Känslan.se

Kategori: Mod

Det är fortfarande inte obligatoriskt att leva

november 6, 2016 / / 4 kommentarer

Har varit och besökt min väns grav i helgen. Han tog livet av sig för 12 år sedan. Det enda jag egentligen lärde mig av det var att det inte är obligatoriskt att leva och att frågorna som min vän lämnade efter sig slukades av ett svart hål som bara växte och blev större för varje fråga jag ställde. Tillslut höll jag själv på att slukas av det stora svarta olösbara mysteriet så jag slutade ställa frågor, det går inte att få svar från någon som är död. Det är märkliga saker att lära sig leva med att en bra vän, du försökt hjälpa, tagit livet av sig och kanske är detta anledningen till att det i helgen bara är andra gången jag besöker min vän på 12 år. Det är helt enkelt för plågsamt att återigen börja fundera på om jag hade kunnat rädda honom genom att plinga på hans dörr samma morgon som han valde att hoppa från åttonde våningen. Jag stod ju faktiskt utanför hans dörr men tänkte att jag nog kommer väcka honom och jag var faktiskt sen till min lektion på socionomprogrammet, så jag lät bli. Sen funderar jag på om det var hans röst som jag hörde, var det han som skrek efter mig från sitt fönster när jag kom ur porten? Han hade ju ingen balkong och jag vet inte riktigt för jag hade hörlurar på mig, jag lyssnade på musik redan när jag kom ut och jag var verkligen sen. Jag tror att jag hörde  något som lät som skrik efter mitt namn, jag stannade iaf upp och kort senare hörde jag en kraftig dov smäll runt hörnet som fick mig att fundera vad i helsike det var för något men jag bestämde mig för att inte reagera på, det var säkert inget viktigt, jag hade ju bråttom till universitetet.
framkalla-17

Problemet med minnen är att de tenderar att förvanskas med tiden. Jag vet egentligen inte vad som är konstruerat i efterhand men det är likförbannat smärtsamt.

Det här med att det inte är obligatoriskt att leva är en svår sak. Det finns människor som enligt min åsikt faktisk kan vara berättigad till aktiv dödshjälp. Det finns människor som är så pass ledsna och förtvivlade att de inte ser någon mening med att leva och det är till den kategorin min min vän tillhörde. När jag var med honom till läkare för att han var så pass ledsen och förtvivlad att jag ansåg att han behövde mer hjälp än vad jag kunde ge honom så tog läkaren även in mig till samtalet med min vän och frågade mig om jag trodde att han var suicidal. Jag svarade att jag omöjligt kan veta det.  Jag fortsatte och sa att jag hoppas att han säger till mig om han mår så dåligt och tillåter mig hjälpa honom i så fall och sen slängde jag ur mig något som var ett tafatt försök att peppa upp honom genom att säga att vi båda hade ju så mycket roligt att se fram emot så jag såg det som en omöjlighet att han skulle vilja ta livet av sig.  Jag kommer ihåg att han log mot mig och såg ganska road och stolt ut och han skrattade lite så jag skrattade också och gav jag honom en kram där och då framför läkaren som skrev ut någon slags medicin till honom sen gick vi hem igen. Vi bodde på samman våning och han han lovade att inte skulle ta livet av sig, det som någon vecka senare hände kändes just då som en omöjlighet, jag litade på honom och kraften i vår vänskap. Kanske borde jag ha sagt något annat. Kanske borde jag sett vad som var felet; det där otäckt jävla monstret som grodde i honom som vägrade släppa in något som helst ljus och hopp inpå hans varma och godhjärtade inre. Alla dessa meningar som jag börjat med ”Tänk om jag…” förbannar jag än idag. Det är ett gift jag har svårt att få ur min kropp.

Det är rent krasst inte obligatoriskt att leva. Vi äger oss själva så pass mycket att vi bör kunna få välja vad vi vill göra med våra liv. Jag måste dock vara extremt tydlig, jag tycker inte det ska ske livsavgörande beslut av en människa som har ett okontrollerat inferno av känslor inom sig där förtvivlan går före hopp, där alla egenkomponerande nedvärderingar om sig själv går före vänners och familjens syn på verkligheten. Jag ser på självmord som en akut känsloinfarkt och bör likställas med en hjärtinfarkt. Det borde finnas en välfungerande psykiatriakut som har samma prioritet, samma resurser och forskningsanslag som en hjärtinfarkt. Vi är långtifrån där idag. Mind.se gör ett ideellt arbete och försöker finnas för människor med ett inre i okontrollerad brand. Mind släcker bränder och hjälper till att hitta små ljusglimtar, de inger hopp och lyssnar på människor som för tillfället inte kan se, känna eller acceptera att även deras liv är viktigt och värdefullt. Jag tänker att det är en bra sak att Mind finns, rentav fantastiskt men jag tänker också att det är något som ska ligga på samhällets ansvar inte en ideell organisation.

Människors psykiska dåliga mående ökar i samhället, vi jobbar mer och distanserar oss mer från varandra samtidigt som vi har någon slags imaginär tro om att vi kommit fler människor nära genom sociala medier vilket till viss del är sant. Sociala medier erbjuder och skapar grupper för alla slags människor att känna samhörighet i och det är en fantastisk sak. Min invändning är att när vi bara  känner att vi kan vara oss själva bland en grupp människor som vi aldrig eller väldigt sällan träffar i verkliga livet så har vi problem. Det är inte bara framför en skärm, elektroniskt sammankopplat med andra över världens alla hörn, som vi ska kunna få vara oss själva det är också i mötet med andra människor där vi är så när varandra att vi kan få en kram av vederbörande inom loppet av en sekund. Vi behöver alla känna oss bekräftade och sedda och ha modet att blotta våra innersta väsen med allt gott och ont som det innebär och fortfarande känna att vi är okej. Jag hävdar innerligt att detta är något som vi måste fortsätta värna om i framtiden.

I en värld där det bevisligen inte är obligatoriskt att leva och svaret på vad det egentligen innebär att leva och varför man ska leva är svårt att svara på så har vi enorma utmaningar framför oss. En människa med känsloinfarkt behöver alltid hjälp, snabbt och effektiv och då menar jag inte bara på ett medicinskt plan utan och även på, eller framför allt, ett psykologiskt plan. En avliden person efter en känsloinfarkt lämnar människor efter sig som genomgår en resa som är individuell och jag tror inte jag är allt för djärv när jag antar att den resan innehåller en hel del lidande och stor sorg. Jag blev tvungen att lära mig att det inte är obligatorisk att leva även om jag med hela mitt hjärta fortfarande önskar att det fanns något slags tvångsincitament gentemot min vän för jag vill fortfarande se honom, prata med honom och krama honom. Det sista minnet jag nu har av honom är när jag rör vid hans iskalla livlösa ansikte på bårhuset.

Det här är till er alla som drabbats och drabbas.
Du är aldrig ensam om att vara ensam.
Kärlek är det som uppstår när vi följer ömsom leder den andre tillbaka till sig själv. Inte till den vi vill att den ska vara utan till den människa den egentligen är.
Ta hand om dig.

Något nytt

januari 18, 2015 / / Inga kommentarer

Den här gången kommer du inte kunna gå hem. Livet tar en u-sväng. Önskvärt är det inte och återigen skapas nya kulisser,  livets statister försvinner och oprövade dyker plötsligt upp. Allt som oftast känns det som att hjärtat inte kan bära mer och naturligtvis är det inte sant för du tillhör något, du har en plats här. Faktum är att du tillhör något nytt eftersom slutet på det allt, förutom döden är början på något nytt. Det som blixtrar och smäller är inte världens undergång utan det är ett fantastiskt fyrverkeri av möjligheter. Någon gång kommer du hitta dit, du kommer att bli ihågkommen.

Andas, känn hjärtat slå och kom ihåg att det finns inget mod utan uppebar sårbarhet och därmed också rädsla.  Jag tror att ett gott liv kräver mod trots insiktsfull förtvivlan.

Ett brev till hjärtat

juli 20, 2012 / / 10 kommentarer

Hej mitt kära gamla hjärta!

Hur är det med dig? Är du kvar där innanför min bröstkorg?  Jag är orolig för jag har inte hört något från dig på länge. Känns knappt att du slår längre. Den där muren som jag byggt för att skydda dig kanske har blivit lite väl massiv. Du förstår väl att den är där för att jag vill skydda dig? Jag har i princip använt varenda sten jag hittat för att muren ska kunna stå emot allt som riskerar att skada dig.  Du är verkligen säker där inne men jag är orolig för att du knappt kan slå dina hjärtslag längre. Du är det viktigaste jag har och jag vill aldrig mer se dig sårad eller skadad jag vill ha dig kvar men du har varit instängd väldigt länge nu.
Jag måste erkänna en sak. Jag vill inte vara ensam längre, jag vill hitta ett hem som jag kan dela med dig. Jag skulle vilja riva muren och låta dig plusera så där kraftigt som bara du kan. Det var så länge sedan som jag gav bort dig till någon och jag tror det skulle göra oss båda gott för visst har vi växt när vi älskat. Varje dag har jag lagt på ny sten till vår mur och du har inte behövt oroa dig för att gå sönder men du har inte heller pulserat som du behöver för att leva länge.

Kära gamla hjärta. Du är sanslöst viktig för mig men jag förstår nu att inget varar för evigt, inte ens du. Vi behöver varandra du och jag. Jag har beslutat att riva muren och utsätta dig för fara. Med största sannolikhet kommer du fara illa men så länge du slår kommer vi att överleva och du är i min bröstkorg så du kommer aldrig gå sönder. Du kommer att fara illa men aldrig gå sönder. Så var inte rädd. Det finns inget som kan skada oss så allvarligt att du slutar slå. Tyvärr kommer allt till vägens ände, även du och jag. Slår du dina hjärtslag som du ska så kommer du inte vara ledsen när allt tar slut och så länge du är lycklig så är jag lycklig.

Det kommer att bli en fantastisk resa. Jag gissar på att du inte är redo och om det är till någon tröst så är inte jag det heller. Vi har varandra och i det känner jag mig stärkt. Vi klarar vad som helst, du och jag.

Håll i hatten nu blir det åka av!

Det vilda livet

juli 6, 2012 / / Inga kommentarer

Många av oss har blivit vårdslösa genom att leva ett vilt liv och ständigt jaga en lycklig framtid. En dag kommer vi att avslöja sanningen. Vi kommer att se att många dör innan de ens kommer fram till lyckan. Någon gång kommer sanningen fram. Sanningen att vi alla kan förlora allt, bli en skugga av oss själva med livslös ansikte som mötande medmänniskor antagligen glömmer bort eller inte ens lägger märke till. Många av oss får någon gång i livet ett inre som står i okontrollerad brand. Den elden går att släcka men endast av den som bär det inre eldinfernot. Det går att börja andas, börja känna igen och skaffa sig tillräckligt stora bandage för hantera alla känslomässiga blödningar och det går att älska förbehållslöst och därmed släcka bitterheten. Det går!

För det är du som skapar allt. Eftersom du är skaparen så kan du också skapa något nytt, något bättre. Avslöja sanningen innan du dör, avslöja den nu. Tiden är knapp, den här dagen kommer aldrig mera tillbaka.

En titt på motståndaren

juni 18, 2012 / / Inga kommentarer

Ibland får jag intrycket att jag för en ojämn kamp emot den mäktiga motståndaren allt och livet när jag i själva verket bara möter mig själv.

Det uppstår ofta när allt i livet på sin höjd är ett ”jaså” och alla människor talar sanningar men det är inget nytt för du har hört och avfärdat allt. Det är när det känns som att alla vägar leder till en vägg. När orken för att kämpa för länge sedan försvunnit och allt är svart och tankarna alldeles för många för att kunna sorteras och hanteras.

Det är då energi läggs på att försöka hitta någon eller något att skylla på, slå eller övervinna i en duell. Tittar jag på mig själv så upptäcker jag att allt som oftast är det endast en själv man möter i dessa kamper. Jag är övertygad om att vi i extremt svåra stunder i livet inte ser att motståndaren endast består av en själv. Det finns ingen som vi kan skylla på eller ens lägga ner vår energi på för i slutänden måste du titta dig själv i spegeln och finna att den tuffaste motståndet är det du som står för. Det spelar ingen roll hur orättvist livet är eller hur illa behandlad du blivit, det är du själv som måste hitta vägen ut. Jag tror att vi själva erbjuder det största motståndet och det är en väldigt svår sak att hantera. För hur vinner man över sig själv och går vidare när man hela tiden springer in i samma vägg som är fylld av sprickor från egentillverkad dumheten och/eller andras tillsynes fruktansvärda svek och illdåd emot en?

Jag tycker jag ser det hela tiden. Människor vill lägga sina problem utanför sig själva, jag är definitivt inget undantag. Tankar som t.ex. om hen bara kunde göra sådär eller om hen bara kunde vara lite mer av det där eller om jag bara fick det där osv. är att externalisera problemet. Det finns någon slags koppling till att våga släppa taget som jag skrev för snart 5 år sedan. Att släppa taget har jag kämpat mycket med och ju mer jag fortsätter att kämpa med det så blir det allt tydligare för mig att det endast handlar om mig själv och mina egna problem. Så när jag vägrar släppa taget så är det inte av kärlek till någon annan eller någon slags svårighet som någon skapar (vad som helst egentligen) utan det handlar om någon obeskrivbar kärlek till mitt eget helvete som jag inte vågar släppa taget om. Jag tror att alla mer eller mindre har samma problem. Varför det är så går att förklara genom vända sig till teorin. Systemteori, sociologi och transaktionsanalytisk psykoterapi är det som ligger mig varmast om hjärtat och jag skulle kunna ösa ur mig teorier om varför det är så men vad ska det egentligen hjälpa? Varje del av våra känslor är unika med vår egen signatur och behöver hanteras därefter. Utifrån det jag lärt mig teoretiskt så hävdar jag i sten att motståndet ligger helt och hållet hos oss själva.

Var snäll emot den här motståndaren, tydlig och framför allt modig, ärlig, kärleksfull och respektfull så kommer du att kunna hitta nya vägar att gå på. Inget av det här kommer utan ett aktivt beslut och en ärlig förståelse för att misslyckande och kris är del av kampen mot din största och värsta motståndaren du någonsin kommer att möta.

Jag har börjat titta mer på min motståndare och jag gillar verkligen inte vad jag ser. Många saker skrämmer mig och det som kan göra mig extremt ledsen är hur ofta han vinner och stoppar mig från att utvecklas. Du har en du med, hur ser din ut?

 

Meningen med livet är att vara rädd

mars 15, 2011 / / 1 kommentar

Hade turen att få lyssna lite på Tilde Björfors på P1 för ett tag sen. En väldigt fascinerande kvinna som öppnade upp min slumrande själ. Hon säger att det är meningen att vi människor ska vara rädda och att vi inte är övermänniskor utan vi misslyckas, ofta dessutom, och vi har också massor av svagheter. Detta fastnade i min hjärna. Jag ser samma saker som Tilde Björfors. Vi människor är rädda för att misslyckas, för att vara ensam, för att inte duga, för att inte har kontroll, för att inte veta vad som ska hända och att säga att man älskar någon med risken att inte få det tillbaka. Jag tror att vi alla är rädda för det här. Vi undviker riskerna men när vi tar risker så öppnar sig oftast en ny värld. Att kasta sig ut i det okända kan med andra ord vara uppfriskande.

Eftersom jag är så upptagen med min egen separation så tänker jag mycket på relationer mellan människor och framför allt parrelationer så jag börjar koppla ihop separationer och tanken om att meningen med livet är att vara rädd. Jag läste på skilsmassa.eu om 101 fördelar med att vara singel och får nu en tanke om att vi människor efter ett tag  blir rädda när vi lever i ett förhållande. Vi blir rädda att vi inte är fria att göra vad vi vill i en parrelation och därför måste vi fly, slå sönder det som är runt oss för att känna oss fria för att se ljuset, det underbara okända. Som första punkten i 101 fördelar med att vara singel står det att läsa: ”Du är fri och kan göra allt du vill utan att ständigt visa hänsyn till en partner” och som nr två: ”Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete för att du tänkte på dig själv först!”. Jag har aldrig sett mig själv som någon fångvaktare i en relation och inte heller har jag sett min partner som en fångvaktare. Sen undrar jag  varför det är så himla dåligt att tänka på sig själv när man är i en parrelation? Ingen kan väl påstå sig ha tänkt: ”Från och med nu är det fult att tänka på sig själv” när man kliver in i en ny härlig kärleksrelation? Så varför står ovanstående som första respektive andra punkt i fördelar att vara singel.

Borde inte en relation vara att man är fri att göra vad man vill? Det är en väsentlig skillnad på parrelationen och föräldraskap.  Föräldraskap innebär mycket tvång för du måste ta hand om dina älsklingar. Parrelationen däremot är inget tvång utan någon vi tar hjälp av, njuter av och respekterar men det innebär inget fängelse. Av någon anledning så verkar det ha blivit det och att då koppla tillbaka till Tilde Björfors resonemang så funderar jag på om inte skilsmässa/ separation är det ultimata sättet att kasta sig ut i det okända att ta en risk, att utmana sin rädsla och därmed känna att man lever. Vi människor, särskilt svenskar, lever tryggt. Vi har våra försäkringar, vi har våra säkra bilar, säkra barnvagnar, hjälmar, sjukvård, hus det finns helt enkelt alltid något som motverkar vår rädsla. Vi tar helt enkelt inte så mycket risker i livet längre. Vi är alltså inte så genuint rädda av oss och därmed tappar vi, om vi ska gå på Tilde Björfors linje, en del av meningen med livet nämligen att vara rädd. Har man levt tryggt i en relation som två och visat och fått en massa hänsyn i relationen och identifierat sig tydligt som ett par så är det jävligt otäckt att kasta sig ut sig själv i mörkret och för den som inte valt att separera är den ännu värre men de båda lever och uppfyller en del av meningen med livet. De utmanar sin rädsla.

Att släppa taget om sin partner har jag skrivit om tidigare och det är verkligen ingen lätt uppgift. Men jag börjar tro att det är en absolut nödvändighet att göra det medan man är i en relation. Annars bli någon i relationen inmålad i ett hörn och känner efter x antal år sig tvungen att kasta sig ut i det okända. Rädslan att släppa taget i en relationen när allt är bra, där kärleken blommar och allt fungerar klanderfritt är nog större än vad den är när allt känns skit. Så ur den aspekten så borde vi känna att vi lever på ett annat sätt. Föräldraskap innebär tuffa tider för individen i det individualistiska samhället vi lever i men barn förväntar sig inte att man ska ge upp hela sig själv för de ska bli uppassade utan det är oftast vi vuxna som skapar den stressen. Överlever skilsmässobarn varannanveckaschema mellan föräldrarna så överlever de också att man som förälder lämnar konstellationen som skapats för en tid även fast man är tillsammans. Det finns en spärr som gör att vi inte gör sånt och den förbannar jag.

Jag kommer ihåg i en tidigare relation hur jag sa att jag inte kunde lova henne att jag stannade kvar i relationen om hon åkte till Australien ett halvår. Det gjorde henne förtvivlad och hon åkte inte. Såhär flera år senare så kan jag säga att jag borde ha sagt: ”Åk du jag väntar här. Jag kommer sakna dig. Får jag komma och hälsa på?” Men jag gjorde inte det för jag ville att hon skulle älska mig. Inte springa runt i bikini i Australien. Jag ville att hon skulle vara med mig och för att jag såg inte hur jag skulle kunna åka till Australien även fast jag ville. Jag är definitivt inte ensam om att hålla på med sånt i en relation. Vi människor håller på med sånt här i relationer hela tiden. Med vilken jävla rätt? Vi har inte rätt men vi gör det ändå för att vi blir rädda för en massa skit vi inte kan kontrollera. När vi sen har har tröttnat på att inte kunna självförverkliga oss själva så letar vi anledningar och där står det självklart en partner som inte heller har förverkligat sig själv och symboliserar allt relationen står för. Så det är inte konstigt att människor slår sönder allt de har.  Det finns ju ingenting där förutom möjligtvis ett snyggt hus. Människan måste känna att den lever och rädsla är en del av det och att inte veta hur man ska klara sig ensam gör en rädd. Därför väljer många att separerar sig från den relation man har, som man är den del av för att hitta tillbaka till sig själv. På ett sätt ett sundhetstecken men allt för ofta så gör man samma misstag igen. Det tragiska är att vi lär våra barn exakt samma beteende. Dom kommer inte ha en chans att se på livet på något annat sätt för allt de ser är separationer som en del i att leva livet, vilket är exakt det vi gör idag. Ingen höjer på ögonen när någon säger att han/ hon går igenom en separation.

En del av meningen med livet är att vara rädd, acceptera det! Ta alltid ansvar för dig själv trots att du har förpliktelser som t.ex. barn. Det finns inga hinder för dina behov det handlar bara om att tänka utanför boxen vilket jag vet är ovant och dessutom otäckt  för vad ska vännerna på facebook säga? Men det är det som liksom är hela poängen, det är en del av livet att kasta sig ut i det okända och tänja gränserna precis som Tilde Björfors Cirkus Cikör.

Jag har börjat skiva en lista på saker som är bra med en relation. Jag har inte kommit så långt men det här är de fem första:

  1. Du behöver aldrig mer ha dåligt samvete eller vara rädd för att du tänker på dig själv först. För du har en som älskar dig och accepterar allt du vill göra.
  2. Du är fri och kan göra allt du vill utan att känna dig egoistisk och i behov av att betala tillbaka på något sätt för att du är i en relation som bygger på att leda ömsom följa varandra tillbaka till er själva. Inte till den någon annan vill att ni ska vara utan till den du/din partner egentligen är.
  3. Allt din partner gör kommer vara en prövning för dig och du kommer att bli rädd för att bli lämnad. Men frukta inte.  Det är del av livet att vara rädd och du kommer att uppleva saker du aldrig trodde du skulle få uppleva om du tillåter din partner att bli den hon/han egentligen är.
  4. I en relation har du alltid möjligheten att göra saker för dig själv för ni har den ekonomiska tryggheten som det innebär att vara två.
  5. Du har alltid någon som tar hand om dina barn om du behöver komma bort en stund.

Ibland så träffar man inte rätt i sitt kärlekssökande men idag skiljer sig människor som aldrig förr. Jag tycker inte man ska sluta fråga sig varför det är så. Jag börjar så sakteligen bli övertygad om att det jag har skrivit är det absolut viktigaste att ta tag i för vi vill ju trots allt leva med någon. För att göra något så måste vi trotsa  vår rädsla. För att trotsa vår rädsla måste vi ha mod och för att ta sig mod så måste vi vara i kontakt med våra känslor och för att vara det måste man ha ett lugn och en kontakt med sig själv, sitt hjärta men det är svårt. Reklamen vi bombas med, facebook och alla husbyggarprogram får oss att jobba hårt så att vi kan jaga saker och status vi egentligen inte behöver. Vi har egentligen ingen mening med livet förutom just detta vilket inte är någon mening i sig. Vi måste sluta leva efter en dröm som vi själva inte har skapat vi måste skaffa våra egna. Inget av det här är kärnfysik men det handlar om något stort, något viktigare än allt annat det handlar om våra liv, hur risker kan bli möjligheter. Vi har alltid ett val och vi kan välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona som vi kan bära på våra huvuden fullt synligt. När vi visar upp den kan vi också putsa den och förfina den men vi kommer aldrig bli av med den helt för vi är inte perfekta vi är människor med alla dessa egenskaper och varför inte visa upp dem lika stolt som alla saker vi är duktig på? Idag har jag insett att en del av livet är att jag aldrig kommer att bli perfekt och att min rädsla är en del av mitt liv som jag behöver fortsätta leva i och stolt bära som vilken annan del av mig. Jag skiljer mig inte från någon annan på det sättet för ingen kommer att bli perfekt så jag kan se att livet skulle bli lättare om vi såg varandras fel och brister och samtidigt sa: ”Vad fin du är”. För den insikten är jag tacksam men jag är också rädd, rädd för vad du ska tycka när jag visar upp mina tillkortakommande.
Nu ler jag, för jag inser att jag lever.

Avsluta med att lyssna på Rebekka Karijord – Wear It Like A Crown.

Tack för att du orkat läsa allt! Det är verkligen inte vanligt att folk orkar läsa så mycket 🙂

Att våga

mars 23, 2010 / / Inga kommentarer

Bob Hansson, som har blivit min nya husgud, skriver att det FINNS tillräckligt med kärlek i världen. Jag ler när jag läser hans text och kan inte annat än att hålla med Bobs påstående om att det det egentligen inte finns någon brist på kärlek, vi har det inom oss, vi visar inte kärlek. Jag tror det handlar om det viktiga modet som jag tjatat om. Är man kär så ska man köra på och visa sin kärlek, blir personen ifråga bortskrämd så är det ändå inget att ha. Jag tror inte på kärlekens obligatoriska spel för jag tror det är en social konstruktion, något påhitt av rädda människor som inte vågar. Vi är alla unika kärlekstörstande varelser som börjar komma bort från allt väsentligt för att vi inte vågar lita på våra inre behov.

Efter snart ett års vila och stampande i långa funderingar kring vad livet går ut på och vad den här sidan ska användas till så är jag tillbaka för att fortsätta skriva om det som berör mig. Förhoppningsvis så blir det lite oftare än tidigare.

Birro i gungning

september 26, 2008 / / 3 kommentarer

Jag följer egentligen bara en blogg och det är Marcus Birros. Jag har faktiskt tidigare hyllat honom och även fått en liten påhälsning från han själv vilket gjorde mig glad. Nu blir jag lite förbryllad när jag läser hans senaste inlägg. Det är en skenande känslostorm som rider iväg i en, vad han själv kallar en ärlig blogg. Jag tvivlar inte på det, men jag är däremot orolig för honom. Dom nästan 50 kommentarerna består av en frän mixad legymsallad som Marucs Birro försöker svara på och tacka för efter förmåga. Jag vet inte riktigt vart det leder någonstans. Marcus verkar förnärmad och sårad och det oroar mig.

Den här dagen som jag syftar på verkar ha fått en överdjävulsk början för en stressad trött själ som utan skyddsnät ihärdigt fläker ut sig samtidigt som han försöker se till att inte falla pladask och bli en blöt fläck på golvet. Det krävs en jävla massa mod för att vara just Marcus Birro. Okej, hans brorsa har vunnit ett pris och han har säkert skitlätt för att få barn också. Så kan det vara i livet och ingen har sagt att det är särskilt rättvist. Marcus har dock något som är värt mycket mer än alla priser i världen. Jag är av den åsikten att det mod som är att betrakta som det största modet är det som människan gör trots insiktsfull förtvivlan. Jag tycker att det är just det som Marcus gör. Han gör något trots vetskapen om att allt faktiskt kan gå helt åt helvete. Ta bara detta med deras tredje försök att skaffa barn. Trots att allting till det yttre verkar gå bra för för honom så kan han visa att han kan vara riktigt låg och deppig. För mig är det mod. Det finns så mycket mer som Marcus gör som visar på exceptionellt mod, något jag tycker är unikt och väldigt positivt och det är antagligen därför jag bemödar mig med att skriva något om detta.

Detta är inte alls menat som ett påhopp på Marcus personligen då detta endast är min egen personliga åsikt och jag kan mycket väl ha fel och gå alldeles för långt i mina antaganden och funderingar. Skulle det vara så ber jag om ursäkt redan nu. Det är inte direkt riktad till Marucs Birro men jag har ju förstått att han faktiskt har varit här och läst det jag skrivit. Jag skriver detta för att jag är orolig. Orolig över att Marcus Birro ska bli uppäten av människor som har sina egna bekymmer och sina egna åsikter. Människor som han själv faktiskt inte känner. Han visar i sitt inlägg en sårbarhet och även ett genuint behov av att få tröst. Han försöker inte dölja att han efter lite distans till saken skäms och erkänner att han måste jobba med sin självbild och självförtroende. Han skriver också att bloggen just nu slår rekord i ärlighet. För mig handlar det om att Marcus lilla djävul på axel pratar för honom allt för ofta. Denna lilla elaking verkar sitta tryckt på hans axel och gör sig hörd då och då bara för att se till att Marcus inte blommar ut allt för mycket. Det finns för mig inga som helst tvivel om att det karriärmässigt gå bra för Marcus just nu vilket jag anser att han rättmätigt förtjänar. Det finns ändå något som gör att han känner sig som regnet i solsken och en ynklig liten daggmask ej värd att uppskattas. Det är tråkigt att läsa och för mig handlar det om hans demon på axel som tynger honom, som vägrar släppa sitt grepp och sin makt om honom. Han är ingalunda särskilt unik med detta lilla monster vid sin sida, snarare tvärtom men han är ganska ensam om att frikostigt låta honom komma till tals offentligt. Marcus skäms inte för dessa känslor som finns inom honom och för det kan jag inte nog visa min uppskattning. Det är för mig intressant vad som händer och det här är min egna lilla personliga analys om vad som händer och som egentligen skulle kunna handla om mig eller någon annan.

För varje framgång och för varje nytt kontrakt som inbringar mer pengar och status meddelar Marcus omgivningen och sig själv, att Marcus Birro faktiskt är en väldigt viktig person. Detta starka meddelande till sig själv medför också att den bisarra skuggfiguren på axeln börjar förtvina. Tyvärr så är mannen på axel begåvad med massor av dåliga egenskaper som påverkar Marcus negativt. Förmågan att förminska och ta udden av vackra positiva saker vill inte på något sätt försvinna utan en rejäl kraftfull kamp där lägsta målsättningen är att försvinna med stor dramatik. Jag tror inte att det en medveten process men det är i allra högsta grad ett mänskligt beteende som vi alla dras med.

I och med detta så vill jag påstå att Marcus uppvisar mer mod än han själv verkar medveten om. Han har faktiskt möjlighet att ta bort ogenomtänkta inlägg, han har möjlighet att ta bort korkade kommentarer och har makten att när som helst införa en större självcensur. Han gör det inte. Han erkänner t.om. att han måste börja arbeta med sin demon som egentligen inte är mer än en dålig dag men som får mycket utrymme i hans liv just nu. Jag vet att jag någonstans har läst att han är medveten om att han med sitt skrivande stundtals sticker ut hakan så långt att han faktiskt ber om en käftsmäll. Nu börjar dom komma, käftsmällarna. Det är inte vackert, det är inte kul och det är smärtsamt över alla gränser. I boken ”Du är Christer Pettersson du också” blir Marcus Birro i slutet av boken intervjuad och en fråga är vad hans skrivande handlar om och han svarar: ”– Ja… vad handlar skrivande om? Om tröst, förlåtelse, förlåtelse, om att ha en historia att berätta, om att rikta ljuset dit man kanske är livrädd att rikta det.. Mitt skrivande handlar nog inte om så mycket, det är mest ett inre behov, en fullständig och livsavgörande nödvändighet som blivit mitt jobb. Eller… klart som fan att det handlar om nåt. ”
Jag tänker att det där uttalandet talar för sig själv och jag tänker fortsätta citera Marcus Birro när han svarar på frågan hur han ser på sitt skrivande ur samma nämnda bok: ”- Jag har en hopplöst förlegat syn på i stort sett allting. Jag hänger inte med… skratt… jag ser på mitt skrivande som ett kall… där är jag obotlig romantiker… men tiderna nu… jaa… dom vill inte veta av sånt där… trams… men så är det. Jag har lovat att vara trogen mitt kall. Det finns så många människor som gör avkall på sin talang, som snackade vitt och brett om den stora boken, den första plattan, om att bli den nya tidens största skådis och sen hände inget… jag ser på mitt skrivande som en rörelse framåt… som en förklaringsmodell… som något att hela tiden hålla i träning. Jag vill bli bättre, hitta nya historier, nya människor, nya platser… skrivandet är ett kall som är större än vad jag är.. jag gör mitt jobb och försöker varje dag göra det så gott jag kan… i grund och botten är nämligen skrivandet ett hantverk, som det inte går att schackra med… eller det är klart det går. Det går att schackra med allting i dag… med det måste finnas något, ett värde, som är större än allting annat, större än tidens gång, tillfälliga strömningar, människor, ja allting. Jag hoppas att mitt skrivande kan vara ett sånt värde, och att det kan ha ett värde för någon läsare också givetvis. ”

När man som Marcus faktiskt lyckas beröra på alla möjliga och omöjliga sätt så finns det en stor risk att människor sätter en stämpel på Marcus som han aldrig önskat sig. Av någon anledning vill jag dela med mig av vad jag tror att Marcus behöver göra och jag tänker göra det ogenerat för jag kan inte nog poängtera att det skulle kunna ha varit jag eller någon annan. Det Marcus Birro behöver göra är att inte jobba ihjäl sig i tider av makalös stress och press som han faktiskt har utsatt sig för genom han och hans sambos beslut att försöka skaffa ett barn trots alla otäcka odds emot dem. Han behöver ta hand om sig själv mer och inse att allt han gör provocerar och skapar känslor hos människor. Jag önskar att han kunde le lite åt de elaka kommentarerna och säga ”nej tack” till det han inte vill ha. Jag skulle vilja att han säger till sig själv och till alla som kommenterar hans blogg: ”Tack för era kommentarer. Vissa gillar jag, andra gör ont som fan att läsa men jag tänker inte be om ursäkt för något som jag känner under en dålig dag. Vill du inte läsa så är det okej för mig. Vi har alla rätt att känna och tycka något och eftersom jag valt att vara en offentlig person så kommer jag också stå ut med att vissa av er inte kommer att gilla mig. Men tvivla aldrig på att jag, som du, har rätt till känslor och därmed också rätten att uttrycka dem. Det är bara känslor men det ger per automatik ingen rätt att kalla mig patetisk.”

Marcus om du nu läser detta så kan jag bara uppmana dig att stå på dig och att inte släppa alla känslor på en blogg om du inte är beredd att ta smällarna som kommer att komma. Människorna idag har inte riktigt kommit dithän så att de kan förvalta gåvan att kunna ge och ta emot ovillkorlig kärlek och empati. Det är paradoxalt och konstigt vilket medför att ditt arbete är än mer viktigt och välbehövligt. Står på dig!

Jag inser nu när jag skriver att Marcus Birro gör allt det där som jag själv skulle vilja lyckas med. Tyvärr har jag inte riktigt modet att stå för allt jag vill säga. Jag är otroligt rädd för vad folk ska säga och tycka om mig som person och där har du min demon på axeln. Han vägrar låta mig våga stå för något jag tror på, han håller mig fast i tankar om att jag inte är tillräckligt duktig eller klok nog. Han ser till att ett misslyckande svider mer än 1000 lyckade bra saker. Som ni förstår så är försvarstalet ovan inte så mycket Marcus försvarstal utan mitt eget. Det är väl kanske en bit på vägen, eller så är det inte det.

Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på sin sak medan de kloka så fulla av tvivel. Att vara klok gör inte saker och ting lättare utan tvärtom mycket svårare. Därför kommer jag tillbaka till det som kanske är det allra viktigaste: Det gäller att ha mod trots denna otroliga förtvivlan och förtröstan att, trots vetskapen att det jag gör nu kan få ödesdigra konsekvenser för mig som person, göra just det där som man är rädd för. Går Marcus under jorden nu så tappar vi något unikt och de stora förlorarna är inte Marcus själv utan vi, som inte kunde låta honom få vara ledsen och deppig när han behövde det. Misstolka mig inte nu för alla negativa människor står inte att beskylla för allt utan Marcus är också själv ansvarig för vad han låter sig påverkas av. Vi bär alla ansvar för oss själva och vi skulle alla behöva peta ner vår demon från axeln och stampa på honom tills han inte längre finns.

För mig kommer Marcus Birro alltid vara okej trots att jag inte håller med om allt han säger. Marcus Birro är i mina ögon en sann hjälte som det finns alldeles för få av. Måtte han aldrig göra avkall på sin vision och sin egen högst anmärkningsvärda talang.

© 2024 Känslan.se

Tema av Anders Noren — Upp ↑