Månad: april 2009

Mer om det här med tv

Det här att svenskar ska grilla ”roasta” någon annan. Allvarligt? När programmet grillad kom fanns det vissa tveksamheter från min sida och även andra. Efter att ha sett några avsnitt så är jag faktiskt lite besviken. Helvete vad mesigt och dåligt det är till och från. Jag funderade länge vad det här temat Grillad egentligen skulle handla om tills jag hittade en beskrivning  av Kalle Lind som jag tycker verkar rimlig. Men jag tror det tar ett tag innan den här delen egentligen kommer att fungera för svenskar. Den illaluktande moralen och präktigheten är jävligt hög tankar om att ”inte säga sanningen om den gör ont” för ”man vill ju inte såra någon”. Det är ju verkligen skitviktigt med roasting om vi utgår från Kalle Linds tolkning av det att: ”vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek”.  Det finns ju alltid en risk att grillad blir en kanal för förtrykta känslor som kommer ut på 5 minuter och så får det ju inte vara.Förutsatt att den som är blir ”roastad” är med på det så ser jag inget fel i det utan snarare så är det kanske en befrielse en slags förlösning och en chans att lämna saker bakom sig. Tanken är ju att vi alla ska ha en plats där man är okej, trots våra fel och brister.

En aningens offtopic men jag vill lägga in ett klipp från youtube där Magnus Betnér pratar om yttrandefrihet. Det är ett klockrent uttalande.

Det här med tv

Det går faktiskt att göra sig så ursinnigt arg på media. Man kan kan bli så arg att man kastar upp sin underbara middag. Det går att göra sig arg på tvprogram som ”Hjälp jag är med i japansk tv” och hemsidor som 1000apor m.m. Jag är övertygad om att det är fullt möjligt att tappa all tron på det mesta och blir redigt trött på allt bara genom att titta på tv och kolla på nätet efter dumheter. Det går att förfasas till förbannelse över att det finns så mycket idioti på tv och nätet och därmed dra slutsatsen att människor inte borde lägga ner så mycket tid på just den idiotin. Jag har gjort mig arg på sånt här väldigt mycket men jag har ändrat mig lite. Jag försöker numera förstå. Vad fyller den här typen av media för funktion och varför ska vi titta på det? I programmet ”Hjälp jag är med i Japanska tv” tittar vi på människor vi känner igen sen förr. Dom klär ut sig till kycklingar och försöker så gott dom kan i konstiga tävlingar. I en av grenarna som för övrigt, vad jag tycker, verkar vara ganska roligt så gör stackars Tore från FC Z sig illa och blir skitskraj. Helt ärligt vem skulle inte bli rädd när man har skit ont i ansiktet och upptäcker att man blöder samtidigt som man är omgiven av en massa människor som pratar konstigt och skriker och gapar. Det går att ana att Tore känner att han har gjort bort sig lite inför alla dessa människor. Jag tror att Tore helt enkelt insåg var att han var jävligt långt hemifrån och jag har all respekt för att han blev lite skraj och ännu större respekt har jag för honom för att han erkänner det också. Han åkte ut ur tvshowen instoppade i en bur nästan som en apa. ”Jag kommer tillbaka Japan”  skrek han och programmet avslutas med några kloka ord och sen är det slut.

När det gäller sådan program så har jag svårt att göra mig arg på dom. Jag har personligen gråtit av skratt när japaner själva försökt ta sig igenom väggar med olika figurer, vet inte vad dom kallar det men svenska motsvarigheten heter ”hål i väggen”. Vilket inte alls var lika roligt. Det dessa program gör är att de bejakar barnet inom oss och jag tror fördomsfullt att japaner är i stort behov att bejaka sitt barn inom sig på sin fritid. Vi svenskar sitter och fnittrar lite och skäms kanske lite när vi skrattar precis som vi gjort när vår lagkamrat snurrade runt i norsk julafton på midsommarafton och ramlade ner i en buske. Den här sortens tv fyller precis samma funktion. Problemet är ju naturligtvis att vi borde har roligt själva och göra dessa saker istället för att titta på det, äta chips, skratta lite och sen gå och lägga oss.  För mig är funktionen för dessa program klar och tydlig; det fyller den lustfyllda lite barnsliga delen av oss. Vi skrattar och förfasas över saker folk gör och att dom faktiskt gör sånt som vi inte skulle göra.

Dom som ställer upp verkar faktiskt ha lite roligt. Sen kan man ju naturligtvis ge sig in i diskussioner om var vida det är b-kändisar som gör detta för att de inte kan göra något annat men det spelar i min värld ingen som helst roll. Låt dom göra det och låt dom tjäna pengar på det som folk tittar på, jag ser inget fel i det. Vi kan inte förbjuda sån här tv men vi kan däremot sluta titta på det och i stället bygga vår egen japanska botkamp eller liknande och delta på riktigt och få oss ett ordentligt skratt. Jag tror att det skulle infinna sig en känsla som skulle hålla i sig mycket längre än vad något av dessa tv program gör. Jag tror att vi människor behöver uppleva saker och att tv och alla slags spel framför en skärm fyller en viss kvot av detta behov men jag är tror också att det är en farlig sysselsättning.

En vän till mig försökte beskriva den otroliga skillnaden mellan att vara tillsammans med 40 st andra medspelare från hela världen och spöa det stora jävla monstret i WOW och att på riktigt i den verkliga världen bli kär och och uppskattad för den man är. Min vän försöker beskriva hur det är att lyckas få 40 människor att samlas på ett och samma ställe i WOW världen och gemensamt slåss emot ett stort monster och säger att det är en fantastisk lite adrenalin fylld känsla. Han påstår att glädjen är totalt när de lyckas besegra monstret men han påpekar direkt att den glädjen inte varar länge. Ett rejält hångel och en positiv kärlekskarusell som sen tyvärr tog slut gav större, bättre och positivare känsla än vad något av de 100 tals olika slag han lyckats vinna på WOW. Min vän har spenderat massor av tid med WOW. Jag menar verkligen massor. Den lilla tiden han nyligen fick av verklig kontakt och uppskattning hade, enligt honom större effekt på hans välmående än all den tid han haft framför dator. Han sa att han förstod kraften i det verkliga mötet. Tyvärr så hade allt gått åt helvete iaf så nu har han gett upp och är fast i WOW igen. Han var faktiskt besviken på sig själv men funderade samtidigt varför han skulle sluta med något som får honom att iaf må lite bra. Han menade att han inte hade så mycket annat att göra som kändes positivt.

Jag har flera gånger varit väldigt hård mot min väns WOW spelande. Pratat om beroende och att han borde göra något med sitt liv osv. Idag gör jag inte det. Jag har ingen rätt att sätta mig över hans sätt att hantera livet. Jag tittar iaf på mer tv än vad han gör och han har varit på flera roliga konster och gjort olika resor än vad jag har gjort. Jag är övertygad om att all slags underhållning och informationsbombademang framför en skärm skulle vi lugnt kunna vara utan. Fotboll, Robinson, Parlamentet, CSI, Hocky, golf, Vänner, Nyheter, musik, svenska kopior på japansk tv, inget av det behöver vi, egentligen. Jag säger inte att vi nte behöve uppleva dom i mer verklig kontext. Problemet är att det finns ingen anledning till att sluta titta på sånt som får oss må lite bra. Det finns ingenting som talar för att vi borde sluta. Så är det. Vi använder tvn till att frossa i ytterligheter och har vi en gång blivit utsatt för en viss stimuli så krävs det lite kraftfullare stimuli nästa gång för att vi ska få ut något av det hela och det är det jag tycker händer. Enligt expressen så säger Babben Larsson: ”Tv-världen har blivit cynisk. Skrattet är på någon annans bekostnad” och jag håller med henne. Men det är inget konstigt i det. Vi vill helst skratta åt någon annan än oss själva. Vi vill ha något mer än vad som var förut. Det kallas tydligen utveckling och påminer mig själv om att alla utveckling inte är positiv. Är det någon som kommer ihåg första gången Robinsson gick på tv? Herre gud vilket ståhej det var runt omkring det programmet. Stackars Harald Trutiger fick utstå en massa konstig kritik. Jämför man dåtidens Robinson med dagens Robinson så står det väldigt långt ifrån varandra. Dagens Robinson är tuffare och på många sätt väldigt mycket mer av allt.

Jag kan inte göra mig arg på dom som deltar för i grund och botten så gör dom något för att tjäna pengar. De gör det i offentligen och jämnfört med många av oss andra så  har dom prioriterat annat i livet och jag hoppas de trivs med det. Vi bestämer vad vi tittar på. Vi kan gör dom arbetslösa. Vi människor bestämmer mer än vad vi tror och jag skulle personligen verkligen vilja ta makten över media men det spelar ingen roll om jag stänger av tvn. Det fortsätter ändå. Det krävs något mycket mer. Vi människor är inte dumma men vi har ett väldigt stor behov av stimulans och vila. Idag består stimulansen och en påstådd vila av just tv och internet. Det är klart att vi människor kan göra något annat men frågan är om vi vill i dessa bistra tider? Jag tror vi inte har sett det västa än när det gäller tv och cynism. Behovet av att skratta åt andra som visar en utblottad del  av sig själva kommer att växa liksom behovet av att se andra saker på tv.
Det fina med det hela är att vi människor som konsumerar det media levererar kan styra vad vi får. Vi kan när som helst säga ”nej tack”. Det är dock svårt för jag är inte helt säker över varför vi köper större tvapparater. Jag vet inte själv varför jag sitter och ler över tanken på att vi kanske ska ta och köpa ny större tv. Jag säger inte att det är dumt bara lite konstigt, vad är det som styr min vilja att ha en större tv? Vad är det som styr oss? Kan det vara så att vi är i händer på media och inte tvärtom? Tanken skrämmer mig.

Trasig dator!

Det är inte alltid kul med teknik. I flera dagar har jag försökt få ordning på en dator som vägrar starta. Den bara ville inte.  Så flera pengar fattigare och två veckor senare så har jag äntligen fått fart på datorn igen. Så nu hoppas jag att jag kan logga in och skriva igen.
Känns bra!

Lilleskutt och Ior på samma gång

Om jag ska berätta lite om mig själv så är jag en mästaren på att se det svåra och jävliga i allt. Folk har rättmätigt kallat mig lilleskutt och Ior för att jag beter mig som dom. Jag är ibland som lilleskutt som alltid är ängslig och rädd för att det som kan hända om man gör något samtidigt som jag är Ior som aldrig tycker att jag har rätt till något över huvudtaget och det kommer gå åt helvete iaf. Jag säger ofta: ”inte ska väl jag, jag kan ju inte testa det där för tänk om och byr er inte om mig jag klarar mig”. Oftast så säger jag inte ens det utan jag bara visar det. I skrivandets stund så funderar jag på hur min kära sambo egentligen orkar med mig. Ger jag mig själv chansen att se lite positiva saker så vet jag samtidigt också är otroligt omtänksam och empatisk. Enligt ett av alla tusen tester på facebook ska jag vara muminmamman och med ett tillägg från kär vän; muminmamman på speed. Jag kan faktiskt hålla med om man enbart ser det positiva i det.
Jag håller sakta på att förändra det här hos mig. Jag har ingen större lust att vara såhär längre. Det fina med det här är att jag faktiskt kan få hjälp med det. Genom samtal med professionella och vänner. Vänner som förstår är det bästa som finns men det är faktiskt inte så lätt att prata om sina fel och brister med andra. det blir lätt att man får en stämpel på sig som mindre värd eller behöver tas om hand. Det är helt klart svårt att prata om saker man är mindre bra på utan att känna att vänskapen förändras. Med det som bakgrund så har jag faktiskt betalt för terapi. Det vill säga jag betalar hellre 750 kronor för att prata om sånt med en okänd ofarlig professionell person som får betalt för att inte döma mig. Jag har betalt för att få höra att jag är som lilleskutt och att jag skulle ta och köpa mig en lite lillskuttmaskot och ta ett snack med honom. Jag gjorde det. Jag gick till leksaksaffären och köpte mig lilleskutt i handdockeformat. Vi har haft en större diskussion om det med ängslighet och rädsla. Det var befriande.

Allt det här pratet om Ior och lilleskutt kan kanske upplevas som en aningen konstigt men det är det inte. Jag tror vi alla bär på våra sagofigurer, omedvetna förebilder och konstiga nedvärderade demoner på våra axlar. För att vi ska växa som människor behöver vi bli lite mer medvetna om dom här karaktärerna som är en del av oss och vilka vi är. Jag tycker att det är ett ansvar vi alla har gentemot oss själva och vara väldigt ödmjuk inför den uppgiften. Den som börjar döma sig själv för att man inte gillar vad man ser ligger väldigt illa till. Det är direkt livsfarligt. Var alltid ödmjuk emot dig själv. Döm inte för hårt utan rätta till det som behöver rättas till. Tänk på att jag skulle kunna vara du. Vi är inte så långt ifrån varandra som vi kan tror och du är aldrig ensam om att vara ensam.

Så…. Nu är det din tur:
Får jag höra nu! Vad bär du på?

Efter en längre vila

Jag har vilat från känslan. Eller jag ska nog inte direkt säga att jag vilat utan mer låtit bli att publicera något. Det här med att skiva på en blogg som ska handla om känslor är inte alltid så lätt, har jag upptäckt. Det är en konstig sak det här med känslor. Jag vet inte om det kanske är helt fel att försöka prata om känslor. Nu gör jag ett hederligt försök att skriva i en månad från och med nu! Om det nu skulle finnas någon som följer det hela och tänker ”jaja det där har jag läste förut” så har ni helt rätt. Precis som vem som helst som försöker sluta eller börja med något så försöker jag skriva kontinuerligt i en månad. Det finns en risk att jag faktiskt misslyckas men vi förtjänar alla en andra chans, vi kan alla resa oss och så även jag och du.

Jag har haft mycket i mitt huvud den senaste tiden som jag tyckt varit anmärkningsvärt och värt att fundera på.

Det här kommer att bli spännande!

© 2017 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: