Känslan

Författare: Mathias

  • Birro i gungning

    Jag följer egentligen bara en blogg och det är Marcus Birros. Jag har faktiskt tidigare hyllat honom och även fått en liten påhälsning från han själv vilket gjorde mig glad. Nu blir jag lite förbryllad när jag läser hans senaste inlägg. Det är en skenande känslostorm som rider iväg i en, vad han själv kallar en ärlig blogg. Jag tvivlar inte på det, men jag är däremot orolig för honom. Dom nästan 50 kommentarerna består av en frän mixad legymsallad som Marucs Birro försöker svara på och tacka för efter förmåga. Jag vet inte riktigt vart det leder någonstans. Marcus verkar förnärmad och sårad och det oroar mig.

    Den här dagen som jag syftar på verkar ha fått en överdjävulsk början för en stressad trött själ som utan skyddsnät ihärdigt fläker ut sig samtidigt som han försöker se till att inte falla pladask och bli en blöt fläck på golvet. Det krävs en jävla massa mod för att vara just Marcus Birro. Okej, hans brorsa har vunnit ett pris och han har säkert skitlätt för att få barn också. Så kan det vara i livet och ingen har sagt att det är särskilt rättvist. Marcus har dock något som är värt mycket mer än alla priser i världen. Jag är av den åsikten att det mod som är att betrakta som det största modet är det som människan gör trots insiktsfull förtvivlan. Jag tycker att det är just det som Marcus gör. Han gör något trots vetskapen om att allt faktiskt kan gå helt åt helvete. Ta bara detta med deras tredje försök att skaffa barn. Trots att allting till det yttre verkar gå bra för för honom så kan han visa att han kan vara riktigt låg och deppig. För mig är det mod. Det finns så mycket mer som Marcus gör som visar på exceptionellt mod, något jag tycker är unikt och väldigt positivt och det är antagligen därför jag bemödar mig med att skriva något om detta.

    Detta är inte alls menat som ett påhopp på Marcus personligen då detta endast är min egen personliga åsikt och jag kan mycket väl ha fel och gå alldeles för långt i mina antaganden och funderingar. Skulle det vara så ber jag om ursäkt redan nu. Det är inte direkt riktad till Marucs Birro men jag har ju förstått att han faktiskt har varit här och läst det jag skrivit. Jag skriver detta för att jag är orolig. Orolig över att Marcus Birro ska bli uppäten av människor som har sina egna bekymmer och sina egna åsikter. Människor som han själv faktiskt inte känner. Han visar i sitt inlägg en sårbarhet och även ett genuint behov av att få tröst. Han försöker inte dölja att han efter lite distans till saken skäms och erkänner att han måste jobba med sin självbild och självförtroende. Han skriver också att bloggen just nu slår rekord i ärlighet. För mig handlar det om att Marcus lilla djävul på axel pratar för honom allt för ofta. Denna lilla elaking verkar sitta tryckt på hans axel och gör sig hörd då och då bara för att se till att Marcus inte blommar ut allt för mycket. Det finns för mig inga som helst tvivel om att det karriärmässigt gå bra för Marcus just nu vilket jag anser att han rättmätigt förtjänar. Det finns ändå något som gör att han känner sig som regnet i solsken och en ynklig liten daggmask ej värd att uppskattas. Det är tråkigt att läsa och för mig handlar det om hans demon på axel som tynger honom, som vägrar släppa sitt grepp och sin makt om honom. Han är ingalunda särskilt unik med detta lilla monster vid sin sida, snarare tvärtom men han är ganska ensam om att frikostigt låta honom komma till tals offentligt. Marcus skäms inte för dessa känslor som finns inom honom och för det kan jag inte nog visa min uppskattning. Det är för mig intressant vad som händer och det här är min egna lilla personliga analys om vad som händer och som egentligen skulle kunna handla om mig eller någon annan.

    För varje framgång och för varje nytt kontrakt som inbringar mer pengar och status meddelar Marcus omgivningen och sig själv, att Marcus Birro faktiskt är en väldigt viktig person. Detta starka meddelande till sig själv medför också att den bisarra skuggfiguren på axeln börjar förtvina. Tyvärr så är mannen på axel begåvad med massor av dåliga egenskaper som påverkar Marcus negativt. Förmågan att förminska och ta udden av vackra positiva saker vill inte på något sätt försvinna utan en rejäl kraftfull kamp där lägsta målsättningen är att försvinna med stor dramatik. Jag tror inte att det en medveten process men det är i allra högsta grad ett mänskligt beteende som vi alla dras med.

    I och med detta så vill jag påstå att Marcus uppvisar mer mod än han själv verkar medveten om. Han har faktiskt möjlighet att ta bort ogenomtänkta inlägg, han har möjlighet att ta bort korkade kommentarer och har makten att när som helst införa en större självcensur. Han gör det inte. Han erkänner t.om. att han måste börja arbeta med sin demon som egentligen inte är mer än en dålig dag men som får mycket utrymme i hans liv just nu. Jag vet att jag någonstans har läst att han är medveten om att han med sitt skrivande stundtals sticker ut hakan så långt att han faktiskt ber om en käftsmäll. Nu börjar dom komma, käftsmällarna. Det är inte vackert, det är inte kul och det är smärtsamt över alla gränser. I boken ”Du är Christer Pettersson du också” blir Marcus Birro i slutet av boken intervjuad och en fråga är vad hans skrivande handlar om och han svarar: ”– Ja… vad handlar skrivande om? Om tröst, förlåtelse, förlåtelse, om att ha en historia att berätta, om att rikta ljuset dit man kanske är livrädd att rikta det.. Mitt skrivande handlar nog inte om så mycket, det är mest ett inre behov, en fullständig och livsavgörande nödvändighet som blivit mitt jobb. Eller… klart som fan att det handlar om nåt. ”
    Jag tänker att det där uttalandet talar för sig själv och jag tänker fortsätta citera Marcus Birro när han svarar på frågan hur han ser på sitt skrivande ur samma nämnda bok: ”- Jag har en hopplöst förlegat syn på i stort sett allting. Jag hänger inte med… skratt… jag ser på mitt skrivande som ett kall… där är jag obotlig romantiker… men tiderna nu… jaa… dom vill inte veta av sånt där… trams… men så är det. Jag har lovat att vara trogen mitt kall. Det finns så många människor som gör avkall på sin talang, som snackade vitt och brett om den stora boken, den första plattan, om att bli den nya tidens största skådis och sen hände inget… jag ser på mitt skrivande som en rörelse framåt… som en förklaringsmodell… som något att hela tiden hålla i träning. Jag vill bli bättre, hitta nya historier, nya människor, nya platser… skrivandet är ett kall som är större än vad jag är.. jag gör mitt jobb och försöker varje dag göra det så gott jag kan… i grund och botten är nämligen skrivandet ett hantverk, som det inte går att schackra med… eller det är klart det går. Det går att schackra med allting i dag… med det måste finnas något, ett värde, som är större än allting annat, större än tidens gång, tillfälliga strömningar, människor, ja allting. Jag hoppas att mitt skrivande kan vara ett sånt värde, och att det kan ha ett värde för någon läsare också givetvis. ”

    När man som Marcus faktiskt lyckas beröra på alla möjliga och omöjliga sätt så finns det en stor risk att människor sätter en stämpel på Marcus som han aldrig önskat sig. Av någon anledning vill jag dela med mig av vad jag tror att Marcus behöver göra och jag tänker göra det ogenerat för jag kan inte nog poängtera att det skulle kunna ha varit jag eller någon annan. Det Marcus Birro behöver göra är att inte jobba ihjäl sig i tider av makalös stress och press som han faktiskt har utsatt sig för genom han och hans sambos beslut att försöka skaffa ett barn trots alla otäcka odds emot dem. Han behöver ta hand om sig själv mer och inse att allt han gör provocerar och skapar känslor hos människor. Jag önskar att han kunde le lite åt de elaka kommentarerna och säga ”nej tack” till det han inte vill ha. Jag skulle vilja att han säger till sig själv och till alla som kommenterar hans blogg: ”Tack för era kommentarer. Vissa gillar jag, andra gör ont som fan att läsa men jag tänker inte be om ursäkt för något som jag känner under en dålig dag. Vill du inte läsa så är det okej för mig. Vi har alla rätt att känna och tycka något och eftersom jag valt att vara en offentlig person så kommer jag också stå ut med att vissa av er inte kommer att gilla mig. Men tvivla aldrig på att jag, som du, har rätt till känslor och därmed också rätten att uttrycka dem. Det är bara känslor men det ger per automatik ingen rätt att kalla mig patetisk.”

    Marcus om du nu läser detta så kan jag bara uppmana dig att stå på dig och att inte släppa alla känslor på en blogg om du inte är beredd att ta smällarna som kommer att komma. Människorna idag har inte riktigt kommit dithän så att de kan förvalta gåvan att kunna ge och ta emot ovillkorlig kärlek och empati. Det är paradoxalt och konstigt vilket medför att ditt arbete är än mer viktigt och välbehövligt. Står på dig!

    Jag inser nu när jag skriver att Marcus Birro gör allt det där som jag själv skulle vilja lyckas med. Tyvärr har jag inte riktigt modet att stå för allt jag vill säga. Jag är otroligt rädd för vad folk ska säga och tycka om mig som person och där har du min demon på axeln. Han vägrar låta mig våga stå för något jag tror på, han håller mig fast i tankar om att jag inte är tillräckligt duktig eller klok nog. Han ser till att ett misslyckande svider mer än 1000 lyckade bra saker. Som ni förstår så är försvarstalet ovan inte så mycket Marcus försvarstal utan mitt eget. Det är väl kanske en bit på vägen, eller så är det inte det.

    Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på sin sak medan de kloka så fulla av tvivel. Att vara klok gör inte saker och ting lättare utan tvärtom mycket svårare. Därför kommer jag tillbaka till det som kanske är det allra viktigaste: Det gäller att ha mod trots denna otroliga förtvivlan och förtröstan att, trots vetskapen att det jag gör nu kan få ödesdigra konsekvenser för mig som person, göra just det där som man är rädd för. Går Marcus under jorden nu så tappar vi något unikt och de stora förlorarna är inte Marcus själv utan vi, som inte kunde låta honom få vara ledsen och deppig när han behövde det. Misstolka mig inte nu för alla negativa människor står inte att beskylla för allt utan Marcus är också själv ansvarig för vad han låter sig påverkas av. Vi bär alla ansvar för oss själva och vi skulle alla behöva peta ner vår demon från axeln och stampa på honom tills han inte längre finns.

    För mig kommer Marcus Birro alltid vara okej trots att jag inte håller med om allt han säger. Marcus Birro är i mina ögon en sann hjälte som det finns alldeles för få av. Måtte han aldrig göra avkall på sin vision och sin egen högst anmärkningsvärda talang.

  • Att få en identitet

    Idag började min son existera i systemet. Han fick sina sista fyra siffror i personnummret.  Om några dagar är han två månader. Det är både lite lustigt och fascinerande på samma gång. För några dagar sedan så ringde jag sjukvårdsrådgivningen i vad jag tror är alla nyblivna föräldrars obligatoriska telefonsamtal: ”Hur vet jag att mitt barns rosslande i bröstet inte är farligt?”
    Kanske inte alla ringer om det men jag gjorde iaf det. Min fantastiska son var då 7 ½ vecka och jag fick det sedvanliga ”det är ingen fara med din son”-responsen av en snäll och vänlig tjej i luren som samtidigt bad mig om sonens personnummer i slutet av samtalet. Det är då det slår mig att han inte har fått sina så obligatoriska fyra sista siffror. Tjejen i luren blev nu faktiskt lite upprörd. ”Men det behöver ju han ha!!” Varpå jag svarade lite försynt ”hehe ja det har du nog rätt i”. Sen la jag på och insåg att jag nog måste ringa någon och försöka ta reda på vart min son fyra sista siffror har tagit vägen.

    Vi ringde Försäkringskassan precis efter han föddes och frågade efter barnbidrag framför allt för att vi har lärt oss att det är bra att dubbelkolla allt med Försäkringskassa. Vi har fortfarande inte fått något svar på om min sambo får havandeskapspening eller inte. Försäkringskassan sa hur som helst att de skulle ge barnbidrag nästa månad, alltså den här månaden, inte ett ord om något fel med att han inte skulle finnas eller liknande och vi mamman får föräldrapenning.  När vi nu ringer till Försäkringskassan så vet vi att sonens sista fyra siffror saknas och vill veta hur de ser på saken. En förvirrad stackare på Försäkringskassa börjar fråga en massa frågor: ”Men… är han född utomlands? Är pappan inte svensk? Är mamman inte svensk? Är han verkligen född? När sa du att han var född? Jaha för 7 veckor sedan. Mycket konstigt.” Så mycket till svar fick vi inte. Det stod dock väldigt klart att vår son inte fanns i systemet så något barnbidrag var det inte tal om. Jag var tvungen att gå och kolla i spjälsängen om han verkligen fanns. Det gjorde han och jag informerade den något konfunderade tjej från Försäkringskassan vänligt om detta.

    Familjerätten kanske kan hjälpa oss tänkte vi och ringde till dom och fick till svar: ”Va??? Har han inget personnummer? Men det måste han ju ha!” Sen följde exakt samma frågor igen fast från familjerätten. ”Men… är han född utomlands? Är han född?” osv. Familjerätten var vänliga nog att erbjuda sig att ringa till skatteverket för att undersöka saken. Tre timmar senare började min son existera för omvärlden. Han fick sina sista fyra siffror: Någon från skatteverket, även det en kvinna, ringde upp och bad så hemskt mycket om ursäkt och skyllde implicit på någon stackars sommarvikarie hade strulat till det och inte bokfört vårt underverk nerkomst för omvärlden. Antagligen får vi väl vänta i en månad till på att få barnbidrag och då kommer underbarnet med den stora kallfusen få sitt första barnbidrag och kanske t.om en lite present när  tre månder försent.  Det känns skönt att svenska samhället nu har tagit in honom i registret och att han nu är en av många i värld som kallas stor men någonstans i bakhuvudet så gnager det i mig och jag funderar på om han inte hade varit bättre utan den här identiteten.

  • Skolk in i betyget

    Björklund vill ta hårdare tag mot allt skolk som förekommer med sitt förslag att Skolk ska skivas in i betyget. Jag gillar inte detta. Varför ska barn och ungdomar hållas ansvarig att gå till något som de själva inte valt. Vi vuxna jobbar och det är något vi har valt. Vi får också betalt för det. Det är helt klart rimligt att kräva att vi ska komma i tid till vårt arbete. Ett barn däremot har inte valt skolan utan blivit påtvingad denna utbildningshets. Jag anser att ansvarig skola ska får en reprimand av något slag om elever skolkar över ett visst antal timmar. Skolkar elever så har skolan inte lyckats få eleven tillräckligt motiverad och därmed bör de straffas. Kanske så skulle rektorn helt enkelt kunna använda det som ett lönegrundande kriterium. Har läraren mer än 20 timmars total olovlig frånvaro från eleverna så får de ingen lönepåslag.

    Det handlar om vem man sätter krav på. Det är inte rimligt att förvänta sig att en stökig elev som har en mamma som missbrukar och en pappa som är död, att komma till skolan varje dag och vara lugn och harmonisk? Det är inte rimligt att en elev som känner sig kränkt och missförstådd av såväl lärare som klasskamrater ska få en prick i betyget och dessutom få lida för det när blivande arbetsgivare tittar på betygen. Det är befängt.

    Jag tycker däremot inte att det är befängt att hålla skolan mer ansvarig för de elever som inte kommer till skolan. Det är inte orimligt men då behöver ju skola mer resurser också. Det är inte okej att gnälla på våra barn att de inte sköter sig och att skrika att skolk är oacceptabelt om vi inte erbjuder det bästa som går att få och att verksamheten är något som är anpassat till individens behov och förutsättningar. Barn behöver tillit, respekt och tydliga ramar för vad som är okej och inte okej i en relation till vuxna. Det hör till sakens natur att de inte kommer följa allt vi säger och vi ska inte staffa dessa barn för hårt.
    Det är inte okej att skriva in skolk i betygen för det sänker bara mer än det någonsin kommer att göra nytta.

  • Ängel

    Han är ca 61 cm lång. Väger ca 6,5 kg och har en rödlätt stor tuppkamm på huvudet som passar honom. Hans ögon lyser klarblått men är tydligt påväg emot det gröna hållet precis som sin mammas vackra gröna ögon. Han har röstresurser kan väcka ett helt bostadskvarter. Han ler fantastiskt vackert som helt klart är mer än bara magknip. Han har ett humör som kan skrämma vem som helst men vi som känner honom tycker bara han är gullig. Han kan vara otroligt glad särskilt när han få ha lite musikgymnastik ackompanjerad av föräldrarnas skönsång.

    Misstolka inte hans högst männskliga drag, han är en ängel. Vår ängel. Vi ska göra allt vi kan för att han ska få chansen att möta världen med de rätta förutsättningarna. Vi hoppas innerligt att vår ovilkorliga kärlek kommer ger mer än en visdom om att han duger som han är. Vår son, vår ängel.

  • Jämställdhet

    Jag känner instiktivt att det inte är så smart att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Anledningen är att det känns som att det bara kan bli fel, oavsett vad jag säger. Men med anledning av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skapande av total bloggstorm så kan jag faktiskt inte låta bli. Det är så otroligt intressant. Det är inte lite folk som har reagerat på detta lilla blogginlägg. Jag såg t.om. Zandén eller om det var Gyllenhammar på tv4 i morse. Det flesta inläggen verkar gå åt raseri hållet som skoningslöst sågar Zandén och Gyllenhammar vid fotknölarna. Jag vill vara försiktig här men jag funderar verkligen  hur seriöst inlägget egentligen är när de skriver: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?”
    Kan inte låta bli att le lite för mig själv. Vad menar dom? Ett försoningsknull är en sexakt mellan två personer som varit osams, kvinnomisshandel handlar om en man som slår en kvinna han påstår sig känna och det är enligt lag straffbart. Drar Zandén och Gyllenhammar paralleller till att det går att först bli misshandlad och sen ha ett magnifikt kraftfullt försoningsknull? Det hela ger en bitter elak smak i munnen som gör att jag vill använda Listerine i ett år i streck. Jag upplever det inte som en nyanserad åsikt eller vad det nu är.

    Men jag måste ändå ta upp det hela med att de faktiskt säger att de vill att en man ska vara en man och inte en kvinna som inte kan amma. Jag kan på ett sätt faktiskt förstå dem men frågan är ju mycket svårare och djupare än vad de åstakommer i sitt blogginlägg.

    För mig så handlar jämställdhet inte om att män ska bli kvinnor och tvärtom. Det handlar om att närma sig varandra, att förstå varandra, att faktiskt värna om varandra. I en relation så krävs det att var och en tar ansvar för sina 50 % i den relationen. Det innebär att båda får hjälpas åt. Att var och en tar ansvar för sig själva och absolut inte tar ansvar för den andre. Det svåra i den här kråksången är att ta ansvar för sig själv. Jag menar om nu Zandén och Gyllenhammar gillar hårdare tag och tycker att mannen ska kunna ta för sig så måste de se till att stå för det och skapa och uppmuntra detta beteende. Inte nödvändigtvis genom ett ogenomtänkt blogginlägg utan kanske helt enkelt på det privata planet så att vi andra slipper få veta det.
    jämställdhet får vi inte om vi inte först börjar förstå att vi alla har ansvar för oss själva och att det är okej att be om saker och att det är okej ta emot (även fast man bett om det). Det är också viktigt att egenansvar innebär att vi kan säga nej till saker vi inte vill ha och ja det vi vill ha utan att skämmas. Det innebär inga bittra sura undertoner i utlägg om t.ex. att toalettlocket är uppe. Inga bittra sura undertoner om att kvinnor aldrig släpper till om man inte har städat först. Det borde vara förbjudet med bittra sura undertoner. Ta tag i det saker som du inte gillar istället. Vill kvinnor ha högre lön så måste de faktiskt säga till att de är värda mer i lön, det är att ta ansvar för sig själv. Mannen kan ta ansvar för sina 50 % och tänka efter två gånger till innan de börjar skrika rödstrumpor och bitterfittor efter kvinnor som vill tjäna mer pengar. Vill mannen knulla innan han städat så får han bannemej ta och se till att få knulla innan städningen. Hur svårt ska det vara? För dom som nu måhända tänker att mannen ska tvinga till sig sex så vill jag göra det tydligt att det är inte det jag menar. Det finns bättre och schysstare sätt än att göra något emot en annans vilja.

    Vissa saker blir man oense om och då blir det en konflikt och en konflikt löser sig inte om någon ändrar åsikt eller att man båda kompromissar. När det gäller lönefrågan så finns det bara ett alternativ och det är mannen och de som styr bör rätta in sig i ledet och börjar deala pengar. Det logiska rättvisa samhället vi lever i kan inte rättfärdiga någon slags sämre särbehandling av kvinnor. Men även den här frågan är komplex.  Kvinnan behöver titta på sig själv och faktiskt granska varför den inte får samma lön som mannen. Det är inte bara systemet som ska ändra på sig utan det är också kvinnan. Exakt vad det är vet jag inte och kommer inte gå in på det heller men det finns saker som kvinnan måste göra utöver att bara kräva mer pengar i fickan. (Jag är villig att diskutera detta mera och gärna på Forumet 😉

    Män är jäkligt dåliga på många saker och kvinnor lika så. Ingen av oss är perfekt och ingen ska komma och säga något annat. Så länge som du själv inte är perfekt så kan du inte kräva det av någon annan heller. Kvinnor och män måste fundera på vad de vill ha ut av livet. Vissa kanske prioriterar knullfester med många partners. Medan andra vill ha ett liv där familj, vänner, social status och sex på söndag morgon i tre timmar är det viktigaste för dom. Det är faktiskt så att vi kan välja. Vi kan välja hur vi lever vårt liv. Problemet är att det krävs en jävla massa mod att inse det och stå för det. Moralkakor haglar över allt och alla och kanske så behöver du mer mod än någonsin för att lyckas gå din egen väg. Glöm aldrig att du har ett val. Står valet mellan att ha en man som tar dig med storm då och då eller att ha en man som vaggar och tar hand om erat barn på föredömligt sätt med risk för att få en man som luktar barnbajs vid sexakt, så står valet mellan just detta eller en kompromiss.

    Kvinnor behöver bli tydligare med vad de egentligen vill och männen behöver bli tydligare med vad de vill.
    Istället för att se just detta och arbeta för detta på alla planer så diskuterar vi alla andra möjliga och omöjliga sakfrågor och menlösa blogginlägg som t.ex. Zandén och Gyllenhammars blogginlägg. För mig är detta slöseri med tid och helt och hållet utanför en rimlig chans att göra något åt. Vi fokuserar inte på det väsentliga. Det enkla. Vi ser förbi målet för att slippa möta det tunga ansvaret att hur vi än diskuterar så kommer det komma ann på oss själv att ta ansvar för vårat eget beteende och agerande. Det är att nedvärdera oss själva och eventuella lösningar som skulle kunna vara fruktbara.

    Den här dagen har gett mig mycket. Jag har insett att jag inte får glömma bort att ta ansvar för mina behov och drifter och inte hålögt bara drömma om min vackra kvinna jag vill leva med,  älska med och skaffa fler barn utan faktiskt göra något ordentligt av det. För den insikten tackar jag Zandén och Gyllenhammar. Det var nog inte deras avsikt men ändock,
    Tack!

  • Att dela med sig av livet

    Det är med skräck jag börjar läsa Marcus blogg idag. Efter att själv fått ett barn så får jag lite lättare att förstå den hemska känslan Marcus och hans sambo har när de efter två missfall måste åka upp till sjukhuset för att de misstänker att något är fel. Jag var själv livrädd under hela graviditeten men vi hade aldrig några komplikationer. Det är sällan jag blir så medrykt i någons liv som går att se eller läsa om som jag blir när jag läser om Marcus liv. I deras heroiska kamp för att skaffa barn så lyckas Marcus berättelser få min totala uppmärksamhet. När de för tredje gången utsätter sig för en känslomässig berg o dal bana så kan jag ibland tycka att det är på gränsen till dumdristigt att utsätta själen för dessa påfrestningar.

    Marcus delar med sig av detta på ett otroligt bra sätt och jag fylls av en känsla att jag vill fixa och ordna så att Marcus och hans sambo ska ha det bra och att det ska gå bra för dem. Jag anser att de är värda att få ett barn. Jag förbluffas över detta. Jag blir förvånad över mina känslor till en man jag inte känner men också utav att känslan att det är äkta.
    Antagligen blir jag mer berörd av detta än mycket annat som går att läsa på nätet och i tidningar för att Marcus står milslångt ifrån något glåmigt önskemål om att bli känd. Jag känner inte Marcus men på något sätt tycker jag att Marcus lyckas med något fantastiskt. Han blandar sin strävan att tjäna pengar på sitt skrivande med att lämna ut sitt privatliv. Det blir aldrig något i stil med ”Big brother” utan det hela verkar vara mer genuint och äkta. Det verkar som att det är en sorts terapi för honom samtidigt som det aldrig blir för pretentiöst och intimt. Marcus hade inte kommit så långt om han inte hade haft dessa öppna kanaler han använder sig av. Det går inte att komma ifrån att det inte bara gynnar honom personlig att folk tar till sig honom och bryr sig om honom det gynnar också hans karriär.
    Det glädjer mig för det visar att det går att stå för sin åsikt, vara mänsklig, visa respekt, bry sig om andra människor som far illa, ha starka åsikter om saker och ting och föra in lite själ i fotbollskanalerna samtidigt som man tjänar pengar och inte bli en mediahora. Marcus bevisar att det går och att många människor suktar efter det.

    Ju mer jag tänker på det så blir Marcus något av ett framtidshopp för det han står för är just medmänsklighet på ett okej sätt. Marcus delar med sig av sitt liv på sätt som tilltalar mig. Han ber inte om ursäkt för något och vill gärna ha kända som okända människors uppskattning och tröst via sin blogg. Han är inte ovanlig på något sätt men har kommit lite längre och får medial uppskattning på ett sätt som många inte har lyckats med. Hans texter skär igenom många stressiga kärlekstörstande själar och gör därmed nytta. Kommer alla tycka om honom? Nä absolut inte och det är helt okej. Jag tror att det t.om. är okej för Marcus.

    Jag önskar med hela min själ att Marcus och hans sambo får sitt efterlängtade barn och att Marcus fortsätter sätta sitt unika fotavtryck i svenska själar och delar med sig av livets framgångar och motgångar. Det där barnet behöver verkligen vara kvar där i magen en lång tid till för att sen möta världen hand i hand med en fantastiska pappa och mamma.

  • Tiden räcker inte till

    Det är mycket jag vill göra men tiden räcker inte till.
    Det är en sliten klyscha som vägrar släppa sin sanningshalt.
    Att vara förälder tar enormt på krafterna. Det är en uppsjö av konstiga och underbara saker som händer hela tiden och hade jag tid skulle jag skriva om det. Men jag har inte det. Så nu sitter jag alldeles för sent in på natten och skriver för att jag har dåligt samvete för att jag inte skriver på känslan.se. Enda anledningen till att jag har tid är att jag blivit dålig med astman och andingsproblemen tillsammans med medicinen som får hjärtat att gallopera gör att jag inte kan sova. Jag går ibland och tittar till min son. Det är fantastiskt. Det har för mig varit ganska svårt att att fatta att jag är farsa. Det går liksom inte in. Dom gångerna när det verkligen blir sanning ända in i själen är när jag ibland kommer på mig själva vara helt uppslukad av själva processen att bära och få min son att somna. Jag gör det med ett leende på läpparna. Jag tittar på honom och blir översvallande lycklig och går oftast då förbi en spegel och ser oss. När dessa stunder infinner sig så försöker jag passa på att njuta av ögonblicket och insikten och glädjen över att vara pappa.

    Jag har märkt att jag på senare tid fått svårt att beskriva starka känslor. Jag kan bara säga att kärleken till den där 6 kg stora och gulliga lilla skrikmonstret är större än något jag tidigare upplevt.

  • Kom igen nu!

    Jag kan inte annat än att bli förbannad och samtidigt lite ledsen när jag läser rubriken ”Vanligare med sömnmedel till barn” på DNs hemsida.
    Artiklen avslutas med ett citat från Torbjörn Åkerstedt sömn- och stressforskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet. ” – Vi vet som sagt inte vad som händer om man manipulerar system i en hjärna som inte är färdigutvecklad.”
    Snälla kom igen nu! Torbjörns vetskap är ett fullgott argument. Vi ska inte stoppa i kemikalier i barn om det inte finns väldigt speciella anledningar. Det är okej att ha svårt att sova. Det är okej att vara ledsen som barn. Vad de behöver är en vuxen som sätter sig med barnet och pratar, kramar och lyssnar. Varje natt, varje gång de behöver det. I artikeln står det t.om. ges till barn under 1 år. Jag hoppas innerligt att det inte är vanligare än en unge i hela Sverige. Det spelar ingen roll. Det borde vara förbjudet att stoppa i barn sömn/ångesdämpande mediciner. Det vi säger till dom som får mediciner är att de inte har rätt må dåligt. Att det inte är okej att må dåligt. Vi säger att det finns saker som man inte behöver ta tag i här i livet. Kanske det värsta av allt är att vi säger till barnet att vi inte bryr oss, att vi inte tror på barnet, för det finns ett piller för det här som du inte klarar av att hantera. Det är definitivt inte rätt signaler till våra älskade barn. Min lilla son är tre veckor gammal. Han är underbar. Han vägrar somna utan kroppskontakt. Det kan faktiskt vara jobbigt att behöva gå med honom. Varken jag eller mamman till mitt barn får stå till utan måste gå med honom för att han ska somna. När kl är 04:00 på natten och han vaknat för tredje gången så är man inte så glad. Det är jobbigt och det ingår. Det är inget fel på honom men ni ska vet att jag har varit orolig och nervös. Det hade säkert varit himla bra om vi kunnat stoppa i honom lite sömnmedicin så att hon sov ordenligt när ska sova. Det hade iofs antagligen tagit livet av honom nu när han är så liten. Jag skulle aldrig göra det senare heller.

    Kom igen nu! Tänk! Detta måste få ett stop. Barn som har det svårt måste få hjälp. Det råder ingen tvekan om det. Hjälp i form av mänsklig värme och tröst kostar egentligen inget men om den ska vara professionell så kostar det. Jag tänker dock på föräldrautbildning och mera diskussioner om mänskliga relationer. Om det svåra att vara människa idag. För det verkar ju helt uppenbart vara ganska svårt.
    Det finns saker du och jag kan göra! Kanske är det dags att vi börjar göra något.

  • Skriv oftare!

    Nu tänker jag göra ett seriöst försök att skriva oftare.
    Jag vill ju skriva och kanske behöver det inte alltid vara så fruktansvärt pretentiöst.
    jag gör ett försök från och med nu och det gäller att se till att skriva något.
    Om jag räknar min lista över hur många opubliserade texter jag har så är dom 42 st. Vissa har inte mycke mer än några rader andra är alldeles för långa och krångliga. Jag tänker se det här som ett lärotillfälle att försöka lära mig skriva bättre. Har jag tur så kanske det dyker upp någon som vill skriva tillbaka. Vem vet?
    Jag gör det här för mig själv och kanske finns det någon som tycker som jag kanske finns det någon som inte alls håller med men är villig att diskutera.
    Det skulle vara så himla skoj.

    Så….
    Nu börjar jag!

  • Värna om yttrandefriheten

    Rätten att få säga vad man är viktigt och det är också viktigt att vi får göra vad vi vill på internet utan att att bli avlyssnade. Det behövs inte fler möjligheter att avlyssna all datatrafik.
    Stoppa fralagen en viktig sajt att besöka för att dels förstå vad det är för lag att som regeringen håller på att rösta igenom den 17 juni.
    Vet vi människor vad händer i regeringen just nu?

    Jag har själv knapp koll.