Förruttnelse

Det finns en önskan om att stilla försvinna som ett löv fallet från vilket träd som helst och bli ett med jorden. Året som gått ska summeras, faktureras, förseglas, försvinna och bli historia. Jag längtar efter ljusare tider, något varmt . Längtan efter något annat finns där hela tiden. Det gnager envist på harhjärtat som slår allt fortare och skapar onödiga nervösa utfall både högt, lågt och bort. Det är inte med flit. Jag önskar att det vore med flit för då hade jag haft lite mer kontroll över händelseförloppet. Nu verkar förlåtelse vara det enda alternativet.  Vad hände egentligen med tanken om att bara vi pratade med varandra om allt så skulle vi komma varandra närmare? En felaktig naiv tanke bara eller? Sorg och smärta  verkar inte vara förenligt med livet i den här världen där allt vi visar upp är vår fasad och ingenting om det som finns bakom den stängda dörren. Depressionens ansikte skjuter människor ifrån sig och ändå så drabbas vi alla av den på ett eller annat sätt.  Var och en av oss har vet hur det är att bära omkring på ett inferno av känslor som vägra låta sig tämjas. Varken jag eller någon annan kommer undan. Vissa drabbas mer än andra. Borde vi inte prata mer om alla sidor av livet? Frågorna är fler än svaren.

Jag står inte riktigt ut med allt elände som finns i världen just nu.  Hur kan den största delen av massan helt plötsligt inte vill hjälpa människor längre och bara tänka på sig själva hela tiden? Det går bara inte ihop för mig varför så många väljer att sätta sig själv först och samtidigt uppvisar en rädsla av sällan skådad art. Varför kan vi inte bara hjälpa varandra och därmed hjälpa oss själva? Varför ska konsumtionen snurra runt oss i denna allt intensivare evighetskarusell? Är det inte någon som blir åksjuk och vill kliva av? Det är klart det är men det långt fler som verkar njuta och jag förstår det inte. Än mindre förstår jag hur svårt det är att kliva av alla påverkanskanaler som finns på den förbannade skärmen som skriker öronbedövande och övertygande om hur vi ska agera, leva och vara som människor.
Det är en illusion uppbyggt på fasad och all den jämförelse vi gör med varandra har ingenting med fundamentet som byggt upp oss till det vi egentligen är. Fasaden är, enligt min mening, vansinnigt bräcklig och petas lätt sönder och samman men ingen vill ju visa vad som finns där bakom så ingen petar och bråkar. Allt går på som vanligt vi visar upp vår vackraste fasad och ler och njuter offentligt medan vi gråter och våndas över livet i vår ensamhet. Det perfekta, glada och ibland arg över något orättvist eller att ett djur far illa är det normala och det andra ska vi inte visa och prata om.

Förr eller senare kommer förruttnelse drabba oss alla och det är när jag går i den frostbeklädda lövhögen som jag ser att det inte är så stor skillnad på bladen längre. Vi kommer alla tillhöra kvävets och kolets kretslopp i naturen. Trädet, som löven beklädde gav näring och tillät växa, bryr sig inte längre för trädet vet att den kommer skapa nya blad nästa vår. Löven kommer stå sig som bäst under sommar övergår sen till sprakande höstlöv för att vidare stilla falla ner och påbörja sin förruttnelseprocess.  Jag vill gärna tro att jag är del av något viktigt men varken du eller jag är mer än ett blad som gör oss redo att falla till marken. Förruttnelse är det som kommer att drabba oss alla och till slut binda ihop oss till en smörja av kemi som sen kommer bidra till något nytt. Har du tur får du på någon allsmäktig snubbes rygg rida och bli ett med någon gudomligheten. Kanske, vad vet jag? Jag tror på förruttnelse. Inte särskilt vackert utan snarare tvärtom något fult, kladdigt och jobbigt och den talar inte till oss, ger ingen hint om varför eller vad meningen skulle vara samtidigt som den berättar allt. Det hela blir obegripligt, en makalös mystisk gåta som vägrar låta sig lösas. Så jag väljer att sätta mig ner och invänta nästa års återfödsel av blad och hoppas innerligt; att den här gången kommer något annat att hända.

Det är när jag ska avsluta och borra ner mig i den kalla spröda lövhögen som jag inser; ingen av oss behöver bli ett löv igen och att det är inte säkert att vi nästa år blir ett blad på ett träd. För på något sätt tror jag mig faktiskt kunna se att vi har en möjlighet att välja varifrån vi ska växa och blomma ut. Vi kan välja och besitter en kraft som skiljer oss från löven som gör att vi har privilegiet att försöka igen på ett annat sätt. Vissa förutsättningar kommer alltid bestå men vi väljer hur vi blommar ut och vad vi vill bli. Jag har just nu fallit som en löv och acceptera att livet inte är mycket mer än såhär. Snart är det vår och då får jag en ny chans. Jag hoppas innerligt att jag hittar en annan väg.

1 kommentar

  1. Marianne (faster)

    december 15, 2015 at 11:10

    Stora kramar till dig, som är så himlans bra på att lyssna och höra andra människors sorg och ledsamhet. Det är SÅ viktigt att också bli hörd. Jag tror fortfarande på kommunikationens makt, även om den ibland förstört även för mig.
    Vad gäller det du skriver om att folk inte vill hjälpa till längre.. Jag träffar på folk hela tiden som är precis tvärtemot det du skriver. De vill och kan hjälpa! Det finns en motvikt, precis som med löven som kommer och faller och sedan dyker det upp nya igen. Javisst.
    Klart att det kommer bli bättre igen. Det måste man alltid tro på när saker går åt helvete. Eller om man bara känner sig blå. (lättare sagt än gjort)

Kommentera

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: