Känslan.se

Kategori: Att bli pappa

Ett löfte till mina söner

mars 27, 2015 / / 7 kommentarer

Livet skiner ljusare än solen nu när ni är här. Jag håller fortfarande på att anpassa mig till livets styrka som omger oss när vi är tillsammans.
Ni är alltjämt för unga för att se men jag ser den stora kärleken som tickar i era små hjärtan, må ni alltid behålla denna godhet i er.
Kanske vet ni redan mer än jag själv anar men ni ska veta att jag älskar er.
Ni kommer alltid vara älskade.
För varje andetag ska jag ge er allt jag har och för alla hjärtslag jag har kvar ska jag försvar er rätt att få vara den ni är. Jag kommer alltid hålla er nära och jag kommer att följa er på er personliga resa till det ni båda är men oroa er inte, jag kommer att lära mig att släppa taget.
Som ni kommer att lära er så är det oundvikligt att misstag begås. Blir det fel så lovar jag att göra bättre och när ni gör fel så lovar jag att stå jämte er och stillsamt viska att ni är okej.

Må ni för alltid komma ihåg dessa ord.
För vare hjärtslag jag har kvar ska jag finnas vid er sida.
Det är unikt och vackert att vi finns.
Ni är älskade.
Ni är perfekta som ni är.
Jag lovar er.
Ni är okej.
Ni är älskade.
Mitt löfte är att jag kommer spendera alla mina dagar jag har kvar att bevisa det för er.

_____________________________
Pappa – Mathias

Kärlek, värme, glädje och bajs

januari 2, 2009 / / Inga kommentarer

Hans magiska ögon stirrar på mig. Han har precis vaknat. Han sträcker på sig. Tittar på mig igen. Gäspar. sprattlar lite grann med sina knubbiga armar och ben som  att han försöker göra en kontroll över att allt fungerar som det ska. Han tar ut sin napp ur munnen och börjar storögt titta på den blå nappen med en elefant på. Han förflyttar nappen mellan händerna en stund. Det är som att han försöker komma på hur han ska vända den för att den ska komma rätt i munnen igen. Han försöker stoppa in nappen igen. Det går inte. Den hamnar fel och en viss frustration börjar infinna sig. Han släpper nappen. Jag har fortfarande inte sagt något till honom. Jag ler och säger hej. Tillbaka får jag en strålande leende och en kropp som visar på total glädje. Jag gnuggar min näsa emot hans. Han skrattar. Jag skrattar. Han blir exalterad och värjer bort ansiktet och börjar sprattla med än mer frenesi. Han tar tag i sin fot och gör stora ansträngningar för att få in den i munnen. Det ser svårt ut. Av ansträngningen kommer det några rejäla fisar. Vid närmare eftertanke så luktar det inte bara fis. En snabb koll visar på det jag befarade.

I fem månader har den här pojken funnits i mitt liv. Varje dag upptäcker jag något nytt hos honom. Är det inte att bajset har blivit grönt så är det hans fascinerande förmåga till kunna skrika höga ljusa toner, eller hans nya sätt att rulla runt  till rygglägen när han ligger på mage.

Min kärlek till honom är ovillkorlig. Han kommer alltid vara välkommen hem till mig. Vad som än händer så kommer jag att finnas där för honom. Naturligvis kommer jag inte att acceptera att han gör vad som helst men jag kommer att finnas där för honom oavsett vad. Han ska kunna vara sig själv med sin familj. Inte den vi vill att han ska vara utan den han är.
Jag önskar jag hade en tidsmaskin som kunde ta mig framåt så att jag kunde se om jag lyckas stå vid mitt ord. Jag är väldigt nyfiken på vad som komma skall.

Att få en identitet

september 17, 2008 / / Inga kommentarer

Idag började min son existera i systemet. Han fick sina sista fyra siffror i personnummret.  Om några dagar är han två månader. Det är både lite lustigt och fascinerande på samma gång. För några dagar sedan så ringde jag sjukvårdsrådgivningen i vad jag tror är alla nyblivna föräldrars obligatoriska telefonsamtal: ”Hur vet jag att mitt barns rosslande i bröstet inte är farligt?”
Kanske inte alla ringer om det men jag gjorde iaf det. Min fantastiska son var då 7 ½ vecka och jag fick det sedvanliga ”det är ingen fara med din son”-responsen av en snäll och vänlig tjej i luren som samtidigt bad mig om sonens personnummer i slutet av samtalet. Det är då det slår mig att han inte har fått sina så obligatoriska fyra sista siffror. Tjejen i luren blev nu faktiskt lite upprörd. ”Men det behöver ju han ha!!” Varpå jag svarade lite försynt ”hehe ja det har du nog rätt i”. Sen la jag på och insåg att jag nog måste ringa någon och försöka ta reda på vart min son fyra sista siffror har tagit vägen.

Vi ringde Försäkringskassan precis efter han föddes och frågade efter barnbidrag framför allt för att vi har lärt oss att det är bra att dubbelkolla allt med Försäkringskassa. Vi har fortfarande inte fått något svar på om min sambo får havandeskapspening eller inte. Försäkringskassan sa hur som helst att de skulle ge barnbidrag nästa månad, alltså den här månaden, inte ett ord om något fel med att han inte skulle finnas eller liknande och vi mamman får föräldrapenning.  När vi nu ringer till Försäkringskassan så vet vi att sonens sista fyra siffror saknas och vill veta hur de ser på saken. En förvirrad stackare på Försäkringskassa börjar fråga en massa frågor: ”Men… är han född utomlands? Är pappan inte svensk? Är mamman inte svensk? Är han verkligen född? När sa du att han var född? Jaha för 7 veckor sedan. Mycket konstigt.” Så mycket till svar fick vi inte. Det stod dock väldigt klart att vår son inte fanns i systemet så något barnbidrag var det inte tal om. Jag var tvungen att gå och kolla i spjälsängen om han verkligen fanns. Det gjorde han och jag informerade den något konfunderade tjej från Försäkringskassan vänligt om detta.

Familjerätten kanske kan hjälpa oss tänkte vi och ringde till dom och fick till svar: ”Va??? Har han inget personnummer? Men det måste han ju ha!” Sen följde exakt samma frågor igen fast från familjerätten. ”Men… är han född utomlands? Är han född?” osv. Familjerätten var vänliga nog att erbjuda sig att ringa till skatteverket för att undersöka saken. Tre timmar senare började min son existera för omvärlden. Han fick sina sista fyra siffror: Någon från skatteverket, även det en kvinna, ringde upp och bad så hemskt mycket om ursäkt och skyllde implicit på någon stackars sommarvikarie hade strulat till det och inte bokfört vårt underverk nerkomst för omvärlden. Antagligen får vi väl vänta i en månad till på att få barnbidrag och då kommer underbarnet med den stora kallfusen få sitt första barnbidrag och kanske t.om en lite present när  tre månder försent.  Det känns skönt att svenska samhället nu har tagit in honom i registret och att han nu är en av många i värld som kallas stor men någonstans i bakhuvudet så gnager det i mig och jag funderar på om han inte hade varit bättre utan den här identiteten.

Ängel

september 6, 2008 / / Inga kommentarer

Han är ca 61 cm lång. Väger ca 6,5 kg och har en rödlätt stor tuppkamm på huvudet som passar honom. Hans ögon lyser klarblått men är tydligt påväg emot det gröna hållet precis som sin mammas vackra gröna ögon. Han har röstresurser kan väcka ett helt bostadskvarter. Han ler fantastiskt vackert som helt klart är mer än bara magknip. Han har ett humör som kan skrämma vem som helst men vi som känner honom tycker bara han är gullig. Han kan vara otroligt glad särskilt när han få ha lite musikgymnastik ackompanjerad av föräldrarnas skönsång.

Misstolka inte hans högst männskliga drag, han är en ängel. Vår ängel. Vi ska göra allt vi kan för att han ska få chansen att möta världen med de rätta förutsättningarna. Vi hoppas innerligt att vår ovilkorliga kärlek kommer ger mer än en visdom om att han duger som han är. Vår son, vår ängel.

Tiden räcker inte till

augusti 27, 2008 / / Inga kommentarer

Det är mycket jag vill göra men tiden räcker inte till.
Det är en sliten klyscha som vägrar släppa sin sanningshalt.
Att vara förälder tar enormt på krafterna. Det är en uppsjö av konstiga och underbara saker som händer hela tiden och hade jag tid skulle jag skriva om det. Men jag har inte det. Så nu sitter jag alldeles för sent in på natten och skriver för att jag har dåligt samvete för att jag inte skriver på känslan.se. Enda anledningen till att jag har tid är att jag blivit dålig med astman och andingsproblemen tillsammans med medicinen som får hjärtat att gallopera gör att jag inte kan sova. Jag går ibland och tittar till min son. Det är fantastiskt. Det har för mig varit ganska svårt att att fatta att jag är farsa. Det går liksom inte in. Dom gångerna när det verkligen blir sanning ända in i själen är när jag ibland kommer på mig själva vara helt uppslukad av själva processen att bära och få min son att somna. Jag gör det med ett leende på läpparna. Jag tittar på honom och blir översvallande lycklig och går oftast då förbi en spegel och ser oss. När dessa stunder infinner sig så försöker jag passa på att njuta av ögonblicket och insikten och glädjen över att vara pappa.

Jag har märkt att jag på senare tid fått svårt att beskriva starka känslor. Jag kan bara säga att kärleken till den där 6 kg stora och gulliga lilla skrikmonstret är större än något jag tidigare upplevt.

Konsumera mera och konsumera rätt

maj 23, 2008 / / Inga kommentarer

Aldrig och jag menar verkligen aldrig har jag varit med om maken till köphets nu när vi ska bli föräldrar.
Ta bara själva barnvagnsinköpet. Du kan välja allt från färg till fälgar och däckmönster. Valmöjligheterna är så oändligt stora samtidigt som det finns en underton där företagen som säljer alla barnprylar som säger: – Du är väl en god förälder och köper det bästa till ditt barn, för ditt barn förtjänar endast det bästa. Eller hur? – Så står jag där och känner mig jävligt dum för att jag inte har råd att köpa två barnvagnar, en för naturliv och en för cityliv. Jag får lite skuldkänslor för att jag inser att vi inte kommer ha råd att köpa den där vagnen med stort svängbart hjul därfram som gör det möjligt att kryssa fram i stadens puls på ett smidigt sätt. Jag känner mig dålig för att jag inte ännu har tittat ut en lämplig spjälsäng och skötbord och för att jag inte har funderat på vad det ska finnas för färger i rummet där min son ska bo.

Det är klart att jag är en lämplig förälder. Det råder ingen tvivel om det och jag försöker protestera mot all köphets. Ingenting kan förbereda mig på vad som komma skall när ett barn kommer till min familj. Vi kommer att bli tre vilket är så oändligt mycket mer än två. Jag och min sambo kommer inte att existera som det par som vi är idag utan som mamma och pappa, som ett par med ansvar för något som unikt, något fantastiskt. Alla föräldrar vill sina barn det bästa och det vet varje företag. Därför måste vi blivande föräldrar se upp med köphets och förvridna moraliska reklampåtryckningar. Inget av vad du köper eller skaffar till ditt barn har någon som helst betydelse för barnet i sig. Barnet föds till en unik social varelse med behov av värme, mat, sömn, att något tar hand om dennes kroppsvätskor, umgänge och trygga vuxna. Vuxna som får någon slags moralisk panik över att kläderna barnet har på sig inte är tillräckligt snygga och att barnvagnen är en hälsofara är inte trygga vuxna det är rädda vuxna människor.
Jag är så fullkomligt övertygad om vi människor inte kan ge något vi inte har så har vi människor inte trygghet, där vi känner oss säkra på oss själva så kommer vi inte kunna ge det till andra.

Hittils har vi lagt ut 500 kr på en barnvagn tack vare snälla släktingar plus 300 kr för bensin för att hämta tre kartonger barnkläder. 800 kr och snart kommer min son. Jag är förväntansfull och nervös. Jag hoppas han kommer att gilla mig och sin nya värld. Vi kommer inte kunna ge honom allt som omvärlden tycker att han ska ha men han kommer att få massor av kärlek och massor av socialt umgänge och varje dag kommer jag försöka berätta för honom att han är inte de saker han har på sig eller för delen äger. Han är så fantastiskt mycket mer.

© 2024 Känslan.se

Tema av Anders Noren — Upp ↑