Efter att ha gjort ett skapligt löjligt test på nätet så slår det mig att jag verkligen gillar familjelivet och att jag har behov av leva i en familj. Min familj består av min underbara sambo Åsa och mina två söner som jag delar med deras mamma. Jag lever inte ett kärnfamiljeliv. Jag saknar ihjäl mig när jag inte har mina barn och jag älskar stunderna jag har tillsammans med min sambo utan barn och när vi alla fyra är tillsammans. Alla dessa motsträviga känslor är ibland svåra att handskas med men det som jag kanske har haft allra svårast med är att jag inte tillhört skaran lyckliga heteronormativa familjen.

Hetsad av rådande heteronorm, reklam, facebook och uppväxt trodde jag länge att det absolut mest eftersträvansvärda var en familj sammanbunden genom genetiska band.  Ni vet mamma, pappa, barn, hus och sen SAAB men inget husdjur, där drog jag min gräns.

Låt mig säga att just dessa normer och värderingar har ställt till det en hel del för mig. Mina egna normer och värderingar att heteronormativa kärnfamiljen är något extremt eftersträvsamt har målat in mig i ett hörn fyllt av negativ energi och motsägelser. Det har inte varit helt lätt att tvingas kliva utanför mina egna normer och värderingar men jag är otroligt glad över att jag fått göra det. Idag lever jag ett familjeliv precis som alla familjer med genetiska band och precis som andra familjer som helt och hållet bryter mot heteronormen. Familjelivet ser inte likadant ut får oss om vi skulle jämföra våra familjeliv och helt ärligt så är det få av oss som lever upp till den rådande heteronormen med kärnfamilj tätt hopknutet av genetiska bandet. Vi vet vad som är den rådande normen trots att vi i Sverige har lite drygt 20000 skillsmässor per år. Vad det beror på lämnar jag till en annan att besvara. Det som jag tycker vi har gemensamt är att vi alla, i vår alldeles egna lilla konstellation av människor, bildar en enhet som rår om varandra och följer ömsom leder varandra i respektives resa genom livet. Vi utgör alla en grundläggande enheten i samhället och äger rätt till respekt och skydd från samhället och staten.

Vi vet att det borde vara så i vårt välutvecklade Sverige att alla olika familjekonstellationer äger rätt till respekt och skydd från samhället men verkligheten ser inte riktigt ut så. Fördomar och tvivelaktiga attityder mot allt annat än vita heteronormen går att se om man tittar ordentligt. Begreppet familj som sådant anser jag behöver ses över och revideras och jag tror att ett sätt är att börja lyfta på våra egna norm- och värderingstenar som utgör fundamentet i vårt sätt att vara gentemot varandra i vårt dagliga liv. Jag blev tvungen att handskas med mina normer och värderingar och jag kan än idag inte fatta hur djup rotat min heteronom satt i mig. Jag ser mig som en väldigt tolerant, öppensinnad och välutbildad person men ändå så satt jag benhårt fast i någon slags tanke att jag blev mindre värd för att jag inte lyckades hålla ihop den heteronormativa kärnfamiljen. Jag vet att jag lurat mig själv att tro att just dessa normer och värdering inte påverkade mitt sätt att vara gentemot andra människor som gick emot mitt grundläggande sätt att tänka. Länge trodde jag att jag bemötte alla på samma sätt oavsett hur deras familjekonstellation såg ut eller vilken sexuell läggning de hade. Idag förstår jag att denna bas av omedvetna åsikter påverkade mitt sätt att vara och att jag har kränkt andra människor utan att jag ens varit medveten om det. Inte ens idag vet jag om jag är helt fri från mina grundläggande värderingar jag byggt upp mitt liv på.  Jag är inte helt säker på att jag fått bort hela fundamentet när jag nu försöker bygga ny grund. Jag vet att när det gäller själva könsnormen har jag enormt mycket att jobba med som man. Det tror jag alla män behöver jobba med, kvinnor måste också jobba på den del.

Det jag däremot lärt mig är att det inte är lätt att ändra på sina egna normer och värderingar så därför anser jag att vi måste prata mer om det. Normer är medvetna och omedvetna handlingar som vi behöver synliggöra. Vi behöver titta på t.ex. heteronormen och könsnormen. Vi måste ta oss tid till att ifrågasätta och sen ta fram vilka verkliga privilegier det ger att tillhöra en viss grupp och förståelse för vad det innebär att stå utanför en viss grupp. Vidare behöver vi titta på oss själva och rannsaka, förlåta och förändra vårt beteende. Det behöver göras överallt men på ett ställe behöver detta ske extra mycket, det är på våra skolor. Vi måste försöka låta bli att föra över våra tillkortakommande till det käraste vi har nämligen våra barn, vår framtid. Vi kanske inte kan påverka våra egna normer och värderingar men vi kan anstränga oss för att inte skicka vidare de allra värsta till våra barn och var medveten om att allt vi  gör och säger kommer barnen ta efter.  Allra minst borde vi lära barnen att bli normkritiska.
Frågor vi akut behöver ställa oss är vad det egentligen är för norm som gäller på våra skolor idag och lär vi våra barn att vara normkritiska mitt uppe i all betygshets som ett resultat av PISA-resultaten? Har vi utifrån en normkritisk perspektiv någon som helst koll på vad vi håller på med i grundskolan?