Det nya året kunde ha börjat bättre. Sitter uppe efter att försökt jaga iväg några ungar som försökte ta sig in i porten för att hälsa på deras kompis. De hänvisade till någon som inte fanns i vår trappuppgång. Jag vet för jag har koll och vi är dessutom inte så många i trappen. När jag var ute för att säga till dom så blev det lite otrygg stämning och nu sitter jag här och kan inte sova. För stressad och adrenalinstint. Jag kan dessutom inte låta bli att gå igång på så många saker. Jag blev lite rädd. Det ska jag erkänna. Det kändes inte tryggt för fem öre. Men det gick vägen och ungdomarna gick från trappuppgången efter att de hade blivit insläppta av någon vuxen jävla jeppe som jag måste ta ett snacka med.
Det som jag nu tänker på är att det kändes verkligen som jag träffat övergivna ungdomar. Alla 8 hade nog med sitt och för säkert en jävligt ojämn kamp emot vuxenvärlden och ber den därför att fara åt helvete. Det var fan synd om de stackarna. De är nästan handikappade på ett sätt. I och för sig i påverkan av alkohol men ändå det märkdes så tydligt. Särskilt när en av ungarna skjuter iväg en lite raket mot en annan tjej som stannat för att försöka hjälpa. Det blev så tydligt för mig, när jag ser honom skjuta iväg sin raket, att hans beteende inte är mycket mer än ett sätt för honom att hävda sig emot någon som verbalt är så mycket bättre än honom. Han värjer sig genom att försöka avfyra en liten raket emot henne. Det händer inget. Men det som ligger i verbalt överläge blir rädd och försvinner. Kvar blev jag med dessa vilsna fulla tonåringar utrustade med små tjutande raketer, hjärtskärande hat mot vuxna och alkohol i kroppen. Det var inte så kul. Ändå så hade de en förvånansvärd stor respekt för mig. Jag pratade hela tiden lugnt med dom. Jag ville att de skulle gå ut för att de hade missköt sig och att det inte fanns någon kille som hette som de sa. Det gick bra men de slog mig hur otroligt många människor som gick förbi, som tittade, som var rädda. Jag kan inte fatta varför inge mer än jag gick i trappan upp och ner och körde ut dessa ungar. Klart jag funderar på var föräldrarna gör. Det nya året hade ju ändå pågått i två timmar och vad funderar inte en förälder på när sina 13-16 åriga tjejer och killar inte har kommit hem? Det sorgliga är att de vuxna antagligen gett upp på sina barn. Med största sannolikhet handlar det inte om brist på kärlek utan det handlar om brist på förmågan, ork och mod. Det värsta är att dessa barn känner antagligen att dessa vuxna inte bryr sig. Om det är sant eller inte vet jag inte. Jag vet bara att det såg ut som om att tonårsddrumlarna på ett konstigt sätt faktiskt njöt av att någon satte stopp och såg till att de gick hem eller iaf inte häckade på ett ställe de inte fick vara på.
Annars så har det varit en viktig dag, en bra kväll, ett värdigt avslut på det gångna året. Vi, familjen, lämnar det gångna året bakom oss. Två blev tre och det har inte gått smärtfritt men det är idag underbart. Vi börjar så sakteligen lära oss. De vuxna i familjen har inte alltid skött sig som de ska, eller för den delen orkat hantera omställningen. Det fina med nytt år är att det skapar möjligheter att lämna det som ska lämnas bakom sig. Det är okej att ta nya tag att hitta nya stigar att gå på. För vår del kommer 2009 att bli ett fantastiskt år. Det tänker vi se till att det blir.
Nu ska jag nog kunna sova.