Jag kan inte annat än att bli förbannad och samtidigt lite ledsen när jag läser rubriken ”Vanligare med sömnmedel till barn” på DNs hemsida.
Artiklen avslutas med ett citat från Torbjörn Åkerstedt sömn- och stressforskare vid Karolinska Institutet och Stockholms universitet. ” – Vi vet som sagt inte vad som händer om man manipulerar system i en hjärna som inte är färdigutvecklad.”
Snälla kom igen nu! Torbjörns vetskap är ett fullgott argument. Vi ska inte stoppa i kemikalier i barn om det inte finns väldigt speciella anledningar. Det är okej att ha svårt att sova. Det är okej att vara ledsen som barn. Vad de behöver är en vuxen som sätter sig med barnet och pratar, kramar och lyssnar. Varje natt, varje gång de behöver det. I artikeln står det t.om. ges till barn under 1 år. Jag hoppas innerligt att det inte är vanligare än en unge i hela Sverige. Det spelar ingen roll. Det borde vara förbjudet att stoppa i barn sömn/ångesdämpande mediciner. Det vi säger till dom som får mediciner är att de inte har rätt må dåligt. Att det inte är okej att må dåligt. Vi säger att det finns saker som man inte behöver ta tag i här i livet. Kanske det värsta av allt är att vi säger till barnet att vi inte bryr oss, att vi inte tror på barnet, för det finns ett piller för det här som du inte klarar av att hantera. Det är definitivt inte rätt signaler till våra älskade barn. Min lilla son är tre veckor gammal. Han är underbar. Han vägrar somna utan kroppskontakt. Det kan faktiskt vara jobbigt att behöva gå med honom. Varken jag eller mamman till mitt barn får stå till utan måste gå med honom för att han ska somna. När kl är 04:00 på natten och han vaknat för tredje gången så är man inte så glad. Det är jobbigt och det ingår. Det är inget fel på honom men ni ska vet att jag har varit orolig och nervös. Det hade säkert varit himla bra om vi kunnat stoppa i honom lite sömnmedicin så att hon sov ordenligt när ska sova. Det hade iofs antagligen tagit livet av honom nu när han är så liten. Jag skulle aldrig göra det senare heller.

Kom igen nu! Tänk! Detta måste få ett stop. Barn som har det svårt måste få hjälp. Det råder ingen tvekan om det. Hjälp i form av mänsklig värme och tröst kostar egentligen inget men om den ska vara professionell så kostar det. Jag tänker dock på föräldrautbildning och mera diskussioner om mänskliga relationer. Om det svåra att vara människa idag. För det verkar ju helt uppenbart vara ganska svårt.
Det finns saker du och jag kan göra! Kanske är det dags att vi börjar göra något.