Om jag ska berätta lite om mig själv så är jag en mästaren på att se det svåra och jävliga i allt. Folk har rättmätigt kallat mig lilleskutt och Ior för att jag beter mig som dom. Jag är ibland som lilleskutt som alltid är ängslig och rädd för att det som kan hända om man gör något samtidigt som jag är Ior som aldrig tycker att jag har rätt till något över huvudtaget och det kommer gå åt helvete iaf. Jag säger ofta: ”inte ska väl jag, jag kan ju inte testa det där för tänk om och byr er inte om mig jag klarar mig”. Oftast så säger jag inte ens det utan jag bara visar det. I skrivandets stund så funderar jag på hur min kära sambo egentligen orkar med mig. Ger jag mig själv chansen att se lite positiva saker så vet jag samtidigt också är otroligt omtänksam och empatisk. Enligt ett av alla tusen tester på facebook ska jag vara muminmamman och med ett tillägg från kär vän; muminmamman på speed. Jag kan faktiskt hålla med om man enbart ser det positiva i det.
Jag håller sakta på att förändra det här hos mig. Jag har ingen större lust att vara såhär längre. Det fina med det här är att jag faktiskt kan få hjälp med det. Genom samtal med professionella och vänner. Vänner som förstår är det bästa som finns men det är faktiskt inte så lätt att prata om sina fel och brister med andra. det blir lätt att man får en stämpel på sig som mindre värd eller behöver tas om hand. Det är helt klart svårt att prata om saker man är mindre bra på utan att känna att vänskapen förändras. Med det som bakgrund så har jag faktiskt betalt för terapi. Det vill säga jag betalar hellre 750 kronor för att prata om sånt med en okänd ofarlig professionell person som får betalt för att inte döma mig. Jag har betalt för att få höra att jag är som lilleskutt och att jag skulle ta och köpa mig en lite lillskuttmaskot och ta ett snack med honom. Jag gjorde det. Jag gick till leksaksaffären och köpte mig lilleskutt i handdockeformat. Vi har haft en större diskussion om det med ängslighet och rädsla. Det var befriande.
Allt det här pratet om Ior och lilleskutt kan kanske upplevas som en aningen konstigt men det är det inte. Jag tror vi alla bär på våra sagofigurer, omedvetna förebilder och konstiga nedvärderade demoner på våra axlar. För att vi ska växa som människor behöver vi bli lite mer medvetna om dom här karaktärerna som är en del av oss och vilka vi är. Jag tycker att det är ett ansvar vi alla har gentemot oss själva och vara väldigt ödmjuk inför den uppgiften. Den som börjar döma sig själv för att man inte gillar vad man ser ligger väldigt illa till. Det är direkt livsfarligt. Var alltid ödmjuk emot dig själv. Döm inte för hårt utan rätta till det som behöver rättas till. Tänk på att jag skulle kunna vara du. Vi är inte så långt ifrån varandra som vi kan tror och du är aldrig ensam om att vara ensam.
Så…. Nu är det din tur:
Får jag höra nu! Vad bär du på?
Hej och tack för att du öppenhjärtligt delar med dig!
Även jag bär såklart på någon del av lille skutt. Men ingen fara – sålänge elefanten inom mig är större. Och kronhjorten och tigern!
Jag har oxo införskaffat djursymboler av plast…eller målat dem på papper. De som representerar egenskaper jag vill ha mer av….såsom just elefanten, kronhjorten, lejonet….och sköldpaddan!
Terapi går jag också i. Men jag stannat inte länge vid problemen. För vitsen för mig är att absolut, med hull och hår gå in i problemet, se det för vad det är (som kanske du när du såg lilleskuttdockan i ögonen?) – för att på bästa sätt kunna dansa med det. Se det i vitögat, helas och gå vidare. Det finns så mycket underbart där på solsidan. Och på skuggsidan. För den är andra sidan av samma mynt. Så – gräv dig igenom. Där du står. Det verkar du ha gjort väl…nu 2012!
Kram kram
Jag har fått höra att jag är som en lucia… med ballar av stål! Och jag gillar lejon – modiga, stolta, starka och fria.
Min handdocka är Katten Janson! Han och jag kivade oss högljutt igenom en period av treårstrots. Tandborstningsstunderna förvandlades till dagens höjdpunkt!