Känslan

Författare: Mathias

  • Gerillagubbe som är mer än en harhjärtad poet

    Termometern står på 13 minus. Det är vackert ute. Jag lovar att jag ska ta på mig ordentligt med kläder och gå ut för att känna lungorna, i panik ,dra ihop sig för att sen acklimatisera sig. Jag ser redan nu fram emot det. Innan jag gör det sitter jag som alltid med en kopp te framför datorn och söndagsläser tidningarna på nätet. Som vanligt inte så mycket roligt att läsa. Krig och elände är det som toppar nyheterna. Jag orkar inte kommentera det mer än att jag tycker det är fördjävligt. Jag undrar varför FNs säkerhetsråd inte kan komma överens om något lämpligt uttalande. Hur svårt ska det vara att säga: ”Sluta!”? Nä jag måste anstränga mig för att hitta det roliga. Samtidigt som jag läser lyssnar jag om och om igen på Mychael Dannas introlåt till den fantastiska filmen ”Little Miss Sunshine”. Låten heter ”the Winner is”.  Idag måste jag säga att the winner is: Marcus Birro. Kanske föga förvånade med tanke på mina tidigare hyllningar till honom. Men artikeln på Svd hemsida fyller mig med värme och glädje. Marcus säger själv i intervjun att  han vill vara ”mer än en harhjärtad, svårmodig poet”. Självklart så är Marcus Birro mer än så. Han är mer än en gerillagubbe också. För mig är han hoppet, den stora motkraften i den tvärmörka tunneln vi människor verkar satsa på att trycka in oss i.

    Jag önskar med hela mitt hjärta att Marcus och Jonna får sitt efterlängtade barn.  Det är dom värda!

  • Kärlek, värme, glädje och bajs

    Hans magiska ögon stirrar på mig. Han har precis vaknat. Han sträcker på sig. Tittar på mig igen. Gäspar. sprattlar lite grann med sina knubbiga armar och ben som  att han försöker göra en kontroll över att allt fungerar som det ska. Han tar ut sin napp ur munnen och börjar storögt titta på den blå nappen med en elefant på. Han förflyttar nappen mellan händerna en stund. Det är som att han försöker komma på hur han ska vända den för att den ska komma rätt i munnen igen. Han försöker stoppa in nappen igen. Det går inte. Den hamnar fel och en viss frustration börjar infinna sig. Han släpper nappen. Jag har fortfarande inte sagt något till honom. Jag ler och säger hej. Tillbaka får jag en strålande leende och en kropp som visar på total glädje. Jag gnuggar min näsa emot hans. Han skrattar. Jag skrattar. Han blir exalterad och värjer bort ansiktet och börjar sprattla med än mer frenesi. Han tar tag i sin fot och gör stora ansträngningar för att få in den i munnen. Det ser svårt ut. Av ansträngningen kommer det några rejäla fisar. Vid närmare eftertanke så luktar det inte bara fis. En snabb koll visar på det jag befarade.

    I fem månader har den här pojken funnits i mitt liv. Varje dag upptäcker jag något nytt hos honom. Är det inte att bajset har blivit grönt så är det hans fascinerande förmåga till kunna skrika höga ljusa toner, eller hans nya sätt att rulla runt  till rygglägen när han ligger på mage.

    Min kärlek till honom är ovillkorlig. Han kommer alltid vara välkommen hem till mig. Vad som än händer så kommer jag att finnas där för honom. Naturligvis kommer jag inte att acceptera att han gör vad som helst men jag kommer att finnas där för honom oavsett vad. Han ska kunna vara sig själv med sin familj. Inte den vi vill att han ska vara utan den han är.
    Jag önskar jag hade en tidsmaskin som kunde ta mig framåt så att jag kunde se om jag lyckas stå vid mitt ord. Jag är väldigt nyfiken på vad som komma skall.

  • Starten på det nya året!

    Det nya året kunde ha börjat bättre. Sitter uppe efter att försökt jaga iväg några ungar som försökte ta sig in i porten för att hälsa på deras kompis. De hänvisade till någon som inte fanns i vår trappuppgång. Jag vet för jag har koll och vi är dessutom inte så många i trappen. När jag var ute för att säga till dom så blev det lite otrygg stämning och nu sitter jag här och kan inte sova. För stressad och adrenalinstint. Jag kan dessutom inte låta bli att gå igång på så många saker. Jag blev lite rädd. Det ska jag erkänna. Det kändes inte tryggt för fem öre. Men det gick vägen och ungdomarna gick från trappuppgången efter att de hade blivit insläppta av någon vuxen jävla jeppe som jag måste ta ett snacka med.
    Det som jag nu tänker på är att det kändes verkligen som jag träffat övergivna ungdomar. Alla 8 hade nog med sitt och för säkert en jävligt ojämn kamp emot vuxenvärlden och ber den därför att fara åt helvete. Det var fan synd om de stackarna. De är nästan handikappade på ett sätt. I och för sig i påverkan av alkohol men ändå det märkdes så tydligt. Särskilt när en av ungarna skjuter iväg en lite raket mot en annan tjej som stannat för att försöka hjälpa. Det blev så tydligt för mig, när jag ser honom skjuta iväg sin raket, att hans beteende inte är mycket mer än ett sätt för honom att hävda sig emot någon som verbalt är så mycket bättre än honom. Han värjer sig genom att försöka avfyra en liten raket emot henne. Det händer inget. Men det som ligger i verbalt överläge blir rädd och försvinner. Kvar blev jag med dessa vilsna fulla tonåringar utrustade med små tjutande raketer, hjärtskärande hat mot vuxna och alkohol i kroppen. Det var inte så kul. Ändå så hade de en förvånansvärd stor respekt för mig. Jag pratade hela tiden lugnt med dom. Jag ville att de skulle gå ut för att de hade missköt sig och att det inte fanns någon kille som hette som de sa. Det gick bra men de slog mig hur otroligt många människor som gick förbi, som tittade, som var rädda. Jag kan inte fatta varför inge mer än jag gick i trappan upp och ner och körde ut dessa ungar. Klart jag funderar på var föräldrarna gör. Det nya året hade ju ändå pågått i två timmar och vad funderar inte en förälder på när sina 13-16 åriga tjejer och killar inte har kommit hem? Det sorgliga är att de vuxna antagligen gett upp på sina barn. Med största sannolikhet handlar det inte om brist på kärlek utan det handlar om brist på förmågan, ork och mod. Det värsta är att dessa barn känner antagligen att dessa vuxna inte bryr sig. Om det är sant eller inte vet jag inte. Jag vet bara att det såg ut som om att tonårsddrumlarna på ett konstigt sätt faktiskt njöt av att någon satte stopp och såg till att de gick hem eller iaf inte häckade på ett ställe de inte fick vara på.

    Annars så har det varit en viktig dag, en bra kväll, ett värdigt avslut på det gångna året. Vi, familjen, lämnar det gångna året bakom oss. Två blev tre och det har inte gått smärtfritt men det är idag underbart. Vi börjar så sakteligen lära oss. De vuxna i familjen har inte alltid skött sig som de ska, eller för den delen orkat hantera omställningen. Det fina med nytt år är att det skapar möjligheter att lämna det som ska lämnas bakom sig. Det är okej att ta nya tag att hitta nya stigar att gå på. För vår del kommer 2009 att bli ett fantastiskt år. Det tänker vi se till att det blir.
    Nu ska jag nog kunna sova.

  • Julen är påväg igen

    Det är grått ute. Dimman ligger som ett lock över stan och jag försöker vara pigg inför min son som tenderar till att vilja ha uppmärksamhet när han är vaken. Jag klarar mig sådär. Jag försöker tända alla ljusstakar och stjärnor i fönstret för att få lite lugn över lägenheten. Lyckas inte sådär jättebra med heller då det saknas lika många skarvsladdar som det finns jultillbehör som kräver el. Istället för att få ett lugn så stiger ilskan i kroppen. Sonen min vägrar låta sig tillfredsställas och vägrar också att sova trots att han borde. De tär inte sonens fel att jag blir arg. Det är något annat.

    Det här med jul börjar stressa mig. Ni vet all konsumtionshets tillsammans med subtila måsten som man helt enkelt inte kommer ifrån. Tidigare har jag faktiskt haft en ganska så lugn jul utan större hets men det verkar som det kommer tillbaka i och med att jag nu är förälder. Det måste få ett slut.
    Jag tänker inte bli påverkad av köphetsen och alla måsten.
    Jag tänker göra som jag vill och så får vi se vad sonen kommer att tycka om det.

  • Struktur av vår tid

    Vi strukturerar vår tid.
    Du och jag på olika viss fast med samma mål; att överleva.
    För att vi inte ska gå under så behöver det hända något medan tiden pågår.
    Vi behöver få synas, vara unika och det är verkligen en underdrift att säga att vi människor har ett enormt behov av att vara jävligt speciella. Samtidigt behöver vi inviga oss i rutiner och ritualer för att tiden ska hanteras effektivt och för att det ska vara meningsfull för oss.
    Vi arbetar, vi handlar, vi umgås, vi grälar, vi gråter, vi slås, vi skrattar, vi älskar, vi försöker betyda något.
    Allt för att strukturera vår tid så att vi inte går under.

    Vi vet, trots ihärdiga försök till motsatsen, att vi kommer att dö.
    Exakt när och på vilket sätt vet ingen såvida någon inte väljer att styra över det ödet själv.
    Vi kommer alla dö.

    Det kommer att hända dig också
    På ett sätt en välsignelse
    På ett annat vis en förbannelse, kanske till och med vår tids största problem.
    Vad är det vi egentligen ska göra mellan livet och döden? Vad är egentligen meningen?
    Finns det någon mening förutom allt vi redan gör, eller inte gör?

  • Värdet av att lyssna och ge fullständig närvaro

    Om vi ska förändra världen så måste vi börja med att förstå hur vi tänker. Det är inte så lätt att förstå varför någon gör något eller hur denne tänkt överhuvudtaget. Herre gud jag har ibland svårt att förstå mina egna tankegångar. Kanske är det så att vi gör en massa saker för att vi inte är medvetna om vilka handlingar och åsikter vi själva har. Att vi inte har blivit medvetna om de oförrätter vi tycker att vi har blivit utsatta för. För att vi ska bli medvetna om dem så behöver vi någon som så riktigt lyssnar på oss och ger oss sin fullständiga närvaro.

    Det fina i att verkligen lyssna är jag inte behöver förstå mina egna tankar utan det enda jag behöver göra är att lösgöra mig från mig själv och aktivt lyssna och ge fullständig närvaro. Att på riktigt lyssna till det som sägs, inte det som jag tror mig höra eller för den delen vill höra, är en konst. Fullständig närvaro där man släppt alla sina bördor och förutfattade meningar är också svårt. Jag tänker på boken om Momo av Michael Ende. Momo hade en fantastisk förmåga till att lyssna. Folk vallfärdade till henne för att bli lyssnade på. Vi skulle alla kunna vara Momo.

    Ibland är du hopplöst förlorad, ibland är du okej. Lita på ditt hjärta, tänk med ditt hjärta och lyssna på det viktiga. Lyssna. Ibland måste du läsa mellan raderna och fråga om det du hör verkligen stämmer med den andres åsikter. Gör det med fullständig närvaro. Ge närvaro för att du vill aldrig för att då måste för då är du inte närvarande fast du tror det. Tro mig du lurar dig själv oftare än du tror.

    Jag har idag lärt mig att närvaro är viktigare än något annat när vi människor träffas.
    Det är ingen nyhet men det är ingalunda mindre fantastiskt för det.
    Det är verkligen fantastiskt. Det gör mig lycklig.

  • Vart fan är du och jag påväg?

    Jag känner mig på ett revolutionärt humör.
    Jag är arg och full av energi.
    Jag kan inte sova.

    Jag har ilsket stirrat på tv i flera dagar nu. Jag kan inte fatta hur mycket tid jag egentligen lägger ner på den där jävla idiotin. Sen dyker det upp ett och ett annat fantastiskt program, naturligtvis på SVT. Det får mig att tänka och fundera. Dokument utifrån om finanskrisen var verkligen intressant.

    Vad är det för jävla lag som bestämt att du och jag ska behöva oroa oss över våra jobb för att saker och ting inte riktigt har gått som det var tänkt på bankerna världen över? Vad är det som gör att det helt plötsligt ska gå så jävla dåligt att flera tusen ska bli utan jobb? Kan det verkligen vara så att det är någon som blir ofantligt rik på de här kriserna så att det faktiskt lönar sig att försöka skapa dessa kriser?

    Jag hatar att inte ha något inflytande och makt över något. Jag hatar att inte förstå och på något sätt bli tvungen att acceptera att jag inget kan göra. Inuti mig skriker det någon som vill ut som säger att jag visst kan göra något. Att det måste gå att göra något för att det inte ska bli såhär igen. Någonting inom mig hatar verkligen det faktum att vi människor tenderar till att bli någon slags marionettfigur som styrs av någon elak jävel som inte bara skrattar och dessutom tjänar pengar. Jag är fan så mycket viktigare och bättre än så och det är du också.

    Vi människor måste verkligen börja ta ansvar oss själva och sluta tävla om vem som har störst tv. Annars så tror jag att vi kommer att komma så långt bort ifrån varandra att vi kommer att förlora varandra och bli olyckligare än vi redan är. Cynism, hat, förakt tillsammans med egoism är inte framtidens melodi det är något helt annat och det måste vi människor inse innan det är försent.

    Vi har alla förmågan till att tänka och agera.
    Vem är du och vad är din vilja egentligen?

  • Är vi människor flockdjur som följer med strömmen?

    Något jag funderat en del på är om vi människor hellre följer strömmen än tänker själva. Frågan är vad det är  som gör att vi väljer att bli grymma och fördömande eller för den delen blint börjar avrätta andra människor för att det har bestämts att de inte förtjänar att leva. Vad är det som avgör att vi människor väljer hata något alternativt bara blint tro på att något ämne är otroligt farligt eller för den delen otroligt nyttigt? Titta på klippet från youtube det är från programmet ”Bullshit”. Den belyser tydligt min frågeställning. Hur mycket kraft ligger det egentligen i att vi tycks vilja följa strömmen? Vad är det som egentligen styr vårt beteende? Är youtubeklippet bara ett synnerligt bra bevis på amerikanska invånares beteende eller är det ett allmänmänskligt beteende att vi deltar i med vår underskrift till saker som läggs fram av en kvinna som låter övertygande? Frågan är komplex och behöver verkligen undersökas mer. Inte minst utifrån goda och ondskefulla människors förmåga till att få sin vilja igenom.

    Steget från denna otroligt viktiga fråga till finanskrisen kan tyckas långsökt och kanske helt ovidkommande. Men jag tycker inte det. Vi blir idag mattade med att det nu pågår ett krig mot störtdykande börser. Vi får höra att Bush kompani kliver in och ”räddar” banker som i grunden misskött sig. Siffran 700 miljarder är otroligt mycket pengar men det verkar inte räcka speciellt långt. Allt det här är ett problem. Vad är det vi egentligen tror på och säger oss förstå medan vi glor på actionfilmer, idol, singing bee och dansbandskampen. Vad är det vi egentligen lägger ner vår dyrbara tid på? Jag vet att mitt dagliga liv med alla dess vedermödor tar en massa tid och kraft och det gör att jag älskar att slänga upp benen på soffan och titta på en film? Jag vet att jag inte är ensam.

    Vad är det vi tror på? Jag tycker att det är viktigt att ställa frågor. Frågor till andra och till människor som bestämmer men framför allt tycker jag att det är viktigt att fråga sig själv; ”Vad är det jag är och vad är det jag står för?” Filmen Zeitgeist The movie är en väldigt speciell film som tar upp en massa saker. Många saker behöver man ta med en nypa salt medan det finns andra saker som kan vara viktiga att fundera på. På google video finns den att se i tre delar vilket filmen också är indelad i den går också att få tag på via torrents på filmens hemsida. Jag uppmanar dig att se den. Inte för att jag tycker att den har rätt i allt utan för att den sätter ett annat perspektiv på saker och ting.  Jag vill bara att du frågar dig själv. Vem är du och vad står du för, egentligen?

  • Citat – Ord vi livets slut

    Några texter som jag kommit över som jag tror många har läst men de är ändå tankvärda med tanke på hur vi lever våra liv. De handlar om gamla människors tankar när deras liv är påväg att ta slut. Du kommer att märka att det är nästan samma text. Vem som har tagit av vem vet jag inte. Det är lite svårt att reda ut. Mitt googlade i frågan har gett något entydigt svar på frågan. Läs och tänk!

    Jag skulle våga göra fler misstag nästa gång.
    Jag skulle slappna av och ta det lugnt.
    Jag skulle vara tokigare än jag varit i det här livet.
    Jag skulle ta färre saker på allvar.
    Jag skulle ta fler chanser.
    Jag skulle bestiga fler berg och simma i fler floder.
    Jag skulle äta mer glass och mindre bönor.
    Jag kanske skulle ha fler verkliga problem, men färre inbillade.
    För jag är en av dem som lever förnuftigt och klokt timme efter timme, dag efter dag. Visst har jag haft mina ögonblick, men om jag fick leva om igen, skulle jag ha fler.
    Jag skulle faktiskt försöka att inte ha annat än ögonblick, det ena efter det andra, istället för att planera så många år i förväg, varje dag.
    Jag är en av de människor som aldrig åker någonstans utan att ta med termometer, varmvattenflaska, regnrock och fallskärm.
    Om jag fick leva om mitt liv igen, skulle jag resa med mindre packning.
    Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren och fortsätta till senare på hösten.
    Jag skulle dansa mer.
    Jag skulle åka fler karuseller.
    Jag skulle plocka fler tusenskönor.

    Nadine Stair, 85 år. (Flera andra har också påstått sig ha skrivit detta. Så vem vet …)

    Om jag fick leva om mitt liv igen, skulle jag göra fler misstag nästa gång.
    Jag skulle vara galnare än jag varit den här gången.
    Det finns väldigt få saker som jag tar allvarligt längre.

    Jag skulle definitivt vara mindre hygienisk.
    Jag skulle ta mer chanser, jag skulle resa mer, jag skulle bestiga fler berg,
    jag skulle simma i fler floder och jag skulle njuta av fler solnedgångar.
    Jag skulle äta mer glass och mindre bönor.
    Vi skjuter allihop upp saker till den dagen i framtiden som aldrig kommer.

    Lite nu och då skulle jag uppträda lite som en galning.
    Jag skulle ha fler verkliga bekymmer och färre inbillade.
    Du förstår, jag var en sådan där människa som levde profylaktiskt,
    förnuftigt och förståndigt timme efter timme och dag efter dag.

    Åh, jag har haft mina ögonblick och om jag fick göra om alltihop igen
    skulle jag ha fler sådana ögonblick.
    Faktum är att jag skulle försöka att inte ha något annat – bara ögonblick,
    det ena efter det andra, i stället för att leva så många år i framtiden.

    Jag har varit en sådan där människa som inte gick någonstans utan en
    termometer, en hetvattenflaska, munvatten, en regnrock och fallskärm.
    Om jag fick göra om alltihop igen, skulle jag resa med mindre bagage –
    mycket mindre.

    Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren, och hålla på längre på hösten.
    Jag skulle åka mera karusell, heja på fler människor och plocka fler blommor
    och dansa mycket oftare – om jag fick göra om alltihop igen.
    Men du förstår – det får jag inte.

    Originaltexten är ett utdrag ur en essä av Don Herold.

  • Känslor som åker jojo

    Mina tankar och känslor har åkt jojo i flera dagar. Det har helt enkelt varit en jobbig resa jag som fick i och med det inlägget jag skrev om Marcus Birro som han senare länkade till i sin blogg. Jag har kastats mellan förtvivlan och skam i en salig röra av mixade känslor. Jag ska inte säga att jag kom fram till vad Marcus Birro menade med sitt inlägg när han länkade till mig men idag spelar detta ingen roll längre. Jag har försökt få ett svar och bett om ursäkt om jag upplevdes som kränkande men inte fått någon reaktion så jag tänker gå vidare.
    Marcus Birro verkar själv ha gått vidare och tänkt ut en ny strategi för sin vision. Jag gillar den. Den andas kraft samtidigt som jag upplever den som nytänkande vilket gör att han berör som aldrig förr. Det ska bli väldigt intressant att följa han och hans familj framfart den närmaste framtiden. Marcus skriver i sin blogg: ”Jag tror mer verklighet är nyckeln till förståelese människor emellan.” Kanske har han rätt. Jag vet bara att det skapar en massa tankar och känslor hos mig och att det i magen känns som en väldigt bra spännande tanke som jag med all säkerhet kommer att behöva komma tillbaka till.