Vi strukturerar vår tid.
Du och jag på olika viss fast med samma mål; att överleva.
För att vi inte ska gå under så behöver det hända något medan tiden pågår.
Vi behöver få synas, vara unika och det är verkligen en underdrift att säga att vi människor har ett enormt behov av att vara jävligt speciella. Samtidigt behöver vi inviga oss i rutiner och ritualer för att tiden ska hanteras effektivt och för att det ska vara meningsfull för oss.
Vi arbetar, vi handlar, vi umgås, vi grälar, vi gråter, vi slås, vi skrattar, vi älskar, vi försöker betyda något.
Allt för att strukturera vår tid så att vi inte går under.

Vi vet, trots ihärdiga försök till motsatsen, att vi kommer att dö.
Exakt när och på vilket sätt vet ingen såvida någon inte väljer att styra över det ödet själv.
Vi kommer alla dö.

Det kommer att hända dig också
På ett sätt en välsignelse
På ett annat vis en förbannelse, kanske till och med vår tids största problem.
Vad är det vi egentligen ska göra mellan livet och döden? Vad är egentligen meningen?
Finns det någon mening förutom allt vi redan gör, eller inte gör?