Krossat hjärta

Vi har alla fått vårt hjärta krossat någon gång. Vi har alla någon gång stått och längtat efter ett stort paraply som skyddar oss emot det eviga regnet som vägrar sluta falla ner på oss efter att vi blivit lämnade. Vi vet hur det är att hata den man älskat och hur det är att önska att selektiv amnesi faktiskt var en grej som fungerade så att vi kunde glömma namn och allt som den där älskade hatade personen skapat i oss.

Egentligen borde vi bilda en klubb. En klubb för de ensamma, övergivna och bortglömda där vi inte behöver känna oss så vettlösa. Vi ensamma kan få ensamma att känna sig lite mindre ensamma, en fantastisk lösning eller?
Problemet är att misär älskar sällskap, vi kommer att hata det, vi kommer hata att var för oss själva, övergivna, bortglömda och lägga energi på att tycka illa om de älskade som lämnat oss. Många av oss kommer tror att livet är bättre och enklare så länge vi är med i klubben men vi kommer att känna oss ensamma hur vi än gör. Ändå tror vi att det är ett bättre alternativ än till att ge sig hän till kärlekens mysterium som vägrar låta sig lösas.
Så länge vi är med i klubben kommer vi aldrig förstå att det inte är kärleken som gör ont utan det är hur vi ser på oss själva när vi är i relationen som gör ont. Alla skavanker vi har skapades inte när vi klev in i relationen, de fanns redan där. Ett krossat hjärta är en smärtsam upplevelse. Något förtvivlat och svårt men det är inte kärleken som skapat det. Det är något annat där du är inkluderad.

3 kommentarer

  1. Får ju mail när du uppdaterar, så gick in och läste. Är du okej?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

© 2019 Känslan.se

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: