Det går faktiskt att göra sig så ursinnigt arg på media. Man kan kan bli så arg att man kastar upp sin underbara middag. Det går att göra sig arg på tvprogram som ”Hjälp jag är med i japansk tv” och hemsidor som 1000apor m.m. Jag är övertygad om att det är fullt möjligt att tappa all tron på det mesta och blir redigt trött på allt bara genom att titta på tv och kolla på nätet efter dumheter. Det går att förfasas till förbannelse över att det finns så mycket idioti på tv och nätet och därmed dra slutsatsen att människor inte borde lägga ner så mycket tid på just den idiotin. Jag har gjort mig arg på sånt här väldigt mycket men jag har ändrat mig lite. Jag försöker numera förstå. Vad fyller den här typen av media för funktion och varför ska vi titta på det? I programmet ”Hjälp jag är med i Japanska tv” tittar vi på människor vi känner igen sen förr. Dom klär ut sig till kycklingar och försöker så gott dom kan i konstiga tävlingar. I en av grenarna som för övrigt, vad jag tycker, verkar vara ganska roligt så gör stackars Tore från FC Z sig illa och blir skitskraj. Helt ärligt vem skulle inte bli rädd när man har skit ont i ansiktet och upptäcker att man blöder samtidigt som man är omgiven av en massa människor som pratar konstigt och skriker och gapar. Det går att ana att Tore känner att han har gjort bort sig lite inför alla dessa människor. Jag tror att Tore helt enkelt insåg var att han var jävligt långt hemifrån och jag har all respekt för att han blev lite skraj och ännu större respekt har jag för honom för att han erkänner det också. Han åkte ut ur tvshowen instoppade i en bur nästan som en apa. ”Jag kommer tillbaka Japan” skrek han och programmet avslutas med några kloka ord och sen är det slut.
När det gäller sådan program så har jag svårt att göra mig arg på dom. Jag har personligen gråtit av skratt när japaner själva försökt ta sig igenom väggar med olika figurer, vet inte vad dom kallar det men svenska motsvarigheten heter ”hål i väggen”. Vilket inte alls var lika roligt. Det dessa program gör är att de bejakar barnet inom oss och jag tror fördomsfullt att japaner är i stort behov att bejaka sitt barn inom sig på sin fritid. Vi svenskar sitter och fnittrar lite och skäms kanske lite när vi skrattar precis som vi gjort när vår lagkamrat snurrade runt i norsk julafton på midsommarafton och ramlade ner i en buske. Den här sortens tv fyller precis samma funktion. Problemet är ju naturligtvis att vi borde har roligt själva och göra dessa saker istället för att titta på det, äta chips, skratta lite och sen gå och lägga oss. För mig är funktionen för dessa program klar och tydlig; det fyller den lustfyllda lite barnsliga delen av oss. Vi skrattar och förfasas över saker folk gör och att dom faktiskt gör sånt som vi inte skulle göra.
Dom som ställer upp verkar faktiskt ha lite roligt. Sen kan man ju naturligtvis ge sig in i diskussioner om var vida det är b-kändisar som gör detta för att de inte kan göra något annat men det spelar i min värld ingen som helst roll. Låt dom göra det och låt dom tjäna pengar på det som folk tittar på, jag ser inget fel i det. Vi kan inte förbjuda sån här tv men vi kan däremot sluta titta på det och i stället bygga vår egen japanska botkamp eller liknande och delta på riktigt och få oss ett ordentligt skratt. Jag tror att det skulle infinna sig en känsla som skulle hålla i sig mycket längre än vad något av dessa tv program gör. Jag tror att vi människor behöver uppleva saker och att tv och alla slags spel framför en skärm fyller en viss kvot av detta behov men jag är tror också att det är en farlig sysselsättning.
En vän till mig försökte beskriva den otroliga skillnaden mellan att vara tillsammans med 40 st andra medspelare från hela världen och spöa det stora jävla monstret i WOW och att på riktigt i den verkliga världen bli kär och och uppskattad för den man är. Min vän försöker beskriva hur det är att lyckas få 40 människor att samlas på ett och samma ställe i WOW världen och gemensamt slåss emot ett stort monster och säger att det är en fantastisk lite adrenalin fylld känsla. Han påstår att glädjen är totalt när de lyckas besegra monstret men han påpekar direkt att den glädjen inte varar länge. Ett rejält hångel och en positiv kärlekskarusell som sen tyvärr tog slut gav större, bättre och positivare känsla än vad något av de 100 tals olika slag han lyckats vinna på WOW. Min vän har spenderat massor av tid med WOW. Jag menar verkligen massor. Den lilla tiden han nyligen fick av verklig kontakt och uppskattning hade, enligt honom större effekt på hans välmående än all den tid han haft framför dator. Han sa att han förstod kraften i det verkliga mötet. Tyvärr så hade allt gått åt helvete iaf så nu har han gett upp och är fast i WOW igen. Han var faktiskt besviken på sig själv men funderade samtidigt varför han skulle sluta med något som får honom att iaf må lite bra. Han menade att han inte hade så mycket annat att göra som kändes positivt.
Jag har flera gånger varit väldigt hård mot min väns WOW spelande. Pratat om beroende och att han borde göra något med sitt liv osv. Idag gör jag inte det. Jag har ingen rätt att sätta mig över hans sätt att hantera livet. Jag tittar iaf på mer tv än vad han gör och han har varit på flera roliga konster och gjort olika resor än vad jag har gjort. Jag är övertygad om att all slags underhållning och informationsbombademang framför en skärm skulle vi lugnt kunna vara utan. Fotboll, Robinson, Parlamentet, CSI, Hocky, golf, Vänner, Nyheter, musik, svenska kopior på japansk tv, inget av det behöver vi, egentligen. Jag säger inte att vi nte behöve uppleva dom i mer verklig kontext. Problemet är att det finns ingen anledning till att sluta titta på sånt som får oss må lite bra. Det finns ingenting som talar för att vi borde sluta. Så är det. Vi använder tvn till att frossa i ytterligheter och har vi en gång blivit utsatt för en viss stimuli så krävs det lite kraftfullare stimuli nästa gång för att vi ska få ut något av det hela och det är det jag tycker händer. Enligt expressen så säger Babben Larsson: ”Tv-världen har blivit cynisk. Skrattet är på någon annans bekostnad” och jag håller med henne. Men det är inget konstigt i det. Vi vill helst skratta åt någon annan än oss själva. Vi vill ha något mer än vad som var förut. Det kallas tydligen utveckling och påminer mig själv om att alla utveckling inte är positiv. Är det någon som kommer ihåg första gången Robinsson gick på tv? Herre gud vilket ståhej det var runt omkring det programmet. Stackars Harald Trutiger fick utstå en massa konstig kritik. Jämför man dåtidens Robinson med dagens Robinson så står det väldigt långt ifrån varandra. Dagens Robinson är tuffare och på många sätt väldigt mycket mer av allt.
Jag kan inte göra mig arg på dom som deltar för i grund och botten så gör dom något för att tjäna pengar. De gör det i offentligen och jämnfört med många av oss andra så har dom prioriterat annat i livet och jag hoppas de trivs med det. Vi bestämer vad vi tittar på. Vi kan gör dom arbetslösa. Vi människor bestämmer mer än vad vi tror och jag skulle personligen verkligen vilja ta makten över media men det spelar ingen roll om jag stänger av tvn. Det fortsätter ändå. Det krävs något mycket mer. Vi människor är inte dumma men vi har ett väldigt stor behov av stimulans och vila. Idag består stimulansen och en påstådd vila av just tv och internet. Det är klart att vi människor kan göra något annat men frågan är om vi vill i dessa bistra tider? Jag tror vi inte har sett det västa än när det gäller tv och cynism. Behovet av att skratta åt andra som visar en utblottad del av sig själva kommer att växa liksom behovet av att se andra saker på tv.
Det fina med det hela är att vi människor som konsumerar det media levererar kan styra vad vi får. Vi kan när som helst säga ”nej tack”. Det är dock svårt för jag är inte helt säker över varför vi köper större tvapparater. Jag vet inte själv varför jag sitter och ler över tanken på att vi kanske ska ta och köpa ny större tv. Jag säger inte att det är dumt bara lite konstigt, vad är det som styr min vilja att ha en större tv? Vad är det som styr oss? Kan det vara så att vi är i händer på media och inte tvärtom? Tanken skrämmer mig.