Kategori: Hopp (sida 1 av 2)

Det är fortfarande inte obligatoriskt att leva

Har varit och besökt min väns grav i helgen. Han tog livet av sig för 12 år sedan. Det enda jag egentligen lärde mig av det var att det inte är obligatoriskt att leva och att frågorna som min vän lämnade efter sig slukades av ett svart hål som bara växte och blev större för varje fråga jag ställde. Tillslut höll jag själv på att slukas av det stora svarta olösbara mysteriet så jag slutade ställa frågor, det går inte att få svar från någon som är död. Det är märkliga saker att lära sig leva med att en bra vän, du försökt hjälpa, tagit livet av sig och kanske är detta anledningen till att det i helgen bara är andra gången jag besöker min vän på 12 år. Det är helt enkelt för plågsamt att återigen börja fundera på om jag hade kunnat rädda honom genom att plinga på hans dörr samma morgon som han valde att hoppa från åttonde våningen. Jag stod ju faktiskt utanför hans dörr men tänkte att jag nog kommer väcka honom och jag var faktiskt sen till min lektion på socionomprogrammet, så jag lät bli. Sen funderar jag på om det var hans röst som jag hörde, var det han som skrek efter mig från sitt fönster när jag kom ur porten? Han hade ju ingen balkong och jag vet inte riktigt för jag hade hörlurar på mig, jag lyssnade på musik redan när jag kom ut och jag var verkligen sen. Jag tror att jag hörde  något som lät som skrik efter mitt namn, jag stannade iaf upp och kort senare hörde jag en kraftig dov smäll runt hörnet som fick mig att fundera vad i helsike det var för något men jag bestämde mig för att inte reagera på, det var säkert inget viktigt, jag hade ju bråttom till universitetet.
framkalla-17

Problemet med minnen är att de tenderar att förvanskas med tiden. Jag vet egentligen inte vad som är konstruerat i efterhand men det är likförbannat smärtsamt.

Det här med att det inte är obligatoriskt att leva är en svår sak. Det finns människor som enligt min åsikt faktisk kan vara berättigad till aktiv dödshjälp. Det finns människor som är så pass ledsna och förtvivlade att de inte ser någon mening med att leva och det är till den kategorin min min vän tillhörde. När jag var med honom till läkare för att han var så pass ledsen och förtvivlad att jag ansåg att han behövde mer hjälp än vad jag kunde ge honom så tog läkaren även in mig till samtalet med min vän och frågade mig om jag trodde att han var suicidal. Jag svarade att jag omöjligt kan veta det.  Jag fortsatte och sa att jag hoppas att han säger till mig om han mår så dåligt och tillåter mig hjälpa honom i så fall och sen slängde jag ur mig något som var ett tafatt försök att peppa upp honom genom att säga att vi båda hade ju så mycket roligt att se fram emot så jag såg det som en omöjlighet att han skulle vilja ta livet av sig.  Jag kommer ihåg att han log mot mig och såg ganska road och stolt ut och han skrattade lite så jag skrattade också och gav jag honom en kram där och då framför läkaren som skrev ut någon slags medicin till honom sen gick vi hem igen. Vi bodde på samman våning och han han lovade att inte skulle ta livet av sig, det som någon vecka senare hände kändes just då som en omöjlighet, jag litade på honom och kraften i vår vänskap. Kanske borde jag ha sagt något annat. Kanske borde jag sett vad som var felet; det där otäckt jävla monstret som grodde i honom som vägrade släppa in något som helst ljus och hopp inpå hans varma och godhjärtade inre. Alla dessa meningar som jag börjat med ”Tänk om jag…” förbannar jag än idag. Det är ett gift jag har svårt att få ur min kropp.

Det är rent krasst inte obligatoriskt att leva. Vi äger oss själva så pass mycket att vi bör kunna få välja vad vi vill göra med våra liv. Jag måste dock vara extremt tydlig, jag tycker inte det ska ske livsavgörande beslut av en människa som har ett okontrollerat inferno av känslor inom sig där förtvivlan går före hopp, där alla egenkomponerande nedvärderingar om sig själv går före vänners och familjens syn på verkligheten. Jag ser på självmord som en akut känsloinfarkt och bör likställas med en hjärtinfarkt. Det borde finnas en välfungerande psykiatriakut som har samma prioritet, samma resurser och forskningsanslag som en hjärtinfarkt. Vi är långtifrån där idag. Mind.se gör ett ideellt arbete och försöker finnas för människor med ett inre i okontrollerad brand. Mind släcker bränder och hjälper till att hitta små ljusglimtar, de inger hopp och lyssnar på människor som för tillfället inte kan se, känna eller acceptera att även deras liv är viktigt och värdefullt. Jag tänker att det är en bra sak att Mind finns, rentav fantastiskt men jag tänker också att det är något som ska ligga på samhällets ansvar inte en ideell organisation.

Människors psykiska dåliga mående ökar i samhället, vi jobbar mer och distanserar oss mer från varandra samtidigt som vi har någon slags imaginär tro om att vi kommit fler människor nära genom sociala medier vilket till viss del är sant. Sociala medier erbjuder och skapar grupper för alla slags människor att känna samhörighet i och det är en fantastisk sak. Min invändning är att när vi bara  känner att vi kan vara oss själva bland en grupp människor som vi aldrig eller väldigt sällan träffar i verkliga livet så har vi problem. Det är inte bara framför en skärm, elektroniskt sammankopplat med andra över världens alla hörn, som vi ska kunna få vara oss själva det är också i mötet med andra människor där vi är så när varandra att vi kan få en kram av vederbörande inom loppet av en sekund. Vi behöver alla känna oss bekräftade och sedda och ha modet att blotta våra innersta väsen med allt gott och ont som det innebär och fortfarande känna att vi är okej. Jag hävdar innerligt att detta är något som vi måste fortsätta värna om i framtiden.

I en värld där det bevisligen inte är obligatoriskt att leva och svaret på vad det egentligen innebär att leva och varför man ska leva är svårt att svara på så har vi enorma utmaningar framför oss. En människa med känsloinfarkt behöver alltid hjälp, snabbt och effektiv och då menar jag inte bara på ett medicinskt plan utan och även på, eller framför allt, ett psykologiskt plan. En avliden person efter en känsloinfarkt lämnar människor efter sig som genomgår en resa som är individuell och jag tror inte jag är allt för djärv när jag antar att den resan innehåller en hel del lidande och stor sorg. Jag blev tvungen att lära mig att det inte är obligatorisk att leva även om jag med hela mitt hjärta fortfarande önskar att det fanns något slags tvångsincitament gentemot min vän för jag vill fortfarande se honom, prata med honom och krama honom. Det sista minnet jag nu har av honom är när jag rör vid hans iskalla livlösa ansikte på bårhuset.

Det här är till er alla som drabbats och drabbas.
Du är aldrig ensam om att vara ensam.
Kärlek är det som uppstår när vi följer ömsom leder den andre tillbaka till sig själv. Inte till den vi vill att den ska vara utan till den människa den egentligen är.
Ta hand om dig.

Något nytt

Den här gången kommer du inte kunna gå hem. Livet tar en u-sväng. Önskvärt är det inte och återigen skapas nya kulisser,  livets statister försvinner och oprövade dyker plötsligt upp. Allt som oftast känns det som att hjärtat inte kan bära mer och naturligtvis är det inte sant för du tillhör något, du har en plats här. Faktum är att du tillhör något nytt eftersom slutet på det allt, förutom döden är början på något nytt. Det som blixtrar och smäller är inte världens undergång utan det är ett fantastiskt fyrverkeri av möjligheter. Någon gång kommer du hitta dit, du kommer att bli ihågkommen.

Andas, känn hjärtat slå och kom ihåg att det finns inget mod utan uppebar sårbarhet och därmed också rädsla.  Jag tror att ett gott liv kräver mod trots insiktsfull förtvivlan.

Dean Ornish säger att vi kan ändra vårt liv så pass kraftfullt att vi kan ändra vår genetiska disposition. Så vår hälsa ligger inte i händerna på våra gener utan det ligger hos oss själva. Det är verkligen fantastiskt vilken enorm kraft det finns i oss människor om vi bara tar vara på det.

Nytt år – nya chanser

2015 är här. Jag kan inte säga att jag längtat direkt. Det kommer bli ett år som alla andra dvs att livet går upp och ner som en bergodalbana. Självklart så svämmar delar av min värld på sociala medier över med ”visdomsord” om att glömma det gamla och blicka framåt, den ena kletigare än den andra. Missförstå mig inte för jag gillar egentligen sånt men just nu så känns det inte så välkomnande. Kanske har det att göra med att jag fyller 40 i år. Faktumet att det jag gjort fram till mitt fyrtionde år summeras och vare sig jag vill eller inte så har jag antagligen levt hälften av mitt liv och jag sitter på en hög med skit som jag försöker göra mig av med efter bästa förmåga. Inget av dessa kletiga visdomsord biter på mig längre. Det har varit några jobbiga år och jag är fortfarande bara i början på mitt arbete att måla på nya kulisser och fylla min blanka bok med nytt innehåll. Så första dagen på 2015 blir min slutsats att livet är vad jag gör det till. Livet kommer inte att handla om något annat än hur vi människor handskas med den tid vi har. Vi kan välja att vara känslomässigt nära och intima med varandra (ska inte förväxlas med sexuell intimitet) och vi kan också låta tiden gå genom att vara i det andra som t.ex. menlösa gräl som drar oss bort från det som verkligen betyder något för oss. Jag tror att människan föds med stora möjligheter som ibland tyvärr kraftigt begränsas alltför mycket genom trauman och stress under livet. Ändå har människan alltid möjlighet att i nuet fatta känslomässigt motiverade nybeslut som positivt påverkar resten av livet. Vi har alla möjligheter att öka vår medvetenhet, spontanitet och intimitet. Jag /vi har alltid ett val.

Jag tänker att jag själv ska våga fortsätta att öka min medvetenhet och sträva efter att bli mer intim med dem jag vill vara det med. Sen ska jag jobba på en väg ut så att jag slipper stirra på mitt imperium av skit.

Det händer aldrig naturligt

Har du någonsin tänkt att problemet, de hopplösa grälen, mellan dig och din partner är meningslöst, att just det här borde kunna lösa sig helt naturligt?  Jag vet att jag ibland tröttsamt och indignerat har tänkt tanken ”det här borde inte ens uppstå”. Jag har tänkt att problemet borde kunna försvinna, som genom ett trollslag skulle grälet aldrig uppstå och min partner skulle förstå mig och jag skulle förstå mig på hen. Smärtsamt nog har jag insett att i alla slags relationer så händer väldigt lite naturligt. Ingenting sker av sig själv utan ett aktivt beslut, en aktiv handling. Ibland går det så fort att jag inte ens hinner med att registrera mitt beslut, jag bara gör. Antagligen är det resultatet av min historia, min uppväxt och mina tidiga beslut om vem jag är och hur min omvärld ser ut. Vi är alla lika på den punkten, vi är en produkt av vår historia, våra beslut, våra tankar om vår omvärld och i relationer till andra människor händer i långa loppet väldigt lite helt naturligt. Därför är livet fullt av kompromisser, avkall på den glorifierande bilden av sig själv och en kamp. Jag tror vi måste kämpa för våra relationer och jag tror att ibland behöver vi se att väldigt lite sker naturligt av sig själv och att det kan vara både en välsignelse och förbannelse. 

Ett brev till hjärtat

Hej mitt kära gamla hjärta!

Hur är det med dig? Är du kvar där innanför min bröstkorg?  Jag är orolig för jag har inte hört något från dig på länge. Känns knappt att du slår längre. Den där muren som jag byggt för att skydda dig kanske har blivit lite väl massiv. Du förstår väl att den är där för att jag vill skydda dig? Jag har i princip använt varenda sten jag hittat för att muren ska kunna stå emot allt som riskerar att skada dig.  Du är verkligen säker där inne men jag är orolig för att du knappt kan slå dina hjärtslag längre. Du är det viktigaste jag har och jag vill aldrig mer se dig sårad eller skadad jag vill ha dig kvar men du har varit instängd väldigt länge nu.
Jag måste erkänna en sak. Jag vill inte vara ensam längre, jag vill hitta ett hem som jag kan dela med dig. Jag skulle vilja riva muren och låta dig plusera så där kraftigt som bara du kan. Det var så länge sedan som jag gav bort dig till någon och jag tror det skulle göra oss båda gott för visst har vi växt när vi älskat. Varje dag har jag lagt på ny sten till vår mur och du har inte behövt oroa dig för att gå sönder men du har inte heller pulserat som du behöver för att leva länge.

Kära gamla hjärta. Du är sanslöst viktig för mig men jag förstår nu att inget varar för evigt, inte ens du. Vi behöver varandra du och jag. Jag har beslutat att riva muren och utsätta dig för fara. Med största sannolikhet kommer du fara illa men så länge du slår kommer vi att överleva och du är i min bröstkorg så du kommer aldrig gå sönder. Du kommer att fara illa men aldrig gå sönder. Så var inte rädd. Det finns inget som kan skada oss så allvarligt att du slutar slå. Tyvärr kommer allt till vägens ände, även du och jag. Slår du dina hjärtslag som du ska så kommer du inte vara ledsen när allt tar slut och så länge du är lycklig så är jag lycklig.

Det kommer att bli en fantastisk resa. Jag gissar på att du inte är redo och om det är till någon tröst så är inte jag det heller. Vi har varandra och i det känner jag mig stärkt. Vi klarar vad som helst, du och jag.

Håll i hatten nu blir det åka av!

Det vilda livet

Många av oss har blivit vårdslösa genom att leva ett vilt liv och ständigt jaga en lycklig framtid. En dag kommer vi att avslöja sanningen. Vi kommer att se att många dör innan de ens kommer fram till lyckan. Någon gång kommer sanningen fram. Sanningen att vi alla kan förlora allt, bli en skugga av oss själva med livslös ansikte som mötande medmänniskor antagligen glömmer bort eller inte ens lägger märke till. Många av oss får någon gång i livet ett inre som står i okontrollerad brand. Den elden går att släcka men endast av den som bär det inre eldinfernot. Det går att börja andas, börja känna igen och skaffa sig tillräckligt stora bandage för hantera alla känslomässiga blödningar och det går att älska förbehållslöst och därmed släcka bitterheten. Det går!

För det är du som skapar allt. Eftersom du är skaparen så kan du också skapa något nytt, något bättre. Avslöja sanningen innan du dör, avslöja den nu. Tiden är knapp, den här dagen kommer aldrig mera tillbaka.

ingen är rakt igenom ond

Sitter och slösurfar på en massa sajter för att vila lite medans min sjuke son sover.
etc.se intervju med Moodysson ger mig en aha-upplevelse som jag redan visste men som jag behövde påminnas om. Moodysson säger i sin intervju: ”Jag har blivit äldre och då blir det svårare att döma. Alla personer kämpar med sig själva och ingen är rakt igenom ond.[…]  I den här filmen har jag verkligen försökt förstå alla inblandade, varför de gör som de gör och varför de hamnar där de hamnar. Och jag sympatiserar med alla.”  Känns lite som en film jag skulle vilja se. Jag håller verkligen med Moodysson, ingen är rakt igenom ond, vi kämpar alla med oss själva och med våra demoner på axeln som inte låter oss blomma ut och bli det vi så gärna vill bli. Vi förtjänar alla sympati. Vi borde aldrig på förhand bli dömda för något vi inte är. Männsikan borde inte som Moodysson behöva bli äldre för att förstå detta, det borde vara medfött. Någonstans så tror jag att barn från början är värdeneutrala gentemot sin omgivning. Inte förrän vid ett halv år till ett år så börjar barnet bli mer reserverat och blir lite mer osäker på vilka som vill en väl och inte. Det som barn ofta gör är att de tittar på en. Länge. Inte allt för sällan så kan vi vuxna bete oss väldigt konstigt åt just då för att få barnet gillande. När jag nu tänker på alla mina möten med dessa små barn är att de inte egentligen dömmer en. De bara tittar på mig och försöker lista ut vem jag är. Jag ler ju natuligvis emot dom. Ibland får jag ett leende tillbaka andra gånger så vänder sig barnet om och gnuggar sitt ansikte emot sin förälders trygga kropp och tittar ännu en gång på mig. Oftast får jag ett blygt leende tillbaka. Jag är okej men inte så okej att barnet vill hoppa upp i famnen på mig direkt. Det är verkligen helt okej. Någonstans på vägen så börjar vi vuxna lära våra barn vad som är farligt och inte och vem man ska lite på och inte. Det är som att barnen lär om och lär sig att börja dömma människor. De lär sig dömma människor och det är inte alltid av ondo. För det finns ju hemska människor men det jag vill ha sagt är att vi människor har ett för stort svart eller vit tänkande.  Idag hör jag människor säga att vi ska kasta en 15 åriga pojke, som viftat med en kniv,  i en betongbunker och kasta bort nyckeln. Jag tror att allt hänger ihop. Vår rädsla, vår oförmåga till att förstå och visa sympati till andra människor är ett handikapp för oss själva. Vi borde inte behöva bli gamla för att inse det.

Värdet av att lyssna och ge fullständig närvaro

Om vi ska förändra världen så måste vi börja med att förstå hur vi tänker. Det är inte så lätt att förstå varför någon gör något eller hur denne tänkt överhuvudtaget. Herre gud jag har ibland svårt att förstå mina egna tankegångar. Kanske är det så att vi gör en massa saker för att vi inte är medvetna om vilka handlingar och åsikter vi själva har. Att vi inte har blivit medvetna om de oförrätter vi tycker att vi har blivit utsatta för. För att vi ska bli medvetna om dem så behöver vi någon som så riktigt lyssnar på oss och ger oss sin fullständiga närvaro.

Det fina i att verkligen lyssna är jag inte behöver förstå mina egna tankar utan det enda jag behöver göra är att lösgöra mig från mig själv och aktivt lyssna och ge fullständig närvaro. Att på riktigt lyssna till det som sägs, inte det som jag tror mig höra eller för den delen vill höra, är en konst. Fullständig närvaro där man släppt alla sina bördor och förutfattade meningar är också svårt. Jag tänker på boken om Momo av Michael Ende. Momo hade en fantastisk förmåga till att lyssna. Folk vallfärdade till henne för att bli lyssnade på. Vi skulle alla kunna vara Momo.

Ibland är du hopplöst förlorad, ibland är du okej. Lita på ditt hjärta, tänk med ditt hjärta och lyssna på det viktiga. Lyssna. Ibland måste du läsa mellan raderna och fråga om det du hör verkligen stämmer med den andres åsikter. Gör det med fullständig närvaro. Ge närvaro för att du vill aldrig för att då måste för då är du inte närvarande fast du tror det. Tro mig du lurar dig själv oftare än du tror.

Jag har idag lärt mig att närvaro är viktigare än något annat när vi människor träffas.
Det är ingen nyhet men det är ingalunda mindre fantastiskt för det.
Det är verkligen fantastiskt. Det gör mig lycklig.

Vart fan är du och jag påväg?

Jag känner mig på ett revolutionärt humör.
Jag är arg och full av energi.
Jag kan inte sova.

Jag har ilsket stirrat på tv i flera dagar nu. Jag kan inte fatta hur mycket tid jag egentligen lägger ner på den där jävla idiotin. Sen dyker det upp ett och ett annat fantastiskt program, naturligtvis på SVT. Det får mig att tänka och fundera. Dokument utifrån om finanskrisen var verkligen intressant.

Vad är det för jävla lag som bestämt att du och jag ska behöva oroa oss över våra jobb för att saker och ting inte riktigt har gått som det var tänkt på bankerna världen över? Vad är det som gör att det helt plötsligt ska gå så jävla dåligt att flera tusen ska bli utan jobb? Kan det verkligen vara så att det är någon som blir ofantligt rik på de här kriserna så att det faktiskt lönar sig att försöka skapa dessa kriser?

Jag hatar att inte ha något inflytande och makt över något. Jag hatar att inte förstå och på något sätt bli tvungen att acceptera att jag inget kan göra. Inuti mig skriker det någon som vill ut som säger att jag visst kan göra något. Att det måste gå att göra något för att det inte ska bli såhär igen. Någonting inom mig hatar verkligen det faktum att vi människor tenderar till att bli någon slags marionettfigur som styrs av någon elak jävel som inte bara skrattar och dessutom tjänar pengar. Jag är fan så mycket viktigare och bättre än så och det är du också.

Vi människor måste verkligen börja ta ansvar oss själva och sluta tävla om vem som har störst tv. Annars så tror jag att vi kommer att komma så långt bort ifrån varandra att vi kommer att förlora varandra och bli olyckligare än vi redan är. Cynism, hat, förakt tillsammans med egoism är inte framtidens melodi det är något helt annat och det måste vi människor inse innan det är försent.

Vi har alla förmågan till att tänka och agera.
Vem är du och vad är din vilja egentligen?

Äldre inlägg

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: