Kategori: Välfärden

Att födas som arbetslös bidragstagare

Bläddrade häromdagen bland gamla utkast jag skrivit i ilska och vemod. Hittade denna text som jag skrev för ca 9 år sedan.  Jag har lämnat den tämligen oredigerad. Ni får ta det som det är; en beskrivning hur det var för mig att hamna i arbetsförmedlingens och socialtjänstens ”klor”. Har saker och ting blivit bättre? Jag vet inte.

Det började den 28 augusti 1975. Jag föddes illröd i ansiktet och jävligt förbannad över att jag inte fick vara kvar i min mors mage, jag hade inte bett om att få komma ut. 30 år senare i det som kallas livet upplever jag en dag som förändrar mig som ger mig värdefulla men smärtsamma insikter i om hur livet kan ta en u-sväng. På ett sätt blev jag faktiskt född på nytt.

Kan ni hjälpa mig?” frågade jag underlägset och uppgivet när jag ringde till socialtjänsten och fick äran att prata med Nicke eller vad fan han nu hette. I ett försök att vara positiv hade jag bestämt mig för att inte var underlägsen på något sätt, utan snarare visa upp en stolthet att jag, trots att jag inte har några pengar, har ett värde. Det gick bra så länge jag pratade med växeltelefonisten och när jag satt i telefonkön men sen fick jag prata med Mikael eller vad fan han nu hette. Jag hade inte en chans att lyckas stå upp för mitt mål. Det var när jag skulle berätta varför jag behövde pengar som jag kände hur jag blev ett med gruset på mitt golv redo att dammsugas upp för sedan konserveras i en dammsugarpåse i evigheternas evighet. Jag kände mig misslyckad och jävligt dålig.

Har du anmält dig som arbetslös?” frågade han lite uppgivet och jag sa tveksamt och skamset  ”nä jag tänkte göra det efter att jag pratat klart med dig”. Det var min avsikt jag lovar och svär över min mammas tilltänkta grav men Mickepicke, eller vad fan han nu hette, verkade inte tro mig. För hur skulle jag annars tolka hans 5 minuter långa förmanade utlägg om varför det var så viktigt att jag anmälde mig till arbetsförmedlingen? Det sista jag sa var att jag förstod och att jag skulle anmäla mig till arbetsförmedlingen så att min blivande handledare inte skulle behöva läxa upp mig en gång till.  Jag var barnet som nyss fötts som skulle fållas in i rätt led, uppfostras att göra det som förväntades av mig nämligen följa alla steg som detta mellanmjölksland hade att erbjuda. När denne socialtjänstman som jag helt enkelt inte klarar av att komma ihåg namnet på fick höra att jag snart var färdig socionom ändrades hans tonläge lite men jag kunde aldrig riktigt lista ut om det var till min fördel eller nackdel. Jag funderade över om det här kommer att ligga till last för mig när jag ska söka jobb sen. Han, överbyråkraten, som antagligen inte var mycket äldre än mig, ägde mig, han var min uppfostrare och med hela handen styrde han mig emot det han ville att jag skulle bli och vara.

Precis som när jag föddes var jag fly förbannad och hade inte bett om att bli behandlad som jag blev behandlad men jag hade inge val jag blev den han ville att jag skulle vara. Jag var socialbidragstagare som inte var riktigt lika mycket värd som alla andra sociala människor som klarar av att leva livet utan telefonsamtal till överbyråkraten som sov med socialtjänstlagen som huvudkudde.

Samma dag, besök på arbetsförmedlingen.

Det är något konstigt med att gå till arbetsförmedlingen. Jag har inte gjort det så många gånger men hela lokalen andas av någon slag kuvenhet. Jag skall anmäla mig som arbetslös, förlåt, arbetssökande och när jag kommer in i byggnaden så finns det skyltar som visar till hela fyra olika plan och jag har ingen aning om vart jag skall ta vägen. Skylten ”information och anmälning” visar sig vara det som jag söker. Ett kontorslandskap välkomnar mig. Det finns datorer i sann arbetsförmedlingsanda. Dvs. de är blåa har en strykula med endast en knapp och så har de ett fast tangentbord som känns väldigt opersonlig. Hela känsla med just de här datorerna är ”Den här kan du inte sno” och kostar antagligen en förmögenhet och är skitdåliga. Jag kliver fram till gubben som står under en stereotyp och opersonlig skylt som det står ”information” på. Jag berättar mitt ärende och han verkar uppriktigt förvånad att jag inte har varit anmäld på arbetsförmedling förut. Jag kan inte avgöra om det är någon slag professionellt förhållningssätt han har eller om han faktiskt är genuint förvånad. Han visar mig snabbt till en av de stöldsäkra datorkupolerna och får snabba instruktioner vad jag ska göra. Då infinner sig känslan igen. Den där känslan att jag inte är riktigt lika mycket värd och är lite korkad för att jag förvånat ställer frågan: ”Vadå måste jag själv registrerar mig?”  Han svarar då lite förmanande och överlägset: ”Jamen självklart” sen tog han kommandot över rullkulan och gjorde några snabba klick och vips var jag framme vid regstreringssidan och jag fick ta över kontrollen igen. Det var en lång registreringsprocess, allt skulle redovisas så det tog minst en halvtimme. Runtomkring mig springer människor och söker jobb och sysslar med samma sak som jag och hela tiden blandas frågor, förhoppningar och skam med varandra. En man står ca 2 meter ifrån mig och jag hör honom ringa på olika jobbannonser på arbetsförmedlingens gratistelefon för jobbsökare. Han sköter sig inte speciellt snyggt. Jag tycker, bara genom att lyssna på hans röst, att han liksom utstrålar en osäker framfusighet. Han försöker var pushig, för att han har lärt sig att man ska vara det när man söker jobb. Bara det att han gjort  det så många gånger att det egentligen inte spelar någon roll längre, det är rutin, en show som han för länge sedan slutat bry sig om. ”Jaha så ni har tillsatt alla tjänster redan? Okej, det var ju synd” hör jag honom uppgivet säga och jag kan inte undgå att bli lite beklämd.

Jag tittar inte upp utan koncentrerar mig på registeringsprocessen på skärmen som förövrigt övervakas av en tjej som då och då tittar på mig. Jag känner blickarna men jag tittar inte upp vilket är ett ganska ovanligt beteende för att vara jag. Jag brukar titta på folk och gärna le lite men på arbetsförmedlingen känns det som om att det helt enkelt inte är läge. När jag slarvigt genomgått hela registreringsprocessen så går jag och tar en lapp. Det står 625 på den och hela 1 h 20min väntetid. Jag suckar ljudligt samtidigt som jag ser att någon ändrat sig och lämnat en lapp som det står 618 på. Jag tar den och sätter mig och läser DN debatt. Det är Statens folkhälsoinstituts generaldirektör, Gunnar Ågren som skriver: ”De psykiska sjukdomarna är den största enskilda orsaken till ohälsa bland kvinnorna. Bland männen kommer psykisk ohälsa på andra plats efter hjärt- och kärlsjukdomar. Det visar nya siffror från Folkhälsoinstitutets årliga rapport, som i dag överlämnas till regeringen” Hela debattartikeln är en orgie i misär och jag funderar över om det kan vara så att Gunnar Ågren, går igång på att lämna dessa dystra rapporter eller om han ser något ljus. Själv vet jag inte vart jag skall ta vägen med det jag läser. Det fick mig att börja fundera. Så himla konstigt är det ju inte att psykisk sjukdom kommer så högt men vad gör vi åt det? Att vara psykiskt sjuk verkar fortfarande tyvärr vara som att leva med ett stigma och kanske är det inte så konstigt med tanke på hur det kändes att bara sitta som arbetslös och bidragssökande människa på arbetsförmedlingen. Kanske är det så att det stigande arbetslösheten är en direkt orsak till ökad psykisk ohälsa. Kan det vara så? Tänk om det är så att vi människor i Sverige håller på att bli så in i helvete lurade. Tänk om det är så att rika och förmögna finansvalpar, som håvar in alla våra pengar, styr våra liv med militär disciplin rätt emot ättestupan. Snart finns ingenting kvar av vad det som kallades välfärden och allt vad det innebar för psykisk sjuka och arbetslösa. Fler som jag kommer med tom blick sitta och försöka upprätthålla någon slags värdighet genom att stänga ute världen med sin dyrt inköpta mp3spelare i öronen som tar hela en gigabyte ärligt snodda mp3låtar från det stora öppna internetbilblioteket. Det är synd om människorna och vi måste fan hjälpas åt för ta oss ur den här känslan av att vara levande döda. Mer hann jag inte tänka innan den illröda sifferdisplayen ilsket började pipa och siffrorna fullkomligt rusade iväg så helt plötsligt är mina 80 minuter mycket nära. Det visar sig att jag dragit en vinstlott när jag hittade den där överblivna lappen på nummerlappsutspottaren för jag får gå före två stycken som redan satt i väntrummet när jag kom. Att de missat lappen var för mig bara ett ytterligare bevis på den enorma kuvenhet och låga självkänsla som var kutym på det här stället. Ingen av dem hade lyckats höja blicken så högt som två decimeter för att se den där lappen som hade besparat dem kanske 10-20 minuters väntetid. Jag är ny på det här så därför såg jag lappen men jag kunde lika gärna ha missat den.
Mötet med arbetsförmedlaren blev en positivt upplevelse. Han var trevlig, rak och gjorde ingen grej av mötet i alla fall inte till en början. Han log lite återhållsamt när jag berättade att CSN vägrade ge mig 8 veckors extra studiemedel för att kunna slutföra min socionomutbildning. Jag hade gjort mina 240 veckor och min tid var ute. CSN fullkomligt skrek åt mig att dra åt helvete innan de bussar hundarna på mig och kräver tillbaka alla pengarna. Han tittade på mig och sa så hoppfullt han kunde att jag får pröva att ansöka om a-kassa också men jag var skeptiskt. Efter att ha varit med i a-kassan i ca två månader så betvivlade jag starkt att jag skulle få a-kassa. Den trevliga mannen log och sa hurtigt: ”Du behöver ett extraknäck så att du kan bli klar med andra ord”. Jag log och höll med, vad fanns det annars att göra? Skulle jag skrika till honom att jag banne mig behövde vinna drömvinsten på lotto som skulle gå rakt ner i min ficka så att jag slapp den här jävla skiten? Nä jag skulle inte skrika till honom jag skulle inte heller se ledsen ut för det är jag inte programmerad till. Jag ska vara hoppfull och glad över att jag ens kunde få komma till huset som gud glömde ge lite värdighet.

Mannen bakom disk nr 10 är i alla fall fortsatt hurtig som det stod att det krävdes i annonsen till det jobb han nu befäste samtidigt som han stoppar en bunt papper i näven på mig. Han välkomnar mig på introduktionsmöte och sen kommer ytterligare en nedvärderande situation. ”Sen ska du få göra en läxa” säger mannen som helt plötsligt har bytt skepnad och blivit häxläraren från årskurs tre. Han vill att jag skall läsa på om en jävla massa saker i en broschyr. Jag tappar all fokus, allt jag tänker på är vad läraren från yttre rymden kom ifrån och vad han just sagt. Hans tonfall var som till ett barn och jag vet av någon oförklarlig anledning varken ut eller in men jag blir förlägen och stryker mig upprepande gånger längs mitt veckolånga skägg, pressar fram ett leende och tänker: ”Det här är sjukt, det här är under min värdighet. Vem fan tror han att han är?” Missförstå mig inte jag förstår att jag behöver lära mig systemet men det är sättet han säger det på, sättet han på något sätt markerar sin makt som gör mig förlägen. Jag tar lapparna och går och när jag kommer ut i från huset ser allt plötsligt så annorlunda ut och jag kände knappt igen mig. En vacker kvinna i min ålder går förbi och ser besvärad ut. Såg hon att jag just kommit ut från arbetsförmedlingen och tyckte jag var besvärande? Tyckte hon verkligen det? Jag blir förbryllad över mina tankegångar och låser upp min cykel och börja leta efter min mp3spelare för nu klarar jag inte mer, jag måste bort. Efter lite febrilt letande slår det mig att jag satte den på laddning, hemma och nu måste jag cykla öppen, sårbar, förtryckt med en känsla av att inte ens vara  värd hundbajset i soptunnan utan möjlighet att krypa in i mitt skal av musik från min mp3spelare. Jag blir illröd i ansiktet och förbannad. Jag har inte bett om det här!

Jag försöker ilsket få ut min cykel så att jag kan cykla hem. Det är många cyklar som står parkerade, det är trångt och jag lyckas riva ner en annan cykeln med buller och bong. Jag överväger snabbt om jag skall våga skita i att ta upp cykeln men blir istället ännu argare för det skulle jag aldrig göra annars. Jag  släpper min egen cykel som inte har något stödben så att den åker i backen med en ljudlig smäll. Den lever om så pass mycket att kvinnan som besvärat gått förbi mig tidigare vänder sig om och stirrar irriterat på mig men det skiter jag i. Jag ställer upp cykeln som tidigare föll när jag försökte ta ut min egen och rycker sen hastigt upp min egen och slängde mig snabbt upp på cykeln och började trampa hemåt.

Ibland känns det som om jag föds åter och åter igen. Jag upptäcker saker jag aldrig trodde var sant och idag föddes jag som ett arbetslös socfall och jag vill desperat tillbaka till det jag hade och kände igår. Är det såhär det ska vara nu?

Vart fan är du och jag påväg?

Jag känner mig på ett revolutionärt humör.
Jag är arg och full av energi.
Jag kan inte sova.

Jag har ilsket stirrat på tv i flera dagar nu. Jag kan inte fatta hur mycket tid jag egentligen lägger ner på den där jävla idiotin. Sen dyker det upp ett och ett annat fantastiskt program, naturligtvis på SVT. Det får mig att tänka och fundera. Dokument utifrån om finanskrisen var verkligen intressant.

Vad är det för jävla lag som bestämt att du och jag ska behöva oroa oss över våra jobb för att saker och ting inte riktigt har gått som det var tänkt på bankerna världen över? Vad är det som gör att det helt plötsligt ska gå så jävla dåligt att flera tusen ska bli utan jobb? Kan det verkligen vara så att det är någon som blir ofantligt rik på de här kriserna så att det faktiskt lönar sig att försöka skapa dessa kriser?

Jag hatar att inte ha något inflytande och makt över något. Jag hatar att inte förstå och på något sätt bli tvungen att acceptera att jag inget kan göra. Inuti mig skriker det någon som vill ut som säger att jag visst kan göra något. Att det måste gå att göra något för att det inte ska bli såhär igen. Någonting inom mig hatar verkligen det faktum att vi människor tenderar till att bli någon slags marionettfigur som styrs av någon elak jävel som inte bara skrattar och dessutom tjänar pengar. Jag är fan så mycket viktigare och bättre än så och det är du också.

Vi människor måste verkligen börja ta ansvar oss själva och sluta tävla om vem som har störst tv. Annars så tror jag att vi kommer att komma så långt bort ifrån varandra att vi kommer att förlora varandra och bli olyckligare än vi redan är. Cynism, hat, förakt tillsammans med egoism är inte framtidens melodi det är något helt annat och det måste vi människor inse innan det är försent.

Vi har alla förmågan till att tänka och agera.
Vem är du och vad är din vilja egentligen?

Är vi människor flockdjur som följer med strömmen?

Något jag funderat en del på är om vi människor hellre följer strömmen än tänker själva. Frågan är vad det är  som gör att vi väljer att bli grymma och fördömande eller för den delen blint börjar avrätta andra människor för att det har bestämts att de inte förtjänar att leva. Vad är det som avgör att vi människor väljer hata något alternativt bara blint tro på att något ämne är otroligt farligt eller för den delen otroligt nyttigt? Titta på klippet från youtube det är från programmet ”Bullshit”. Den belyser tydligt min frågeställning. Hur mycket kraft ligger det egentligen i att vi tycks vilja följa strömmen? Vad är det som egentligen styr vårt beteende? Är youtubeklippet bara ett synnerligt bra bevis på amerikanska invånares beteende eller är det ett allmänmänskligt beteende att vi deltar i med vår underskrift till saker som läggs fram av en kvinna som låter övertygande? Frågan är komplex och behöver verkligen undersökas mer. Inte minst utifrån goda och ondskefulla människors förmåga till att få sin vilja igenom.

Steget från denna otroligt viktiga fråga till finanskrisen kan tyckas långsökt och kanske helt ovidkommande. Men jag tycker inte det. Vi blir idag mattade med att det nu pågår ett krig mot störtdykande börser. Vi får höra att Bush kompani kliver in och ”räddar” banker som i grunden misskött sig. Siffran 700 miljarder är otroligt mycket pengar men det verkar inte räcka speciellt långt. Allt det här är ett problem. Vad är det vi egentligen tror på och säger oss förstå medan vi glor på actionfilmer, idol, singing bee och dansbandskampen. Vad är det vi egentligen lägger ner vår dyrbara tid på? Jag vet att mitt dagliga liv med alla dess vedermödor tar en massa tid och kraft och det gör att jag älskar att slänga upp benen på soffan och titta på en film? Jag vet att jag inte är ensam.

Vad är det vi tror på? Jag tycker att det är viktigt att ställa frågor. Frågor till andra och till människor som bestämmer men framför allt tycker jag att det är viktigt att fråga sig själv; ”Vad är det jag är och vad är det jag står för?” Filmen Zeitgeist The movie är en väldigt speciell film som tar upp en massa saker. Många saker behöver man ta med en nypa salt medan det finns andra saker som kan vara viktiga att fundera på. På google video finns den att se i tre delar vilket filmen också är indelad i den går också att få tag på via torrents på filmens hemsida. Jag uppmanar dig att se den. Inte för att jag tycker att den har rätt i allt utan för att den sätter ett annat perspektiv på saker och ting.  Jag vill bara att du frågar dig själv. Vem är du och vad står du för, egentligen?

Skolk in i betyget

Björklund vill ta hårdare tag mot allt skolk som förekommer med sitt förslag att Skolk ska skivas in i betyget. Jag gillar inte detta. Varför ska barn och ungdomar hållas ansvarig att gå till något som de själva inte valt. Vi vuxna jobbar och det är något vi har valt. Vi får också betalt för det. Det är helt klart rimligt att kräva att vi ska komma i tid till vårt arbete. Ett barn däremot har inte valt skolan utan blivit påtvingad denna utbildningshets. Jag anser att ansvarig skola ska får en reprimand av något slag om elever skolkar över ett visst antal timmar. Skolkar elever så har skolan inte lyckats få eleven tillräckligt motiverad och därmed bör de straffas. Kanske så skulle rektorn helt enkelt kunna använda det som ett lönegrundande kriterium. Har läraren mer än 20 timmars total olovlig frånvaro från eleverna så får de ingen lönepåslag.

Det handlar om vem man sätter krav på. Det är inte rimligt att förvänta sig att en stökig elev som har en mamma som missbrukar och en pappa som är död, att komma till skolan varje dag och vara lugn och harmonisk? Det är inte rimligt att en elev som känner sig kränkt och missförstådd av såväl lärare som klasskamrater ska få en prick i betyget och dessutom få lida för det när blivande arbetsgivare tittar på betygen. Det är befängt.

Jag tycker däremot inte att det är befängt att hålla skolan mer ansvarig för de elever som inte kommer till skolan. Det är inte orimligt men då behöver ju skola mer resurser också. Det är inte okej att gnälla på våra barn att de inte sköter sig och att skrika att skolk är oacceptabelt om vi inte erbjuder det bästa som går att få och att verksamheten är något som är anpassat till individens behov och förutsättningar. Barn behöver tillit, respekt och tydliga ramar för vad som är okej och inte okej i en relation till vuxna. Det hör till sakens natur att de inte kommer följa allt vi säger och vi ska inte staffa dessa barn för hårt.
Det är inte okej att skriva in skolk i betygen för det sänker bara mer än det någonsin kommer att göra nytta.

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: