Kategori: Att vara pappa

Här på Känslan har det inte hänt något på väldigt länge.
Lite synd faktiskt men jag tänker så sakteligen försöka skriva mer här från och med nu. Som vanligt så är du välkommen att skriva här om du vill. Bara att kontakta mig om du känner för det på kanslan@gmail.com. Jag vill att du ska veta att det är okej att skriva om allt som har med livet att göra. Jag tror att det alltid finns någon slags koppling till våra känslor i allt vi gör tycker och tänker. Det Känslan handlar om är att ha modet att uttrycka just känslor och genom det modet låta andra få chansen att kanske lära sig något eller iaf tänka något vilket i sin tur kan skapa någon slags förståelse. Jag är tämligen övertygad om att vi alla vill känna oss förståda och det kan vi bara göra om vi är ärliga med oss själva och att det bara är när vi lyssnar ordentligt på varandra som vi kan förstå varandra. Jag tror starkt att förståelse är kärlekens andranamn. För att göra den här sidan mer aktiv så behöver jag dig, så snälla tveka inte.

Jag har varit borta länge från känslan och det är inte det enda jag varit borta ifrån jag har också varit borta från mig själv.  Ett tag kunde jag inte  läsa en rad och än mindre få ur mig någon slags text. Faktum är att det var svårt för mig att ta mig upp ur sängen och att klä på mig och komma ihåg minsta lilla grej. Jag jobbade sönder mig och blev sjukskriven i mitten av november 2016. När det var som värst så lyckades jag ta mig upp för att lämna barnen på skolan och sen låg jag i sängen tills barnen skulle hämtas och så mäktade jag med att rodda allt tills de somnade och så gick jag och la mig igen. Ibland kunde jag inte sova så då satt jag uppe oförmögen till att göra något vettig. Allt jag glömde göra under denna period var helt otroligt. Jag kunde glömma att jag lagade mat om telefonen ringde när jag höll på med maten jag var också konstant stressad och nervös över allt och kunde bli bottenlöst ledsen utan att egentligen kunna sätta ord på vad det var jag var ledsen över. Det var en otroligt hemsk period i mitt liv och jag kan inte säga att jag är fri från den än men jag mår mycket bättre nu.

Långt innan var jag redan förlorad, borttappad i en slukande sörja som jag krampaktigt kämpade med att hålla mig flytande i. Till slut gick det inte längre och jag trodde faktiskt att jag skulle dö. Med två starka panikångestattacker och andra svåra utmattningssymtom som yrsel, dålig syn, otroligt dåligt minne och  ingen sömn så tog livet tvärstopp. Jag har blivit tvungen att ta mig upp ur min sörja, lära mig att inte hoppa i den slukande sörjan igen och samtidigt hitta ny mark att stå på. Jag har gått igenom faser och symtom som en person med utmattningssyndrom verkligen har.  Det har slagit mig att det är otäckt många som drabbas och att det är alla slags människor. Läsa gärna Niklas upplevelser, tankar och funderingar. Det är naturligtvis olika för alla individer men många saker har jag märkt att vi har gemensamt och jag har funderat på om det ens är värt att dela med mig av min historia. Det är viktigt att poängtera att jag är man, och det är väldigt många kvinnor som står för ökningen av antalet sjukskrivna med utmattningssyndrom. Jag kom fram till att det minsta jag kan göra är att dela med sig av min historia så här kommer  min historia.

Jag hävdar att jag drog på mig mina bekymmer och att jag tappade bort mig själv långt innan jag blev sjukskriven. Stress och egenkomponerad press med alldeles för lite möjligheter till återhämtning där ett verksamhetschefsjobb erbjöd jour dygnet runt i månader i sträck, jag trodde jag var tvungen för att det skulle fungera. Naturligtvis en otroligt naiv och högfärdig tanke men det resulterade tillslut i att ringde inte jobbet så ringde jag jobbet på helgerna för att kolla läget mest för att försöka få någon slags koll på min tillvaro och det fanns någon slags tanke att jag kanske kunde få sinnesfrid om jag ringde och ”låg steget före”. Det fanns starka varningssignaler och min omgivning såg tydligt alla dessa. T.ex. på semestern satt jag i jobbtelefonen mer än vad jag hade semester. Lägg till en hel del egen nedvärdering av mig själv som person tillsammans med tajt ekonomisk situation och du har hittat anledning till att jag hamnade där jag hamnade. När jag tittar tillbaka så är det fantastiskt hur mycket jag prioriterade bort för att orka med att jobba för att orka svara i telefonen på kvällar och nätter osv. Den välvilliga höga ambitionen som nybliven verksamhetschef, de fantastiska klienterna vi skulle jobba med som som behövde så mycket och min egen vilja att göra rätt och förhoppningsvis bra saker fick gå före alla slags rimliga gränser för vad som var en lagom arbetsbörda.  Jag tänkte att det var precis så det skulle vara att vara verksamhetschef. Det var ju såklart fel.

Långt innan den där novembernatten då jag vaknade med bröstsmärtor som jag trodde var hjärtinfarkt som jag skulle dö av sov jag otroligt dåligt och dagligen begick jag våld på mig själv och ignorerade mina behov. Jag kan nu se hur jag långt innan var frånvarande, borta från allt t.om från mig själv, från mina söner och allt som krävde någon slags närvaro i nuet. Jobbet gick ju inte alls så bra men all min kraft gick åt att orka med jobbet och vardagsrutinerna vilket knappt sköttes på en rimlig nivå.

Många som skrivit om utmattningssyndrom och dess inverkan på deras liv beskriver skam. Skam för att de drabbas, skam för att de inte orka vara med barnen och skam för den ständiga tröttheten som slår till i tid och otid vilket gör en oberäknelig som människa. För mig var och är det otroligt jobbigt att inte orka vara mig själv att inte känna igen mig själv och den här känslan av att vara långsam och trög. Allt det där är påfrestande men det värsta är ändå skammen. Den skam jag känner över att jag inte klarade av att ge mina söner det de behövde att de fick vänja sig vid att jag somnade på soffan eller var tvungen att gå och lägga mig efter maten eller egentligen när som helst är så otroligt jobbigt att hantera. Att mina söner, som är det viktigaste i mitt liv, fick vänja sig vid att jag behövde vila massor, att jag ibland ställde in det vi planerade och att jag inte riktigt hade koll på när saker och ting skulle hända och inte. Jag var där men ändå borta. Den skammen och den smärtan är fortfarande svår att hantera för trots att jag mår mycket  bättre nu så finns många symtom kvar om än i mindre dignitet så är min livssituation fyllt med massor av  skam för saker jag ”borde” klara av men inte mäktar med.

Jag har lärt mig att skam inte är något bra för mig och ändå verkar jag ha väldigt nära till att känna skam och skuld för allt jag tycker att jag misslyckats med. Skam och skuld är dåliga pådrivare för mig så jag jobbar hårt på att hålla dessa på behörigt avstånd. Men det är nu när jag tittar tillbaka som jag förstår hur dåligt jag mått under väldigt många år. Egentligen räcker det med att titta på känslans sporadiska inlägg. Det är en hel del desperation, sorg och frustration i många texter. Någon gång kanske jag ska försöka sammanfatta det. Jag vet inte. Oavsett så kan jag i backspegeln se att jag länge befunnit mig i någon slags vanmakt och frustration över att sitta fast samtidigt som jag försökt jobba hårt och göra det bästa för alla men jag var under långa stunder själv med mina barn tillsammans med heltidsarbete vilket kräver mycket kraft och återhämtning för att kunna orkas med. Jag hade inget av det och därför tog livet en dramatisk vändning.

Den största orsaken till att det har vänt, att det blivit bättre för mig är att jag hade turen som kunde kliva av mitt gamla jobb som jag var sjukskriven ifrån och att jag fick chansen att jobba med något helt annat i ett tempo som jag klarade av. Hade jag inte fått den chansen hade jag nog varit sjukskriven än idag. Jag har också haft otroligt bra stöttning av såväl professionella som vänner men framför allt har jag mycket att tacka mina närmaste och kära.  Jag är inte på något sätt helt återställd. Jag blir ibland galet yrslig och jag är fortfarande extremt lättstressad, har svårt att koncentrera mig och blir ofta väldigt snabbt och oväntat trött och ibland kommer sömnproblemen tillbaka. Symtom som antagligen är något jag kommer att bli tvungen att handskas med under lång tid och kanske för resten av mitt liv.

Jag tror också att jag haft tur för jag har fått tillbaka massor av drömmar mycket tack vare min uthålliga och modiga nya livspartner. Det allra finaste med henne är att jag verkligen känner hur hon hjälper mig tillbaka till mig själv och för det är jag extremt tacksam. Vi träffades innan jag brakade ihop och jag är tacksam att hon stannat kvar när jag mådde som sämst och att hon fanns där och stöttade precis lagom mycket utan att ta över.  Det är inte bara hennes förtjänst att det går så bra just nu utan jag vill ge mig själv creed för mitt arbete med att titta på mig själv och hur jag hittat vägar som jag behövt gå för att börja må bättre men det hade inte varit möjligt om jag inte träffat denna fascinerande fantastiska människa, hon har gett mig hopp på sätt jag aldrig trodde var möjligt. Det fina är att jag på något sätt känner att vi kompletterar varandra och jag känner att vi har något väldigt fint tillsammans.

För första gången på väldigt länge är jag mer närvarande än frånvarande och långt där borta i livstunneln börjar det så sakteliga finnas ett ljus jag aldrig trodde jag skulle se igen. Det är så himla märkligt och fantastiskt på samma gång. Jag lever, älskar och lär mig hela tiden men de sista 10 åren har varit ett rent helvete på väldigt många plan. Det där helvetet har jag väl inte gått igenom på ett särskilt konstruktivt sätt utan det har mer liknat kräftgång men nu så börjar jag känna att jag kommer någonstans. Jag är inte längre borta. Jag är här och det är helt fantastiskt och otäckt på samma gång för den där tröttheten kommer smygande på mig ibland och jag har förändrats så mycket att knappt vet vem jag är mer. Jag lever genom att försöka förstå, älska och lära.

Jag är inte längre borta.