Jag gjorde en observation för någon dag sedan. Jag satt och åt på en restaurang och en bit bort satt en familj bestående av vad jag tror var mamma, pappa och deras barn på 4-5 år. Barnet hade fått pannkaka och mamma åt pommes frites med kött. Det lilla barnet fick naturligtvis smaka pommes frites och tyckte det var gott. Till sin pannkaka hade barnet fått glass, grädde och sylt. Barnet åt pommes frites och och verkade gilla det men tyckte efter ett tag att det behövde kryddas med lite glass och grädde. Tydligen var det gott för hon doppade ännu mer tills modern upptäckte det hela. Mamman blev arg och sa att man inte kunde doppa pommes frites i glass och grädde och att barnet skulle sluta göra det. Påstående från modern blev aldrig ifrågasatt av barnet inte heller av pappan som var fullt upptagen med sin plankstek.

Själv blev jag förundrad över själva företeelsen att smaka på glass och pommes frites för det har jag aldrig gjort. Undra om det är gott? Sen funderade jag mycket på varför modern ville stoppa hennes egna barn för att göra något som hon tyckte var gott. Barn upptäcker och är nyfikna, de är spontana och befriade från fördomar.

Det som formar våra barn är bl.a. det om vi som vuxna ger dem. Vi ger dem allt vi bär på och jag är övertygad om att vi bara kan ge dem det vi har. Har vi bara kärlek och fördomar om saker och ting så är det vad som levereras till barnet, inget annat. Det jag funderar på, så här på efterhand, är om modern egentligen hindrar barnet från något? Att inte äta pommes frites med glass och grädde är det lika med att vara vuxen, en civiliserad persoen? Varför skall barnet, eller någon annan vuxen för den delen, inte få äta en sån underlig blandning? Jag försöker finna något svar men jag har inte hitta något. Den här mamman är inte på något sätt unik för alla föräldrar gör såhär. Vi förmanar och sätter regler allt i fullständig välmening. Vi vill bara det bästa för våra barn, vi vill att de ska smälta in, bli bra vuxna människor men kan det vara så att vi har lite fel?

Leo Buscaglia skrev i sin bok Buss 9 till paradiset. ”Det mänskliga förståendet är ett underverk. När det väl har accepterat en ny tanke eller införlivat nya fakta så sträcker det sig ständigt vidare och går inte tillbaka till sina forna begränsningar. Den mänskliga tanken äger inga gränser. Ingen kan ens ana dess möjligheter. Ändå ägnar sig så många livet igenom åt att staka ut gränser och ställa upp regler. Små barn svävar ännu i lycklig okunnighet om sina begränsningar och sträcker sig instinktivt och fyllda av glädje efter nya kunskaper, och det borde vi alla göra. ”

Barnet har ingen chans att välja bort allt vi bär på, alla måsten, borden och regler som format oss kommer att avspegla sig i hur barnet kommer att bli, allt det där kan barnet inte välja bort hur mycket det än försöker. Jag tror att barnet och vi vuxna skulle må bra av att släppa taget en aning och låta barnet själv bestämma om det är okej att äta pommes frites med glass och grädde. Det är inget livsavgörande beslut för barnet men det kan bli det om vi som vuxna stoppar dem från att tänka fritt. För vad ska barnen komma på om de inte får tänka som de vill? Vi behöver inte lära våra barn deras begränsningar det kommer de bli varse om ändå.