Priset på ett liv

Den här dagen är full av sorg. På ett sätt så tycker jag det är lite larvigt och konstigt.Min sambos katt som egentligen blivit vår katt, Findus, håller på att gå bort. Sällan har jag varit så ledsen och förtvivlad och jag är uppriktigt förvånad över detta. Lillebror sa att det har att göra med att de är så hjälplösa, det är bara vi som bestämmer över hans öde. Antagligen så har det med massor av saker att göra.
Sambon är borta på jobb och är otroligt förtvivlad över att inte kunna vara hemma. Jag tror att det är lika bra att hon inte är här för just i detta ögonblick så är Findus inte den katt som hela tiden vill ha uppmärksamhet, han är inte det svartvita lilla undret som ger ifrån sig mjauskrik som låter som ett litet barnskrik bara för att han inte får gå ut. Han är inte den där katten som springer runt ditt huvud och stirrar i dina ögon och distinkt mjauar på morgonen för att få dig att vakna, det är inte han. Just nu ligger han på sängen och jag kan se att färgen i hans ögon är borta, livsgnistan är borta. Det är narkosen som slagit ut honom. Just nu vet jag inte ens om han kommer att vakna upp ur dvalan. Vissa gamla katter klarar inte narkos. Det spelar egentligen ingen roll då röntgen visade att han har cancer i skelettet. Det kommer att döda honom. Som 16 årig katt så är det inte läge att kapa ett ben eller börja rota i hans inre för att försöka driva ut pöbeln. 16 år är en lång tid, det räcker gott och väl för en katt. Jag fick de sista 3 månaderna och jag måste säga att det inte bara ha varit en dans på rosor men på något sätt så har han krupit in i och tagit mitt hjärta i beslag. Med tanke på hur mycket jag gråtit de sista timmarna så tror jag nästan han har mitt hjärta i ett skruvstäd och hela tiden skruvar åt så att smärtan aldrig går bort. Antagligen är det inte hela sanningen för det finns så mycket annat när det gäller döden och hjälplöshet som gör att jag gråter. Döden är tragisk, den är inge rolig, den är smärtsam rakt in i själen. Jag vet inte vad en katt känner men jag vill inte att den ska vara ensam när den dör. Det vill jag inte någon ska vara. Så medan jag tittar på honom och ibland försöker ställa honom upp och ser honom hjälplöst falla ihop så brister mitt hjärta, det går fullkomligt sönder.
Du kanske säger: ”det är bara en katt” och faktum är att jag själv har sagt det till andra men min känsla har att göra med min historia och hur smärtsam jag tycker döden är och någon slags empati. Findus är naturligtvis också en själ som håller på att gå bort, en själ som jag har en relation till någon som berört mig. Jag har blivit glad när jag mött honom jag har blivit arg när han vill ut fast han inte får osv. Det finns fler anledningar till att jag gråter t.ex. att det har varit grymt jobbigt år och detta är ett tillfälle att gråta men det viktigaste är nog att det enda jag har att relatera till är en människas död och när katten dör så tänker jag utifrån en människa plus mig själv och det är nog främsta anledningen till att jag gråter. Det är jag som skall beordra dödsspruta, det är jag som bestämmer att inte hjälpa katten hela vägen ut. Det är jag och den främsta anledningen är att jag inte har pengar. Pengar att hålla liv i Findus. Någonstans så tycker jag att det kanske är humant för vi förstår ju inte Findus och hans tankegångar så därför blir det svårt att behandla honom. Det kan orsaka lidande kanske t.om. onödigt lidande. Vi människor kan välja om vi vill leva eller dö en katt kan inte välja och kanske vill han egentligen inte leva längre, vad vet jag.
Priset på att ta ett kattliv är 475 kronor och då får man begrava katten själv. För nästan 1000 kronor får man den avlivad och kremerad. Jag har inte råd att rädda honom så jag avrättar honom istället. – 1000 spänn tack! – Som stöd och räddning har jag barmhärtighet men vad fan vet jag om vad som är barmhärtigt för en katt, för Findus. Barmhärtighet kanske är att göra allt jag kan, sälja tvn, datorn och bilen och till varje pris rädda honom. Hade det varit min sambo så hade jag gjort det. Jag hade inte gett upp. Fast den tanken baseras på att det skulle hända idag. Att vara 16 år som katt skall enligt någon konstig tabell motsvara ca 80 människoår. Jag menar 80 bast! Herregud jag tycker ibland att han vekar lite åt dementa hållet. Men hade min sambo varit 80 år och full av skelletcancer hade jag kanske inte velat att hon ska leva vidare. Det är svårt, förlåt, det är omöjligt att säga.

Findus är inte död än. Beslutet ligger kvar. Det finns inget som kan rädda honom, han har trots allt åldern emot sig och dessutom cancer. Så är det tyvärr. Jag tror att jag måste avliva honom så fort som möjligt. Det verkar ha blivit värre med tassen för han kan inte stödja på den alls längre. Han är piggare och inte lika ”hög” längre. Det är skönt. När avlivningen skall ske bestämmer min sambo. 16 år är en lång tid. Det finns inget pris för det och jag hoppas att Findus är nöjd.

2007-06-22
Findus har haft ett bra liv. Det finns ingen katt som jag sett som har hoppat så högt efter en leksaksmus vid 16 års ålder. Aldrig har jag sett en sån lekfull katt vid 16 års ålder. Findus hade det bra hos oss och har haft det bra på de ställen han varit. Det är jag övertygad om. Det blev en fin stund när Findus gick bort. En spruta och han blev medvetslös och sen 30-40 min senare en spruta till och han gick snabbt bort. Mot vad vet jag inte men jag vet att dom som brydde sig om honom tänkte på honom och han var inte ensam.