Kategori: Kärlek (Sida 3 av 3)

Författaren Marcus Birro vill inte att världens alla förbannade tråkmånsar ska ha rätt. Det måste gå att leva i ett parförhållande OCH brinna samtidigt. Artiklen är skriven på aftonbladet 2004-08-03. Jag sparade länge den artikeln för att jag tyckte den var otroligt bra. Den finns att läsa på nätet också.

Vi är många, både män och kvinnor, som inte vet vad vi ska göra med all kärlek inom oss. Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt handlar om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss igenom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje.

Världens alla förbannade tråkmånsar får bara inte ha rätt. Jag vill verkligen att alla låtar man hört, att alla böcker och dikter man läst, alla samtal man haft; att allt det där inte ska ha varit förgäves utan visa sig vara sant alltihop.
Den romantiska drömmen är ingalunda bara en dröm, den finns på riktigt.

Sådana som vi äger makten att visa för världens alla förbannade tråkmånsar att tvåsamhet inte nödvändigtvis behöver betyda nedbrytande vardag, slentrianmässig ömhet eller iskalla krig. Sådana som vi vet också vad det vill säga att tappa varandra på styrka och färg. Vi har öppnat varandras kranar och bara gått därifrån. Det stod inte ens en hink under. Vi har slagit sönder allt det som varit hållbart hos varandra. Utan att till en början varit medvetna om det har vi hjälps åt att plocka ner det som varit liv, ljus och kärlek hos varandra, som när man plockar ner skyltarna efter en rea man hoppats mycket på, men som ingen haft råd att gå på.
Vi är många, både män och kvinnor, som lärt oss leva i skuggan som kärleken genererar, som börjat inreda våra allra mörkaste rum och gjort oss hemmastadda där. Vi är många som inte vet vad vi ska göra med all kärlek, med allt ljus inom oss. Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt handlar om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss genom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje. Livet har kapats i bägge ändarna och inte mycket finns kvar. Allt som inte är välling spottar vi ut. Själlösheten har blivit upphöjd till dygd. Det är hårda tider för hopplösa romantiker. Vi måste slå oss ur förlamningen som drabbat oss, slå upp fönstren på vid gavel, inse att för att bli drabbad av något måste det göra ont ibland. Livet är inte en schlager eller en allsångskväll. Livet är tusen gånger starkare och intressantare än så. Alla människor är romantiker. Det är min fasta övertygelse. Går det att leva sitt liv på ett annat sätt? Ingen kan vara likgiltig inför ett mysterium.

Jag har suttit fast i mitt mörker tillräckligt länge. Jag har ägnat år av mitt liv åt att smeka och hålla mig väl med min inre bödel. Jag har suttit uppe på nätterna, lyssnat på The Cure och läst gamla brev som för länge sedan tappat all betydelse. Jag har inte valt utanförskapet, det har drabbat mig. Runt omkring har andra, riktigare människor, gift sig, skaffat barn och börjat tala om sina kakelugnar som om de vore människor. De har inte haft med mig att göra. Jag har suttit på min kammare och skrivit böcker. Jag har varit över-tygad om att ett riktigt liv inte är förenligt med konstnärskap. Jag har haft fel. Jag tror att man bör skriva (och läsa) böcker som sårar och genomborrar, som kan vara en hacka till den frusna sjön inom oss. Att våga vara lycklig, att våga vara en tokig och naiv romantisk idiot utgör på inget sätt något hinder för det.
Vi lever i en starkt polemisk tid, mycket av det som sägs och skrivs om män och kvinnor har för avsikt att splittra och söndra. Risken är att vi målar in oss i var sitt hörn och står där och blänger, som små barn som glömt varför de började bråka med varandra. Allt riktigt liv härstammar ur både sorg och glädje. Mörkret inom dig kan aldrig dö. Men man kan lära sig leva med det, man kan hålla det på en armlängds avstånd. Man kan bli förtrolig och polare med allt det svarta. Jag vill tro på kvinnan som ett mysterium, som en vän och like i en svårtydd värld. Jag vet att sångerna, böckerna och dikterna alltid har rätt. Tråkmånsarna har fel, det går att leva sitt liv utan att ha färdiga svar på alla sina frågor. Vi är alla skapade ofullständiga. Det är inte vårt fel att vi ständigt ber om nya chanser. Vi är värda de där chanserna, hur många som helst, särskilt i kärlek. Det finns aldrig bara en chans till. Det finns hur många som helst. Vi är värda all den kärlek som drabbar oss. Det finns mysterium som inte vill bli lösta. Det är gott nog.

Kärleken är i själva verket ett serum mot all den nya tidens förbannade ytlighet, en bro i den hätska könskampen, en länk mellan det förflutna och framtiden, en hastigt indragen klo mitt i striden, en hastig topp och en vråldjup dal i ett plant liv, och en eftertanke mitt i det meningslösa bruset. När snart allt annat blivit förklarat för oss, fått namn och blivit begripligt, är det fantastiskt skönt att ha en formel som vägrar låta sig lösas. Den svarta stenen i våra hjärtan är lika tung hos oss allihop. Och du är aldrig ensam om att vara ensam.

Marcus Birro
Poet och författare. Som då var aktuell med romanen ”Landet utanför” som också handlar en del om kärlek men också om alkoholism. Boken är läsvärd!