Kategori: Kärlek (sida 1 av 3)

Det är fortfarande inte obligatoriskt att leva

Har varit och besökt min väns grav i helgen. Han tog livet av sig för 12 år sedan. Det enda jag egentligen lärde mig av det var att det inte är obligatoriskt att leva och att frågorna som min vän lämnade efter sig slukades av ett svart hål som bara växte och blev större för varje fråga jag ställde. Tillslut höll jag själv på att slukas av det stora svarta olösbara mysteriet så jag slutade ställa frågor, det går inte att få svar från någon som är död. Det är märkliga saker att lära sig leva med att en bra vän, du försökt hjälpa, tagit livet av sig och kanske är detta anledningen till att det i helgen bara är andra gången jag besöker min vän på 12 år. Det är helt enkelt för plågsamt att återigen börja fundera på om jag hade kunnat rädda honom genom att plinga på hans dörr samma morgon som han valde att hoppa från åttonde våningen. Jag stod ju faktiskt utanför hans dörr men tänkte att jag nog kommer väcka honom och jag var faktiskt sen till min lektion på socionomprogrammet, så jag lät bli. Sen funderar jag på om det var hans röst som jag hörde, var det han som skrek efter mig från sitt fönster när jag kom ur porten? Han hade ju ingen balkong och jag vet inte riktigt för jag hade hörlurar på mig, jag lyssnade på musik redan när jag kom ut och jag var verkligen sen. Jag tror att jag hörde  något som lät som skrik efter mitt namn, jag stannade iaf upp och kort senare hörde jag en kraftig dov smäll runt hörnet som fick mig att fundera vad i helsike det var för något men jag bestämde mig för att inte reagera på, det var säkert inget viktigt, jag hade ju bråttom till universitetet.
framkalla-17

Problemet med minnen är att de tenderar att förvanskas med tiden. Jag vet egentligen inte vad som är konstruerat i efterhand men det är likförbannat smärtsamt.

Det här med att det inte är obligatoriskt att leva är en svår sak. Det finns människor som enligt min åsikt faktisk kan vara berättigad till aktiv dödshjälp. Det finns människor som är så pass ledsna och förtvivlade att de inte ser någon mening med att leva och det är till den kategorin min min vän tillhörde. När jag var med honom till läkare för att han var så pass ledsen och förtvivlad att jag ansåg att han behövde mer hjälp än vad jag kunde ge honom så tog läkaren även in mig till samtalet med min vän och frågade mig om jag trodde att han var suicidal. Jag svarade att jag omöjligt kan veta det.  Jag fortsatte och sa att jag hoppas att han säger till mig om han mår så dåligt och tillåter mig hjälpa honom i så fall och sen slängde jag ur mig något som var ett tafatt försök att peppa upp honom genom att säga att vi båda hade ju så mycket roligt att se fram emot så jag såg det som en omöjlighet att han skulle vilja ta livet av sig.  Jag kommer ihåg att han log mot mig och såg ganska road och stolt ut och han skrattade lite så jag skrattade också och gav jag honom en kram där och då framför läkaren som skrev ut någon slags medicin till honom sen gick vi hem igen. Vi bodde på samman våning och han han lovade att inte skulle ta livet av sig, det som någon vecka senare hände kändes just då som en omöjlighet, jag litade på honom och kraften i vår vänskap. Kanske borde jag ha sagt något annat. Kanske borde jag sett vad som var felet; det där otäckt jävla monstret som grodde i honom som vägrade släppa in något som helst ljus och hopp inpå hans varma och godhjärtade inre. Alla dessa meningar som jag börjat med ”Tänk om jag…” förbannar jag än idag. Det är ett gift jag har svårt att få ur min kropp.

Det är rent krasst inte obligatoriskt att leva. Vi äger oss själva så pass mycket att vi bör kunna få välja vad vi vill göra med våra liv. Jag måste dock vara extremt tydlig, jag tycker inte det ska ske livsavgörande beslut av en människa som har ett okontrollerat inferno av känslor inom sig där förtvivlan går före hopp, där alla egenkomponerande nedvärderingar om sig själv går före vänners och familjens syn på verkligheten. Jag ser på självmord som en akut känsloinfarkt och bör likställas med en hjärtinfarkt. Det borde finnas en välfungerande psykiatriakut som har samma prioritet, samma resurser och forskningsanslag som en hjärtinfarkt. Vi är långtifrån där idag. Mind.se gör ett ideellt arbete och försöker finnas för människor med ett inre i okontrollerad brand. Mind släcker bränder och hjälper till att hitta små ljusglimtar, de inger hopp och lyssnar på människor som för tillfället inte kan se, känna eller acceptera att även deras liv är viktigt och värdefullt. Jag tänker att det är en bra sak att Mind finns, rentav fantastiskt men jag tänker också att det är något som ska ligga på samhällets ansvar inte en ideell organisation.

Människors psykiska dåliga mående ökar i samhället, vi jobbar mer och distanserar oss mer från varandra samtidigt som vi har någon slags imaginär tro om att vi kommit fler människor nära genom sociala medier vilket till viss del är sant. Sociala medier erbjuder och skapar grupper för alla slags människor att känna samhörighet i och det är en fantastisk sak. Min invändning är att när vi bara  känner att vi kan vara oss själva bland en grupp människor som vi aldrig eller väldigt sällan träffar i verkliga livet så har vi problem. Det är inte bara framför en skärm, elektroniskt sammankopplat med andra över världens alla hörn, som vi ska kunna få vara oss själva det är också i mötet med andra människor där vi är så när varandra att vi kan få en kram av vederbörande inom loppet av en sekund. Vi behöver alla känna oss bekräftade och sedda och ha modet att blotta våra innersta väsen med allt gott och ont som det innebär och fortfarande känna att vi är okej. Jag hävdar innerligt att detta är något som vi måste fortsätta värna om i framtiden.

I en värld där det bevisligen inte är obligatoriskt att leva och svaret på vad det egentligen innebär att leva och varför man ska leva är svårt att svara på så har vi enorma utmaningar framför oss. En människa med känsloinfarkt behöver alltid hjälp, snabbt och effektiv och då menar jag inte bara på ett medicinskt plan utan och även på, eller framför allt, ett psykologiskt plan. En avliden person efter en känsloinfarkt lämnar människor efter sig som genomgår en resa som är individuell och jag tror inte jag är allt för djärv när jag antar att den resan innehåller en hel del lidande och stor sorg. Jag blev tvungen att lära mig att det inte är obligatorisk att leva även om jag med hela mitt hjärta fortfarande önskar att det fanns något slags tvångsincitament gentemot min vän för jag vill fortfarande se honom, prata med honom och krama honom. Det sista minnet jag nu har av honom är när jag rör vid hans iskalla livlösa ansikte på bårhuset.

Det här är till er alla som drabbats och drabbas.
Du är aldrig ensam om att vara ensam.
Kärlek är det som uppstår när vi följer ömsom leder den andre tillbaka till sig själv. Inte till den vi vill att den ska vara utan till den människa den egentligen är.
Ta hand om dig.

Ett löfte till mina söner

Livet skiner ljusare än solen nu när ni är här. Jag håller fortfarande på att anpassa mig till livets styrka som omger oss när vi är tillsammans.
Ni är alltjämt för unga för att se men jag ser den stora kärleken som tickar i era små hjärtan, må ni alltid behålla denna godhet i er.
Kanske vet ni redan mer än jag själv anar men ni ska veta att jag älskar er.
Ni kommer alltid vara älskade.
För varje andetag ska jag ge er allt jag har och för alla hjärtslag jag har kvar ska jag försvar er rätt att få vara den ni är. Jag kommer alltid hålla er nära och jag kommer att följa er på er personliga resa till det ni båda är men oroa er inte, jag kommer att lära mig att släppa taget.
Som ni kommer att lära er så är det oundvikligt att misstag begås. Blir det fel så lovar jag att göra bättre och när ni gör fel så lovar jag att stå jämte er och stillsamt viska att ni är okej.

Må ni för alltid komma ihåg dessa ord.
För vare hjärtslag jag har kvar ska jag finnas vid er sida.
Det är unikt och vackert att vi finns.
Ni är älskade.
Ni är perfekta som ni är.
Jag lovar er.
Ni är okej.
Ni är älskade.
Mitt löfte är att jag kommer spendera alla mina dagar jag har kvar att bevisa det för er.

_____________________________
Pappa – Mathias

Något nytt

Den här gången kommer du inte kunna gå hem. Livet tar en u-sväng. Önskvärt är det inte och återigen skapas nya kulisser,  livets statister försvinner och oprövade dyker plötsligt upp. Allt som oftast känns det som att hjärtat inte kan bära mer och naturligtvis är det inte sant för du tillhör något, du har en plats här. Faktum är att du tillhör något nytt eftersom slutet på det allt, förutom döden är början på något nytt. Det som blixtrar och smäller är inte världens undergång utan det är ett fantastiskt fyrverkeri av möjligheter. Någon gång kommer du hitta dit, du kommer att bli ihågkommen.

Andas, känn hjärtat slå och kom ihåg att det finns inget mod utan uppebar sårbarhet och därmed också rädsla.  Jag tror att ett gott liv kräver mod trots insiktsfull förtvivlan.

Nytt år – nya chanser

2015 är här. Jag kan inte säga att jag längtat direkt. Det kommer bli ett år som alla andra dvs att livet går upp och ner som en bergodalbana. Självklart så svämmar delar av min värld på sociala medier över med ”visdomsord” om att glömma det gamla och blicka framåt, den ena kletigare än den andra. Missförstå mig inte för jag gillar egentligen sånt men just nu så känns det inte så välkomnande. Kanske har det att göra med att jag fyller 40 i år. Faktumet att det jag gjort fram till mitt fyrtionde år summeras och vare sig jag vill eller inte så har jag antagligen levt hälften av mitt liv och jag sitter på en hög med skit som jag försöker göra mig av med efter bästa förmåga. Inget av dessa kletiga visdomsord biter på mig längre. Det har varit några jobbiga år och jag är fortfarande bara i början på mitt arbete att måla på nya kulisser och fylla min blanka bok med nytt innehåll. Så första dagen på 2015 blir min slutsats att livet är vad jag gör det till. Livet kommer inte att handla om något annat än hur vi människor handskas med den tid vi har. Vi kan välja att vara känslomässigt nära och intima med varandra (ska inte förväxlas med sexuell intimitet) och vi kan också låta tiden gå genom att vara i det andra som t.ex. menlösa gräl som drar oss bort från det som verkligen betyder något för oss. Jag tror att människan föds med stora möjligheter som ibland tyvärr kraftigt begränsas alltför mycket genom trauman och stress under livet. Ändå har människan alltid möjlighet att i nuet fatta känslomässigt motiverade nybeslut som positivt påverkar resten av livet. Vi har alla möjligheter att öka vår medvetenhet, spontanitet och intimitet. Jag /vi har alltid ett val.

Jag tänker att jag själv ska våga fortsätta att öka min medvetenhet och sträva efter att bli mer intim med dem jag vill vara det med. Sen ska jag jobba på en väg ut så att jag slipper stirra på mitt imperium av skit.

Det händer aldrig naturligt

Har du någonsin tänkt att problemet, de hopplösa grälen, mellan dig och din partner är meningslöst, att just det här borde kunna lösa sig helt naturligt?  Jag vet att jag ibland tröttsamt och indignerat har tänkt tanken ”det här borde inte ens uppstå”. Jag har tänkt att problemet borde kunna försvinna, som genom ett trollslag skulle grälet aldrig uppstå och min partner skulle förstå mig och jag skulle förstå mig på hen. Smärtsamt nog har jag insett att i alla slags relationer så händer väldigt lite naturligt. Ingenting sker av sig själv utan ett aktivt beslut, en aktiv handling. Ibland går det så fort att jag inte ens hinner med att registrera mitt beslut, jag bara gör. Antagligen är det resultatet av min historia, min uppväxt och mina tidiga beslut om vem jag är och hur min omvärld ser ut. Vi är alla lika på den punkten, vi är en produkt av vår historia, våra beslut, våra tankar om vår omvärld och i relationer till andra människor händer i långa loppet väldigt lite helt naturligt. Därför är livet fullt av kompromisser, avkall på den glorifierande bilden av sig själv och en kamp. Jag tror vi måste kämpa för våra relationer och jag tror att ibland behöver vi se att väldigt lite sker naturligt av sig själv och att det kan vara både en välsignelse och förbannelse. 

Normer och värderingar och rätten till likabehandling

Efter att ha gjort ett skapligt löjligt test på nätet så slår det mig att jag verkligen gillar familjelivet och att jag har behov av leva i en familj. Min familj består av min underbara sambo Åsa och mina två söner som jag delar med deras mamma. Jag lever inte ett kärnfamiljeliv. Jag saknar ihjäl mig när jag inte har mina barn och jag älskar stunderna jag har tillsammans med min sambo utan barn och när vi alla fyra är tillsammans. Alla dessa motsträviga känslor är ibland svåra att handskas med men det som jag kanske har haft allra svårast med är att jag inte tillhört skaran lyckliga heteronormativa familjen.

Hetsad av rådande heteronorm, reklam, facebook och uppväxt trodde jag länge att det absolut mest eftersträvansvärda var en familj sammanbunden genom genetiska band.  Ni vet mamma, pappa, barn, hus och sen SAAB men inget husdjur, där drog jag min gräns.

Låt mig säga att just dessa normer och värderingar har ställt till det en hel del för mig. Mina egna normer och värderingar att heteronormativa kärnfamiljen är något extremt eftersträvsamt har målat in mig i ett hörn fyllt av negativ energi och motsägelser. Det har inte varit helt lätt att tvingas kliva utanför mina egna normer och värderingar men jag är otroligt glad över att jag fått göra det. Idag lever jag ett familjeliv precis som alla familjer med genetiska band och precis som andra familjer som helt och hållet bryter mot heteronormen. Familjelivet ser inte likadant ut får oss om vi skulle jämföra våra familjeliv och helt ärligt så är det få av oss som lever upp till den rådande heteronormen med kärnfamilj tätt hopknutet av genetiska bandet. Vi vet vad som är den rådande normen trots att vi i Sverige har lite drygt 20000 skillsmässor per år. Vad det beror på lämnar jag till en annan att besvara. Det som jag tycker vi har gemensamt är att vi alla, i vår alldeles egna lilla konstellation av människor, bildar en enhet som rår om varandra och följer ömsom leder varandra i respektives resa genom livet. Vi utgör alla en grundläggande enheten i samhället och äger rätt till respekt och skydd från samhället och staten.

Vi vet att det borde vara så i vårt välutvecklade Sverige att alla olika familjekonstellationer äger rätt till respekt och skydd från samhället men verkligheten ser inte riktigt ut så. Fördomar och tvivelaktiga attityder mot allt annat än vita heteronormen går att se om man tittar ordentligt. Begreppet familj som sådant anser jag behöver ses över och revideras och jag tror att ett sätt är att börja lyfta på våra egna norm- och värderingstenar som utgör fundamentet i vårt sätt att vara gentemot varandra i vårt dagliga liv. Jag blev tvungen att handskas med mina normer och värderingar och jag kan än idag inte fatta hur djup rotat min heteronom satt i mig. Jag ser mig som en väldigt tolerant, öppensinnad och välutbildad person men ändå så satt jag benhårt fast i någon slags tanke att jag blev mindre värd för att jag inte lyckades hålla ihop den heteronormativa kärnfamiljen. Jag vet att jag lurat mig själv att tro att just dessa normer och värdering inte påverkade mitt sätt att vara gentemot andra människor som gick emot mitt grundläggande sätt att tänka. Länge trodde jag att jag bemötte alla på samma sätt oavsett hur deras familjekonstellation såg ut eller vilken sexuell läggning de hade. Idag förstår jag att denna bas av omedvetna åsikter påverkade mitt sätt att vara och att jag har kränkt andra människor utan att jag ens varit medveten om det. Inte ens idag vet jag om jag är helt fri från mina grundläggande värderingar jag byggt upp mitt liv på.  Jag är inte helt säker på att jag fått bort hela fundamentet när jag nu försöker bygga ny grund. Jag vet att när det gäller själva könsnormen har jag enormt mycket att jobba med som man. Det tror jag alla män behöver jobba med, kvinnor måste också jobba på den del.

Det jag däremot lärt mig är att det inte är lätt att ändra på sina egna normer och värderingar så därför anser jag att vi måste prata mer om det. Normer är medvetna och omedvetna handlingar som vi behöver synliggöra. Vi behöver titta på t.ex. heteronormen och könsnormen. Vi måste ta oss tid till att ifrågasätta och sen ta fram vilka verkliga privilegier det ger att tillhöra en viss grupp och förståelse för vad det innebär att stå utanför en viss grupp. Vidare behöver vi titta på oss själva och rannsaka, förlåta och förändra vårt beteende. Det behöver göras överallt men på ett ställe behöver detta ske extra mycket, det är på våra skolor. Vi måste försöka låta bli att föra över våra tillkortakommande till det käraste vi har nämligen våra barn, vår framtid. Vi kanske inte kan påverka våra egna normer och värderingar men vi kan anstränga oss för att inte skicka vidare de allra värsta till våra barn och var medveten om att allt vi  gör och säger kommer barnen ta efter.  Allra minst borde vi lära barnen att bli normkritiska.
Frågor vi akut behöver ställa oss är vad det egentligen är för norm som gäller på våra skolor idag och lär vi våra barn att vara normkritiska mitt uppe i all betygshets som ett resultat av PISA-resultaten? Har vi utifrån en normkritisk perspektiv någon som helst koll på vad vi håller på med i grundskolan?

Ett brev till hjärtat

Hej mitt kära gamla hjärta!

Hur är det med dig? Är du kvar där innanför min bröstkorg?  Jag är orolig för jag har inte hört något från dig på länge. Känns knappt att du slår längre. Den där muren som jag byggt för att skydda dig kanske har blivit lite väl massiv. Du förstår väl att den är där för att jag vill skydda dig? Jag har i princip använt varenda sten jag hittat för att muren ska kunna stå emot allt som riskerar att skada dig.  Du är verkligen säker där inne men jag är orolig för att du knappt kan slå dina hjärtslag längre. Du är det viktigaste jag har och jag vill aldrig mer se dig sårad eller skadad jag vill ha dig kvar men du har varit instängd väldigt länge nu.
Jag måste erkänna en sak. Jag vill inte vara ensam längre, jag vill hitta ett hem som jag kan dela med dig. Jag skulle vilja riva muren och låta dig plusera så där kraftigt som bara du kan. Det var så länge sedan som jag gav bort dig till någon och jag tror det skulle göra oss båda gott för visst har vi växt när vi älskat. Varje dag har jag lagt på ny sten till vår mur och du har inte behövt oroa dig för att gå sönder men du har inte heller pulserat som du behöver för att leva länge.

Kära gamla hjärta. Du är sanslöst viktig för mig men jag förstår nu att inget varar för evigt, inte ens du. Vi behöver varandra du och jag. Jag har beslutat att riva muren och utsätta dig för fara. Med största sannolikhet kommer du fara illa men så länge du slår kommer vi att överleva och du är i min bröstkorg så du kommer aldrig gå sönder. Du kommer att fara illa men aldrig gå sönder. Så var inte rädd. Det finns inget som kan skada oss så allvarligt att du slutar slå. Tyvärr kommer allt till vägens ände, även du och jag. Slår du dina hjärtslag som du ska så kommer du inte vara ledsen när allt tar slut och så länge du är lycklig så är jag lycklig.

Det kommer att bli en fantastisk resa. Jag gissar på att du inte är redo och om det är till någon tröst så är inte jag det heller. Vi har varandra och i det känner jag mig stärkt. Vi klarar vad som helst, du och jag.

Håll i hatten nu blir det åka av!

Det vilda livet

Många av oss har blivit vårdslösa genom att leva ett vilt liv och ständigt jaga en lycklig framtid. En dag kommer vi att avslöja sanningen. Vi kommer att se att många dör innan de ens kommer fram till lyckan. Någon gång kommer sanningen fram. Sanningen att vi alla kan förlora allt, bli en skugga av oss själva med livslös ansikte som mötande medmänniskor antagligen glömmer bort eller inte ens lägger märke till. Många av oss får någon gång i livet ett inre som står i okontrollerad brand. Den elden går att släcka men endast av den som bär det inre eldinfernot. Det går att börja andas, börja känna igen och skaffa sig tillräckligt stora bandage för hantera alla känslomässiga blödningar och det går att älska förbehållslöst och därmed släcka bitterheten. Det går!

För det är du som skapar allt. Eftersom du är skaparen så kan du också skapa något nytt, något bättre. Avslöja sanningen innan du dör, avslöja den nu. Tiden är knapp, den här dagen kommer aldrig mera tillbaka.

Meningen med livet är att vara rädd

Hade turen att få lyssna lite på Tilde Björfors på P1 för ett tag sen. En väldigt fascinerande kvinna som öppnade upp min slumrande själ. Hon säger att det är meningen att vi människor ska vara rädda och att vi inte är övermänniskor utan vi misslyckas, ofta dessutom, och vi har också massor av svagheter. Detta fastnade i min hjärna. Jag ser samma saker som Tilde Björfors. Vi människor är rädda för att misslyckas, för att vara ensam, för att inte duga, för att inte har kontroll, för att inte veta vad som ska hända och att säga att man älskar någon med risken att inte få det tillbaka. Jag tror att vi alla är rädda för det här. Vi undviker riskerna men när vi tar risker så öppnar sig oftast en ny värld. Att kasta sig ut i det okända kan med andra ord vara uppfriskande.

Eftersom jag är så upptagen med min egen separation så tänker jag mycket på relationer mellan människor och framför allt parrelationer så jag börjar koppla ihop separationer och tanken om att meningen med livet är att vara rädd. Jag läste på skilsmassa.eu om 101 fördelar med att vara singel och får nu en tanke om att vi människor efter ett tag  blir rädda när vi lever i ett förhållande. Vi blir rädda att vi inte är fria att göra vad vi vill i en parrelation och därför måste vi fly, slå sönder det som är runt oss för att känna oss fria för att se ljuset, det underbara okända. Som första punkten i 101 fördelar med att vara singel står det att läsa: ”Du är fri och kan göra allt du vill utan att ständigt visa hänsyn till en partner” och som nr två: ”Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete för att du tänkte på dig själv först!”. Jag har aldrig sett mig själv som någon fångvaktare i en relation och inte heller har jag sett min partner som en fångvaktare. Sen undrar jag  varför det är så himla dåligt att tänka på sig själv när man är i en parrelation? Ingen kan väl påstå sig ha tänkt: ”Från och med nu är det fult att tänka på sig själv” när man kliver in i en ny härlig kärleksrelation? Så varför står ovanstående som första respektive andra punkt i fördelar att vara singel.

Borde inte en relation vara att man är fri att göra vad man vill? Det är en väsentlig skillnad på parrelationen och föräldraskap.  Föräldraskap innebär mycket tvång för du måste ta hand om dina älsklingar. Parrelationen däremot är inget tvång utan någon vi tar hjälp av, njuter av och respekterar men det innebär inget fängelse. Av någon anledning så verkar det ha blivit det och att då koppla tillbaka till Tilde Björfors resonemang så funderar jag på om inte skilsmässa/ separation är det ultimata sättet att kasta sig ut i det okända att ta en risk, att utmana sin rädsla och därmed känna att man lever. Vi människor, särskilt svenskar, lever tryggt. Vi har våra försäkringar, vi har våra säkra bilar, säkra barnvagnar, hjälmar, sjukvård, hus det finns helt enkelt alltid något som motverkar vår rädsla. Vi tar helt enkelt inte så mycket risker i livet längre. Vi är alltså inte så genuint rädda av oss och därmed tappar vi, om vi ska gå på Tilde Björfors linje, en del av meningen med livet nämligen att vara rädd. Har man levt tryggt i en relation som två och visat och fått en massa hänsyn i relationen och identifierat sig tydligt som ett par så är det jävligt otäckt att kasta sig ut sig själv i mörkret och för den som inte valt att separera är den ännu värre men de båda lever och uppfyller en del av meningen med livet. De utmanar sin rädsla.

Att släppa taget om sin partner har jag skrivit om tidigare och det är verkligen ingen lätt uppgift. Men jag börjar tro att det är en absolut nödvändighet att göra det medan man är i en relation. Annars bli någon i relationen inmålad i ett hörn och känner efter x antal år sig tvungen att kasta sig ut i det okända. Rädslan att släppa taget i en relationen när allt är bra, där kärleken blommar och allt fungerar klanderfritt är nog större än vad den är när allt känns skit. Så ur den aspekten så borde vi känna att vi lever på ett annat sätt. Föräldraskap innebär tuffa tider för individen i det individualistiska samhället vi lever i men barn förväntar sig inte att man ska ge upp hela sig själv för de ska bli uppassade utan det är oftast vi vuxna som skapar den stressen. Överlever skilsmässobarn varannanveckaschema mellan föräldrarna så överlever de också att man som förälder lämnar konstellationen som skapats för en tid även fast man är tillsammans. Det finns en spärr som gör att vi inte gör sånt och den förbannar jag.

Jag kommer ihåg i en tidigare relation hur jag sa att jag inte kunde lova henne att jag stannade kvar i relationen om hon åkte till Australien ett halvår. Det gjorde henne förtvivlad och hon åkte inte. Såhär flera år senare så kan jag säga att jag borde ha sagt: ”Åk du jag väntar här. Jag kommer sakna dig. Får jag komma och hälsa på?” Men jag gjorde inte det för jag ville att hon skulle älska mig. Inte springa runt i bikini i Australien. Jag ville att hon skulle vara med mig och för att jag såg inte hur jag skulle kunna åka till Australien även fast jag ville. Jag är definitivt inte ensam om att hålla på med sånt i en relation. Vi människor håller på med sånt här i relationer hela tiden. Med vilken jävla rätt? Vi har inte rätt men vi gör det ändå för att vi blir rädda för en massa skit vi inte kan kontrollera. När vi sen har har tröttnat på att inte kunna självförverkliga oss själva så letar vi anledningar och där står det självklart en partner som inte heller har förverkligat sig själv och symboliserar allt relationen står för. Så det är inte konstigt att människor slår sönder allt de har.  Det finns ju ingenting där förutom möjligtvis ett snyggt hus. Människan måste känna att den lever och rädsla är en del av det och att inte veta hur man ska klara sig ensam gör en rädd. Därför väljer många att separerar sig från den relation man har, som man är den del av för att hitta tillbaka till sig själv. På ett sätt ett sundhetstecken men allt för ofta så gör man samma misstag igen. Det tragiska är att vi lär våra barn exakt samma beteende. Dom kommer inte ha en chans att se på livet på något annat sätt för allt de ser är separationer som en del i att leva livet, vilket är exakt det vi gör idag. Ingen höjer på ögonen när någon säger att han/ hon går igenom en separation.

En del av meningen med livet är att vara rädd, acceptera det! Ta alltid ansvar för dig själv trots att du har förpliktelser som t.ex. barn. Det finns inga hinder för dina behov det handlar bara om att tänka utanför boxen vilket jag vet är ovant och dessutom otäckt  för vad ska vännerna på facebook säga? Men det är det som liksom är hela poängen, det är en del av livet att kasta sig ut i det okända och tänja gränserna precis som Tilde Björfors Cirkus Cikör.

Jag har börjat skiva en lista på saker som är bra med en relation. Jag har inte kommit så långt men det här är de fem första:

  1. Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete eller vara rädd för att du tänker på dig själv först. För du har en som älskar dig och accepterar allt du vill göra.
  2. Du är fri och kan göra allt du vill utan att känna dig egoistisk och i behov av att betala tillbaka på något sätt för att du är i en relation som bygger på att leda ömsom följa varandra tillbaka till er själva. Inte till den någon annan vill att ni ska vara utan till den du/din partner egentligen är.
  3. Allt din partner gör kommer vara en prövning för dig och du kommer att bli rädd för att bli lämnad. Men frukta inte.  Det är del av livet att vara rädd och du kommer att uppleva saker du aldrig trodde du skulle få uppleva om du tillåter din partner att bli den hon/han egentligen är.
  4. I en relation har du alltid möjligheten att göra saker för dig själv för ni har den ekonomiska tryggheten som det innebär att vara två.
  5. Du har alltid någon som tar hand om dina barn om du behöver komma bort en stund.

Ibland så träffar man inte rätt i sitt kärlekssökande men idag skiljer sig människor som aldrig förr. Jag tycker inte man ska sluta fråga sig varför det är så. Jag börjar så sakteligen bli övertygad om att det jag har skrivit är det absolut viktigaste att ta tag i för vi vill ju trots allt leva med någon. För att göra något så måste vi trotsa  vår rädsla. För att trotsa vår rädsla måste vi ha mod och för att ta sig mod så måste vi vara i kontakt med våra känslor och för att vara det måste man ha ett lugn och en kontakt med sig själv, sitt hjärta men det är svårt. Reklamen vi bombas med, facebook och alla husbyggarprogram får oss att jobba hårt så att vi kan jaga saker och status vi egentligen inte behöver. Vi har egentligen ingen mening med livet förutom just detta vilket inte är någon mening i sig. Vi måste sluta leva efter en dröm som vi själva inte har skapat vi måste skaffa våra egna. Inget av det här är kärnfysik men det handlar om något stort, något viktigare än allt annat det handlar om våra liv, hur risker kan bli möjligheter. Vi har alltid ett val och vi kan välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona som vi kan bära på våra huvuden fullt synligt. När vi visar upp den kan vi också putsa den och förfina den men vi kommer aldrig bli av med den helt för vi är inte perfekta vi är människor med alla dessa egenskaper och varför inte visa upp dem lika stolt som alla saker vi är duktig på? Idag har jag insett att en del av livet är att jag aldrig kommer att bli perfekt och att min rädsla är en del av mitt liv som jag behöver fortsätta leva i och stolt bära som vilken annan del av mig. Jag skiljer mig inte från någon annan på det sättet för ingen kommer att bli perfekt så jag kan se att livet skulle bli lättare om vi såg varandras fel och brister och samtidigt sa: ”Vad fin du är”. För den insikten är jag tacksam men jag är också rädd, rädd för vad du ska tycka när jag visar upp mina tillkortakommande.
Nu ler jag, för jag inser att jag lever.

Avsluta med att lyssna på Rebekka Karijord – Wear It Like A Crown.

Tack för att du orkat läsa allt! Det är verkligen inte vanligt att folk orkar läsa så mycket 🙂

Att tvingas släppa taget

Det i särklass mest besökta inlägget jag skrivit här på känslan handlar om att våga släppa taget. Nu nästan tre år senare så är jag mitt uppe i en kamp med mig själv att släppa taget om den jag älskar mer än något annat och som jag även skaffat två underbara söner med. Alldeles försent insåg jag att relationen till denna fantastiska person förändrats i en riktning som jag egentligen aldrig ville gå. Alldeles försent har jag insett att jag behöver ändra på många delar av det som är jag för att vara lycklig så jag drabbades av fullständig panik när hon faktiskt först bad att få flytta ifrån mig, att få vara själv, att få en chans att hitta sig själv och kanske om de är möjligt, hitta tillbaka till vår relation. I ren panik så släppte jag inte taget. Jag började krampaktigt hålla kvar i henne, försökte berätta vad som gått fel, vad vi kunde göra bättre, vad jag kunde göra bättre, vad orsaken egentligen var till att hon mådde dåligt. Jag försökte villkora och stänga alla dörrar fast jag inte ville. Jag grät, skrek, flörtade, tiggde, avslutade,  fick raseriutbrott för att jag inte förstod,  för att hon inte förstod och det jag inte ville förstå och så grät jag lite till. Jag kände mig sårad, lämnad, orättvist behandlad, dålig och värdelös.

Nu vill hon inte leva med mig längre och nu måste jag släppa taget. Det är mycket svårare än jag någonsin trott och anledningen till det är mina sårade känslor och min otroliga rädsla. Rädsla för det okända, för att bli fattig, för att förlora barnen, för att dö ensam, för att aldrig mer bli älskad och känna kärlek. Mina sårade känslor handlar mest om en känsla av att inte duga och att inte på något sätt vara värdig något samtidigt som en motstridig känsla skriker inom mig att jag visst är värd att älska att jag visst är fantastisk. När dessa två slås ihop uppstår en slags förtvivlad ilska som vägrar släppa mig som håller mig i ett järngrepp och förvrider mitt sinne.
Min rädsla och mina känslor hindrar mig alltså från att tänka klart, uttrycka mig klart och därmed se saker för vad det är. Mitt egenvärde har inte förändrats, jag är inte mindre älskvärd än tidigare utan kanske t.om. mer älskvärd nu. Jag duger inte för den jag älskar, för den jag planerade att gifta mig med men mitt värde sitter inte vad i hon tycker utan vad jag tycker om mig själv. Mina rädslor är mina rädslor och kommer inte att försvinna men det är ”bara” rädsla och oro inför framtiden vars öde jag själv kan kontrollera.  Jag blir den jag väljer att bli. Vill jag behålla mina barn och ge dom en trygg uppväxt så ser jag till att min hitintills livs största kärlek får sin önskan igenom.

Så jag släpper taget och inser panikartat att det är jag som behöver räddas, som faller utan skyddsnät. Livet tar en dramatisk vändning och jag är livrädd.

Jag tänker fortsätta försöka dela med mig av det som händer med mig och hur jag ser på seperationer och lite om varför det händer. Framför allt gör jag det för min skull men kanske kan det ge någon annan något slags stöd eller något att tänka på.
Alla kommentarer uppskattas!

Äldre inlägg

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: