Kategori: Att släppa taget

Att släppa taget om sig själv

Det mest besökta inlägget här på känslan är fortfarande min text som jag skrev om att våga släppa taget och det skrev jag 4 juni 2007.  Jag inser att det här med att släppa taget är något som jag själv har väldigt svårt för. Jag har svårt att släppa taget om mitt förflutna, min historia, mitt imperium av skit. Varje dag kliver jag in det och står i det tills jag nästa drunknar och så kliver jag bort för en stund, för sömn, för dröm och för att orka fortsätta nästa dag. Det jag håller på att förgås av är huvudsakligen felaktiga beslut jag tagit, chanser jag inte tagit, saker jag gjort fel, saker jag inte tagit ansvar för och saker jag ställt till med som än idag påverkar min omgivning och mig själv. Allt det här använder jag för att stanna kvar i min egen tanke att jag inte är okej.

Jag vet på något sätt att jag inte är ensam, det är vi människor aldrig. Vi är aldrig ensam om att lida, glädjas, sörja och bli förbannade. Så jag vet att jag inte är ensam om att ibland ha svårt att titta mig själv i spegeln och inte är jag heller ensam om att ibland vara fullständigt övertygad om att jag inte är okej. Det är en väldigt destruktiv föreställning att ha i sin kropp. Så för att komma vidare tror jag så sakteligen att räddningen sitter i att ha modet att släppa taget om sig själv och sin egen uppfattning om allt. Det är helt och hållet möjlighet att släppa sig själv fri, att bli någon annan.

Vi kan hitta saker att le åt, vi kan om vi vill skratta och förundras hur fantastiskt vackert en blå himmel kan vara och det går att skita i att det anses vara en klyscha att se till att varje dag räknas och att det gäller att ta vara på dagen. Vi är aldrig ensamma om att vara ensamma. Det jag behöver är ork och vilja att våga släppa taget om mig själv, att släppa mig fri.  Jag behöver inte skyffla skit längre för mitt imperium består av så mycket än bara skit. Idag är jag okej och det är du också.

En titt på motståndaren

Ibland får jag intrycket att jag för en ojämn kamp emot den mäktiga motståndaren allt och livet när jag i själva verket bara möter mig själv.

Det uppstår ofta när allt i livet på sin höjd är ett ”jaså” och alla människor talar sanningar men det är inget nytt för du har hört och avfärdat allt. Det är när det känns som att alla vägar leder till en vägg. När orken för att kämpa för länge sedan försvunnit och allt är svart och tankarna alldeles för många för att kunna sorteras och hanteras.

Det är då energi läggs på att försöka hitta någon eller något att skylla på, slå eller övervinna i en duell. Tittar jag på mig själv så upptäcker jag att allt som oftast är det endast en själv man möter i dessa kamper. Jag är övertygad om att vi i extremt svåra stunder i livet inte ser att motståndaren endast består av en själv. Det finns ingen som vi kan skylla på eller ens lägga ner vår energi på för i slutänden måste du titta dig själv i spegeln och finna att den tuffaste motståndet är det du som står för. Det spelar ingen roll hur orättvist livet är eller hur illa behandlad du blivit, det är du själv som måste hitta vägen ut. Jag tror att vi själva erbjuder det största motståndet och det är en väldigt svår sak att hantera. För hur vinner man över sig själv och går vidare när man hela tiden springer in i samma vägg som är fylld av sprickor från egentillverkad dumheten och/eller andras tillsynes fruktansvärda svek och illdåd emot en?

Jag tycker jag ser det hela tiden. Människor vill lägga sina problem utanför sig själva, jag är definitivt inget undantag. Tankar som t.ex. om hen bara kunde göra sådär eller om hen bara kunde vara lite mer av det där eller om jag bara fick det där osv. är att externalisera problemet. Det finns någon slags koppling till att våga släppa taget som jag skrev för snart 5 år sedan. Att släppa taget har jag kämpat mycket med och ju mer jag fortsätter att kämpa med det så blir det allt tydligare för mig att det endast handlar om mig själv och mina egna problem. Så när jag vägrar släppa taget så är det inte av kärlek till någon annan eller någon slags svårighet som någon skapar (vad som helst egentligen) utan det handlar om någon obeskrivbar kärlek till mitt eget helvete som jag inte vågar släppa taget om. Jag tror att alla mer eller mindre har samma problem. Varför det är så går att förklara genom vända sig till teorin. Systemteori, sociologi och transaktionsanalytisk psykoterapi är det som ligger mig varmast om hjärtat och jag skulle kunna ösa ur mig teorier om varför det är så men vad ska det egentligen hjälpa? Varje del av våra känslor är unika med vår egen signatur och behöver hanteras därefter. Utifrån det jag lärt mig teoretiskt så hävdar jag i sten att motståndet ligger helt och hållet hos oss själva.

Var snäll emot den här motståndaren, tydlig och framför allt modig, ärlig, kärleksfull och respektfull så kommer du att kunna hitta nya vägar att gå på. Inget av det här kommer utan ett aktivt beslut och en ärlig förståelse för att misslyckande och kris är del av kampen mot sig största och värsta motståndaren du någonsin kommer att möta.

Jag har börjat titta mer på min motståndare och jag gillar verkligen inte vad jag ser. Många saker skrämmer mig och det som kan göra mig extremt ledsen är hur ofta han vinner och stoppar mig från att utvecklas. Du har en du med, hur ser din ut?

 

15 sätt att förbli olycklig

1. Förvänta dig att andra ska göra dig lycklig.

2. Skyll din olycka på andra.

3. Använd ”om bara” så ofta du kan när det gäller tid, pengar och vänner.

4. Jämför det du har med andra.

5. Var alltid allvarlig.

6. Försök alltid att göra alla till lags.

7. Säg aldrig nej.

8. Hjälp andra, men låt ingen hjälpa dig.

9. Betrakta dina egna behov som oviktiga.

10. Om någon ger dig en komplimang, avfärda den genast.

11. Om någon kritiserar dig, förstora det.

12. Behåll alla känslor på insidan.

13. Förändras aldrig.

14. Var aldrig nöjd med något annat än absolut perfektion.

15. Tillbringa all din tid i det förflutna eller i framtiden.

*kram* <3

Att hålla reda på sig själv

Ingen kan frånta mig ansvaret att ta hand om mig själv, inte heller kan jag ge bort ansvaret till någon annan för det är inget en annan person kan bära. För mig är det en befrielse att veta att den som kan släppa mig fri från mitt mentala fängelse är jag själv. Visst kan jag behöva ha hjälp av människor som säger att jag är okej, att jag är älskvärd när jag som mest tvivlar på det men det är inte alls samma sak som att någon tar över mitt ansvar för mig själv, utan det är att följa mig i min utveckling.
Även om jag inte skulle ha några vid min sida så är jag ansvarig för mig själv. Ingen kan lida mer av mitt icke-varande som jag själv. Jag är herre över mina egna nederlag, misstag och felsteg. Jag kan när som helst bestämma mig för att göra en omstart och om jag misslyckas kan jag inte skylla på er, livet eller någon slags övermäktig gud eller öde.
Att vara ansvarig för sig själv är att våga skapa nya vägar för sig själv och på riktigt älska sig själv. Är du ensam, olycklig eller fast i en situation så förändra scenen. Skaffa nya skådespelare, statister, måla om kulissen och skriv om pjäsen. Blir det inget bra pjäs så skriv en till men ge aldrig, aldrig upp. Det finns lika många pjäser som det finns fantasier i världens människor.

Herbert Otto ska ha sagt något i still med: ”Förändring och utveckling äger rum när en människa tar risker och vågar börja experimentera med sitt liv”. Jag vet att det är fantastiskt att experimentera med sitt liv det ger lycka och oväntade små mirakel samtidigt som det är en extremt påfrestande resa. Det här experimenterandet är viktigt för oss men något som jag tror att vi människor i allt högre grad slutat med för att det helt enkelt är en för riskabel resa att göra. Vad som är riskabelt är jag osäker på men jag tror det har att göra med att vi är rädda för att bli ensamma när vi kliver ur vår egen självuppfattning. Jag tror alltså att rädslan att bli ensam är större än driften att utvecklas mot något man inte vet vad det är,  därför stannar vi kvar i det vi har och känner oss trygga med det. Av någon anledning så hamnar vi förr eller senare i ett tillstånd där vi börjar tvivla och en olycklig känsla börjar gro inom en. Oftast tror jag det handlar om att man stagnerat, att det trygga blivit tråkigt och förutsägbart och då börjar man ofta må dåligt och livet ifrågasätts. Det är egentligen ingen skillnad på dom som inte har någon det är samma typ av lidande.

Jag tror att alla kan förändra sitt öde, alla kan ta sig ur sitt icke-varande och upptäcka att det finns något inom sig som vill ut.  Alla kan fatta beslut om att på riktigt förändras och aktiv arbeta på att få bort allt omotiverat motstånd mot förändring. Alla kan nå dit genom att handla konkret, aggera istället för att göra tankekullerbyttor på sin föreställning om handlingar man själv gör och andra människors åsikter om dem. Alla kan aktivt arbeta på att lära sig mer om hur man själv tänker med hjälp av ett utforskande beteende över vad som verkligen tillfredsställer ens behov.

Här kommer ett konkret tips:
Öva på att känna som du aldrig har känt förut. Använd dina sinnen som du aldrig tidigare har använt dom. Pröva att se, höra och röra på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Skapa något utan att kräva perfektion och fundera på vilket sätt du beter dig självdestruktivt genom att lyssna på vad du säger till dig själv och till andra i din omgivning, se dom i ögonen, lyssna till orden och respektera processen som uppstår när människor drabbas samman genom att vara övertygad att det för dig framåt.

Ingen förändring kommer att äga rum utan hårt arbete och smutsiga händer. Det finns inga snabba fix, bloggar, böcker, piller eller saker att lära sig utantill.
Jag vet inte mycket i livet men jag är övertygad om detta:
Vi finns till, vi är, vi är här, vi blir, vi skapar vårt liv och ingen skapar det åt oss.
Livet är en gåva och det är upp till oss vad vi gör med den gåvan.

 

Att slitas mellan dåtid och nutid

Ibland kan det förflutna göra sig påmint. Det kan dyka på en helt plötsligt genom en doft, en röst eller en dröm. Minnen som slumrat under lång tid blir plötsligt klarare än någonsin. Förmodligen har alla några minnen av avgörande ögonblick i ens liv då det kändes som om man förändrades för gott. Man tror aldrig att man ska bli densamma igen. Och det blir man förmodligen inte – både på gott och ont. Men kanske behöver en dålig erfarenhet inte bara medföra dåliga saker? Det är ju en del av livet att falla, resa sig på nytt och fortsätta gå. Men ibland kan det vara bra tungt. Då får man ta pyttesteg istället. Och så plötsligt inser man att man gått rätt så långt och finner sig plötsligt lite lättare om hjärtat. Och så ibland känns det som att ingen tid har passerat, att såret blöder mer än någonsin och du förstår inte varför tiden inte läker? Jag har inga svar på varför. Jag förstår inte riktigt eller vill inte förstå varför livet och människor ibland fungerar som de/det gör. Men jag vet en sak och det är att hur mycket jag än ser tillbaka så kan jag inte gå tillbaka i tiden. Och om jag verkligen kunde det, skulle jag ändå göra det?

Livet tar o livet ger. Vi kan minnas igår, vi kan sakna tills vi går sönder men det farligaste med att ständigt leva i bleka minnen – hur fantastiska de än är, det är att vi fråntar oss själva möjligheten att skapa nya.

Joy

Det krävs mod att börja på nytt

Att våga ta okända steg mot en ny framtid på slingriga stigar är inte alltid det lättaste. Men ju fler steg du tar desto säkrare blir du, desto tydligare blir riktningen. Våga. Våga älska igen. Våga tro att det finns en tanke, att det finns något att lära. Tro på att saknaden finns där som ett tecken på att du har och har haft underbara ting i ditt liv. Vissa saker måste försvinna för att ge plats åt nya. Vissa människor gjorde besök i ditt liv – kanske lämnade de spår – goda eller dåliga, kanske förstår du inte alltid varför de fanns där för att sen försvinna. Men kanske kommer det en dag då du förstår. Då allt ”makes sense”. Våga tro på det kanske blir så.

Försök se det som finns i ditt liv nu. Försök att inte ta det för givet. Våga älska med hela ditt hjärta, det rymmer mer än du tror.

Att släppa taget

Jag går igenom en separation. Jag ha gått igenom en del av alla seperationsfaserna som tydligen faktiskt finns och nu verkar jag på något sätt vara tillbaka där jag började. Att släppa taget. Just nu kämpar jag inte bara med att släppa taget om min fd. sambo, som kommit så mycket längre i sitt seperationsarbete än jag, nu släpper jag också taget om delar av mig själv och mina drömmar.
Jag har haft en dröm att vara delaktig i en  lycklig familj som varje dag vaknar upp tillsammans och delar sorg och glädje, framgång som motgång, leder ömsom följer varandra till dom vi egentligen är. Den drömmen är krossad, den kommer aldrig bli sann hur mycket jag än drömmer. Så jag släpper taget om den drömmen.
Min vilja att varje dag finnas vid mina barns sida släpper jag också taget om för jag får inte det för att den andra betydelsefulla vuxna föräldern inte vill ha det så.
Jag försöker också släppa taget om min stora besvikelse på min fd. sambo och mig själv för att jag hamnade i ett stort vakum och slutade leva när allt blev för tufft och krävande. Det var innan min sambo fått nog och jag saknade ett egen värde allt jag kunde känna var att jag inte dög att jag gjorde bäst i att hålla mig undan. Detta är något jag är otroligt besviken och frustrerad på för att jag kan inte få det ogjort och någon andra chans får jag inte. Den besvikelsens och frustrationen försöker jag släppa taget om för kunna gå vidare.

Att släppa taget handlar om att kliva in i något nytt men det nya kommer inte på en gång. Utan det handlar om att medvetet ge sig ut på ett fritt fall utan att veta när det tar slut eller ens om man kommer att överleva fallet. Tro inte för en sekund att du släpper taget om någon annan än dig själv. Det är du som ska hantera fallet, det är du som ska skaffa dig ett liv utan den du släpper taget om, det är du som ska fylla tomrummet som den du släpper taget om har fyllt. Inget det han, hon, den eller det gör eller blir har något med dig att göra när du väl släppt taget. Så därför är det extremt viktigt att du släpper taget av rätt anledning och att du kanske vågar göra det mycket tidigare för det handlar om dig och dina känslor när du släpper taget. Den som ska räddas är du själv.

Jag önskar att jag inte hade hållit så krampaktigt i mitt egna dåliga beteende. Jag önskar jag hade släppt taget om den där personen som slutade ta sig själv på allvar, som slutade leva för sig själv utan bara levde för andra och andras känslor och åsikter. Jag önskar innerligt att jag har modet att släppa taget om den delen av mig och acceptera att jag inte har något skyddsnät utan måste improvisera medan jag faller.

Just nu i skrivande stund känner jag en befrielse och panik på samma gång.
Det här är jag när jag faller.

 

Meningen med livet är att vara rädd

Hade turen att få lyssna lite på Tilde Björfors på P1 för ett tag sen. En väldigt fascinerande kvinna som öppnade upp min slumrande själ. Hon säger att det är meningen att vi människor ska vara rädda och att vi inte är övermänniskor utan vi misslyckas, ofta dessutom, och vi har också massor av svagheter. Detta fastnade i min hjärna. Jag ser samma saker som Tilde Björfors. Vi människor är rädda för att misslyckas, för att vara ensam, för att inte duga, för att inte har kontroll, för att inte veta vad som ska hända och att säga att man älskar någon med risken att inte få det tillbaka. Jag tror att vi alla är rädda för det här. Vi undviker riskerna men när vi tar risker så öppnar sig oftast en ny värld. Att kasta sig ut i det okända kan med andra ord vara uppfriskande.

Eftersom jag är så upptagen med min egen separation så tänker jag mycket på relationer mellan människor och framför allt parrelationer så jag börjar koppla ihop separationer och tanken om att meningen med livet är att vara rädd. Jag läste på skilsmassa.eu om 101 fördelar med att vara singel och får nu en tanke om att vi människor efter ett tag  blir rädda när vi lever i ett förhållande. Vi blir rädda att vi inte är fria att göra vad vi vill i en parrelation och därför måste vi fly, slå sönder det som är runt oss för att känna oss fria för att se ljuset, det underbara okända. Som första punkten i 101 fördelar med att vara singel står det att läsa: ”Du är fri och kan göra allt du vill utan att ständigt visa hänsyn till en partner” och som nr två: ”Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete för att du tänkte på dig själv först!”. Jag har aldrig sett mig själv som någon fångvaktare i en relation och inte heller har jag sett min partner som en fångvaktare. Sen undrar jag  varför det är så himla dåligt att tänka på sig själv när man är i en parrelation? Ingen kan väl påstå sig ha tänkt: ”Från och med nu är det fult att tänka på sig själv” när man kliver in i en ny härlig kärleksrelation? Så varför står ovanstående som första respektive andra punkt i fördelar att vara singel.

Borde inte en relation vara att man är fri att göra vad man vill? Det är en väsentlig skillnad på parrelationen och föräldraskap.  Föräldraskap innebär mycket tvång för du måste ta hand om dina älsklingar. Parrelationen däremot är inget tvång utan någon vi tar hjälp av, njuter av och respekterar men det innebär inget fängelse. Av någon anledning så verkar det ha blivit det och att då koppla tillbaka till Tilde Björfors resonemang så funderar jag på om inte skilsmässa/ separation är det ultimata sättet att kasta sig ut i det okända att ta en risk, att utmana sin rädsla och därmed känna att man lever. Vi människor, särskilt svenskar, lever tryggt. Vi har våra försäkringar, vi har våra säkra bilar, säkra barnvagnar, hjälmar, sjukvård, hus det finns helt enkelt alltid något som motverkar vår rädsla. Vi tar helt enkelt inte så mycket risker i livet längre. Vi är alltså inte så genuint rädda av oss och därmed tappar vi, om vi ska gå på Tilde Björfors linje, en del av meningen med livet nämligen att vara rädd. Har man levt tryggt i en relation som två och visat och fått en massa hänsyn i relationen och identifierat sig tydligt som ett par så är det jävligt otäckt att kasta sig ut sig själv i mörkret och för den som inte valt att separera är den ännu värre men de båda lever och uppfyller en del av meningen med livet. De utmanar sin rädsla.

Att släppa taget om sin partner har jag skrivit om tidigare och det är verkligen ingen lätt uppgift. Men jag börjar tro att det är en absolut nödvändighet att göra det medan man är i en relation. Annars bli någon i relationen inmålad i ett hörn och känner efter x antal år sig tvungen att kasta sig ut i det okända. Rädslan att släppa taget i en relationen när allt är bra, där kärleken blommar och allt fungerar klanderfritt är nog större än vad den är när allt känns skit. Så ur den aspekten så borde vi känna att vi lever på ett annat sätt. Föräldraskap innebär tuffa tider för individen i det individualistiska samhället vi lever i men barn förväntar sig inte att man ska ge upp hela sig själv för de ska bli uppassade utan det är oftast vi vuxna som skapar den stressen. Överlever skilsmässobarn varannanveckaschema mellan föräldrarna så överlever de också att man som förälder lämnar konstellationen som skapats för en tid även fast man är tillsammans. Det finns en spärr som gör att vi inte gör sånt och den förbannar jag.

Jag kommer ihåg i en tidigare relation hur jag sa att jag inte kunde lova henne att jag stannade kvar i relationen om hon åkte till Australien ett halvår. Det gjorde henne förtvivlad och hon åkte inte. Såhär flera år senare så kan jag säga att jag borde ha sagt: ”Åk du jag väntar här. Jag kommer sakna dig. Får jag komma och hälsa på?” Men jag gjorde inte det för jag ville att hon skulle älska mig. Inte springa runt i bikini i Australien. Jag ville att hon skulle vara med mig och för att jag såg inte hur jag skulle kunna åka till Australien även fast jag ville. Jag är definitivt inte ensam om att hålla på med sånt i en relation. Vi människor håller på med sånt här i relationer hela tiden. Med vilken jävla rätt? Vi har inte rätt men vi gör det ändå för att vi blir rädda för en massa skit vi inte kan kontrollera. När vi sen har har tröttnat på att inte kunna självförverkliga oss själva så letar vi anledningar och där står det självklart en partner som inte heller har förverkligat sig själv och symboliserar allt relationen står för. Så det är inte konstigt att människor slår sönder allt de har.  Det finns ju ingenting där förutom möjligtvis ett snyggt hus. Människan måste känna att den lever och rädsla är en del av det och att inte veta hur man ska klara sig ensam gör en rädd. Därför väljer många att separerar sig från den relation man har, som man är den del av för att hitta tillbaka till sig själv. På ett sätt ett sundhetstecken men allt för ofta så gör man samma misstag igen. Det tragiska är att vi lär våra barn exakt samma beteende. Dom kommer inte ha en chans att se på livet på något annat sätt för allt de ser är separationer som en del i att leva livet, vilket är exakt det vi gör idag. Ingen höjer på ögonen när någon säger att han/ hon går igenom en separation.

En del av meningen med livet är att vara rädd, acceptera det! Ta alltid ansvar för dig själv trots att du har förpliktelser som t.ex. barn. Det finns inga hinder för dina behov det handlar bara om att tänka utanför boxen vilket jag vet är ovant och dessutom otäckt  för vad ska vännerna på facebook säga? Men det är det som liksom är hela poängen, det är en del av livet att kasta sig ut i det okända och tänja gränserna precis som Tilde Björfors Cirkus Cikör.

Jag har börjat skiva en lista på saker som är bra med en relation. Jag har inte kommit så långt men det här är de fem första:

  1. Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete eller vara rädd för att du tänker på dig själv först. För du har en som älskar dig och accepterar allt du vill göra.
  2. Du är fri och kan göra allt du vill utan att känna dig egoistisk och i behov av att betala tillbaka på något sätt för att du är i en relation som bygger på att leda ömsom följa varandra tillbaka till er själva. Inte till den någon annan vill att ni ska vara utan till den du/din partner egentligen är.
  3. Allt din partner gör kommer vara en prövning för dig och du kommer att bli rädd för att bli lämnad. Men frukta inte.  Det är del av livet att vara rädd och du kommer att uppleva saker du aldrig trodde du skulle få uppleva om du tillåter din partner att bli den hon/han egentligen är.
  4. I en relation har du alltid möjligheten att göra saker för dig själv för ni har den ekonomiska tryggheten som det innebär att vara två.
  5. Du har alltid någon som tar hand om dina barn om du behöver komma bort en stund.

Ibland så träffar man inte rätt i sitt kärlekssökande men idag skiljer sig människor som aldrig förr. Jag tycker inte man ska sluta fråga sig varför det är så. Jag börjar så sakteligen bli övertygad om att det jag har skrivit är det absolut viktigaste att ta tag i för vi vill ju trots allt leva med någon. För att göra något så måste vi trotsa  vår rädsla. För att trotsa vår rädsla måste vi ha mod och för att ta sig mod så måste vi vara i kontakt med våra känslor och för att vara det måste man ha ett lugn och en kontakt med sig själv, sitt hjärta men det är svårt. Reklamen vi bombas med, facebook och alla husbyggarprogram får oss att jobba hårt så att vi kan jaga saker och status vi egentligen inte behöver. Vi har egentligen ingen mening med livet förutom just detta vilket inte är någon mening i sig. Vi måste sluta leva efter en dröm som vi själva inte har skapat vi måste skaffa våra egna. Inget av det här är kärnfysik men det handlar om något stort, något viktigare än allt annat det handlar om våra liv, hur risker kan bli möjligheter. Vi har alltid ett val och vi kan välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona som vi kan bära på våra huvuden fullt synligt. När vi visar upp den kan vi också putsa den och förfina den men vi kommer aldrig bli av med den helt för vi är inte perfekta vi är människor med alla dessa egenskaper och varför inte visa upp dem lika stolt som alla saker vi är duktig på? Idag har jag insett att en del av livet är att jag aldrig kommer att bli perfekt och att min rädsla är en del av mitt liv som jag behöver fortsätta leva i och stolt bära som vilken annan del av mig. Jag skiljer mig inte från någon annan på det sättet för ingen kommer att bli perfekt så jag kan se att livet skulle bli lättare om vi såg varandras fel och brister och samtidigt sa: ”Vad fin du är”. För den insikten är jag tacksam men jag är också rädd, rädd för vad du ska tycka när jag visar upp mina tillkortakommande.
Nu ler jag, för jag inser att jag lever.

Avsluta med att lyssna på Rebekka Karijord – Wear It Like A Crown.

Tack för att du orkat läsa allt! Det är verkligen inte vanligt att folk orkar läsa så mycket 🙂

Att tvingas släppa taget

Det i särklass mest besökta inlägget jag skrivit här på känslan handlar om att våga släppa taget. Nu nästan tre år senare så är jag mitt uppe i en kamp med mig själv att släppa taget om den jag älskar mer än något annat och som jag även skaffat två underbara söner med. Alldeles försent insåg jag att relationen till denna fantastiska person förändrats i en riktning som jag egentligen aldrig ville gå. Alldeles försent har jag insett att jag behöver ändra på många delar av det som är jag för att vara lycklig så jag drabbades av fullständig panik när hon faktiskt först bad att få flytta ifrån mig, att få vara själv, att få en chans att hitta sig själv och kanske om de är möjligt, hitta tillbaka till vår relation. I ren panik så släppte jag inte taget. Jag började krampaktigt hålla kvar i henne, försökte berätta vad som gått fel, vad vi kunde göra bättre, vad jag kunde göra bättre, vad orsaken egentligen var till att hon mådde dåligt. Jag försökte villkora och stänga alla dörrar fast jag inte ville. Jag grät, skrek, flörtade, tiggde, avslutade,  fick raseriutbrott för att jag inte förstod,  för att hon inte förstod och det jag inte ville förstå och så grät jag lite till. Jag kände mig sårad, lämnad, orättvist behandlad, dålig och värdelös.

Nu vill hon inte leva med mig längre och nu måste jag släppa taget. Det är mycket svårare än jag någonsin trott och anledningen till det är mina sårade känslor och min otroliga rädsla. Rädsla för det okända, för att bli fattig, för att förlora barnen, för att dö ensam, för att aldrig mer bli älskad och känna kärlek. Mina sårade känslor handlar mest om en känsla av att inte duga och att inte på något sätt vara värdig något samtidigt som en motstridig känsla skriker inom mig att jag visst är värd att älska att jag visst är fantastisk. När dessa två slås ihop uppstår en slags förtvivlad ilska som vägrar släppa mig som håller mig i ett järngrepp och förvrider mitt sinne.
Min rädsla och mina känslor hindrar mig alltså från att tänka klart, uttrycka mig klart och därmed se saker för vad det är. Mitt egenvärde har inte förändrats, jag är inte mindre älskvärd än tidigare utan kanske t.om. mer älskvärd nu. Jag duger inte för den jag älskar, för den jag planerade att gifta mig med men mitt värde sitter inte vad i hon tycker utan vad jag tycker om mig själv. Mina rädslor är mina rädslor och kommer inte att försvinna men det är ”bara” rädsla och oro inför framtiden vars öde jag själv kan kontrollera.  Jag blir den jag väljer att bli. Vill jag behålla mina barn och ge dom en trygg uppväxt så ser jag till att min hitintills livs största kärlek får sin önskan igenom.

Så jag släpper taget och inser panikartat att det är jag som behöver räddas, som faller utan skyddsnät. Livet tar en dramatisk vändning och jag är livrädd.

Jag tänker fortsätta försöka dela med mig av det som händer med mig och hur jag ser på seperationer och lite om varför det händer. Framför allt gör jag det för min skull men kanske kan det ge någon annan något slags stöd eller något att tänka på.
Alla kommentarer uppskattas!

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: