Etikett: barn

Starten på det nya året!

Det nya året kunde ha börjat bättre. Sitter uppe efter att försökt jaga iväg några ungar som försökte ta sig in i porten för att hälsa på deras kompis. De hänvisade till någon som inte fanns i vår trappuppgång. Jag vet för jag har koll och vi är dessutom inte så många i trappen. När jag var ute för att säga till dom så blev det lite otrygg stämning och nu sitter jag här och kan inte sova. För stressad och adrenalinstint. Jag kan dessutom inte låta bli att gå igång på så många saker. Jag blev lite rädd. Det ska jag erkänna. Det kändes inte tryggt för fem öre. Men det gick vägen och ungdomarna gick från trappuppgången efter att de hade blivit insläppta av någon vuxen jävla jeppe som jag måste ta ett snacka med.
Det som jag nu tänker på är att det kändes verkligen som jag träffat övergivna ungdomar. Alla 8 hade nog med sitt och för säkert en jävligt ojämn kamp emot vuxenvärlden och ber den därför att fara åt helvete. Det var fan synd om de stackarna. De är nästan handikappade på ett sätt. I och för sig i påverkan av alkohol men ändå det märkdes så tydligt. Särskilt när en av ungarna skjuter iväg en lite raket mot en annan tjej som stannat för att försöka hjälpa. Det blev så tydligt för mig, när jag ser honom skjuta iväg sin raket, att hans beteende inte är mycket mer än ett sätt för honom att hävda sig emot någon som verbalt är så mycket bättre än honom. Han värjer sig genom att försöka avfyra en liten raket emot henne. Det händer inget. Men det som ligger i verbalt överläge blir rädd och försvinner. Kvar blev jag med dessa vilsna fulla tonåringar utrustade med små tjutande raketer, hjärtskärande hat mot vuxna och alkohol i kroppen. Det var inte så kul. Ändå så hade de en förvånansvärd stor respekt för mig. Jag pratade hela tiden lugnt med dom. Jag ville att de skulle gå ut för att de hade missköt sig och att det inte fanns någon kille som hette som de sa. Det gick bra men de slog mig hur otroligt många människor som gick förbi, som tittade, som var rädda. Jag kan inte fatta varför inge mer än jag gick i trappan upp och ner och körde ut dessa ungar. Klart jag funderar på var föräldrarna gör. Det nya året hade ju ändå pågått i två timmar och vad funderar inte en förälder på när sina 13-16 åriga tjejer och killar inte har kommit hem? Det sorgliga är att de vuxna antagligen gett upp på sina barn. Med största sannolikhet handlar det inte om brist på kärlek utan det handlar om brist på förmågan, ork och mod. Det värsta är att dessa barn känner antagligen att dessa vuxna inte bryr sig. Om det är sant eller inte vet jag inte. Jag vet bara att det såg ut som om att tonårsddrumlarna på ett konstigt sätt faktiskt njöt av att någon satte stopp och såg till att de gick hem eller iaf inte häckade på ett ställe de inte fick vara på.

Annars så har det varit en viktig dag, en bra kväll, ett värdigt avslut på det gångna året. Vi, familjen, lämnar det gångna året bakom oss. Två blev tre och det har inte gått smärtfritt men det är idag underbart. Vi börjar så sakteligen lära oss. De vuxna i familjen har inte alltid skött sig som de ska, eller för den delen orkat hantera omställningen. Det fina med nytt år är att det skapar möjligheter att lämna det som ska lämnas bakom sig. Det är okej att ta nya tag att hitta nya stigar att gå på. För vår del kommer 2009 att bli ett fantastiskt år. Det tänker vi se till att det blir.
Nu ska jag nog kunna sova.

Att få en identitet

Idag började min son existera i systemet. Han fick sina sista fyra siffror i personnummret.  Om några dagar är han två månader. Det är både lite lustigt och fascinerande på samma gång. För några dagar sedan så ringde jag sjukvårdsrådgivningen i vad jag tror är alla nyblivna föräldrars obligatoriska telefonsamtal: ”Hur vet jag att mitt barns rosslande i bröstet inte är farligt?”
Kanske inte alla ringer om det men jag gjorde iaf det. Min fantastiska son var då 7 ½ vecka och jag fick det sedvanliga ”det är ingen fara med din son”-responsen av en snäll och vänlig tjej i luren som samtidigt bad mig om sonens personnummer i slutet av samtalet. Det är då det slår mig att han inte har fått sina så obligatoriska fyra sista siffror. Tjejen i luren blev nu faktiskt lite upprörd. ”Men det behöver ju han ha!!” Varpå jag svarade lite försynt ”hehe ja det har du nog rätt i”. Sen la jag på och insåg att jag nog måste ringa någon och försöka ta reda på vart min son fyra sista siffror har tagit vägen.

Vi ringde Försäkringskassan precis efter han föddes och frågade efter barnbidrag framför allt för att vi har lärt oss att det är bra att dubbelkolla allt med Försäkringskassa. Vi har fortfarande inte fått något svar på om min sambo får havandeskapspening eller inte. Försäkringskassan sa hur som helst att de skulle ge barnbidrag nästa månad, alltså den här månaden, inte ett ord om något fel med att han inte skulle finnas eller liknande och vi mamman får föräldrapenning.  När vi nu ringer till Försäkringskassan så vet vi att sonens sista fyra siffror saknas och vill veta hur de ser på saken. En förvirrad stackare på Försäkringskassa börjar fråga en massa frågor: ”Men… är han född utomlands? Är pappan inte svensk? Är mamman inte svensk? Är han verkligen född? När sa du att han var född? Jaha för 7 veckor sedan. Mycket konstigt.” Så mycket till svar fick vi inte. Det stod dock väldigt klart att vår son inte fanns i systemet så något barnbidrag var det inte tal om. Jag var tvungen att gå och kolla i spjälsängen om han verkligen fanns. Det gjorde han och jag informerade den något konfunderade tjej från Försäkringskassan vänligt om detta.

Familjerätten kanske kan hjälpa oss tänkte vi och ringde till dom och fick till svar: ”Va??? Har han inget personnummer? Men det måste han ju ha!” Sen följde exakt samma frågor igen fast från familjerätten. ”Men… är han född utomlands? Är han född?” osv. Familjerätten var vänliga nog att erbjuda sig att ringa till skatteverket för att undersöka saken. Tre timmar senare började min son existera för omvärlden. Han fick sina sista fyra siffror: Någon från skatteverket, även det en kvinna, ringde upp och bad så hemskt mycket om ursäkt och skyllde implicit på någon stackars sommarvikarie hade strulat till det och inte bokfört vårt underverk nerkomst för omvärlden. Antagligen får vi väl vänta i en månad till på att få barnbidrag och då kommer underbarnet med den stora kallfusen få sitt första barnbidrag och kanske t.om en lite present när  tre månder försent.  Det känns skönt att svenska samhället nu har tagit in honom i registret och att han nu är en av många i värld som kallas stor men någonstans i bakhuvudet så gnager det i mig och jag funderar på om han inte hade varit bättre utan den här identiteten.

Skolk in i betyget

Björklund vill ta hårdare tag mot allt skolk som förekommer med sitt förslag att Skolk ska skivas in i betyget. Jag gillar inte detta. Varför ska barn och ungdomar hållas ansvarig att gå till något som de själva inte valt. Vi vuxna jobbar och det är något vi har valt. Vi får också betalt för det. Det är helt klart rimligt att kräva att vi ska komma i tid till vårt arbete. Ett barn däremot har inte valt skolan utan blivit påtvingad denna utbildningshets. Jag anser att ansvarig skola ska får en reprimand av något slag om elever skolkar över ett visst antal timmar. Skolkar elever så har skolan inte lyckats få eleven tillräckligt motiverad och därmed bör de straffas. Kanske så skulle rektorn helt enkelt kunna använda det som ett lönegrundande kriterium. Har läraren mer än 20 timmars total olovlig frånvaro från eleverna så får de ingen lönepåslag.

Det handlar om vem man sätter krav på. Det är inte rimligt att förvänta sig att en stökig elev som har en mamma som missbrukar och en pappa som är död, att komma till skolan varje dag och vara lugn och harmonisk? Det är inte rimligt att en elev som känner sig kränkt och missförstådd av såväl lärare som klasskamrater ska få en prick i betyget och dessutom få lida för det när blivande arbetsgivare tittar på betygen. Det är befängt.

Jag tycker däremot inte att det är befängt att hålla skolan mer ansvarig för de elever som inte kommer till skolan. Det är inte orimligt men då behöver ju skola mer resurser också. Det är inte okej att gnälla på våra barn att de inte sköter sig och att skrika att skolk är oacceptabelt om vi inte erbjuder det bästa som går att få och att verksamheten är något som är anpassat till individens behov och förutsättningar. Barn behöver tillit, respekt och tydliga ramar för vad som är okej och inte okej i en relation till vuxna. Det hör till sakens natur att de inte kommer följa allt vi säger och vi ska inte staffa dessa barn för hårt.
Det är inte okej att skriva in skolk i betygen för det sänker bara mer än det någonsin kommer att göra nytta.

© 2024 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑