Sitter och slösurfar på en massa sajter för att vila lite medans min sjuke son sover.
etc.se intervju med Moodysson ger mig en aha-upplevelse som jag redan visste men som jag behövde påminnas om. Moodysson säger i sin intervju: ”Jag har blivit äldre och då blir det svårare att döma. Alla personer kämpar med sig själva och ingen är rakt igenom ond.[…]  I den här filmen har jag verkligen försökt förstå alla inblandade, varför de gör som de gör och varför de hamnar där de hamnar. Och jag sympatiserar med alla.”  Känns lite som en film jag skulle vilja se. Jag håller verkligen med Moodysson, ingen är rakt igenom ond, vi kämpar alla med oss själva och med våra demoner på axeln som inte låter oss blomma ut och bli det vi så gärna vill bli. Vi förtjänar alla sympati. Vi borde aldrig på förhand bli dömda för något vi inte är. Männsikan borde inte som Moodysson behöva bli äldre för att förstå detta, det borde vara medfött. Någonstans så tror jag att barn från början är värdeneutrala gentemot sin omgivning. Inte förrän vid ett halv år till ett år så börjar barnet bli mer reserverat och blir lite mer osäker på vilka som vill en väl och inte. Det som barn ofta gör är att de tittar på en. Länge. Inte allt för sällan så kan vi vuxna bete oss väldigt konstigt åt just då för att få barnet gillande. När jag nu tänker på alla mina möten med dessa små barn är att de inte egentligen dömmer en. De bara tittar på mig och försöker lista ut vem jag är. Jag ler ju natuligvis emot dom. Ibland får jag ett leende tillbaka andra gånger så vänder sig barnet om och gnuggar sitt ansikte emot sin förälders trygga kropp och tittar ännu en gång på mig. Oftast får jag ett blygt leende tillbaka. Jag är okej men inte så okej att barnet vill hoppa upp i famnen på mig direkt. Det är verkligen helt okej. Någonstans på vägen så börjar vi vuxna lära våra barn vad som är farligt och inte och vem man ska lite på och inte. Det är som att barnen lär om och lär sig att börja dömma människor. De lär sig dömma människor och det är inte alltid av ondo. För det finns ju hemska människor men det jag vill ha sagt är att vi människor har ett för stort svart eller vit tänkande.  Idag hör jag människor säga att vi ska kasta en 15 åriga pojke, som viftat med en kniv,  i en betongbunker och kasta bort nyckeln. Jag tror att allt hänger ihop. Vår rädsla, vår oförmåga till att förstå och visa sympati till andra människor är ett handikapp för oss själva. Vi borde inte behöva bli gamla för att inse det.