Kategori: Kärlek (sida 2 av 3)

Att fånga ljuset

Min ettårige son har vattenkoppor och jag fick den stora äran att vara med honom idag. Det värsta med vattenkopporna är över nu och han är definitivt på bättringsvägen. Jag bytte blöja på honom efter att vi hade ätit. När han ligger där, halvfärdig, dvs. färdigtorkad halvnaken och ganska nöjd så tittar vi på varandra, han är tyst och så även jag. Vi tittar länge i varandras ögon, så pass länge att jag känner att jag måste göra något. Så jag ler lite extra mot honom. Denna fantastiska rödprickiga pojk avfyrar sitt fantastiska leende tillbaka och stoppar sen in tummen i munnen och viftar lite förstrött med den andra handen att jag ska göra klart blöjbytet. När blöjan är på så stannar jag upp och tittar på honom igen.
Han är trött men har har funnit intresse för ljuset som strimlar genom fönstret och förbi skötbordet. Jag ser hur han rör handen i ett försök att ta på ljustrimlan som ligger inom räckhåll. Han når och för sakta och försiktigt handen fram och tillbaka och jag fascineras över hur mjuka hans rörelser är och hur koncentrerad han är. Jag stör honom inte, det är alldeles tyst i rummet och på något sätt känns det verkligen som att min ettårige son fångar ljuset i sin hand och undersöker, rör vid och på riktigt känner ljuset. Det är vackert, nästan som en saga men ögonblicket tar slut alldeles för fort och livet går på.
Jag försöker ta tillvara på dessa stunder i någon slags insikt i att de aldrig kommer igen. Jag har gjort misstaget att inte vara tillräckligt närvarande i alldeles för många underbara ögonblick med mina två söners mamma och nu hon vill hon inte längre vara nära och jag får inga mer stunder med henne att ta tillvara och spara på. Jag önskar att jag tagit mig mer tid till att bara se, njuta och bidra med min fullständiga närvaro. Det handlar lite om att försöka fånga ljuset, precis som min son gjorde. Det verkar som att vi föds med den förmågan men någonstans påvägen tappar vi den. Det har inte bara jag som haft avsaknaden av detta utan även hon som precis som jag pressar in allt och ingenting i vardagen så att vi glömmer/tappar bort vikten av att vara närvarande, att njuta, att fånga ljuset. När det är alldeles försent inser vi att vi har hamnat i ett mörker och vi måste slå sönder allt vi har för att se ljuset igen.

Jag försöker lära mig av mina söner. Dom är mina läromästare som kommit till mig för att lära mig massor om livet. Dom är en gåva större än allt och det vore ett gigantiskt misstag att inte ta tillvara på varje dyrbar sekund och lära av deras förmåga att vara här och nu och fånga ljuset som finns mitt framför dom och undersöka, njuta och bevara det.

Jag är rik

Jag och mina två söner var och handlade efter att jag hämtat dom på dagis idag. Ekonomin är ganska så jävligt illa ställd så jag stod och vände och vred på champinjonburkarna och svor över att jag inte kunde köpa färska medan min äldsta son sprang runt med sin minivagn och plockade i saker vi inte hade råd med eller för den delen behövde. Då börjar en äldre dam runt 65-75 år och börjar pratat med äldsta sonen och sen med den minsta som satt i vagnen. Sen tittar hon mig ögonen och säger: ”Vilka vackra barn du har. När man har barn är man rik.” Jag blev lite paff och harklade ur mig något i still med: ”ehhehhaaa joo” och höll väl kanske inte riktigt med för jag var ganska less på dom båda just för det ögonblicket då avbröt hon mig och spände ögonen i mig: ”När man har barn är man rik, Glöm inte det!”  Sen vände hon på klacken och gick och klappade på äldsta sonens huvud när hon passerade honom. Jag följde hennes ryggtavla hela vägen tills hon svängde in bakom någon korridor med torrvaror. Min äldsta son tittade på mig och när jag tittade tillbaka så log han sin strålande leende så jag tog upp honom i famnen. Då gav den yngre ifrån sig ett uppmärksamhetsljud och vi båda tittade på honom som då fyrar av ett strålande leende och sen ett illtjut som spränger alla ljudgränser med sitt tinitusskrick och storebror känner sig manad att göra samma sak och folk runtomkring stirrar ilsket på mig. En kvinna runt 40 år stirrar extra ilsket varpå jag ler och säger: ”Ser du hur rik jag är?” Varpå hon blir lite förnärmad och slutar stirra. Jag och mina söner tar oss tid att bara skratta och vara med varandra mitt på Willys vid champinjonerna som jag glömde köpa.

Visst är jag rik. Jag har något inga av er andra kommer att ha. Jag har mina två söner. Deras kärlek till mig och min kärlek till dom skapar något större än alla pengar i världen. Nu när dom ligger och sover och jag städar undan lite efter kvällens bestyr och  lyssnar på Ólafur Arnalds – Tunglið svämmar känslor över. Jag gråter. Jag är så galet trött men så otroligt lycklig över att vara så rik.

Att våga

Bob Hansson, som har blivit min nya husgud, skriver att det FINNS tillräckligt med kärlek i världen. Jag ler när jag läser hans text och kan inte annat än att hålla med Bobs påstående om att det det egentligen inte finns någon brist på kärlek, vi har det inom oss, vi visar inte kärlek. Jag tror det handlar om det viktiga modet som jag tjatat om. Är man kär så ska man köra på och visa sin kärlek, blir personen ifråga bortskrämd så är det ändå inget att ha. Jag tror inte på kärlekens obligatoriska spel för jag tror det är en social konstruktion, något påhitt av rädda människor som inte vågar. Vi är alla unika kärlekstörstande varelser som börjar komma bort från allt väsentligt för att vi inte vågar lita på våra inre behov.

Efter snart ett års vila och stampande i långa funderingar kring vad livet går ut på och vad den här sidan ska användas till så är jag tillbaka för att fortsätta skriva om det som berör mig. Förhoppningsvis så blir det lite oftare än tidigare.

Lilleskutt och Ior på samma gång

Om jag ska berätta lite om mig själv så är jag en mästaren på att se det svåra och jävliga i allt. Folk har rättmätigt kallat mig lilleskutt och Ior för att jag beter mig som dom. Jag är ibland som lilleskutt som alltid är ängslig och rädd för att det som kan hända om man gör något samtidigt som jag är Ior som aldrig tycker att jag har rätt till något över huvudtaget och det kommer gå åt helvete iaf. Jag säger ofta: ”inte ska väl jag, jag kan ju inte testa det där för tänk om och byr er inte om mig jag klarar mig”. Oftast så säger jag inte ens det utan jag bara visar det. I skrivandets stund så funderar jag på hur min kära sambo egentligen orkar med mig. Ger jag mig själv chansen att se lite positiva saker så vet jag samtidigt också är otroligt omtänksam och empatisk. Enligt ett av alla tusen tester på facebook ska jag vara muminmamman och med ett tillägg från kär vän; muminmamman på speed. Jag kan faktiskt hålla med om man enbart ser det positiva i det.
Jag håller sakta på att förändra det här hos mig. Jag har ingen större lust att vara såhär längre. Det fina med det här är att jag faktiskt kan få hjälp med det. Genom samtal med professionella och vänner. Vänner som förstår är det bästa som finns men det är faktiskt inte så lätt att prata om sina fel och brister med andra. det blir lätt att man får en stämpel på sig som mindre värd eller behöver tas om hand. Det är helt klart svårt att prata om saker man är mindre bra på utan att känna att vänskapen förändras. Med det som bakgrund så har jag faktiskt betalt för terapi. Det vill säga jag betalar hellre 750 kronor för att prata om sånt med en okänd ofarlig professionell person som får betalt för att inte döma mig. Jag har betalt för att få höra att jag är som lilleskutt och att jag skulle ta och köpa mig en lite lillskuttmaskot och ta ett snack med honom. Jag gjorde det. Jag gick till leksaksaffären och köpte mig lilleskutt i handdockeformat. Vi har haft en större diskussion om det med ängslighet och rädsla. Det var befriande.

Allt det här pratet om Ior och lilleskutt kan kanske upplevas som en aningen konstigt men det är det inte. Jag tror vi alla bär på våra sagofigurer, omedvetna förebilder och konstiga nedvärderade demoner på våra axlar. För att vi ska växa som människor behöver vi bli lite mer medvetna om dom här karaktärerna som är en del av oss och vilka vi är. Jag tycker att det är ett ansvar vi alla har gentemot oss själva och vara väldigt ödmjuk inför den uppgiften. Den som börjar döma sig själv för att man inte gillar vad man ser ligger väldigt illa till. Det är direkt livsfarligt. Var alltid ödmjuk emot dig själv. Döm inte för hårt utan rätta till det som behöver rättas till. Tänk på att jag skulle kunna vara du. Vi är inte så långt ifrån varandra som vi kan tror och du är aldrig ensam om att vara ensam.

Så…. Nu är det din tur:
Får jag höra nu! Vad bär du på?

Kärlek är ingen lek

Kärlek är ingen lek. Kärlek är svårt, härligt ibland och andra gånger riktigt bedrövligt. Jag kan inte säga att jag förstår mig på den. Jag vet dock att kärleken inte är blind utan den är något annat. Ibland så fattar jag inte vad vi människor ska med det till. Vi är precis lika rädda för kärlek som vårt enorma behov av det. Stundtals kräver vi faktiskt kärlek  för att inte gå under. Vi är idag inte särskillt bra på att ge och ta emot kärlek. Ofta är den vilkorad, fastkörd och undangömd pga. rädsla och bristande självinsikt. Ibland tror jag att kärleken mellan oss människor håller på att dö ut. Samtidigt så tror jag fortfarande i mitt enfald att kärleken kan vara svaret på livets gåta. Jag är inte helt på det klara om varför jag tror det. Kanske är det just att kärlek inte är någon lek utan svår, härlig ibland, bedrövlig ibland och samtidigt fantastisk och ett behov vi alla har. Kärlek är så mycket mer än vad som gå att förklara på ett par rader. Kärlek är det oförklariga som fortfarande har potentiallen att vara motgiftet mot allt det där vi omedveteten stoppat i oss, som förgiftar våra själar.
Så ta och stoppa i dig en stor portion kärlek innan du somnar ikväll. Det är du värd, om inte annat för att inte bli förgiftat och hålla dig förnuftig ute i den där världen som kallas stor.

Värdet av att lyssna och ge fullständig närvaro

Om vi ska förändra världen så måste vi börja med att förstå hur vi tänker. Det är inte så lätt att förstå varför någon gör något eller hur denne tänkt överhuvudtaget. Herre gud jag har ibland svårt att förstå mina egna tankegångar. Kanske är det så att vi gör en massa saker för att vi inte är medvetna om vilka handlingar och åsikter vi själva har. Att vi inte har blivit medvetna om de oförrätter vi tycker att vi har blivit utsatta för. För att vi ska bli medvetna om dem så behöver vi någon som så riktigt lyssnar på oss och ger oss sin fullständiga närvaro.

Det fina i att verkligen lyssna är jag inte behöver förstå mina egna tankar utan det enda jag behöver göra är att lösgöra mig från mig själv och aktivt lyssna och ge fullständig närvaro. Att på riktigt lyssna till det som sägs, inte det som jag tror mig höra eller för den delen vill höra, är en konst. Fullständig närvaro där man släppt alla sina bördor och förutfattade meningar är också svårt. Jag tänker på boken om Momo av Michael Ende. Momo hade en fantastisk förmåga till att lyssna. Folk vallfärdade till henne för att bli lyssnade på. Vi skulle alla kunna vara Momo.

Ibland är du hopplöst förlorad, ibland är du okej. Lita på ditt hjärta, tänk med ditt hjärta och lyssna på det viktiga. Lyssna. Ibland måste du läsa mellan raderna och fråga om det du hör verkligen stämmer med den andres åsikter. Gör det med fullständig närvaro. Ge närvaro för att du vill aldrig för att då måste för då är du inte närvarande fast du tror det. Tro mig du lurar dig själv oftare än du tror.

Jag har idag lärt mig att närvaro är viktigare än något annat när vi människor träffas.
Det är ingen nyhet men det är ingalunda mindre fantastiskt för det.
Det är verkligen fantastiskt. Det gör mig lycklig.

Jämställdhet

Jag känner instiktivt att det inte är så smart att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Anledningen är att det känns som att det bara kan bli fel, oavsett vad jag säger. Men med anledning av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skapande av total bloggstorm så kan jag faktiskt inte låta bli. Det är så otroligt intressant. Det är inte lite folk som har reagerat på detta lilla blogginlägg. Jag såg t.om. Zandén eller om det var Gyllenhammar på tv4 i morse. Det flesta inläggen verkar gå åt raseri hållet som skoningslöst sågar Zandén och Gyllenhammar vid fotknölarna. Jag vill vara försiktig här men jag funderar verkligen  hur seriöst inlägget egentligen är när de skriver: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?
Kan inte låta bli att le lite för mig själv. Vad menar dom? Ett försoningsknull är en sexakt mellan två personer som varit osams, kvinnomisshandel handlar om en man som slår en kvinna han påstår sig känna och det är enligt lag straffbart. Drar Zandén och Gyllenhammar paralleller till att det går att först bli misshandlad och sen ha ett magnifikt kraftfullt försoningsknull? Det hela ger en bitter elak smak i munnen som gör att jag vill använda Listerine i ett år i streck. Jag upplever det inte som en nyanserad åsikt eller vad det nu är.

Men jag måste ändå ta upp det hela med att de faktiskt säger att de vill att en man ska vara en man och inte en kvinna som inte kan amma. Jag kan på ett sätt faktiskt förstå dem men frågan är ju mycket svårare och djupare än vad de åstakommer i sitt blogginlägg.

För mig så handlar jämställdhet inte om att män ska bli kvinnor och tvärtom. Det handlar om att närma sig varandra, att förstå varandra, att faktiskt värna om varandra. I en relation så krävs det att var och en tar ansvar för sina 50 % i den relationen. Det innebär att båda får hjälpas åt. Att var och en tar ansvar för sig själva och absolut inte tar ansvar för den andre. Det svåra i den här kråksången är att ta ansvar för sig själv. Jag menar om nu Zandén och Gyllenhammar gillar hårdare tag och tycker att mannen ska kunna ta för sig så måste de se till att stå för det och skapa och uppmuntra detta beteende. Inte nödvändigtvis genom ett ogenomtänkt blogginlägg utan kanske helt enkelt på det privata planet så att vi andra slipper få veta det.
jämställdhet får vi inte om vi inte först börjar förstå att vi alla har ansvar för oss själva och att det är okej att be om saker och att det är okej ta emot (även fast man bett om det). Det är också viktigt att egenansvar innebär att vi kan säga nej till saker vi inte vill ha och ja det vi vill ha utan att skämmas. Det innebär inga bittra sura undertoner i utlägg om t.ex. att toalettlocket är uppe. Inga bittra sura undertoner om att kvinnor aldrig släpper till om man inte har städat först. Det borde vara förbjudet med bittra sura undertoner. Ta tag i det saker som du inte gillar istället. Vill kvinnor ha högre lön så måste de faktiskt säga till att de är värda mer i lön, det är att ta ansvar för sig själv. Mannen kan ta ansvar för sina 50 % och tänka efter två gånger till innan de börjar skrika rödstrumpor och bitterfittor efter kvinnor som vill tjäna mer pengar. Vill mannen knulla innan han städat så får han bannemej ta och se till att få knulla innan städningen. Hur svårt ska det vara? För dom som nu måhända tänker att mannen ska tvinga till sig sex så vill jag göra det tydligt att det är inte det jag menar. Det finns bättre och schysstare sätt än att göra något emot en annans vilja.

Vissa saker blir man oense om och då blir det en konflikt och en konflikt löser sig inte om någon ändrar åsikt eller att man båda kompromissar. När det gäller lönefrågan så finns det bara ett alternativ och det är mannen och de som styr bör rätta in sig i ledet och börjar deala pengar. Det logiska rättvisa samhället vi lever i kan inte rättfärdiga någon slags sämre särbehandling av kvinnor. Men även den här frågan är komplex.  Kvinnan behöver titta på sig själv och faktiskt granska varför den inte får samma lön som mannen. Det är inte bara systemet som ska ändra på sig utan det är också kvinnan. Exakt vad det är vet jag inte och kommer inte gå in på det heller men det finns saker som kvinnan måste göra utöver att bara kräva mer pengar i fickan. (Jag är villig att diskutera detta mera och gärna på Forumet 😉

Män är jäkligt dåliga på många saker och kvinnor lika så. Ingen av oss är perfekt och ingen ska komma och säga något annat. Så länge som du själv inte är perfekt så kan du inte kräva det av någon annan heller. Kvinnor och män måste fundera på vad de vill ha ut av livet. Vissa kanske prioriterar knullfester med många partners. Medan andra vill ha ett liv där familj, vänner, social status och sex på söndag morgon i tre timmar är det viktigaste för dom. Det är faktiskt så att vi kan välja. Vi kan välja hur vi lever vårt liv. Problemet är att det krävs en jävla massa mod att inse det och stå för det. Moralkakor haglar över allt och alla och kanske så behöver du mer mod än någonsin för att lyckas gå din egen väg. Glöm aldrig att du har ett val. Står valet mellan att ha en man som tar dig med storm då och då eller att ha en man som vaggar och tar hand om erat barn på föredömligt sätt med risk för att få en man som luktar barnbajs vid sexakt, så står valet mellan just detta eller en kompromiss.

Kvinnor behöver bli tydligare med vad de egentligen vill och männen behöver bli tydligare med vad de vill.
Istället för att se just detta och arbeta för detta på alla planer så diskuterar vi alla andra möjliga och omöjliga sakfrågor och menlösa blogginlägg som t.ex. Zandén och Gyllenhammars blogginlägg. För mig är detta slöseri med tid och helt och hållet utanför en rimlig chans att göra något åt. Vi fokuserar inte på det väsentliga. Det enkla. Vi ser förbi målet för att slippa möta det tunga ansvaret att hur vi än diskuterar så kommer det komma ann på oss själv att ta ansvar för vårat eget beteende och agerande. Det är att nedvärdera oss själva och eventuella lösningar som skulle kunna vara fruktbara.

Den här dagen har gett mig mycket. Jag har insett att jag inte får glömma bort att ta ansvar för mina behov och drifter och inte hålögt bara drömma om min vackra kvinna jag vill leva med,  älska med och skaffa fler barn utan faktiskt göra något ordentligt av det. För den insikten tackar jag Zandén och Gyllenhammar. Det var nog inte deras avsikt men ändock,
Tack!

Kärleksförklaring

Det finns ett enormt utbud av olika kärleksförklarande dikter. Många, absolut inte alla, går ut på att någon går sönder om denne inte får vara med sin älskade. Det slog mig idag att vi alla på något sätt vill bli älskade och vara så infernaliskt behövda att folk i vår närhet fysiskt går sönder om vi skulle försvinna. Vi vill känna oss behövda. Så när jag försöker förklara för min käresta att jag faktiskt skulle klara mig utan dennes närvaro så blir det ju självklart helt fel. Jag kan inte med ord förklara hur ont det skulle göra om jag blev lämnad av min käresta. Det skulle inte på något sätt vara en lätt match och jag skulle antagligen ligga i fosterställning alldeles för länge men jag skulle förr eller senare resa på mig och försöka leva mitt liv igen.
Att definiera kärlek är ingen resa som man ska ge sig in på det är jag väl medveten om och jag tror iofs att det inte är någon som läser det här iaf så jag tänker vara modig nog och ge mig på att stå för en definition av det odefinierbara. Anledningen till detta tilltag är att jag egentligen skulle vilja diskutera vad kärlek egentligen handlar om, vad det är och inte är. Tänk om någon skulle få för sig att skriva ner sitt vackra försök till att hitta definitionen på det odefinierbara. Det skulle ju också kunna vara så att det inte ska diskuteras men då är jag intresserad av varför det inte ska diskuteras.

Men nu till min definition. Det är Leo Buscaglia som antingen citerar någon eller har han kommit på det själv jag kommer inte ihåg och vill egentligen inte leta upp citatet från hans bok ”leva älska lära” för det är egentligen hur jag kommer ihåg den som är viktigt och det är såhär:

Kärlek kanske är det som uppstår när jag försiktigt följer, ömsom leder, dig tillbaka till dig själv.
Inte till den jag vill att du ska vara utan till den du faktiskt är

Där har du den. Inga svulstiga tårdrypande försök att beskriva det obeskrivbara utan ganska konkret. Jag ska avstå frestelsen att skriva om hur jag uppfattar själva citatet i sig men jag vill säga att jag tror på den här definitionen. Kanske så är den ganska tråkig men inte på något sätt gör den kärleken mindre magisk eller mindre svår att hantera.
När jag tänker på det så har ovanstående citat hjälpt mig på min resa.

Priset på ett liv

Findus

Den här dagen är full av sorg. På ett sätt så tycker jag det är lite larvigt och konstigt.Min sambos katt som egentligen blivit vår katt, Findus, håller på att gå bort. Sällan har jag varit så ledsen och förtvivlad och jag är uppriktigt förvånad över detta. Lillebror sa att det har att göra med att de är så hjälplösa, det är bara vi som bestämmer över hans öde. Antagligen så har det med massor av saker att göra.
Sambon är borta på jobb och är otroligt förtvivlad över att inte kunna vara hemma. Jag tror att det är lika bra att hon inte är här för just i detta ögonblick så är Findus inte den katt som hela tiden vill ha uppmärksamhet, han är inte det svartvita lilla undret som ger ifrån sig mjauskrik som låter som ett litet barnskrik bara för att han inte får gå ut. Han är inte den där katten som springer runt ditt huvud och stirrar i dina ögon och distinkt mjauar på morgonen för att få dig att vakna, det är inte han. Just nu ligger han på sängen och jag kan se att färgen i hans ögon är borta, livsgnistan är borta. Det är narkosen som slagit ut honom. Just nu vet jag inte ens om han kommer att vakna upp ur dvalan. Vissa gamla katter klarar inte narkos. Det spelar egentligen ingen roll då röntgen visade att han har cancer i skelettet. Det kommer att döda honom. Som 16 årig katt så är det inte läge att kapa ett ben eller börja rota i hans inre för att försöka driva ut pöbeln. 16 år är en lång tid, det räcker gott och väl för en katt. Jag fick de sista 3 månaderna och jag måste säga att det inte bara ha varit en dans på rosor men på något sätt så har han krupit in i och tagit mitt hjärta i beslag. Med tanke på hur mycket jag gråtit de sista timmarna så tror jag nästan han har mitt hjärta i ett skruvstäd och hela tiden skruvar åt så att smärtan aldrig går bort. Antagligen är det inte hela sanningen för det finns så mycket annat när det gäller döden och hjälplöshet som gör att jag gråter. Döden är tragisk, den är inge rolig, den är smärtsam rakt in i själen. Jag vet inte vad en katt känner men jag vill inte att den ska vara ensam när den dör. Det vill jag inte någon ska vara. Så medan jag tittar på honom och ibland försöker ställa honom upp och ser honom hjälplöst falla ihop så brister mitt hjärta, det går fullkomligt sönder.
Du kanske säger: ”det är bara en katt” och faktum är att jag själv har sagt det till andra men min känsla har att göra med min historia och hur smärtsam jag tycker döden är och någon slags empati. Findus är naturligtvis också en själ som håller på att gå bort, en själ som jag har en relation till någon som berört mig. Jag har blivit glad när jag mött honom jag har blivit arg när han vill ut fast han inte får osv. Det finns fler anledningar till att jag gråter t.ex. att det har varit grymt jobbigt år och detta är ett tillfälle att gråta men det viktigaste är nog att det enda jag har att relatera till är en människas död och när katten dör så tänker jag utifrån en människa plus mig själv och det är nog främsta anledningen till att jag gråter. Det är jag som skall beordra dödsspruta, det är jag som bestämmer att inte hjälpa katten hela vägen ut. Det är jag och den främsta anledningen är att jag inte har pengar. Pengar att hålla liv i Findus. Någonstans så tycker jag att det kanske är humant för vi förstår ju inte Findus och hans tankegångar så därför blir det svårt att behandla honom. Det kan orsaka lidande kanske t.om. onödigt lidande. Vi människor kan välja om vi vill leva eller dö en katt kan inte välja och kanske vill han egentligen inte leva längre, vad vet jag.
Priset på att ta ett kattliv är 475 kronor och då får man begrava katten själv. För nästan 1000 kronor får man den avlivad och kremerad. Jag har inte råd att rädda honom så jag avrättar honom istället. – 1000 spänn tack! – Som stöd och räddning har jag barmhärtighet men vad fan vet jag om vad som är barmhärtigt för en katt, för Findus. Barmhärtighet kanske är att göra allt jag kan, sälja tvn, datorn och bilen och till varje pris rädda honom. Hade det varit min sambo så hade jag gjort det. Jag hade inte gett upp. Fast den tanken baseras på att det skulle hända idag. Att vara 16 år som katt skall enligt någon konstig tabell motsvara ca 80 människoår. Jag menar 80 bast! Herregud jag tycker ibland att han vekar lite åt dementa hållet. Men hade min sambo varit 80 år och full av skelletcancer hade jag kanske inte velat att hon ska leva vidare. Det är svårt, förlåt, det är omöjligt att säga.

Findus är inte död än. Beslutet ligger kvar. Det finns inget som kan rädda honom, han har trots allt åldern emot sig och dessutom cancer. Så är det tyvärr. Jag tror att jag måste avliva honom så fort som möjligt. Det verkar ha blivit värre med tassen för han kan inte stödja på den alls längre. Han är piggare och inte lika ”hög” längre. Det är skönt. När avlivningen skall ske bestämmer min sambo. 16 år är en lång tid. Det finns inget pris för det och jag hoppas att Findus är nöjd.

2007-06-22
Findus har haft ett bra liv. Det finns ingen katt som jag sett som har hoppat så högt efter en leksaksmus vid 16 års ålder. Aldrig har jag sett en sån lekfull katt vid 16 års ålder. Findus hade det bra hos oss och har haft det bra på de ställen han varit. Det är jag övertygad om. Det blev en fin stund när Findus gick bort. En spruta och han blev medvetslös och sen 30-40 min senare en spruta till och han gick snabbt bort. Mot vad vet jag inte men jag vet att dom som brydde sig om honom tänkte på honom och han var inte ensam.

Kärlek som serum mot …

Jag kan inte låta bli att gå igång på Markus Birros lilla artikel om romantik och kärlek. Det är så mycket i den som tilltalar mig. Jag tänkte ta en mening som lite taget ur sitt sammanhang är värt att diskutera. Han skriver:

Kärleken är i själva verket ett serum mot all den nya tidens förbannade ytlighet

Tänk om det faktiskt är så. Tänk om kärleken är serumet emot vår tids ytlighet. Problemet är ju att att ett serum måste intas och jag är inte så säker att det finns så mycket intresse av att inta kärlek som ett botemedel. Jag tror vi är många som bestämt hävdar att vi inte behöver bli friskare eller botade för vi har ingen sjukdom, vi har tillräckligt med kärlek. Om vi skulle ha tillräckligt med kärlek så innebär det att vi också vet vad det är för något och jag måste motsätta mig tanken att vi vet vad kärlek är för det är som Marcus skriver att kärlek:

[…] är en formel som vägrar låta sig lösas.

Bara försök beskriv hur det kändes när du var riktigt kär sist. Beskriv det i minsta detalj, alla känslorna, både det positiva fyllda av förhoppningar och de negativ fyllda med tvivel. Beskriv din kropp beskriv hur du såg på omgivningen hur du såg på andra hur du såg på den du var förälskad i. Du kommer komma till en punkt där du leende kommer att säga att det går inte riktigt att beskriva. Eller som Thomas säger i Levengoods och Lindells bok: ((Levengood, M & Lindell, U. Gud som haver barnen kär Har du någon ull Piratförlaget sid 54))

Många förälskade blir lite dummare. Lite bortresta i sitt yttre landskap liksom

Jag tror vi alla kan vara överens om att det är en upplevelse att vara bortrest i vårat yttre landskap. Det är en upplevelse som är så mycket mer än det vi upplever i vår vardagliga vardag så antagligen så är kärlek serumet emot vår tids ytlighet för att det helt enkelt gör livet mer spännande.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: