Kategori: Vardaglig vardag (page 2 of 4)

Julen är påväg igen

Det är grått ute. Dimman ligger som ett lock över stan och jag försöker vara pigg inför min son som tenderar till att vilja ha uppmärksamhet när han är vaken. Jag klarar mig sådär. Jag försöker tända alla ljusstakar och stjärnor i fönstret för att få lite lugn över lägenheten. Lyckas inte sådär jättebra med heller då det saknas lika många skarvsladdar som det finns jultillbehör som kräver el. Istället för att få ett lugn så stiger ilskan i kroppen. Sonen min vägrar låta sig tillfredsställas och vägrar också att sova trots att han borde. De tär inte sonens fel att jag blir arg. Det är något annat.

Det här med jul börjar stressa mig. Ni vet all konsumtionshets tillsammans med subtila måsten som man helt enkelt inte kommer ifrån. Tidigare har jag faktiskt haft en ganska så lugn jul utan större hets men det verkar som det kommer tillbaka i och med att jag nu är förälder. Det måste få ett slut.
Jag tänker inte bli påverkad av köphetsen och alla måsten.
Jag tänker göra som jag vill och så får vi se vad sonen kommer att tycka om det.

Värdet av att lyssna och ge fullständig närvaro

Om vi ska förändra världen så måste vi börja med att förstå hur vi tänker. Det är inte så lätt att förstå varför någon gör något eller hur denne tänkt överhuvudtaget. Herre gud jag har ibland svårt att förstå mina egna tankegångar. Kanske är det så att vi gör en massa saker för att vi inte är medvetna om vilka handlingar och åsikter vi själva har. Att vi inte har blivit medvetna om de oförrätter vi tycker att vi har blivit utsatta för. För att vi ska bli medvetna om dem så behöver vi någon som så riktigt lyssnar på oss och ger oss sin fullständiga närvaro.

Det fina i att verkligen lyssna är jag inte behöver förstå mina egna tankar utan det enda jag behöver göra är att lösgöra mig från mig själv och aktivt lyssna och ge fullständig närvaro. Att på riktigt lyssna till det som sägs, inte det som jag tror mig höra eller för den delen vill höra, är en konst. Fullständig närvaro där man släppt alla sina bördor och förutfattade meningar är också svårt. Jag tänker på boken om Momo av Michael Ende. Momo hade en fantastisk förmåga till att lyssna. Folk vallfärdade till henne för att bli lyssnade på. Vi skulle alla kunna vara Momo.

Ibland är du hopplöst förlorad, ibland är du okej. Lita på ditt hjärta, tänk med ditt hjärta och lyssna på det viktiga. Lyssna. Ibland måste du läsa mellan raderna och fråga om det du hör verkligen stämmer med den andres åsikter. Gör det med fullständig närvaro. Ge närvaro för att du vill aldrig för att då måste för då är du inte närvarande fast du tror det. Tro mig du lurar dig själv oftare än du tror.

Jag har idag lärt mig att närvaro är viktigare än något annat när vi människor träffas.
Det är ingen nyhet men det är ingalunda mindre fantastiskt för det.
Det är verkligen fantastiskt. Det gör mig lycklig.

Vart fan är du och jag påväg?

Jag känner mig på ett revolutionärt humör.
Jag är arg och full av energi.
Jag kan inte sova.

Jag har ilsket stirrat på tv i flera dagar nu. Jag kan inte fatta hur mycket tid jag egentligen lägger ner på den där jävla idiotin. Sen dyker det upp ett och ett annat fantastiskt program, naturligtvis på SVT. Det får mig att tänka och fundera. Dokument utifrån om finanskrisen var verkligen intressant.

Vad är det för jävla lag som bestämt att du och jag ska behöva oroa oss över våra jobb för att saker och ting inte riktigt har gått som det var tänkt på bankerna världen över? Vad är det som gör att det helt plötsligt ska gå så jävla dåligt att flera tusen ska bli utan jobb? Kan det verkligen vara så att det är någon som blir ofantligt rik på de här kriserna så att det faktiskt lönar sig att försöka skapa dessa kriser?

Jag hatar att inte ha något inflytande och makt över något. Jag hatar att inte förstå och på något sätt bli tvungen att acceptera att jag inget kan göra. Inuti mig skriker det någon som vill ut som säger att jag visst kan göra något. Att det måste gå att göra något för att det inte ska bli såhär igen. Någonting inom mig hatar verkligen det faktum att vi människor tenderar till att bli någon slags marionettfigur som styrs av någon elak jävel som inte bara skrattar och dessutom tjänar pengar. Jag är fan så mycket viktigare och bättre än så och det är du också.

Vi människor måste verkligen börja ta ansvar oss själva och sluta tävla om vem som har störst tv. Annars så tror jag att vi kommer att komma så långt bort ifrån varandra att vi kommer att förlora varandra och bli olyckligare än vi redan är. Cynism, hat, förakt tillsammans med egoism är inte framtidens melodi det är något helt annat och det måste vi människor inse innan det är försent.

Vi har alla förmågan till att tänka och agera.
Vem är du och vad är din vilja egentligen?

Är vi människor flockdjur som följer med strömmen?

Något jag funderat en del på är om vi människor hellre följer strömmen än tänker själva. Frågan är vad det är  som gör att vi väljer att bli grymma och fördömande eller för den delen blint börjar avrätta andra människor för att det har bestämts att de inte förtjänar att leva. Vad är det som avgör att vi människor väljer hata något alternativt bara blint tro på att något ämne är otroligt farligt eller för den delen otroligt nyttigt? Titta på klippet från youtube det är från programmet ”Bullshit”. Den belyser tydligt min frågeställning. Hur mycket kraft ligger det egentligen i att vi tycks vilja följa strömmen? Vad är det som egentligen styr vårt beteende? Är youtubeklippet bara ett synnerligt bra bevis på amerikanska invånares beteende eller är det ett allmänmänskligt beteende att vi deltar i med vår underskrift till saker som läggs fram av en kvinna som låter övertygande? Frågan är komplex och behöver verkligen undersökas mer. Inte minst utifrån goda och ondskefulla människors förmåga till att få sin vilja igenom.

Steget från denna otroligt viktiga fråga till finanskrisen kan tyckas långsökt och kanske helt ovidkommande. Men jag tycker inte det. Vi blir idag mattade med att det nu pågår ett krig mot störtdykande börser. Vi får höra att Bush kompani kliver in och ”räddar” banker som i grunden misskött sig. Siffran 700 miljarder är otroligt mycket pengar men det verkar inte räcka speciellt långt. Allt det här är ett problem. Vad är det vi egentligen tror på och säger oss förstå medan vi glor på actionfilmer, idol, singing bee och dansbandskampen. Vad är det vi egentligen lägger ner vår dyrbara tid på? Jag vet att mitt dagliga liv med alla dess vedermödor tar en massa tid och kraft och det gör att jag älskar att slänga upp benen på soffan och titta på en film? Jag vet att jag inte är ensam.

Vad är det vi tror på? Jag tycker att det är viktigt att ställa frågor. Frågor till andra och till människor som bestämmer men framför allt tycker jag att det är viktigt att fråga sig själv; ”Vad är det jag är och vad är det jag står för?” Filmen Zeitgeist The movie är en väldigt speciell film som tar upp en massa saker. Många saker behöver man ta med en nypa salt medan det finns andra saker som kan vara viktiga att fundera på. På google video finns den att se i tre delar vilket filmen också är indelad i den går också att få tag på via torrents på filmens hemsida. Jag uppmanar dig att se den. Inte för att jag tycker att den har rätt i allt utan för att den sätter ett annat perspektiv på saker och ting.  Jag vill bara att du frågar dig själv. Vem är du och vad står du för, egentligen?

Känslor som åker jojo

Mina tankar och känslor har åkt jojo i flera dagar. Det har helt enkelt varit en jobbig resa jag som fick i och med det inlägget jag skrev om Marcus Birro som han senare länkade till i sin blogg. Jag har kastats mellan förtvivlan och skam i en salig röra av mixade känslor. Jag ska inte säga att jag kom fram till vad Marcus Birro menade med sitt inlägg när han länkade till mig men idag spelar detta ingen roll längre. Jag har försökt få ett svar och bett om ursäkt om jag upplevdes som kränkande men inte fått någon reaktion så jag tänker gå vidare.
Marcus Birro verkar själv ha gått vidare och tänkt ut en ny strategi för sin vision. Jag gillar den. Den andas kraft samtidigt som jag upplever den som nytänkande vilket gör att han berör som aldrig förr. Det ska bli väldigt intressant att följa han och hans familj framfart den närmaste framtiden. Marcus skriver i sin blogg: ”Jag tror mer verklighet är nyckeln till förståelese människor emellan.” Kanske har han rätt. Jag vet bara att det skapar en massa tankar och känslor hos mig och att det i magen känns som en väldigt bra spännande tanke som jag med all säkerhet kommer att behöva komma tillbaka till.

Att få en identitet

Idag började min son existera i systemet. Han fick sina sista fyra siffror i personnummret.  Om några dagar är han två månader. Det är både lite lustigt och fascinerande på samma gång. För några dagar sedan så ringde jag sjukvårdsrådgivningen i vad jag tror är alla nyblivna föräldrars obligatoriska telefonsamtal: ”Hur vet jag att mitt barns rosslande i bröstet inte är farligt?”
Kanske inte alla ringer om det men jag gjorde iaf det. Min fantastiska son var då 7 ½ vecka och jag fick det sedvanliga ”det är ingen fara med din son”-responsen av en snäll och vänlig tjej i luren som samtidigt bad mig om sonens personnummer i slutet av samtalet. Det är då det slår mig att han inte har fått sina så obligatoriska fyra sista siffror. Tjejen i luren blev nu faktiskt lite upprörd. ”Men det behöver ju han ha!!” Varpå jag svarade lite försynt ”hehe ja det har du nog rätt i”. Sen la jag på och insåg att jag nog måste ringa någon och försöka ta reda på vart min son fyra sista siffror har tagit vägen.

Vi ringde Försäkringskassan precis efter han föddes och frågade efter barnbidrag framför allt för att vi har lärt oss att det är bra att dubbelkolla allt med Försäkringskassa. Vi har fortfarande inte fått något svar på om min sambo får havandeskapspening eller inte. Försäkringskassan sa hur som helst att de skulle ge barnbidrag nästa månad, alltså den här månaden, inte ett ord om något fel med att han inte skulle finnas eller liknande och vi mamman får föräldrapenning.  När vi nu ringer till Försäkringskassan så vet vi att sonens sista fyra siffror saknas och vill veta hur de ser på saken. En förvirrad stackare på Försäkringskassa börjar fråga en massa frågor: ”Men… är han född utomlands? Är pappan inte svensk? Är mamman inte svensk? Är han verkligen född? När sa du att han var född? Jaha för 7 veckor sedan. Mycket konstigt.” Så mycket till svar fick vi inte. Det stod dock väldigt klart att vår son inte fanns i systemet så något barnbidrag var det inte tal om. Jag var tvungen att gå och kolla i spjälsängen om han verkligen fanns. Det gjorde han och jag informerade den något konfunderade tjej från Försäkringskassan vänligt om detta.

Familjerätten kanske kan hjälpa oss tänkte vi och ringde till dom och fick till svar: ”Va??? Har han inget personnummer? Men det måste han ju ha!” Sen följde exakt samma frågor igen fast från familjerätten. ”Men… är han född utomlands? Är han född?” osv. Familjerätten var vänliga nog att erbjuda sig att ringa till skatteverket för att undersöka saken. Tre timmar senare började min son existera för omvärlden. Han fick sina sista fyra siffror: Någon från skatteverket, även det en kvinna, ringde upp och bad så hemskt mycket om ursäkt och skyllde implicit på någon stackars sommarvikarie hade strulat till det och inte bokfört vårt underverk nerkomst för omvärlden. Antagligen får vi väl vänta i en månad till på att få barnbidrag och då kommer underbarnet med den stora kallfusen få sitt första barnbidrag och kanske t.om en lite present när  tre månder försent.  Det känns skönt att svenska samhället nu har tagit in honom i registret och att han nu är en av många i värld som kallas stor men någonstans i bakhuvudet så gnager det i mig och jag funderar på om han inte hade varit bättre utan den här identiteten.

Ängel

Han är ca 61 cm lång. Väger ca 6,5 kg och har en rödlätt stor tuppkamm på huvudet som passar honom. Hans ögon lyser klarblått men är tydligt påväg emot det gröna hållet precis som sin mammas vackra gröna ögon. Han har röstresurser kan väcka ett helt bostadskvarter. Han ler fantastiskt vackert som helt klart är mer än bara magknip. Han har ett humör som kan skrämma vem som helst men vi som känner honom tycker bara han är gullig. Han kan vara otroligt glad särskilt när han få ha lite musikgymnastik ackompanjerad av föräldrarnas skönsång.

Misstolka inte hans högst männskliga drag, han är en ängel. Vår ängel. Vi ska göra allt vi kan för att han ska få chansen att möta världen med de rätta förutsättningarna. Vi hoppas innerligt att vår ovilkorliga kärlek kommer ger mer än en visdom om att han duger som han är. Vår son, vår ängel.

Jämställdhet

Jag känner instiktivt att det inte är så smart att ge sig in i jämställdhetsdebatten. Anledningen är att det känns som att det bara kan bli fel, oavsett vad jag säger. Men med anledning av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skapande av total bloggstorm så kan jag faktiskt inte låta bli. Det är så otroligt intressant. Det är inte lite folk som har reagerat på detta lilla blogginlägg. Jag såg t.om. Zandén eller om det var Gyllenhammar på tv4 i morse. Det flesta inläggen verkar gå åt raseri hållet som skoningslöst sågar Zandén och Gyllenhammar vid fotknölarna. Jag vill vara försiktig här men jag funderar verkligen  hur seriöst inlägget egentligen är när de skriver: ”När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?
Kan inte låta bli att le lite för mig själv. Vad menar dom? Ett försoningsknull är en sexakt mellan två personer som varit osams, kvinnomisshandel handlar om en man som slår en kvinna han påstår sig känna och det är enligt lag straffbart. Drar Zandén och Gyllenhammar paralleller till att det går att först bli misshandlad och sen ha ett magnifikt kraftfullt försoningsknull? Det hela ger en bitter elak smak i munnen som gör att jag vill använda Listerine i ett år i streck. Jag upplever det inte som en nyanserad åsikt eller vad det nu är.

Men jag måste ändå ta upp det hela med att de faktiskt säger att de vill att en man ska vara en man och inte en kvinna som inte kan amma. Jag kan på ett sätt faktiskt förstå dem men frågan är ju mycket svårare och djupare än vad de åstakommer i sitt blogginlägg.

För mig så handlar jämställdhet inte om att män ska bli kvinnor och tvärtom. Det handlar om att närma sig varandra, att förstå varandra, att faktiskt värna om varandra. I en relation så krävs det att var och en tar ansvar för sina 50 % i den relationen. Det innebär att båda får hjälpas åt. Att var och en tar ansvar för sig själva och absolut inte tar ansvar för den andre. Det svåra i den här kråksången är att ta ansvar för sig själv. Jag menar om nu Zandén och Gyllenhammar gillar hårdare tag och tycker att mannen ska kunna ta för sig så måste de se till att stå för det och skapa och uppmuntra detta beteende. Inte nödvändigtvis genom ett ogenomtänkt blogginlägg utan kanske helt enkelt på det privata planet så att vi andra slipper få veta det.
jämställdhet får vi inte om vi inte först börjar förstå att vi alla har ansvar för oss själva och att det är okej att be om saker och att det är okej ta emot (även fast man bett om det). Det är också viktigt att egenansvar innebär att vi kan säga nej till saker vi inte vill ha och ja det vi vill ha utan att skämmas. Det innebär inga bittra sura undertoner i utlägg om t.ex. att toalettlocket är uppe. Inga bittra sura undertoner om att kvinnor aldrig släpper till om man inte har städat först. Det borde vara förbjudet med bittra sura undertoner. Ta tag i det saker som du inte gillar istället. Vill kvinnor ha högre lön så måste de faktiskt säga till att de är värda mer i lön, det är att ta ansvar för sig själv. Mannen kan ta ansvar för sina 50 % och tänka efter två gånger till innan de börjar skrika rödstrumpor och bitterfittor efter kvinnor som vill tjäna mer pengar. Vill mannen knulla innan han städat så får han bannemej ta och se till att få knulla innan städningen. Hur svårt ska det vara? För dom som nu måhända tänker att mannen ska tvinga till sig sex så vill jag göra det tydligt att det är inte det jag menar. Det finns bättre och schysstare sätt än att göra något emot en annans vilja.

Vissa saker blir man oense om och då blir det en konflikt och en konflikt löser sig inte om någon ändrar åsikt eller att man båda kompromissar. När det gäller lönefrågan så finns det bara ett alternativ och det är mannen och de som styr bör rätta in sig i ledet och börjar deala pengar. Det logiska rättvisa samhället vi lever i kan inte rättfärdiga någon slags sämre särbehandling av kvinnor. Men även den här frågan är komplex.  Kvinnan behöver titta på sig själv och faktiskt granska varför den inte får samma lön som mannen. Det är inte bara systemet som ska ändra på sig utan det är också kvinnan. Exakt vad det är vet jag inte och kommer inte gå in på det heller men det finns saker som kvinnan måste göra utöver att bara kräva mer pengar i fickan. (Jag är villig att diskutera detta mera och gärna på Forumet 😉

Män är jäkligt dåliga på många saker och kvinnor lika så. Ingen av oss är perfekt och ingen ska komma och säga något annat. Så länge som du själv inte är perfekt så kan du inte kräva det av någon annan heller. Kvinnor och män måste fundera på vad de vill ha ut av livet. Vissa kanske prioriterar knullfester med många partners. Medan andra vill ha ett liv där familj, vänner, social status och sex på söndag morgon i tre timmar är det viktigaste för dom. Det är faktiskt så att vi kan välja. Vi kan välja hur vi lever vårt liv. Problemet är att det krävs en jävla massa mod att inse det och stå för det. Moralkakor haglar över allt och alla och kanske så behöver du mer mod än någonsin för att lyckas gå din egen väg. Glöm aldrig att du har ett val. Står valet mellan att ha en man som tar dig med storm då och då eller att ha en man som vaggar och tar hand om erat barn på föredömligt sätt med risk för att få en man som luktar barnbajs vid sexakt, så står valet mellan just detta eller en kompromiss.

Kvinnor behöver bli tydligare med vad de egentligen vill och männen behöver bli tydligare med vad de vill.
Istället för att se just detta och arbeta för detta på alla planer så diskuterar vi alla andra möjliga och omöjliga sakfrågor och menlösa blogginlägg som t.ex. Zandén och Gyllenhammars blogginlägg. För mig är detta slöseri med tid och helt och hållet utanför en rimlig chans att göra något åt. Vi fokuserar inte på det väsentliga. Det enkla. Vi ser förbi målet för att slippa möta det tunga ansvaret att hur vi än diskuterar så kommer det komma ann på oss själv att ta ansvar för vårat eget beteende och agerande. Det är att nedvärdera oss själva och eventuella lösningar som skulle kunna vara fruktbara.

Den här dagen har gett mig mycket. Jag har insett att jag inte får glömma bort att ta ansvar för mina behov och drifter och inte hålögt bara drömma om min vackra kvinna jag vill leva med,  älska med och skaffa fler barn utan faktiskt göra något ordentligt av det. För den insikten tackar jag Zandén och Gyllenhammar. Det var nog inte deras avsikt men ändock,
Tack!

Att dela med sig av livet

Det är med skräck jag börjar läsa Marcus blogg idag. Efter att själv fått ett barn så får jag lite lättare att förstå den hemska känslan Marcus och hans sambo har när de efter två missfall måste åka upp till sjukhuset för att de misstänker att något är fel. Jag var själv livrädd under hela graviditeten men vi hade aldrig några komplikationer. Det är sällan jag blir så medrykt i någons liv som går att se eller läsa om som jag blir när jag läser om Marcus liv. I deras heroiska kamp för att skaffa barn så lyckas Marcus berättelser få min totala uppmärksamhet. När de för tredje gången utsätter sig för en känslomässig berg o dal bana så kan jag ibland tycka att det är på gränsen till dumdristigt att utsätta själen för dessa påfrestningar.

Marcus delar med sig av detta på ett otroligt bra sätt och jag fylls av en känsla att jag vill fixa och ordna så att Marcus och hans sambo ska ha det bra och att det ska gå bra för dem. Jag anser att de är värda att få ett barn. Jag förbluffas över detta. Jag blir förvånad över mina känslor till en man jag inte känner men också utav att känslan att det är äkta.
Antagligen blir jag mer berörd av detta än mycket annat som går att läsa på nätet och i tidningar för att Marcus står milslångt ifrån något glåmigt önskemål om att bli känd. Jag känner inte Marcus men på något sätt tycker jag att Marcus lyckas med något fantastiskt. Han blandar sin strävan att tjäna pengar på sitt skrivande med att lämna ut sitt privatliv. Det blir aldrig något i stil med ”Big brother” utan det hela verkar vara mer genuint och äkta. Det verkar som att det är en sorts terapi för honom samtidigt som det aldrig blir för pretentiöst och intimt. Marcus hade inte kommit så långt om han inte hade haft dessa öppna kanaler han använder sig av. Det går inte att komma ifrån att det inte bara gynnar honom personlig att folk tar till sig honom och bryr sig om honom det gynnar också hans karriär.
Det glädjer mig för det visar att det går att stå för sin åsikt, vara mänsklig, visa respekt, bry sig om andra människor som far illa, ha starka åsikter om saker och ting och föra in lite själ i fotbollskanalerna samtidigt som man tjänar pengar och inte bli en mediahora. Marcus bevisar att det går och att många människor suktar efter det.

Ju mer jag tänker på det så blir Marcus något av ett framtidshopp för det han står för är just medmänsklighet på ett okej sätt. Marcus delar med sig av sitt liv på sätt som tilltalar mig. Han ber inte om ursäkt för något och vill gärna ha kända som okända människors uppskattning och tröst via sin blogg. Han är inte ovanlig på något sätt men har kommit lite längre och får medial uppskattning på ett sätt som många inte har lyckats med. Hans texter skär igenom många stressiga kärlekstörstande själar och gör därmed nytta. Kommer alla tycka om honom? Nä absolut inte och det är helt okej. Jag tror att det t.om. är okej för Marcus.

Jag önskar med hela min själ att Marcus och hans sambo får sitt efterlängtade barn och att Marcus fortsätter sätta sitt unika fotavtryck i svenska själar och delar med sig av livets framgångar och motgångar. Det där barnet behöver verkligen vara kvar där i magen en lång tid till för att sen möta världen hand i hand med en fantastiska pappa och mamma.

Tiden räcker inte till

Det är mycket jag vill göra men tiden räcker inte till.
Det är en sliten klyscha som vägrar släppa sin sanningshalt.
Att vara förälder tar enormt på krafterna. Det är en uppsjö av konstiga och underbara saker som händer hela tiden och hade jag tid skulle jag skriva om det. Men jag har inte det. Så nu sitter jag alldeles för sent in på natten och skriver för att jag har dåligt samvete för att jag inte skriver på känslan.se. Enda anledningen till att jag har tid är att jag blivit dålig med astman och andingsproblemen tillsammans med medicinen som får hjärtat att gallopera gör att jag inte kan sova. Jag går ibland och tittar till min son. Det är fantastiskt. Det har för mig varit ganska svårt att att fatta att jag är farsa. Det går liksom inte in. Dom gångerna när det verkligen blir sanning ända in i själen är när jag ibland kommer på mig själva vara helt uppslukad av själva processen att bära och få min son att somna. Jag gör det med ett leende på läpparna. Jag tittar på honom och blir översvallande lycklig och går oftast då förbi en spegel och ser oss. När dessa stunder infinner sig så försöker jag passa på att njuta av ögonblicket och insikten och glädjen över att vara pappa.

Jag har märkt att jag på senare tid fått svårt att beskriva starka känslor. Jag kan bara säga att kärleken till den där 6 kg stora och gulliga lilla skrikmonstret är större än något jag tidigare upplevt.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: