Kategori: Att vara pappa

Citat – Haim Ginott – Att prata med barn

Ett barn har rätt till sunda budskap från vuxna. Det sätt som föräldrar och lärare talar på med barn hjälper dem att förstå hur de borde uppleva sig själva. Vad vuxna säger påverkar barnens självaktning och värde i deras egna ögon. I stor utsträckning avgör den vuxnas språk barnens öde. Föräldrar och lärare måste göra sig av med det vansinne som så lömskt finns dolt i deras vardagsspråk. Budskap som säger åt barnet att misstro vad det uppfattar, förneka sina känslor och tvivla på sitt eget värde. Det förhärskande så kalla ”normala” pratat gör barnen galna. Att klandra och få barn att skämmas, att predika och moralisera, att beordra och hunsa, att förmana och anklaga, att förlöjliga och förringa, att hota och muta, att ställa diagnoser och göra förutsägelser – de teknikerna gör barnen brutala, vulgära och avhumaniserade. Mental friskhet kommer först när vi litar på vår egen inre verklighet, och en sådan tillit lär man sig bara genom verkligen kommunikation.

Haim Ginott
Från Leo Buscaglias bok
Leva Älska lära

Att vara borta – En liten text om utmattningssyndrom

Här på Känslan har det inte hänt något på väldigt länge.
Lite synd faktiskt men jag tänker så sakteligen försöka skriva mer här från och med nu. Som vanligt så är du välkommen att skriva här om du vill. Bara att kontakta mig om du känner för det på kanslan@gmail.com. Jag vill att du ska veta att det är okej att skriva om allt som har med livet att göra. Jag tror att det alltid finns någon slags koppling till våra känslor i allt vi gör tycker och tänker. Det Känslan handlar om är att ha modet att uttrycka just känslor och genom det modet låta andra få chansen att kanske lära sig något eller iaf tänka något vilket i sin tur kan skapa någon slags förståelse. Jag är tämligen övertygad om att vi alla vill känna oss förståda och det kan vi bara göra om vi är ärliga med oss själva och att det bara är när vi lyssnar ordentligt på varandra som vi kan förstå varandra. Jag tror starkt att förståelse är kärlekens andranamn. För att göra den här sidan mer aktiv så behöver jag dig, så snälla tveka inte.

Jag har varit borta länge från känslan och det är inte det enda jag varit borta ifrån jag har också varit borta från mig själv.  Ett tag kunde jag inte  läsa en rad och än mindre få ur mig någon slags text. Faktum är att det var svårt för mig att ta mig upp ur sängen och att klä på mig och komma ihåg minsta lilla grej. Jag jobbade sönder mig och blev sjukskriven i mitten av november 2016. När det var som värst så lyckades jag ta mig upp för att lämna barnen på skolan och sen låg jag i sängen tills barnen skulle hämtas och så mäktade jag med att rodda allt tills de somnade och så gick jag och la mig igen. Ibland kunde jag inte sova så då satt jag uppe oförmögen till att göra något vettig. Allt jag glömde göra under denna period var helt otroligt. Jag kunde glömma att jag lagade mat om telefonen ringde när jag höll på med maten jag var också konstant stressad och nervös över allt och kunde bli bottenlöst ledsen utan att egentligen kunna sätta ord på vad det var jag var ledsen över. Det var en otroligt hemsk period i mitt liv och jag kan inte säga att jag är fri från den än men jag mår mycket bättre nu.

Långt innan var jag redan förlorad, borttappad i en slukande sörja som jag krampaktigt kämpade med att hålla mig flytande i. Till slut gick det inte längre och jag trodde faktiskt att jag skulle dö. Med två starka panikångestattacker och andra svåra utmattningssymtom som yrsel, dålig syn, otroligt dåligt minne och  ingen sömn så tog livet tvärstopp. Jag har blivit tvungen att ta mig upp ur min sörja, lära mig att inte hoppa i den slukande sörjan igen och samtidigt hitta ny mark att stå på. Jag har gått igenom faser och symtom som en person med utmattningssyndrom verkligen har.  Det har slagit mig att det är otäckt många som drabbas och att det är alla slags människor. Läsa gärna Niklas upplevelser, tankar och funderingar. Det är naturligtvis olika för alla individer men många saker har jag märkt att vi har gemensamt och jag har funderat på om det ens är värt att dela med mig av min historia. Det är viktigt att poängtera att jag är man, och det är väldigt många kvinnor som står för ökningen av antalet sjukskrivna med utmattningssyndrom. Jag kom fram till att det minsta jag kan göra är att dela med sig av min historia så här kommer  min historia.

Jag hävdar att jag drog på mig mina bekymmer och att jag tappade bort mig själv långt innan jag blev sjukskriven. Stress och egenkomponerad press med alldeles för lite möjligheter till återhämtning där ett verksamhetschefsjobb erbjöd jour dygnet runt i månader i sträck, jag trodde jag var tvungen för att det skulle fungera. Naturligtvis en otroligt naiv och högfärdig tanke men det resulterade tillslut i att ringde inte jobbet så ringde jag jobbet på helgerna för att kolla läget mest för att försöka få någon slags koll på min tillvaro och det fanns någon slags tanke att jag kanske kunde få sinnesfrid om jag ringde och ”låg steget före”. Det fanns starka varningssignaler och min omgivning såg tydligt alla dessa. T.ex. på semestern satt jag i jobbtelefonen mer än vad jag hade semester. Lägg till en hel del egen nedvärdering av mig själv som person tillsammans med tajt ekonomisk situation och du har hittat anledning till att jag hamnade där jag hamnade. När jag tittar tillbaka så är det fantastiskt hur mycket jag prioriterade bort för att orka med att jobba för att orka svara i telefonen på kvällar och nätter osv. Den välvilliga höga ambitionen som nybliven verksamhetschef, de fantastiska klienterna vi skulle jobba med som som behövde så mycket och min egen vilja att göra rätt och förhoppningsvis bra saker fick gå före alla slags rimliga gränser för vad som var en lagom arbetsbörda.  Jag tänkte att det var precis så det skulle vara att vara verksamhetschef. Det var ju såklart fel.

Långt innan den där novembernatten då jag vaknade med bröstsmärtor som jag trodde var hjärtinfarkt som jag skulle dö av sov jag otroligt dåligt och dagligen begick jag våld på mig själv och ignorerade mina behov. Jag kan nu se hur jag långt innan var frånvarande, borta från allt t.om från mig själv, från mina söner och allt som krävde någon slags närvaro i nuet. Jobbet gick ju inte alls så bra men all min kraft gick åt att orka med jobbet och vardagsrutinerna vilket knappt sköttes på en rimlig nivå.

Många som skrivit om utmattningssyndrom och dess inverkan på deras liv beskriver skam. Skam för att de drabbas, skam för att de inte orka vara med barnen och skam för den ständiga tröttheten som slår till i tid och otid vilket gör en oberäknelig som människa. För mig var och är det otroligt jobbigt att inte orka vara mig själv att inte känna igen mig själv och den här känslan av att vara långsam och trög. Allt det där är påfrestande men det värsta är ändå skammen. Den skam jag känner över att jag inte klarade av att ge mina söner det de behövde att de fick vänja sig vid att jag somnade på soffan eller var tvungen att gå och lägga mig efter maten eller egentligen när som helst är så otroligt jobbigt att hantera. Att mina söner, som är det viktigaste i mitt liv, fick vänja sig vid att jag behövde vila massor, att jag ibland ställde in det vi planerade och att jag inte riktigt hade koll på när saker och ting skulle hända och inte. Jag var där men ändå borta. Den skammen och den smärtan är fortfarande svår att hantera för trots att jag mår mycket  bättre nu så finns många symtom kvar om än i mindre dignitet så är min livssituation fyllt med massor av  skam för saker jag ”borde” klara av men inte mäktar med.

Jag har lärt mig att skam inte är något bra för mig och ändå verkar jag ha väldigt nära till att känna skam och skuld för allt jag tycker att jag misslyckats med. Skam och skuld är dåliga pådrivare för mig så jag jobbar hårt på att hålla dessa på behörigt avstånd. Men det är nu när jag tittar tillbaka som jag förstår hur dåligt jag mått under väldigt många år. Egentligen räcker det med att titta på känslans sporadiska inlägg. Det är en hel del desperation, sorg och frustration i många texter. Någon gång kanske jag ska försöka sammanfatta det. Jag vet inte. Oavsett så kan jag i backspegeln se att jag länge befunnit mig i någon slags vanmakt och frustration över att sitta fast samtidigt som jag försökt jobba hårt och göra det bästa för alla men jag var under långa stunder själv med mina barn tillsammans med heltidsarbete vilket kräver mycket kraft och återhämtning för att kunna orkas med. Jag hade inget av det och därför tog livet en dramatisk vändning.

Den största orsaken till att det har vänt, att det blivit bättre för mig är att jag hade turen som kunde kliva av mitt gamla jobb som jag var sjukskriven ifrån och att jag fick chansen att jobba med något helt annat i ett tempo som jag klarade av. Hade jag inte fått den chansen hade jag nog varit sjukskriven än idag. Jag har också haft otroligt bra stöttning av såväl professionella som vänner men framför allt har jag mycket att tacka mina närmaste och kära.  Jag är inte på något sätt helt återställd. Jag blir ibland galet yrslig och jag är fortfarande extremt lättstressad, har svårt att koncentrera mig och blir ofta väldigt snabbt och oväntat trött och ibland kommer sömnproblemen tillbaka. Symtom som antagligen är något jag kommer att bli tvungen att handskas med under lång tid och kanske för resten av mitt liv.

Jag tror också att jag haft tur för jag har fått tillbaka massor av drömmar mycket tack vare min uthålliga och modiga nya livspartner. Det allra finaste med henne är att jag verkligen känner hur hon hjälper mig tillbaka till mig själv och för det är jag extremt tacksam. Vi träffades innan jag brakade ihop och jag är tacksam att hon stannat kvar när jag mådde som sämst och att hon fanns där och stöttade precis lagom mycket utan att ta över.  Det är inte bara hennes förtjänst att det går så bra just nu utan jag vill ge mig själv creed för mitt arbete med att titta på mig själv och hur jag hittat vägar som jag behövt gå för att börja må bättre men det hade inte varit möjligt om jag inte träffat denna fascinerande fantastiska människa, hon har gett mig hopp på sätt jag aldrig trodde var möjligt. Det fina är att jag på något sätt känner att vi kompletterar varandra och jag känner att vi har något väldigt fint tillsammans.

För första gången på väldigt länge är jag mer närvarande än frånvarande och långt där borta i livstunneln börjar det så sakteliga finnas ett ljus jag aldrig trodde jag skulle se igen. Det är så himla märkligt och fantastiskt på samma gång. Jag lever, älskar och lär mig hela tiden men de sista 10 åren har varit ett rent helvete på väldigt många plan. Det där helvetet har jag väl inte gått igenom på ett särskilt konstruktivt sätt utan det har mer liknat kräftgång men nu så börjar jag känna att jag kommer någonstans. Jag är inte längre borta. Jag är här och det är helt fantastiskt och otäckt på samma gång för den där tröttheten kommer smygande på mig ibland och jag har förändrats så mycket att knappt vet vem jag är mer. Jag lever genom att försöka förstå, älska och lära.

Jag är inte längre borta.

Att fånga ljuset

Min ettårige son har vattenkoppor och jag fick den stora äran att vara med honom idag. Det värsta med vattenkopporna är över nu och han är definitivt på bättringsvägen. Jag bytte blöja på honom efter att vi hade ätit. När han ligger där, halvfärdig, dvs. färdigtorkad halvnaken och ganska nöjd så tittar vi på varandra, han är tyst och så även jag. Vi tittar länge i varandras ögon, så pass länge att jag känner att jag måste göra något. Så jag ler lite extra mot honom. Denna fantastiska rödprickiga pojk avfyrar sitt fantastiska leende tillbaka och stoppar sen in tummen i munnen och viftar lite förstrött med den andra handen att jag ska göra klart blöjbytet. När blöjan är på så stannar jag upp och tittar på honom igen.
Han är trött men har har funnit intresse för ljuset som strimlar genom fönstret och förbi skötbordet. Jag ser hur han rör handen i ett försök att ta på ljustrimlan som ligger inom räckhåll. Han når och för sakta och försiktigt handen fram och tillbaka och jag fascineras över hur mjuka hans rörelser är och hur koncentrerad han är. Jag stör honom inte, det är alldeles tyst i rummet och på något sätt känns det verkligen som att min ettårige son fångar ljuset i sin hand och undersöker, rör vid och på riktigt känner ljuset. Det är vackert, nästan som en saga men ögonblicket tar slut alldeles för fort och livet går på.
Jag försöker ta tillvara på dessa stunder i någon slags insikt i att de aldrig kommer igen. Jag har gjort misstaget att inte vara tillräckligt närvarande i alldeles för många underbara ögonblick med mina två söners mamma och nu hon vill hon inte längre vara nära och jag får inga mer stunder med henne att ta tillvara och spara på. Jag önskar att jag tagit mig mer tid till att bara se, njuta och bidra med min fullständiga närvaro. Det handlar lite om att försöka fånga ljuset, precis som min son gjorde. Det verkar som att vi föds med den förmågan men någonstans påvägen tappar vi den. Det har inte bara jag som haft avsaknaden av detta utan även hon som precis som jag pressar in allt och ingenting i vardagen så att vi glömmer/tappar bort vikten av att vara närvarande, att njuta, att fånga ljuset. När det är alldeles försent inser vi att vi har hamnat i ett mörker och vi måste slå sönder allt vi har för att se ljuset igen.

Jag försöker lära mig av mina söner. Dom är mina läromästare som kommit till mig för att lära mig massor om livet. Dom är en gåva större än allt och det vore ett gigantiskt misstag att inte ta tillvara på varje dyrbar sekund och lära av deras förmåga att vara här och nu och fånga ljuset som finns mitt framför dom och undersöka, njuta och bevara det.

Jag är rik

Jag och mina två söner var och handlade efter att jag hämtat dom på dagis idag. Ekonomin är ganska så jävligt illa ställd så jag stod och vände och vred på champinjonburkarna och svor över att jag inte kunde köpa färska medan min äldsta son sprang runt med sin minivagn och plockade i saker vi inte hade råd med eller för den delen behövde. Då börjar en äldre dam runt 65-75 år och börjar pratat med äldsta sonen och sen med den minsta som satt i vagnen. Sen tittar hon mig ögonen och säger: ”Vilka vackra barn du har. När man har barn är man rik.” Jag blev lite paff och harklade ur mig något i still med: ”ehhehhaaa joo” och höll väl kanske inte riktigt med för jag var ganska less på dom båda just för det ögonblicket då avbröt hon mig och spände ögonen i mig: ”När man har barn är man rik, Glöm inte det!”  Sen vände hon på klacken och gick och klappade på äldsta sonens huvud när hon passerade honom. Jag följde hennes ryggtavla hela vägen tills hon svängde in bakom någon korridor med torrvaror. Min äldsta son tittade på mig och när jag tittade tillbaka så log han sin strålande leende så jag tog upp honom i famnen. Då gav den yngre ifrån sig ett uppmärksamhetsljud och vi båda tittade på honom som då fyrar av ett strålande leende och sen ett illtjut som spränger alla ljudgränser med sitt tinitusskrick och storebror känner sig manad att göra samma sak och folk runtomkring stirrar ilsket på mig. En kvinna runt 40 år stirrar extra ilsket varpå jag ler och säger: ”Ser du hur rik jag är?” Varpå hon blir lite förnärmad och slutar stirra. Jag och mina söner tar oss tid att bara skratta och vara med varandra mitt på Willys vid champinjonerna som jag glömde köpa.

Visst är jag rik. Jag har något inga av er andra kommer att ha. Jag har mina två söner. Deras kärlek till mig och min kärlek till dom skapar något större än alla pengar i världen. Nu när dom ligger och sover och jag städar undan lite efter kvällens bestyr och  lyssnar på Ólafur Arnalds – Tunglið svämmar känslor över. Jag gråter. Jag är så galet trött men så otroligt lycklig över att vara så rik.

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: