Det i särklass mest besökta inlägget jag skrivit här på känslan handlar om att våga släppa taget. Nu nästan tre år senare så är jag mitt uppe i en kamp med mig själv att släppa taget om den jag älskar mer än något annat och som jag även skaffat två underbara söner med. Alldeles försent insåg jag att relationen till denna fantastiska person förändrats i en riktning som jag egentligen aldrig ville gå. Alldeles försent har jag insett att jag behöver ändra på många delar av det som är jag för att vara lycklig så jag drabbades av fullständig panik när hon faktiskt först bad att få flytta ifrån mig, att få vara själv, att få en chans att hitta sig själv och kanske om de är möjligt, hitta tillbaka till vår relation. I ren panik så släppte jag inte taget. Jag började krampaktigt hålla kvar i henne, försökte berätta vad som gått fel, vad vi kunde göra bättre, vad jag kunde göra bättre, vad orsaken egentligen var till att hon mådde dåligt. Jag försökte villkora och stänga alla dörrar fast jag inte ville. Jag grät, skrek, flörtade, tiggde, avslutade, fick raseriutbrott för att jag inte förstod, för att hon inte förstod och det jag inte ville förstå och så grät jag lite till. Jag kände mig sårad, lämnad, orättvist behandlad, dålig och värdelös.
Nu vill hon inte leva med mig längre och nu måste jag släppa taget. Det är mycket svårare än jag någonsin trott och anledningen till det är mina sårade känslor och min otroliga rädsla. Rädsla för det okända, för att bli fattig, för att förlora barnen, för att dö ensam, för att aldrig mer bli älskad och känna kärlek. Mina sårade känslor handlar mest om en känsla av att inte duga och att inte på något sätt vara värdig något samtidigt som en motstridig känsla skriker inom mig att jag visst är värd att älska att jag visst är fantastisk. När dessa två slås ihop uppstår en slags förtvivlad ilska som vägrar släppa mig som håller mig i ett järngrepp och förvrider mitt sinne.
Min rädsla och mina känslor hindrar mig alltså från att tänka klart, uttrycka mig klart och därmed se saker för vad det är. Mitt egenvärde har inte förändrats, jag är inte mindre älskvärd än tidigare utan kanske t.om. mer älskvärd nu. Jag duger inte för den jag älskar, för den jag planerade att gifta mig med men mitt värde sitter inte vad i hon tycker utan vad jag tycker om mig själv. Mina rädslor är mina rädslor och kommer inte att försvinna men det är ”bara” rädsla och oro inför framtiden vars öde jag själv kan kontrollera. Jag blir den jag väljer att bli. Vill jag behålla mina barn och ge dom en trygg uppväxt så ser jag till att min hitintills livs största kärlek får sin önskan igenom.
Så jag släpper taget och inser panikartat att det är jag som behöver räddas, som faller utan skyddsnät. Livet tar en dramatisk vändning och jag är livrädd.
Jag tänker fortsätta försöka dela med mig av det som händer med mig och hur jag ser på seperationer och lite om varför det händer. Framför allt gör jag det för min skull men kanske kan det ge någon annan något slags stöd eller något att tänka på.
Alla kommentarer uppskattas!
Känner starkt med dig. Man måste vara två som har viljan. Annars spelar det ju ingen roll vad man gör för att hålla kvar. Har precis ”förlorat” en vän och det gör ont. Som du säger har man ju alltid ett värde i sig själv. Alla är vackra och värdefulla. Men att bli bekräftad och omtyckt av någon man vill dela sin tid med gör ju också att man känner sig värdefull. Någon gång i framtiden kommer en ny kärlek som kan uppskatta och sätta värde på den man är. Men hur gör man för att inte bli bitter och cynisk så att man kan och vågar älska igen?
Ulf!
Förlåt att jag tagit sån otrolig lång tid på mig att svara. Jag har ingen aning och när du skrev din fråga tänkte jag att jag skulle fundera på det men jag kom inte på något svar. Kanske för att jag själv är mitt uppe i att avvärja bitterheten och cyniska gifter i min kropp. Det jag tror kommer att hjälpa mig är att vilkorslöst älska mig själv. Dvs ta hand om mig själv. För vissa en enkel sak för andra, som för mig, en svår sak.
Att älska är alltid ett stort risktagande och kommer alltid att vara det. För att kunna älska igen måste man uppvisa stort mod och aktivt arbeta med att stöta bort rädslan över att bli sårad igen. Jag är övertygad om att bitterhet och cyniska kommer som ett brev på posten om vi låter vi den rädslan styra och kontrollera vårt beteende.
Inte så mycket till svar kanske men det är iaf ett svar. Lycka till Ulf
Du skriver så bra….jag har också separationsproblem, men med mina föräldrar istället….
Undrar om du eller någon annan kan citatet: den man älskar släpper man fri…och så är det nån fortsättning som jag ej kan,,,¨
Anyone??
Tack kompis!
Jag tror faktiskt inte att det finns någon självklar fortsättning på: ” Den man älskar släpper man fri” Inte vad jag vet iaf. 🙂
If you want something very badly, set it free.
If it comes back to you, it’s yours forever.
If it doesn’t, it was never yours to begin with.
Kram till er
Även att ”släppa någon fri” för att sedan få ha honom eller henne ”som sin för alltid” är ett sätt att kontrollera en person (som Mathias också skrev om i sitt inlägg), som jag ser det.
Men jag ser också och håller med om andemeningen att människor håller sig intill andra människor, bara av egen vilja. Inte på grund av utan förmodligen trots att partnern försöker kontrollera en…!
”Kärleken är som en duva. Håller du den för hårt kvävs den. Håller du den för löst flyger den iväg.” /danskt ordspråk
…ligger det något i detta ordspråk tro?
För egen del har jag återigen valt min en och samma relation sedan 17 år tillbaks – och det underbara – som nu gör förhållandet så bra, är just det att ingen håller den andra fast. Vi får båda utrymme att blomma på vårt eget unika vis och växer intill varandra, för att vi båda tycker att det är den bästa platsen. Men vet också att det finns utmärkt jordmån på andra ställen. Allt är i NUET och varje dag bär på nya valmöjligheter!
~Jag vet att kärleken finns inom varje människa. Lika obegränsad och flödande, OBEROENDE vad våra nära och kära väljer att tycka, vara och känna i sina liv.
TACK för all generositet och visdom på denna sida.
Kärlek och Allt gott till er alla!
/Pernilla
förtydligande:
…”att släppa någon fri” KAN…vara ett sätt att kontrollera någon på, menar jag! *-)
Tack Madelene!
Råkade komma in på din sida Mathias nu av ren slump när jag googlade ”släppa taget och inte bli bitter” typ så. Och läste en text som kändes så träffande och ren, och såg att den var skriven av en kille till på köpet. (Jag vet fördomar) Den var härlig och jag kände igen mig i texten ”att tvingas släppa taget”. Väntar barn med en kille som valde att gå efter en massa konstiga bråk/tystnad mellan oss, trots att jag precis insett att ”nä nu skärper vi oss och försöker få till det här för vi ska ju ha barn.. ” och jag känner just RÄDSLA, vanmakt, ilska, sårighet, mm.mm och är livrädd att jag inte ska klara detta själv, Att aldrig mer bli lycklig, utan bli bitter å sur, att jag hela tiden ska tänka, tänk om? om bara..osv…att inte kunna släppa taget fast jag vill. Inte så att jag jagar honom å säger att jag vill ha honom tillbaka, även om jag nog starkt skulle överväga detta om han ville komma tillbaka..Men jag vill bara kunna landa i detta och känna mig glad, lugn och se framtiden an med tillförsikt. På nåt vis tror jag att jag kommer kunna göra det också med tiden, det är lite som du skriver Mathias, Att man känner nånstans därinne att man är värd att bli älskad ändå, av sig själv och andra. Även om man själv, som jag, bidragit till att det blivit såhär..Vet inte vad jag ville med detta, skriva av mig lite kanske? Berätta att jag blev glad för din text och kommer läsa vidare om vad mer du skrivit. Ta hand om dig och dina pojkar!
Stor varm Kram från P
Hej Mathias,
Jag är precis där du var när texten skrevs, ett tag sen nu men 100% aktuell ändå. Dagarna består bara av sjuk rädsla, ont i magen och ännu mer rädsla… Den rädslan gjorde att jag sa till att att vi inte borde träffas mer, detta när jag mådde extremt dåligt och inte ens kommer ihåg vad vi talade om.. Får ändå inte in i skallen hur jag kunde vara hennes livs kärlek för en månad sen , men nu finns inga känslor kvar? Hon vill vara singel, ta hand om sitt liv och tycker bara jag är jobbig som vill prata.
Vet inte om du finns kvar här Mathias men skulle vilja höra mer från dig!
db
Jag är kvar! 🙂
Det finns så många tankar som dyker upp och du får något slags hetsigt svar här och nu även fast du kanske inte har bett om det. Ställ frågor om du tycker att det är ett helknasigt svar så ska jag försöka svara tillbaka när jag kan.
Jag tycker det låter som en bra sak att du bestämt att ni inte ska träffas. Mår du inte bra av det så ska ni verkligen inte träffas. En sak som jag hade svårt att fatta var att den som lämnar går igenom en process också. Jag tror det handlar om skuld, osäkerhet, sorg, omsorg om den andre plus en massa annat och grejen är att deras process ger olika signaler som gör att det blir komplicerat och svårt att tolka. Hur förklarar någon att man vill träffas fast man precis gjort slut? Varför vill man det och ur ska den som blivit lämnad tolka det?
Vi fungerar alla olika i separationer och det jag skrev för 2½ år sedan var ett sätt för mig att handskas med det. Det var inte förrän jag insåg att min rädsla, sorg och förtvivla tillsammans med mitt stukade självförtroende hindrade mig från att gå vidare som jag började släppa taget. Jag släppte ju inte bara taget om min partner utan jag såg att jag var tvungen att släppa taget om mig själv, min uppfattning om mig själv och mina egna drömmar. Stor frågor om vem man egentligen är blir oundvikliga och det gör ont så man tror att döden är på väg men det fina är att man inte dör av det. Jag tycker att jag har växt.
Oavsett hur mycket man önskar att få kunna ta bort allt obehag som finns i och med en separation så tror jag att man måste släppa taget. Vägen man gått på leder ingenstans, kärlekslinan har brustit och vågar man bara stå kvar i den smärtan, härda ut och tar sig kraft till att stå fast vid att ens egna värde är oföränderligt, att du är okej oavsett vad som hänt, kommer det att gå över. En separation är inte fri från smärta. Det går inte att få det smärtfritt. Jag tror att det allra viktigaste är hålla hårt i respekten för sig själv tillsammans med en respekt för sin fd. partner. Det gör ont och det går över.