell intimitet) och vi kan också låta tiden gå genom att vara i det andra som t.ex. menlösa gräl som drar oss bort från det som verkligen betyder något för oss. Jag tror att människan föds med stora möjligheter som ibland tyvärr kraftigt begränsas alltför mycket genom trauman och stress under livet. Ändå har människan alltid möjlighet att i nuet fatta känslomässigt motiverade nybeslut som positivt påverkar resten av livet. Vi har alla möjligheter att öka vår medvetenhet, spontanitet och intimitet. Jag /vi har alltid ett val.

Jag tänker att jag själv ska våga fortsätta att öka min medvetenhet och sträva efter att bli mer intim med dem jag vill vara det med. Sen ska jag jobba på en väg ut så att jag slipper stirra på mitt imperium av skit.

Det händer aldrig naturligt

Har du någonsin tänkt att problemet, de hopplösa grälen, mellan dig och din partner är meningslöst, att just det här borde kunna lösa sig helt naturligt?  Jag vet att jag ibland tröttsamt och indignerat har tänkt tanken ”det här borde inte ens uppstå”. Jag har tänkt att problemet borde kunna försvinna, som genom ett trollslag skulle grälet aldrig uppstå och min partner skulle förstå mig och jag skulle förstå mig på hen. Smärtsamt nog har jag insett att i alla slags relationer så händer väldigt lite naturligt. Ingenting sker av sig själv utan ett aktivt beslut, en aktiv handling. Ibland går det så fort att jag inte ens hinner med att registrera mitt beslut, jag bara gör. Antagligen är det resultatet av min historia, min uppväxt och mina tidiga beslut om vem jag är och hur min omvärld ser ut. Vi är alla lika på den punkten, vi är en produkt av vår historia, våra beslut, våra tankar om vår omvärld och i relationer till andra människor händer i långa loppet väldigt lite helt naturligt. Därför är livet fullt av kompromisser, avkall på den glorifierande bilden av sig själv och en kamp. Jag tror vi måste kämpa för våra relationer och jag tror att ibland behöver vi se att väldigt lite sker naturligt av sig själv och att det kan vara både en välsignelse och förbannelse. 

Det svårfångade

Livet är inte svårt att leva, det går på av sig själv tills det tar slut. Det svåra med livet är att fånga det och inte låta det rinna obemärkt ifrån en. Det handlar om den ständiga kampen att få allt att fungera och att hitta mening. Jag har märkt att jag allt mer önskar att livet vore en större kamp än det livet just nu erbjuder. Jag lever för att att inte missa en arbetsdag, att gör så bra ifrån mig som möjligt på jobbet så till den grad att jag ibland är galet trött när jag kommer hem och inte orkar med det som egentligen är viktigt för mig; mina två söner och min sambo. Jag lever för att alltid ha det rent och fint omkring mig och att det alltid ska finnas ork till att laga någon slags mat och att helgerna blir så fantastiska som möjligt samtidigt som jag ska hinna vila upp mig så att jag orkar en arbetsvecka till. Jag kämpar med att hinna till dagis och förskoleklass med barnen och jag kämpar med min egen roll som sambo, förälder och vän. Jag vill lyckas med allt.  Jag vill samtidigt inte ge upp behovet att hinna med mig själv att finna något slags lugn och ganska ofta kämpar jag med att hitta anledning till att förlåta mig själv för de val jag gjort i livet som idag påverkar vardagen i allra högsta grad.

Det är ett faktum att livet stundtals är sjukt svårt och på ett sätt skulle det kännas enklare om jag bara kunde få fokusera på överlevnad.  Överlevnad på den nivån att den stora frågan är hur jag och mina nära och kära ska få mat i magen och inte frysa ihjäl. På något sätt tänker jag mig att livet vore enklare då. Tar jag och synar den tanken så vet jag att det inte är ett önskvärt scenario men denna själsliga leda livet stundom erbjuder är så otroligt förlamande att jag tappar all vett och reson. Ska det vara såhär? Jag märker hur människor i min omgivning hittar sätt att handskas med livet. Vissa tänker positivt enligt någon slags modell eller så gör man annat. Man motionera, spelar dataspel, har en otrohetsaffär, andra nya kärleksaffärer, separerar, skvallrar om andra människor, shoppar, missbrukar, tar antidepressiva, har alltid musik i öronen när man går ut, hatar de som är annorlunda, ständiga villarenoveringar, lägger allt fokus på barnen och om det inte räcker så låter man sociala medier bevittna livet på ett allt utelämnade sätt. Faktum är att jag tror att den övervägande delen av oss, inte alla,  använder sociala medier i hopp om att det gör oss mer levande, ett slags bevis att vi verkligen finns och att vi är viktiga. En bild på Instagram, Facebook eller vad det nu är som gäller, på vår ”viktiga” aktivitet gör att vi känner oss mer sedda och tyvärr tror jag att i grund och botten är vi livrädda för att inte bli sedda alls. Jag är inget undantag. Jag försöker, precis som du, hitta en framkomlig väg.

Det slår mig att det är svårt att fånga något man inte ens vet hur det ser ut eller vad det är för något.  En plötslig tanke är att det svårfångade inte är något annat än det jag bestämmer mig för att de ska vara och sen handlar allt om att bara fånga det.  Är det för svårt att fånga det så är det kanske bara fel sak att försöka fånga.

Med andra ord tillbaka till start. Vad är det jag vill fånga innan jag dör? Vad är det du vill fånga innan du dör?

Att födas som arbetslös bidragstagare

Bläddrade häromdagen bland gamla utkast jag skrivit i ilska och vemod. Hittade denna text som jag skrev för ca 9 år sedan.  Jag har lämnat den tämligen oredigerad. Ni får ta det som det är; en beskrivning hur det var för mig att hamna i arbetsförmedlingens och socialtjänstens ”klor”. Har saker och ting blivit bättre? Jag vet inte.

Det började den 28 augusti 1975. Jag föddes illröd i ansiktet och jävligt förbannad över att jag inte fick vara kvar i min mors mage, jag hade inte bett om att få komma ut. 30 år senare i det som kallas livet upplever jag en dag som förändrar mig som ger mig värdefulla men smärtsamma insikter i om hur livet kan ta en u-sväng. På ett sätt blev jag faktiskt född på nytt.

Kan ni hjälpa mig?” frågade jag underlägset och uppgivet när jag ringde till socialtjänsten och fick äran att prata med Nicke eller vad fan han nu hette. I ett försök att vara positiv hade jag bestämt mig för att inte var underlägsen på något sätt, utan snarare visa upp en stolthet att jag, trots att jag inte har några pengar, har ett värde. Det gick bra så länge jag pratade med växeltelefonisten och när jag satt i telefonkön men sen fick jag prata med Mikael eller vad fan han nu hette. Jag hade inte en chans att lyckas stå upp för mitt mål. Det var när jag skulle berätta varför jag behövde pengar som jag kände hur jag blev ett med gruset på mitt golv redo att dammsugas upp för sedan konserveras i en dammsugarpåse i evigheternas evighet. Jag kände mig misslyckad och jävligt dålig.

Har du anmält dig som arbetslös?” frågade han lite uppgivet och jag sa tveksamt och skamset  ”nä jag tänkte göra det efter att jag pratat klart med dig”. Det var min avsikt jag lovar och svär över min mammas tilltänkta grav men Mickepicke, eller vad fan han nu hette, verkade inte tro mig. För hur skulle jag annars tolka hans 5 minuter långa förmanade utlägg om varför det var så viktigt att jag anmälde mig till arbetsförmedlingen? Det sista jag sa var att jag förstod och att jag skulle anmäla mig till arbetsförmedlingen så att min blivande handledare inte skulle behöva läxa upp mig en gång till.  Jag var barnet som nyss fötts som skulle fållas in i rätt led, uppfostras att göra det som förväntades av mig nämligen följa alla steg som detta mellanmjölksland hade att erbjuda. När denne socialtjänstman som jag helt enkelt inte klarar av att komma ihåg namnet på fick höra att jag snart var färdig socionom ändrades hans tonläge lite men jag kunde aldrig riktigt lista ut om det var till min fördel eller nackdel. Jag funderade över om det här kommer att ligga till last för mig när jag ska söka jobb sen. Han, överbyråkraten, som antagligen inte var mycket äldre än mig, ägde mig, han var min uppfostrare och med hela handen styrde han mig emot det han ville att jag skulle bli och vara.

Precis som när jag föddes var jag fly förbannad och hade inte bett om att bli behandlad som jag blev behandlad men jag hade inge val jag blev den han ville att jag skulle vara. Jag var socialbidragstagare som inte var riktigt lika mycket värd som alla andra sociala människor som klarar av att leva livet utan telefonsamtal till överbyråkraten som sov med socialtjänstlagen som huvudkudde.

Samma dag, besök på arbetsförmedlingen.

Det är något konstigt med att gå till arbetsförmedlingen. Jag har inte gjort det så många gånger men hela lokalen andas av någon slag kuvenhet. Jag skall anmäla mig som arbetslös, förlåt, arbetssökande och när jag kommer in i byggnaden så finns det skyltar som visar till hela fyra olika plan och jag har ingen aning om vart jag skall ta vägen. Skylten ”information och anmälning” visar sig vara det som jag söker. Ett kontorslandskap välkomnar mig. Det finns datorer i sann arbetsförmedlingsanda. Dvs. de är blåa har en strykula med endast en knapp och så har de ett fast tangentbord som känns väldigt opersonlig. Hela känsla med just de här datorerna är ”Den här kan du inte sno” och kostar antagligen en förmögenhet och är skitdåliga. Jag kliver fram till gubben som står under en stereotyp och opersonlig skylt som det står ”information” på. Jag berättar mitt ärende och han verkar uppriktigt förvånad att jag inte har varit anmäld på arbetsförmedling förut. Jag kan inte avgöra om det är någon slag professionellt förhållningssätt han har eller om han faktiskt är genuint förvånad. Han visar mig snabbt till en av de stöldsäkra datorkupolerna och får snabba instruktioner vad jag ska göra. Då infinner sig känslan igen. Den där känslan att jag inte är riktigt lika mycket värd och är lite korkad för att jag förvånat ställer frågan: ”Vadå måste jag själv registrerar mig?”  Han svarar då lite förmanande och överlägset: ”Jamen självklart” sen tog han kommandot över rullkulan och gjorde några snabba klick och vips var jag framme vid regstreringssidan och jag fick ta över kontrollen igen. Det var en lång registreringsprocess, allt skulle redovisas så det tog minst en halvtimme. Runtomkring mig springer människor och söker jobb och sysslar med samma sak som jag och hela tiden blandas frågor, förhoppningar och skam med varandra. En man står ca 2 meter ifrån mig och jag hör honom ringa på olika jobbannonser på arbetsförmedlingens gratistelefon för jobbsökare. Han sköter sig inte speciellt snyggt. Jag tycker, bara genom att lyssna på hans röst, att han liksom utstrålar en osäker framfusighet. Han försöker var pushig, för att han har lärt sig att man ska vara det när man söker jobb. Bara det att han gjort  det så många gånger att det egentligen inte spelar någon roll längre, det är rutin, en show som han för länge sedan slutat bry sig om. ”Jaha så ni har tillsatt alla tjänster redan? Okej, det var ju synd” hör jag honom uppgivet säga och jag kan inte undgå att bli lite beklämd.

Jag tittar inte upp utan koncentrerar mig på registeringsprocessen på skärmen som förövrigt övervakas av en tjej som då och då tittar på mig. Jag känner blickarna men jag tittar inte upp vilket är ett ganska ovanligt beteende för att vara jag. Jag brukar titta på folk och gärna le lite men på arbetsförmedlingen känns det som om att det helt enkelt inte är läge. När jag slarvigt genomgått hela registreringsprocessen så går jag och tar en lapp. Det står 625 på den och hela 1 h 20min väntetid. Jag suckar ljudligt samtidigt som jag ser att någon ändrat sig och lämnat en lapp som det står 618 på. Jag tar den och sätter mig och läser DN debatt. Det är Statens folkhälsoinstituts generaldirektör, Gunnar Ågren som skriver: ”De psykiska sjukdomarna är den största enskilda orsaken till ohälsa bland kvinnorna. Bland männen kommer psykisk ohälsa på andra plats efter hjärt- och kärlsjukdomar. Det visar nya siffror från Folkhälsoinstitutets årliga rapport, som i dag överlämnas till regeringen” Hela debattartikeln är en orgie i misär och jag funderar över om det kan vara så att Gunnar Ågren, går igång på att lämna dessa dystra rapporter eller om han ser något ljus. Själv vet jag inte vart jag skall ta vägen med det jag läser. Det fick mig att börja fundera. Så himla konstigt är det ju inte att psykisk sjukdom kommer så högt men vad gör vi åt det? Att vara psykiskt sjuk verkar fortfarande tyvärr vara som att leva med ett stigma och kanske är det inte så konstigt med tanke på hur det kändes att bara sitta som arbetslös och bidragssökande människa på arbetsförmedlingen. Kanske är det så att det stigande arbetslösheten är en direkt orsak till ökad psykisk ohälsa. Kan det vara så? Tänk om det är så att vi människor i Sverige håller på att bli så in i helvete lurade. Tänk om det är så att rika och förmögna finansvalpar, som håvar in alla våra pengar, styr våra liv med militär disciplin rätt emot ättestupan. Snart finns ingenting kvar av vad det som kallades välfärden och allt vad det innebar för psykisk sjuka och arbetslösa. Fler som jag kommer med tom blick sitta och försöka upprätthålla någon slags värdighet genom att stänga ute världen med sin dyrt inköpta mp3spelare i öronen som tar hela en gigabyte ärligt snodda mp3låtar från det stora öppna internetbilblioteket. Det är synd om människorna och vi måste fan hjälpas åt för ta oss ur den här känslan av att vara levande döda. Mer hann jag inte tänka innan den illröda sifferdisplayen ilsket började pipa och siffrorna fullkomligt rusade iväg så helt plötsligt är mina 80 minuter mycket nära. Det visar sig att jag dragit en vinstlott när jag hittade den där överblivna lappen på nummerlappsutspottaren för jag får gå före två stycken som redan satt i väntrummet när jag kom. Att de missat lappen var för mig bara ett ytterligare bevis på den enorma kuvenhet och låga självkänsla som var kutym på det här stället. Ingen av dem hade lyckats höja blicken så högt som två decimeter för att se den där lappen som hade besparat dem kanske 10-20 minuters väntetid. Jag är ny på det här så därför såg jag lappen men jag kunde lika gärna ha missat den.
Mötet med arbetsförmedlaren blev en positivt upplevelse. Han var trevlig, rak och gjorde ingen grej av mötet i alla fall inte till en början. Han log lite återhållsamt när jag berättade att CSN vägrade ge mig 8 veckors extra studiemedel för att kunna slutföra min socionomutbildning. Jag hade gjort mina 240 veckor och min tid var ute. CSN fullkomligt skrek åt mig att dra åt helvete innan de bussar hundarna på mig och kräver tillbaka alla pengarna. Han tittade på mig och sa så hoppfullt han kunde att jag får pröva att ansöka om a-kassa också men jag var skeptiskt. Efter att ha varit med i a-kassan i ca två månader så betvivlade jag starkt att jag skulle få a-kassa. Den trevliga mannen log och sa hurtigt: ”Du behöver ett extraknäck så att du kan bli klar med andra ord”. Jag log och höll med, vad fanns det annars att göra? Skulle jag skrika till honom att jag banne mig behövde vinna drömvinsten på lotto som skulle gå rakt ner i min ficka så att jag slapp den här jävla skiten? Nä jag skulle inte skrika till honom jag skulle inte heller se ledsen ut för det är jag inte programmerad till. Jag ska vara hoppfull och glad över att jag ens kunde få komma till huset som gud glömde ge lite värdighet.

Mannen bakom disk nr 10 är i alla fall fortsatt hurtig som det stod att det krävdes i annonsen till det jobb han nu befäste samtidigt som han stoppar en bunt papper i näven på mig. Han välkomnar mig på introduktionsmöte och sen kommer ytterligare en nedvärderande situation. ”Sen ska du få göra en läxa” säger mannen som helt plötsligt har bytt skepnad och blivit häxläraren från årskurs tre. Han vill att jag skall läsa på om en jävla massa saker i en broschyr. Jag tappar all fokus, allt jag tänker på är vad läraren från yttre rymden kom ifrån och vad han just sagt. Hans tonfall var som till ett barn och jag vet av någon oförklarlig anledning varken ut eller in men jag blir förlägen och stryker mig upprepande gånger längs mitt veckolånga skägg, pressar fram ett leende och tänker: ”Det här är sjukt, det här är under min värdighet. Vem fan tror han att han är?” Missförstå mig inte jag förstår att jag behöver lära mig systemet men det är sättet han säger det på, sättet han på något sätt markerar sin makt som gör mig förlägen. Jag tar lapparna och går och när jag kommer ut i från huset ser allt plötsligt så annorlunda ut och jag kände knappt igen mig. En vacker kvinna i min ålder går förbi och ser besvärad ut. Såg hon att jag just kommit ut från arbetsförmedlingen och tyckte jag var besvärande? Tyckte hon verkligen det? Jag blir förbryllad över mina tankegångar och låser upp min cykel och börja leta efter min mp3spelare för nu klarar jag inte mer, jag måste bort. Efter lite febrilt letande slår det mig att jag satte den på laddning, hemma och nu måste jag cykla öppen, sårbar, förtryckt med en känsla av att inte ens vara  värd hundbajset i soptunnan utan möjlighet att krypa in i mitt skal av musik från min mp3spelare. Jag blir illröd i ansiktet och förbannad. Jag har inte bett om det här!

Jag försöker ilsket få ut min cykel så att jag kan cykla hem. Det är många cyklar som står parkerade, det är trångt och jag lyckas riva ner en annan cykeln med buller och bong. Jag överväger snabbt om jag skall våga skita i att ta upp cykeln men blir istället ännu argare för det skulle jag aldrig göra annars. Jag  släpper min egen cykel som inte har något stödben så att den åker i backen med en ljudlig smäll. Den lever om så pass mycket att kvinnan som besvärat gått förbi mig tidigare vänder sig om och stirrar irriterat på mig men det skiter jag i. Jag ställer upp cykeln som tidigare föll när jag försökte ta ut min egen och rycker sen hastigt upp min egen och slängde mig snabbt upp på cykeln och började trampa hemåt.

Ibland känns det som om jag föds åter och åter igen. Jag upptäcker saker jag aldrig trodde var sant och idag föddes jag som ett arbetslös socfall och jag vill desperat tillbaka till det jag hade och kände igår. Är det såhär det ska vara nu?

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: