Kategori: Vardaglig vardag (sida 1 av 4)

Att släppa taget

Jag går igenom en separation. Jag ha gått igenom en del av alla seperationsfaserna som tydligen faktiskt finns och nu verkar jag på något sätt vara tillbaka där jag började. Att släppa taget. Just nu kämpar jag inte bara med att släppa taget om min fd. sambo, som kommit så mycket längre i sitt seperationsarbete än jag, nu släpper jag också taget om delar av mig själv och mina drömmar.
Jag har haft en dröm att vara delaktig i en  lycklig familj som varje dag vaknar upp tillsammans och delar sorg och glädje, framgång som motgång, leder ömsom följer varandra till dom vi egentligen är. Den drömmen är krossad, den kommer aldrig bli sann hur mycket jag än drömmer. Så jag släpper taget om den drömmen.
Min vilja att varje dag finnas vid mina barns sida släpper jag också taget om för jag får inte det för att den andra betydelsefulla vuxna föräldern inte vill ha det så.
Jag försöker också släppa taget om min stora besvikelse på min fd. sambo och mig själv för att jag hamnade i ett stort vakum och slutade leva när allt blev för tufft och krävande. Det var innan min sambo fått nog och jag saknade ett egen värde allt jag kunde känna var att jag inte dög att jag gjorde bäst i att hålla mig undan. Detta är något jag är otroligt besviken och frustrerad på för att jag kan inte få det ogjort och någon andra chans får jag inte. Den besvikelsens och frustrationen försöker jag släppa taget om för kunna gå vidare.

Att släppa taget handlar om att kliva in i något nytt men det nya kommer inte på en gång. Utan det handlar om att medvetet ge sig ut på ett fritt fall utan att veta när det tar slut eller ens om man kommer att överleva fallet. Tro inte för en sekund att du släpper taget om någon annan än dig själv. Det är du som ska hantera fallet, det är du som ska skaffa dig ett liv utan den du släpper taget om, det är du som ska fylla tomrummet som den du släpper taget om har fyllt. Inget det han, hon, den eller det gör eller blir har något med dig att göra när du väl släppt taget. Så därför är det extremt viktigt att du släpper taget av rätt anledning och att du kanske vågar göra det mycket tidigare för det handlar om dig och dina känslor när du släpper taget. Den som ska räddas är du själv.

Jag önskar att jag inte hade hållit så krampaktigt i mitt egna dåliga beteende. Jag önskar jag hade släppt taget om den där personen som slutade ta sig själv på allvar, som slutade leva för sig själv utan bara levde för andra och andras känslor och åsikter. Jag önskar innerligt att jag har modet att släppa taget om den delen av mig och acceptera att jag inte har något skyddsnät utan måste improvisera medan jag faller.

Just nu i skrivande stund känner jag en befrielse och panik på samma gång.
Det här är jag när jag faller.

 

Att fånga ljuset

Min ettårige son har vattenkoppor och jag fick den stora äran att vara med honom idag. Det värsta med vattenkopporna är över nu och han är definitivt på bättringsvägen. Jag bytte blöja på honom efter att vi hade ätit. När han ligger där, halvfärdig, dvs. färdigtorkad halvnaken och ganska nöjd så tittar vi på varandra, han är tyst och så även jag. Vi tittar länge i varandras ögon, så pass länge att jag känner att jag måste göra något. Så jag ler lite extra mot honom. Denna fantastiska rödprickiga pojk avfyrar sitt fantastiska leende tillbaka och stoppar sen in tummen i munnen och viftar lite förstrött med den andra handen att jag ska göra klart blöjbytet. När blöjan är på så stannar jag upp och tittar på honom igen.
Han är trött men har har funnit intresse för ljuset som strimlar genom fönstret och förbi skötbordet. Jag ser hur han rör handen i ett försök att ta på ljustrimlan som ligger inom räckhåll. Han når och för sakta och försiktigt handen fram och tillbaka och jag fascineras över hur mjuka hans rörelser är och hur koncentrerad han är. Jag stör honom inte, det är alldeles tyst i rummet och på något sätt känns det verkligen som att min ettårige son fångar ljuset i sin hand och undersöker, rör vid och på riktigt känner ljuset. Det är vackert, nästan som en saga men ögonblicket tar slut alldeles för fort och livet går på.
Jag försöker ta tillvara på dessa stunder i någon slags insikt i att de aldrig kommer igen. Jag har gjort misstaget att inte vara tillräckligt närvarande i alldeles för många underbara ögonblick med mina två söners mamma och nu hon vill hon inte längre vara nära och jag får inga mer stunder med henne att ta tillvara och spara på. Jag önskar att jag tagit mig mer tid till att bara se, njuta och bidra med min fullständiga närvaro. Det handlar lite om att försöka fånga ljuset, precis som min son gjorde. Det verkar som att vi föds med den förmågan men någonstans påvägen tappar vi den. Det har inte bara jag som haft avsaknaden av detta utan även hon som precis som jag pressar in allt och ingenting i vardagen så att vi glömmer/tappar bort vikten av att vara närvarande, att njuta, att fånga ljuset. När det är alldeles försent inser vi att vi har hamnat i ett mörker och vi måste slå sönder allt vi har för att se ljuset igen.

Jag försöker lära mig av mina söner. Dom är mina läromästare som kommit till mig för att lära mig massor om livet. Dom är en gåva större än allt och det vore ett gigantiskt misstag att inte ta tillvara på varje dyrbar sekund och lära av deras förmåga att vara här och nu och fånga ljuset som finns mitt framför dom och undersöka, njuta och bevara det.

Totalt oseriöst

Det kan inte vara meningen att vi ska vara så jävla seriösa hela tiden. Jag tror att ett fritt ofarligt spel på livet skulle vara uppfriskande.
Tänk att bryta av från allt det som är du för en dag eller kanske en hel vecka. Själv har jag burit en ganska så snygg mustasch som egentligen inte passar in på mig själv och jag måste säga att det har varit kontaktskapande. Folk har pratat med mig iofs om min mustasch men det har funnits kontakt. Kanske är nyckeln till ett rikare liv att ta livet lite mer oseriöst och inte följa sina invanda spår och regler utan att ständigt utmana dom. Skulle jag uppfattas som totalt oseriös?

Bara nästan

”Men jag försökte i alla fall”

Det finns ingen bättre ursäkt för att man inte har lyckats förändra sig själv
Att i förändrings namn bara
försöka
är värsta sortens självbedrägeri.

Ansvaret
ligger inte på något annan än oss själva.
Förvänta dig inte att lyckan sitter i något annat än i din egen förändring
ditt eget tankesätt
ditt eget mod.

Kanske så borde vi lyssna mer på mattegenier

Grigory Perelman är mannen som löste matematikproblemet ”Poincarés förmodan” och kalls världens smartaste människa. Inte vet jag om det är rätt att kalla honom smartaste människan på planeten men när han trots sina bedrifter och utmärkelser tackar nej till 7 miljoner för att ”han har vad han behöver” så blir jag nyfiken. För att vara ett mattegeni så krävs det nog ett totalt engagemang och att man snöar in på något. Den här mannen slutade sitt jobb kort efter att han la ut sitt bevis på internet om ”Poincarés förmodan”. Han ville inte för allt i livet bli kändis och det verkar som att det var ett bråk med institutionen han jobbade på.

Jag börjar fundera på om det är så att människors behov av hjältar och människor att se upp till och naturligtvis girighet har sabbat möjligheterna för världen att få ta del av fler briljanta lösningar från Grigory Perelman. Han verkar helt klart ljusskygg och jag tycker att han borde få vara det. Han verkar livrädd för den enorma uppståndelsen kring sin bedrift och gömde sig hos sin mamma ett tag. Han vill inte ge intervjuer och menar att hans bidrag till världen var en lösning på en förmodan som verkade stämma men ingen kunde bevisa, tills 2002 då Grigory släppte lösning det på nätet.

Intrycket jag får är att han inte ser sig själv som någon speciell person utan att han vill helt enkelt bara lämna en lösning på ett problem som han förstod och kunde bevisa att han hade rätt. Han har det han behöver och tackar nej till 7 miljoner kronor och jag tror han tackar nej för att han inte under några omständigheter vill bli en offentlig figur, han vill inte synas och inte ens 7 miljoner kr kan få honom att ändra sig. Jag tror verkligen att vi människor behöver låta bli att försöka stöpa alla i en form och jag tycker att han ska ha sina pengar ändå. Sätt in dom på hans konto utan någon pampig cermoni och låt honom göra vad han vill med pengarna. Tänk om vi lyssnat på honom från första början och accepterat hans önskemål, vad det än var, och låtit honom få göra det han ville göra. Då kanske vi hade fått ta del av fler saker från honom. Nu får vi inte det och det är verkligen en förlust, vår förlust.

Ett geni behöver få vara ett geni inte en offentlig person, något för allmänheten att beskåda. Jag tror vi slår ihjäl många genier alldeles för tidigt, kanske sker det t.om. redan i skolan för att de inte får hålla på med det gillar allra mest. Detta händer bara för att vi inte lyssnar. Vi måste lyssna på våra genier inte tala om för dom vad vi vill att de ska göra. Vill vi ge dom något för sina bedrifter så kan vi inte kräva att de ska ställa upp på något över huvudtaget. Låt dom få sin utmärkelse och berätta om det men tvinga inte stackaren att bli en offentlig person om han inte vill det.

ingen är rakt igenom ond

Sitter och slösurfar på en massa sajter för att vila lite medans min sjuke son sover.
etc.se intervju med Moodysson ger mig en aha-upplevelse som jag redan visste men som jag behövde påminnas om. Moodysson säger i sin intervju: ”Jag har blivit äldre och då blir det svårare att döma. Alla personer kämpar med sig själva och ingen är rakt igenom ond.[…]  I den här filmen har jag verkligen försökt förstå alla inblandade, varför de gör som de gör och varför de hamnar där de hamnar. Och jag sympatiserar med alla.”  Känns lite som en film jag skulle vilja se. Jag håller verkligen med Moodysson, ingen är rakt igenom ond, vi kämpar alla med oss själva och med våra demoner på axeln som inte låter oss blomma ut och bli det vi så gärna vill bli. Vi förtjänar alla sympati. Vi borde aldrig på förhand bli dömda för något vi inte är. Männsikan borde inte som Moodysson behöva bli äldre för att förstå detta, det borde vara medfött. Någonstans så tror jag att barn från början är värdeneutrala gentemot sin omgivning. Inte förrän vid ett halv år till ett år så börjar barnet bli mer reserverat och blir lite mer osäker på vilka som vill en väl och inte. Det som barn ofta gör är att de tittar på en. Länge. Inte allt för sällan så kan vi vuxna bete oss väldigt konstigt åt just då för att få barnet gillande. När jag nu tänker på alla mina möten med dessa små barn är att de inte egentligen dömmer en. De bara tittar på mig och försöker lista ut vem jag är. Jag ler ju natuligvis emot dom. Ibland får jag ett leende tillbaka andra gånger så vänder sig barnet om och gnuggar sitt ansikte emot sin förälders trygga kropp och tittar ännu en gång på mig. Oftast får jag ett blygt leende tillbaka. Jag är okej men inte så okej att barnet vill hoppa upp i famnen på mig direkt. Det är verkligen helt okej. Någonstans på vägen så börjar vi vuxna lära våra barn vad som är farligt och inte och vem man ska lite på och inte. Det är som att barnen lär om och lär sig att börja dömma människor. De lär sig dömma människor och det är inte alltid av ondo. För det finns ju hemska människor men det jag vill ha sagt är att vi människor har ett för stort svart eller vit tänkande.  Idag hör jag människor säga att vi ska kasta en 15 åriga pojke, som viftat med en kniv,  i en betongbunker och kasta bort nyckeln. Jag tror att allt hänger ihop. Vår rädsla, vår oförmåga till att förstå och visa sympati till andra människor är ett handikapp för oss själva. Vi borde inte behöva bli gamla för att inse det.

Kärlek är ingen lek

Kärlek är ingen lek. Kärlek är svårt, härligt ibland och andra gånger riktigt bedrövligt. Jag kan inte säga att jag förstår mig på den. Jag vet dock att kärleken inte är blind utan den är något annat. Ibland så fattar jag inte vad vi människor ska med det till. Vi är precis lika rädda för kärlek som vårt enorma behov av det. Stundtals kräver vi faktiskt kärlek  för att inte gå under. Vi är idag inte särskillt bra på att ge och ta emot kärlek. Ofta är den vilkorad, fastkörd och undangömd pga. rädsla och bristande självinsikt. Ibland tror jag att kärleken mellan oss människor håller på att dö ut. Samtidigt så tror jag fortfarande i mitt enfald att kärleken kan vara svaret på livets gåta. Jag är inte helt på det klara om varför jag tror det. Kanske är det just att kärlek inte är någon lek utan svår, härlig ibland, bedrövlig ibland och samtidigt fantastisk och ett behov vi alla har. Kärlek är så mycket mer än vad som gå att förklara på ett par rader. Kärlek är det oförklariga som fortfarande har potentiallen att vara motgiftet mot allt det där vi omedveteten stoppat i oss, som förgiftar våra själar.
Så ta och stoppa i dig en stor portion kärlek innan du somnar ikväll. Det är du värd, om inte annat för att inte bli förgiftat och hålla dig förnuftig ute i den där världen som kallas stor.

Gerillagubbe som är mer än en harhjärtad poet

Termometern står på 13 minus. Det är vackert ute. Jag lovar att jag ska ta på mig ordentligt med kläder och gå ut för att känna lungorna, i panik ,dra ihop sig för att sen acklimatisera sig. Jag ser redan nu fram emot det. Innan jag gör det sitter jag som alltid med en kopp te framför datorn och söndagsläser tidningarna på nätet. Som vanligt inte så mycket roligt att läsa. Krig och elände är det som toppar nyheterna. Jag orkar inte kommentera det mer än att jag tycker det är fördjävligt. Jag undrar varför FNs säkerhetsråd inte kan komma överens om något lämpligt uttalande. Hur svårt ska det vara att säga: ”Sluta!”? Nä jag måste anstränga mig för att hitta det roliga. Samtidigt som jag läser lyssnar jag om och om igen på Mychael Dannas introlåt till den fantastiska filmen ”Little Miss Sunshine”. Låten heter ”the Winner is”.  Idag måste jag säga att the winner is: Marcus Birro. Kanske föga förvånade med tanke på mina tidigare hyllningar till honom. Men artikeln på Svd hemsida fyller mig med värme och glädje. Marcus säger själv i intervjun att  han vill vara ”mer än en harhjärtad, svårmodig poet”. Självklart så är Marcus Birro mer än så. Han är mer än en gerillagubbe också. För mig är han hoppet, den stora motkraften i den tvärmörka tunneln vi människor verkar satsa på att trycka in oss i.

Jag önskar med hela mitt hjärta att Marcus och Jonna får sitt efterlängtade barn.  Det är dom värda!

Kärlek, värme, glädje och bajs

Hans magiska ögon stirrar på mig. Han har precis vaknat. Han sträcker på sig. Tittar på mig igen. Gäspar. sprattlar lite grann med sina knubbiga armar och ben som  att han försöker göra en kontroll över att allt fungerar som det ska. Han tar ut sin napp ur munnen och börjar storögt titta på den blå nappen med en elefant på. Han förflyttar nappen mellan händerna en stund. Det är som att han försöker komma på hur han ska vända den för att den ska komma rätt i munnen igen. Han försöker stoppa in nappen igen. Det går inte. Den hamnar fel och en viss frustration börjar infinna sig. Han släpper nappen. Jag har fortfarande inte sagt något till honom. Jag ler och säger hej. Tillbaka får jag en strålande leende och en kropp som visar på total glädje. Jag gnuggar min näsa emot hans. Han skrattar. Jag skrattar. Han blir exalterad och värjer bort ansiktet och börjar sprattla med än mer frenesi. Han tar tag i sin fot och gör stora ansträngningar för att få in den i munnen. Det ser svårt ut. Av ansträngningen kommer det några rejäla fisar. Vid närmare eftertanke så luktar det inte bara fis. En snabb koll visar på det jag befarade.

I fem månader har den här pojken funnits i mitt liv. Varje dag upptäcker jag något nytt hos honom. Är det inte att bajset har blivit grönt så är det hans fascinerande förmåga till kunna skrika höga ljusa toner, eller hans nya sätt att rulla runt  till rygglägen när han ligger på mage.

Min kärlek till honom är ovillkorlig. Han kommer alltid vara välkommen hem till mig. Vad som än händer så kommer jag att finnas där för honom. Naturligvis kommer jag inte att acceptera att han gör vad som helst men jag kommer att finnas där för honom oavsett vad. Han ska kunna vara sig själv med sin familj. Inte den vi vill att han ska vara utan den han är.
Jag önskar jag hade en tidsmaskin som kunde ta mig framåt så att jag kunde se om jag lyckas stå vid mitt ord. Jag är väldigt nyfiken på vad som komma skall.

Starten på det nya året!

Det nya året kunde ha börjat bättre. Sitter uppe efter att försökt jaga iväg några ungar som försökte ta sig in i porten för att hälsa på deras kompis. De hänvisade till någon som inte fanns i vår trappuppgång. Jag vet för jag har koll och vi är dessutom inte så många i trappen. När jag var ute för att säga till dom så blev det lite otrygg stämning och nu sitter jag här och kan inte sova. För stressad och adrenalinstint. Jag kan dessutom inte låta bli att gå igång på så många saker. Jag blev lite rädd. Det ska jag erkänna. Det kändes inte tryggt för fem öre. Men det gick vägen och ungdomarna gick från trappuppgången efter att de hade blivit insläppta av någon vuxen jävla jeppe som jag måste ta ett snacka med.
Det som jag nu tänker på är att det kändes verkligen som jag träffat övergivna ungdomar. Alla 8 hade nog med sitt och för säkert en jävligt ojämn kamp emot vuxenvärlden och ber den därför att fara åt helvete. Det var fan synd om de stackarna. De är nästan handikappade på ett sätt. I och för sig i påverkan av alkohol men ändå det märkdes så tydligt. Särskilt när en av ungarna skjuter iväg en lite raket mot en annan tjej som stannat för att försöka hjälpa. Det blev så tydligt för mig, när jag ser honom skjuta iväg sin raket, att hans beteende inte är mycket mer än ett sätt för honom att hävda sig emot någon som verbalt är så mycket bättre än honom. Han värjer sig genom att försöka avfyra en liten raket emot henne. Det händer inget. Men det som ligger i verbalt överläge blir rädd och försvinner. Kvar blev jag med dessa vilsna fulla tonåringar utrustade med små tjutande raketer, hjärtskärande hat mot vuxna och alkohol i kroppen. Det var inte så kul. Ändå så hade de en förvånansvärd stor respekt för mig. Jag pratade hela tiden lugnt med dom. Jag ville att de skulle gå ut för att de hade missköt sig och att det inte fanns någon kille som hette som de sa. Det gick bra men de slog mig hur otroligt många människor som gick förbi, som tittade, som var rädda. Jag kan inte fatta varför inge mer än jag gick i trappan upp och ner och körde ut dessa ungar. Klart jag funderar på var föräldrarna gör. Det nya året hade ju ändå pågått i två timmar och vad funderar inte en förälder på när sina 13-16 åriga tjejer och killar inte har kommit hem? Det sorgliga är att de vuxna antagligen gett upp på sina barn. Med största sannolikhet handlar det inte om brist på kärlek utan det handlar om brist på förmågan, ork och mod. Det värsta är att dessa barn känner antagligen att dessa vuxna inte bryr sig. Om det är sant eller inte vet jag inte. Jag vet bara att det såg ut som om att tonårsddrumlarna på ett konstigt sätt faktiskt njöt av att någon satte stopp och såg till att de gick hem eller iaf inte häckade på ett ställe de inte fick vara på.

Annars så har det varit en viktig dag, en bra kväll, ett värdigt avslut på det gångna året. Vi, familjen, lämnar det gångna året bakom oss. Två blev tre och det har inte gått smärtfritt men det är idag underbart. Vi börjar så sakteligen lära oss. De vuxna i familjen har inte alltid skött sig som de ska, eller för den delen orkat hantera omställningen. Det fina med nytt år är att det skapar möjligheter att lämna det som ska lämnas bakom sig. Det är okej att ta nya tag att hitta nya stigar att gå på. För vår del kommer 2009 att bli ett fantastiskt år. Det tänker vi se till att det blir.
Nu ska jag nog kunna sova.

Äldre inlägg

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: