Känslan

Kategori: Alla artiklar

  • Den Globaliserade Ojämlikheten

  • Totalt oseriöst

    Det kan inte vara meningen att vi ska vara så jävla seriösa hela tiden. Jag tror att ett fritt ofarligt spel på livet skulle vara uppfriskande.
    Tänk att bryta av från allt det som är du för en dag eller kanske en hel vecka. Själv har jag burit en ganska så snygg mustasch som egentligen inte passar in på mig själv och jag måste säga att det har varit kontaktskapande. Folk har pratat med mig iofs om min mustasch men det har funnits kontakt. Kanske är nyckeln till ett rikare liv att ta livet lite mer oseriöst och inte följa sina invanda spår och regler utan att ständigt utmana dom. Skulle jag uppfattas som totalt oseriös?

  • Bara nästan

    ”Men jag försökte i alla fall”

    Det finns ingen bättre ursäkt för att man inte har lyckats förändra sig själv
    Att i förändrings namn bara
    försöka
    är värsta sortens självbedrägeri.

    Ansvaret
    ligger inte på något annan än oss själva.
    Förvänta dig inte att lyckan sitter i något annat än i din egen förändring
    ditt eget tankesätt
    ditt eget mod.

  • Är ekonomin påväg ner igen?

    Läser med något luttrad attityd DNs artikel om det värsta börsraset sedan oktober 2008 men jag kan inte låta blir att bli orolig och en aningens förbannad. Förbannad blir jag för att det sitter unga människor som gått ekonomisk högskola och nervöst hänger framför en jävla skärm och desperat trycker på sälj knappen för att de har blivit vettskrämda över att läsa DNs artikel. Det verkar vara mer psykologisk manipulation än ekonomiska kalkyler som skapar detta ”ras”. Jag hoppas jag har fel för jag kan inte så mycket om ekonomi. Jag har svårt att fatta att en aktie stiger respektive minskar i värde över en dag när deras verksamhet inte har ändrats. Tillgång och efterfrågan är naturligtvis grunderna men så tänker jag på det faktum att många har kommit på att de ska sälja. Budskapet verkar vara att varje lite sparare ska sälja innan allt går åt helvete och detta verkar skapa kaos. Greklands lilla ekonomiska äventyr (lägg märke till att den skrev 2009-12-09) spelar naturligtvis en stor roll och jag har hört att Spanien kanske har det ännu sämre.

    Överallt så verkar folk skuldsätta sig och jag ska inte säga att jag är ett undantag för det är jag inte men vi kanske borde stanna upp och fråga oss varför vi gör det och även fråga oss varför  pengar som sparas kan gå förlorade i rena spekulationer. Gemene man får lida för något som vi inte ens förstår hur det fungerar och summor som vida överstiger all rim och ranson transfereras över elektroniska ledningar ivrigt, nästan perverst, övervakat av några få människor framför en skärm. Samma människor säger nu att allt beror på Greklands sätt att hantera sin ekonomi. Varför har man låtit det gå så långt? Varför går staten in och garantera bankers fortlevande när de gör fel spekulationer?

    Det är något riktigt vidrigt snett i hela systemet när jag och du som inte ens äger några aktier måste påverkas av det här och tänk på att alla dessa pengar skulle kunna gå till alla u-länder som verkligen behöver pengar för att leva. Det enda vårt samhälle verkar göra nu är att skapa fler fattiga och fler miljonärer.
    Är det bara jag som blir ärligt orolig över det här?

  • Musik

    Musik är väldigt viktigt för mig. Så jag tänkte tipsa om mitt lilla projekt som jag driver tillsammans med mina vänner.

    LISTAN innehåller en spotifylista som sätts ihop av tre medelålders män.

    Luktar det ålderskris? Ja kanske

  • Olika sorters tröst

    Vad är egentligen tröst för dig? Själv älskar jag när folk verkligen frågar hur det är med mig. Det händer inte ofta. Faktum är att det var alldeles för länge sedan. Själv har jag som mål att aldrig fråga hur det är med någon person om jag inte är beredd att stanna kvar och lyssna på hur det egentligen är. Det händer att jag slentrianmässigt slänger iväg – Hur är läget? – utan att vara beredd att ta ansvar för min fråga. Jag känner mig alltid lika dum då. Fånig och lite dålig. Varför frågar vi människor saker vi inte vill ha svar på? När blev den viktigaste frågan för dagen en artig hälsningsfras?

    Bob Hansson tänkte högt i radio om delvis det här. Lyssna gärna på det.

  • Vi vuxna vet för lite

    Bris skriver i sin senaste rapport att bristen på kompetens är större än bristen på resurser. Det skrämmer mig. För är det något jag hela tiden hör så är det att det saknas resurser. Med tanke på det senaste larmrapporterna från t.ex. uppdrag granskning och det faktum att skolinspektionen tar upp fler ärenden än någonsin i bristande handhavande av mobbingärenden så är det oroväckande.

    Helt uppenbart så vet vi för lite. Vi har för lite koll på vad som behövs för våra barn och enligt LPO94 (läroplanen) så skall skolorna värna om, eller i alla fall lära ut solidaritet med,  de svaga och utsatta i samhället.  Det Jan Björklund pratar om är hårdare tag och mer betyg i uppförande eller liknande. Jag tror inte att det är rätt väg. Det kommer att skapa ännu större klyftor mellan elever och lärare. Maktbalansen är redan till lärarnas favör och bör inte förstärkas utan tonas ner. Vi är alla olika individer med olika behov och sätt att lära oss på. LPO94 poängterar detta hela tiden och att det är något skolorna ska anpassa sig till vilket de verkar ha misslyckats med. Vi behöver lyssna mer på våra barn och förstå deras behov istället för att tvinga dom in i det vi anser är deras behov. Om vi inte förstår varför Ahmed inte förstår matte är så svårt för honom så kan vi ju inte heller hjälpa honom.

    Börja lyssna så kan vi kompensera mycket för det vi inte förstår.

  • Kanske så borde vi lyssna mer på mattegenier

    Grigory Perelman är mannen som löste matematikproblemet ”Poincarés förmodan” och kalls världens smartaste människa. Inte vet jag om det är rätt att kalla honom smartaste människan på planeten men när han trots sina bedrifter och utmärkelser tackar nej till 7 miljoner för att ”han har vad han behöver” så blir jag nyfiken. För att vara ett mattegeni så krävs det nog ett totalt engagemang och att man snöar in på något. Den här mannen slutade sitt jobb kort efter att han la ut sitt bevis på internet om ”Poincarés förmodan”. Han ville inte för allt i livet bli kändis och det verkar som att det var ett bråk med institutionen han jobbade på.

    Jag börjar fundera på om det är så att människors behov av hjältar och människor att se upp till och naturligtvis girighet har sabbat möjligheterna för världen att få ta del av fler briljanta lösningar från Grigory Perelman. Han verkar helt klart ljusskygg och jag tycker att han borde få vara det. Han verkar livrädd för den enorma uppståndelsen kring sin bedrift och gömde sig hos sin mamma ett tag. Han vill inte ge intervjuer och menar att hans bidrag till världen var en lösning på en förmodan som verkade stämma men ingen kunde bevisa, tills 2002 då Grigory släppte lösning det på nätet.

    Intrycket jag får är att han inte ser sig själv som någon speciell person utan att han vill helt enkelt bara lämna en lösning på ett problem som han förstod och kunde bevisa att han hade rätt. Han har det han behöver och tackar nej till 7 miljoner kronor och jag tror han tackar nej för att han inte under några omständigheter vill bli en offentlig figur, han vill inte synas och inte ens 7 miljoner kr kan få honom att ändra sig. Jag tror verkligen att vi människor behöver låta bli att försöka stöpa alla i en form och jag tycker att han ska ha sina pengar ändå. Sätt in dom på hans konto utan någon pampig cermoni och låt honom göra vad han vill med pengarna. Tänk om vi lyssnat på honom från första början och accepterat hans önskemål, vad det än var, och låtit honom få göra det han ville göra. Då kanske vi hade fått ta del av fler saker från honom. Nu får vi inte det och det är verkligen en förlust, vår förlust.

    Ett geni behöver få vara ett geni inte en offentlig person, något för allmänheten att beskåda. Jag tror vi slår ihjäl många genier alldeles för tidigt, kanske sker det t.om. redan i skolan för att de inte får hålla på med det gillar allra mest. Detta händer bara för att vi inte lyssnar. Vi måste lyssna på våra genier inte tala om för dom vad vi vill att de ska göra. Vill vi ge dom något för sina bedrifter så kan vi inte kräva att de ska ställa upp på något över huvudtaget. Låt dom få sin utmärkelse och berätta om det men tvinga inte stackaren att bli en offentlig person om han inte vill det.

  • Att våga

    Bob Hansson, som har blivit min nya husgud, skriver att det FINNS tillräckligt med kärlek i världen. Jag ler när jag läser hans text och kan inte annat än att hålla med Bobs påstående om att det det egentligen inte finns någon brist på kärlek, vi har det inom oss, vi visar inte kärlek. Jag tror det handlar om det viktiga modet som jag tjatat om. Är man kär så ska man köra på och visa sin kärlek, blir personen ifråga bortskrämd så är det ändå inget att ha. Jag tror inte på kärlekens obligatoriska spel för jag tror det är en social konstruktion, något påhitt av rädda människor som inte vågar. Vi är alla unika kärlekstörstande varelser som börjar komma bort från allt väsentligt för att vi inte vågar lita på våra inre behov.

    Efter snart ett års vila och stampande i långa funderingar kring vad livet går ut på och vad den här sidan ska användas till så är jag tillbaka för att fortsätta skriva om det som berör mig. Förhoppningsvis så blir det lite oftare än tidigare.

  • Mer om det här med tv

    Det här att svenskar ska grilla ”roasta” någon annan. Allvarligt? När programmet grillad kom fanns det vissa tveksamheter från min sida och även andra. Efter att ha sett några avsnitt så är jag faktiskt lite besviken. Helvete vad mesigt och dåligt det är till och från. Jag funderade länge vad det här temat Grillad egentligen skulle handla om tills jag hittade en beskrivning  av Kalle Lind som jag tycker verkar rimlig. Men jag tror det tar ett tag innan den här delen egentligen kommer att fungera för svenskar. Den illaluktande moralen och präktigheten är jävligt hög tankar om att ”inte säga sanningen om den gör ont” för ”man vill ju inte såra någon”. Det är ju verkligen skitviktigt med roasting om vi utgår från Kalle Linds tolkning av det att: ”vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek”.  Det finns ju alltid en risk att grillad blir en kanal för förtrykta känslor som kommer ut på 5 minuter och så får det ju inte vara.Förutsatt att den som är blir ”roastad” är med på det så ser jag inget fel i det utan snarare så är det kanske en befrielse en slags förlösning och en chans att lämna saker bakom sig. Tanken är ju att vi alla ska ha en plats där man är okej, trots våra fel och brister.

    En aningens offtopic men jag vill lägga in ett klipp från youtube där Magnus Betnér pratar om yttrandefrihet. Det är ett klockrent uttalande.