Känslan.se

Kategori: Livet (Sida 1 av 4)

Att se det positiva och meningen med livet

juni 27, 2018 / / Inga kommentarer

I mind.se rapport om Unga mår allt sämre – Eller?  får jag mig ytterligare en tankeställare och bekräftat det jag länge tänkt och känt.  Bästa är nog att helt enkelt citera det: ”Meningen med livet är något som människor i alla tider har sökt efter och det finns många skildringar på det temat, inte minst inom litteratur och film. Att det är avgörande för människors välbefinnande att hitta mening och finna sin plats på jorden är alltså inget som de lärde tvistar om. Men har det blivit svårare för människor som lever idag att hitta mening?  Det finns vissa tecken på att det kanske är så och en av samhällsutmaningarna framöver är att få människor att känna
hopp och att livet har en mening.  Seligman i främsta ledet menar att vi oavsett omständigheter har ett val att acceptera livets skeenden och se de möjligheter som faktiskt finns, under rådande omständigheter (Adler & Seligman 2016). För att kunna rikta våra tankar åt det positiva hållet behövs träning eftersom vi är inställda på att leta efter faror, oroa oss och se det negativa först. Att träna på att tänka positivt och  bli en mer tacksam och givmild person behöver därför göras tidigt och det är viktigt att barn och unga får möjlighet att utvecklas och blomstra utifrån sina förutsättningar. Det måste därför, enligt Seligman med flera, vara mer fokus på personlig utveckling och ansvar för det gemensamma, än på individuell prestation.”

Tar man den här slutsatsen på allvar så behöver vi börja agera nu. Vi behöver se över skolsystemet, vi behöver se över våra arbetstider, eller allra minst ta oss en funderare på varför vi, som har ett jobb, jobbar så mycket och var vi hittar positiv energi ifrån så att vi kan ge det till våra barn.
I samma rapport citerade de Harvadforskaren Tal Ben-Shahar som menar att det finns fyra saker som gör att vi kommer över traumatiska händelser och det är: ”att uttrycka känslor, fysisk aktivitet, att hjälpa andra, och att hitta det positiva i vardagen”. Låt mig bara påpeka det som står först: ”Att uttrycka känslor”. Det är det Känslan alltid haft som mål även om det mest blivit jag som uttryckt dem.

Känslan lever vidare. Känslan.se kommer inte att försvinna även om det inte händer något här just nu så kan det mycket väl börja göra det. Jag kan inte göra allt det här själv. Jag kommer behöver hjälp. Vi kan alla ta ansvar för det vi har gemensamt och för det krävs det att vi pratar och verkligen lyssnar på varandra. Känner du att du vill göra något för att fortsätta sprida tanken om att våra känslor behöver luftas mer så tveka att inte att höra av dig. Det räcker faktiskt att bara prata om just sina känslor. Jag är ganska övertygad om att det  krävs mod för att kunna prata om känslor, mod trots insiktsfull förtvivlan och att det är något som vi ska göra tillsammans inte ensamma.

Det finns nu iaf en facebooksida för känslan.

Kanske är det fel väg att gå men vi prövar iaf.
https://www.facebook.com/kanslan.se/

//Mathias
kanslan@gmail.com

Photo by George Kourounis on Unsplash

 

Det är fortfarande inte obligatoriskt att leva

november 6, 2016 / / 4 kommentarer

Har varit och besökt min väns grav i helgen. Han tog livet av sig för 12 år sedan. Det enda jag egentligen lärde mig av det var att det inte är obligatoriskt att leva och att frågorna som min vän lämnade efter sig slukades av ett svart hål som bara växte och blev större för varje fråga jag ställde. Tillslut höll jag själv på att slukas av det stora svarta olösbara mysteriet så jag slutade ställa frågor, det går inte att få svar från någon som är död. Det är märkliga saker att lära sig leva med att en bra vän, du försökt hjälpa, tagit livet av sig och kanske är detta anledningen till att det i helgen bara är andra gången jag besöker min vän på 12 år. Det är helt enkelt för plågsamt att återigen börja fundera på om jag hade kunnat rädda honom genom att plinga på hans dörr samma morgon som han valde att hoppa från åttonde våningen. Jag stod ju faktiskt utanför hans dörr men tänkte att jag nog kommer väcka honom och jag var faktiskt sen till min lektion på socionomprogrammet, så jag lät bli. Sen funderar jag på om det var hans röst som jag hörde, var det han som skrek efter mig från sitt fönster när jag kom ur porten? Han hade ju ingen balkong och jag vet inte riktigt för jag hade hörlurar på mig, jag lyssnade på musik redan när jag kom ut och jag var verkligen sen. Jag tror att jag hörde  något som lät som skrik efter mitt namn, jag stannade iaf upp och kort senare hörde jag en kraftig dov smäll runt hörnet som fick mig att fundera vad i helsike det var för något men jag bestämde mig för att inte reagera på, det var säkert inget viktigt, jag hade ju bråttom till universitetet.
framkalla-17

Problemet med minnen är att de tenderar att förvanskas med tiden. Jag vet egentligen inte vad som är konstruerat i efterhand men det är likförbannat smärtsamt.

Det här med att det inte är obligatoriskt att leva är en svår sak. Det finns människor som enligt min åsikt faktisk kan vara berättigad till aktiv dödshjälp. Det finns människor som är så pass ledsna och förtvivlade att de inte ser någon mening med att leva och det är till den kategorin min min vän tillhörde. När jag var med honom till läkare för att han var så pass ledsen och förtvivlad att jag ansåg att han behövde mer hjälp än vad jag kunde ge honom så tog läkaren även in mig till samtalet med min vän och frågade mig om jag trodde att han var suicidal. Jag svarade att jag omöjligt kan veta det.  Jag fortsatte och sa att jag hoppas att han säger till mig om han mår så dåligt och tillåter mig hjälpa honom i så fall och sen slängde jag ur mig något som var ett tafatt försök att peppa upp honom genom att säga att vi båda hade ju så mycket roligt att se fram emot så jag såg det som en omöjlighet att han skulle vilja ta livet av sig.  Jag kommer ihåg att han log mot mig och såg ganska road och stolt ut och han skrattade lite så jag skrattade också och gav jag honom en kram där och då framför läkaren som skrev ut någon slags medicin till honom sen gick vi hem igen. Vi bodde på samman våning och han han lovade att inte skulle ta livet av sig, det som någon vecka senare hände kändes just då som en omöjlighet, jag litade på honom och kraften i vår vänskap. Kanske borde jag ha sagt något annat. Kanske borde jag sett vad som var felet; det där otäckt jävla monstret som grodde i honom som vägrade släppa in något som helst ljus och hopp inpå hans varma och godhjärtade inre. Alla dessa meningar som jag börjat med ”Tänk om jag…” förbannar jag än idag. Det är ett gift jag har svårt att få ur min kropp.

Det är rent krasst inte obligatoriskt att leva. Vi äger oss själva så pass mycket att vi bör kunna få välja vad vi vill göra med våra liv. Jag måste dock vara extremt tydlig, jag tycker inte det ska ske livsavgörande beslut av en människa som har ett okontrollerat inferno av känslor inom sig där förtvivlan går före hopp, där alla egenkomponerande nedvärderingar om sig själv går före vänners och familjens syn på verkligheten. Jag ser på självmord som en akut känsloinfarkt och bör likställas med en hjärtinfarkt. Det borde finnas en välfungerande psykiatriakut som har samma prioritet, samma resurser och forskningsanslag som en hjärtinfarkt. Vi är långtifrån där idag. Mind.se gör ett ideellt arbete och försöker finnas för människor med ett inre i okontrollerad brand. Mind släcker bränder och hjälper till att hitta små ljusglimtar, de inger hopp och lyssnar på människor som för tillfället inte kan se, känna eller acceptera att även deras liv är viktigt och värdefullt. Jag tänker att det är en bra sak att Mind finns, rentav fantastiskt men jag tänker också att det är något som ska ligga på samhällets ansvar inte en ideell organisation.

Människors psykiska dåliga mående ökar i samhället, vi jobbar mer och distanserar oss mer från varandra samtidigt som vi har någon slags imaginär tro om att vi kommit fler människor nära genom sociala medier vilket till viss del är sant. Sociala medier erbjuder och skapar grupper för alla slags människor att känna samhörighet i och det är en fantastisk sak. Min invändning är att när vi bara  känner att vi kan vara oss själva bland en grupp människor som vi aldrig eller väldigt sällan träffar i verkliga livet så har vi problem. Det är inte bara framför en skärm, elektroniskt sammankopplat med andra över världens alla hörn, som vi ska kunna få vara oss själva det är också i mötet med andra människor där vi är så när varandra att vi kan få en kram av vederbörande inom loppet av en sekund. Vi behöver alla känna oss bekräftade och sedda och ha modet att blotta våra innersta väsen med allt gott och ont som det innebär och fortfarande känna att vi är okej. Jag hävdar innerligt att detta är något som vi måste fortsätta värna om i framtiden.

I en värld där det bevisligen inte är obligatoriskt att leva och svaret på vad det egentligen innebär att leva och varför man ska leva är svårt att svara på så har vi enorma utmaningar framför oss. En människa med känsloinfarkt behöver alltid hjälp, snabbt och effektiv och då menar jag inte bara på ett medicinskt plan utan och även på, eller framför allt, ett psykologiskt plan. En avliden person efter en känsloinfarkt lämnar människor efter sig som genomgår en resa som är individuell och jag tror inte jag är allt för djärv när jag antar att den resan innehåller en hel del lidande och stor sorg. Jag blev tvungen att lära mig att det inte är obligatorisk att leva även om jag med hela mitt hjärta fortfarande önskar att det fanns något slags tvångsincitament gentemot min vän för jag vill fortfarande se honom, prata med honom och krama honom. Det sista minnet jag nu har av honom är när jag rör vid hans iskalla livlösa ansikte på bårhuset.

Det här är till er alla som drabbats och drabbas.
Du är aldrig ensam om att vara ensam.
Kärlek är det som uppstår när vi följer ömsom leder den andre tillbaka till sig själv. Inte till den vi vill att den ska vara utan till den människa den egentligen är.
Ta hand om dig.

januari 3, 2015 / / Inga kommentarer

Dean Ornish säger att vi kan ändra vårt liv så pass kraftfullt att vi kan ändra vår genetiska disposition. Så vår hälsa ligger inte i händerna på våra gener utan det ligger hos oss själva. Det är verkligen fantastiskt vilken enorm kraft det finns i oss människor om vi bara tar vara på det.

Nytt år – nya chanser

januari 1, 2015 / / Inga kommentarer

2015 är här. Jag kan inte säga att jag längtat direkt. Det kommer bli ett år som alla andra dvs att livet går upp och ner som en bergodalbana. Självklart så svämmar delar av min värld på sociala medier över med ”visdomsord” om att glömma det gamla och blicka framåt, den ena kletigare än den andra. Missförstå mig inte för jag gillar egentligen sånt men just nu så känns det inte så välkomnande. Kanske har det att göra med att jag fyller 40 i år. Faktumet att det jag gjort fram till mitt fyrtionde år summeras och vare sig jag vill eller inte så har jag antagligen levt hälften av mitt liv och jag sitter på en hög med skit som jag försöker göra mig av med efter bästa förmåga. Inget av dessa kletiga visdomsord biter på mig längre. Det har varit några jobbiga år och jag är fortfarande bara i början på mitt arbete att måla på nya kulisser och fylla min blanka bok med nytt innehåll. Så första dagen på 2015 blir min slutsats att livet är vad jag gör det till. Livet kommer inte att handla om något annat än hur vi människor handskas med den tid vi har. Vi kan välja att vara känslomässigt nära och intima med varandra (ska inte förväxlas med sexuell intimitet) och vi kan också låta tiden gå genom att vara i det andra som t.ex. menlösa gräl som drar oss bort från det som verkligen betyder något för oss. Jag tror att människan föds med stora möjligheter som ibland tyvärr kraftigt begränsas alltför mycket genom trauman och stress under livet. Ändå har människan alltid möjlighet att i nuet fatta känslomässigt motiverade nybeslut som positivt påverkar resten av livet. Vi har alla möjligheter att öka vår medvetenhet, spontanitet och intimitet. Jag /vi har alltid ett val.

Jag tänker att jag själv ska våga fortsätta att öka min medvetenhet och sträva efter att bli mer intim med dem jag vill vara det med. Sen ska jag jobba på en väg ut så att jag slipper stirra på mitt imperium av skit.

Det händer aldrig naturligt

december 20, 2014 / / 1 kommentar

Har du någonsin tänkt att problemet, de hopplösa grälen, mellan dig och din partner är meningslöst, att just det här borde kunna lösa sig helt naturligt?  Jag vet att jag ibland tröttsamt och indignerat har tänkt tanken ”det här borde inte ens uppstå”. Jag har tänkt att problemet borde kunna försvinna, som genom ett trollslag skulle grälet aldrig uppstå och min partner skulle förstå mig och jag skulle förstå mig på hen. Smärtsamt nog har jag insett att i alla slags relationer så händer väldigt lite naturligt. Ingenting sker av sig själv utan ett aktivt beslut, en aktiv handling. Ibland går det så fort att jag inte ens hinner med att registrera mitt beslut, jag bara gör. Antagligen är det resultatet av min historia, min uppväxt och mina tidiga beslut om vem jag är och hur min omvärld ser ut. Vi är alla lika på den punkten, vi är en produkt av vår historia, våra beslut, våra tankar om vår omvärld och i relationer till andra människor händer i långa loppet väldigt lite helt naturligt. Därför är livet fullt av kompromisser, avkall på den glorifierande bilden av sig själv och en kamp. Jag tror vi måste kämpa för våra relationer och jag tror att ibland behöver vi se att väldigt lite sker naturligt av sig själv och att det kan vara både en välsignelse och förbannelse. 

Det svårfångade

december 5, 2014 / / Inga kommentarer

Livet är inte svårt att leva, det går på av sig själv tills det tar slut. Det svåra med livet är att fånga det och inte låta det rinna obemärkt ifrån en. Det handlar om den ständiga kampen att få allt att fungera och att hitta mening. Jag har märkt att jag allt mer önskar att livet vore en större kamp än det livet just nu erbjuder. Jag lever för att att inte missa en arbetsdag, att gör så bra ifrån mig som möjligt på jobbet så till den grad att jag ibland är galet trött när jag kommer hem och inte orkar med det som egentligen är viktigt för mig; mina två söner och min sambo. Jag lever för att alltid ha det rent och fint omkring mig och att det alltid ska finnas ork till att laga någon slags mat och att helgerna blir så fantastiska som möjligt samtidigt som jag ska hinna vila upp mig så att jag orkar en arbetsvecka till. Jag kämpar med att hinna till dagis och förskoleklass med barnen och jag kämpar med min egen roll som sambo, förälder och vän. Jag vill lyckas med allt.  Jag vill samtidigt inte ge upp behovet att hinna med mig själv att finna något slags lugn och ganska ofta kämpar jag med att hitta anledning till att förlåta mig själv för de val jag gjort i livet som idag påverkar vardagen i allra högsta grad.

Det är ett faktum att livet stundtals är sjukt svårt och på ett sätt skulle det kännas enklare om jag bara kunde få fokusera på överlevnad.  Överlevnad på den nivån att den stora frågan är hur jag och mina nära och kära ska få mat i magen och inte frysa ihjäl. På något sätt tänker jag mig att livet vore enklare då. Tar jag och synar den tanken så vet jag att det inte är ett önskvärt scenario men denna själsliga leda livet stundom erbjuder är så otroligt förlamande att jag tappar all vett och reson. Ska det vara såhär? Jag märker hur människor i min omgivning hittar sätt att handskas med livet. Vissa tänker positivt enligt någon slags modell eller så gör man annat. Man motionera, spelar dataspel, har en otrohetsaffär, andra nya kärleksaffärer, separerar, skvallrar om andra människor, shoppar, missbrukar, tar antidepressiva, har alltid musik i öronen när man går ut, hatar de som är annorlunda, ständiga villarenoveringar, lägger allt fokus på barnen och om det inte räcker så låter man sociala medier bevittna livet på ett allt utelämnade sätt. Faktum är att jag tror att den övervägande delen av oss, inte alla,  använder sociala medier i hopp om att det gör oss mer levande, ett slags bevis att vi verkligen finns och att vi är viktiga. En bild på Instagram, Facebook eller vad det nu är som gäller, på vår ”viktiga” aktivitet gör att vi känner oss mer sedda och tyvärr tror jag att i grund och botten är vi livrädda för att inte bli sedda alls. Jag är inget undantag. Jag försöker, precis som du, hitta en framkomlig väg.

Det slår mig att det är svårt att fånga något man inte ens vet hur det ser ut eller vad det är för något.  En plötslig tanke är att det svårfångade inte är något annat än det jag bestämmer mig för att de ska vara och sen handlar allt om att bara fånga det.  Är det för svårt att fånga det så är det kanske bara fel sak att försöka fånga.

Med andra ord tillbaka till start. Vad är det jag vill fånga innan jag dör? Vad är det du vill fånga innan du dör?

Medelålderskris

augusti 28, 2013 / / Inga kommentarer

Jag fyller 38 år idag. För mig är det något märkvärdigt. Något härligt och förskräckligt på samma gång. Jag inser att det här är bara början på någon slags medelålderskris som är ganska vanligt förekommande. Jag är inte ensam. Det jag funderar mycket på är vad jag egentligen har gjort med mitt liv. Själv summerar jag mitt liv med att konstatera att jag har gjort många saker. Jag har varit med om många saker. Jag har haft en känslomässig resa med allt från avgrundsdjup förtvivlan till sprudlande glädjestunder utan gränser. Jag har gjort bort mig katastrofalt och även lyckats med många saker. Det som slår mig är att jag inte har lyckats i den utsträckningen jag kanske skulle vilja. Jag kan inte riktigt att avgöra om det är för att jag har svårt att känna lycka, att verkligen närvara i lyckans vidunderliga känsla eller om det är för att jag faktiskt inte har lyckats så väl som jag borde eller om det är medias lyckoideal som spökar till det för mig. Sen funderar jag mycket på vilken måttstock jag går efter?  Antagligen har jag för mycket jante i mig, för mycket elände och alldeles för nära till att se problem istället för möjligheter som resulterar i att jag inte känner att jag lyckats. Sån är jag.  Jag delar med mig av det här för att jag vet att jag inte är ensam om att fundera på alla dessa frågor. Mina frågor är antagligen inte helt unika men de är viktiga för mig. Jag tycker att det är viktigt att vi delar med oss av dessa funderingar och nu vid 38 års ålder känner jag att kan dela med mig av detta utan att falla igenom i någon slags känsla av att detta skulle göra mig sämre än någon annan av er.

Jag tycker det är svårt att vara människa, härligt men svårt. Det är av någon anledning krångligt att hitta lyckan i vardagen det är som att det alltid saknas något.

Jag märker att jag ständigt återkommer till frågan om vad en lycklig människa egentligen är och vad är det som utgör basen, huvudingredienserna, i det där lyckliga livet?
Sen funderar jag på om hur länge man kan vara lycklig? Jag är nära att besluta mig för att lycklig är man bara i korta andetag och om man försöker vidhålla lyckan så försvinner den.

38 år idag och mitt sökande fortsätter.

Ett brev till hjärtat

juli 20, 2012 / / 10 kommentarer

Hej mitt kära gamla hjärta!

Hur är det med dig? Är du kvar där innanför min bröstkorg?  Jag är orolig för jag har inte hört något från dig på länge. Känns knappt att du slår längre. Den där muren som jag byggt för att skydda dig kanske har blivit lite väl massiv. Du förstår väl att den är där för att jag vill skydda dig? Jag har i princip använt varenda sten jag hittat för att muren ska kunna stå emot allt som riskerar att skada dig.  Du är verkligen säker där inne men jag är orolig för att du knappt kan slå dina hjärtslag längre. Du är det viktigaste jag har och jag vill aldrig mer se dig sårad eller skadad jag vill ha dig kvar men du har varit instängd väldigt länge nu.
Jag måste erkänna en sak. Jag vill inte vara ensam längre, jag vill hitta ett hem som jag kan dela med dig. Jag skulle vilja riva muren och låta dig plusera så där kraftigt som bara du kan. Det var så länge sedan som jag gav bort dig till någon och jag tror det skulle göra oss båda gott för visst har vi växt när vi älskat. Varje dag har jag lagt på ny sten till vår mur och du har inte behövt oroa dig för att gå sönder men du har inte heller pulserat som du behöver för att leva länge.

Kära gamla hjärta. Du är sanslöst viktig för mig men jag förstår nu att inget varar för evigt, inte ens du. Vi behöver varandra du och jag. Jag har beslutat att riva muren och utsätta dig för fara. Med största sannolikhet kommer du fara illa men så länge du slår kommer vi att överleva och du är i min bröstkorg så du kommer aldrig gå sönder. Du kommer att fara illa men aldrig gå sönder. Så var inte rädd. Det finns inget som kan skada oss så allvarligt att du slutar slå. Tyvärr kommer allt till vägens ände, även du och jag. Slår du dina hjärtslag som du ska så kommer du inte vara ledsen när allt tar slut och så länge du är lycklig så är jag lycklig.

Det kommer att bli en fantastisk resa. Jag gissar på att du inte är redo och om det är till någon tröst så är inte jag det heller. Vi har varandra och i det känner jag mig stärkt. Vi klarar vad som helst, du och jag.

Håll i hatten nu blir det åka av!

Det vilda livet

juli 6, 2012 / / Inga kommentarer

Många av oss har blivit vårdslösa genom att leva ett vilt liv och ständigt jaga en lycklig framtid. En dag kommer vi att avslöja sanningen. Vi kommer att se att många dör innan de ens kommer fram till lyckan. Någon gång kommer sanningen fram. Sanningen att vi alla kan förlora allt, bli en skugga av oss själva med livslös ansikte som mötande medmänniskor antagligen glömmer bort eller inte ens lägger märke till. Många av oss får någon gång i livet ett inre som står i okontrollerad brand. Den elden går att släcka men endast av den som bär det inre eldinfernot. Det går att börja andas, börja känna igen och skaffa sig tillräckligt stora bandage för hantera alla känslomässiga blödningar och det går att älska förbehållslöst och därmed släcka bitterheten. Det går!

För det är du som skapar allt. Eftersom du är skaparen så kan du också skapa något nytt, något bättre. Avslöja sanningen innan du dör, avslöja den nu. Tiden är knapp, den här dagen kommer aldrig mera tillbaka.

En titt på motståndaren

juni 18, 2012 / / Inga kommentarer

Ibland får jag intrycket att jag för en ojämn kamp emot den mäktiga motståndaren allt och livet när jag i själva verket bara möter mig själv.

Det uppstår ofta när allt i livet på sin höjd är ett ”jaså” och alla människor talar sanningar men det är inget nytt för du har hört och avfärdat allt. Det är när det känns som att alla vägar leder till en vägg. När orken för att kämpa för länge sedan försvunnit och allt är svart och tankarna alldeles för många för att kunna sorteras och hanteras.

Det är då energi läggs på att försöka hitta någon eller något att skylla på, slå eller övervinna i en duell. Tittar jag på mig själv så upptäcker jag att allt som oftast är det endast en själv man möter i dessa kamper. Jag är övertygad om att vi i extremt svåra stunder i livet inte ser att motståndaren endast består av en själv. Det finns ingen som vi kan skylla på eller ens lägga ner vår energi på för i slutänden måste du titta dig själv i spegeln och finna att den tuffaste motståndet är det du som står för. Det spelar ingen roll hur orättvist livet är eller hur illa behandlad du blivit, det är du själv som måste hitta vägen ut. Jag tror att vi själva erbjuder det största motståndet och det är en väldigt svår sak att hantera. För hur vinner man över sig själv och går vidare när man hela tiden springer in i samma vägg som är fylld av sprickor från egentillverkad dumheten och/eller andras tillsynes fruktansvärda svek och illdåd emot en?

Jag tycker jag ser det hela tiden. Människor vill lägga sina problem utanför sig själva, jag är definitivt inget undantag. Tankar som t.ex. om hen bara kunde göra sådär eller om hen bara kunde vara lite mer av det där eller om jag bara fick det där osv. är att externalisera problemet. Det finns någon slags koppling till att våga släppa taget som jag skrev för snart 5 år sedan. Att släppa taget har jag kämpat mycket med och ju mer jag fortsätter att kämpa med det så blir det allt tydligare för mig att det endast handlar om mig själv och mina egna problem. Så när jag vägrar släppa taget så är det inte av kärlek till någon annan eller någon slags svårighet som någon skapar (vad som helst egentligen) utan det handlar om någon obeskrivbar kärlek till mitt eget helvete som jag inte vågar släppa taget om. Jag tror att alla mer eller mindre har samma problem. Varför det är så går att förklara genom vända sig till teorin. Systemteori, sociologi och transaktionsanalytisk psykoterapi är det som ligger mig varmast om hjärtat och jag skulle kunna ösa ur mig teorier om varför det är så men vad ska det egentligen hjälpa? Varje del av våra känslor är unika med vår egen signatur och behöver hanteras därefter. Utifrån det jag lärt mig teoretiskt så hävdar jag i sten att motståndet ligger helt och hållet hos oss själva.

Var snäll emot den här motståndaren, tydlig och framför allt modig, ärlig, kärleksfull och respektfull så kommer du att kunna hitta nya vägar att gå på. Inget av det här kommer utan ett aktivt beslut och en ärlig förståelse för att misslyckande och kris är del av kampen mot din största och värsta motståndaren du någonsin kommer att möta.

Jag har börjat titta mer på min motståndare och jag gillar verkligen inte vad jag ser. Många saker skrämmer mig och det som kan göra mig extremt ledsen är hur ofta han vinner och stoppar mig från att utvecklas. Du har en du med, hur ser din ut?

 

« Äldre inlägg

© 2024 Känslan.se

Tema av Anders Noren — Upp ↑